Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Vad för budskap vill du förmedla?

Oj vilka känslor som väcks när man kritiserar offentlig bantning. Folk vill ha sina ätstörda beteenden och skeva kroppstankar ifred. Näbbar och klor osv. Ve den som ifrågasätter. Då vill man censurera. Förbjuda. Ja visst om jag hade den makten men det har jag faktiskt inte.
 
 
Men det är så normaliserat. Ni vet, kvinnors konstanta bantande och missnöje. Det kallas för mål. Hälsa. Intresse. Inspo. Pepp.  Hallå kan jag inte bara sluta vara taskig och stötta kvinnor som är duktiga och drivna och vet vad de vill??? (Dvs väga exakt xx kilo och inte ett gram mer) Hallå varför är det mer ok för dig Lady Dahmer att uppmuntra fetma va va va? 
 
Som om det finns en epidemi med unga kvinnor som hetsäter sig feta. Som om var fjärde sjuåring oroar sig för att hon är för smal. Som om kvinnor är missnöjda när de inte väger mer. Men visst, jag skiter väl i vad fan folk gör. Banta på. Träna tills ni spyr.
 
Att jag försöker synliggöra problemet innebär inte att jag lobbar för ett förbud, men jag försöker uppmana alla till eftertanke: Vad vill man med sin plattform? Vad vill man sprida för budskap?  Om man till exempel får veta att man bidrar till att många kvinnor far illa eller mår dåligt, känns det ok och bra att fortsätta i samma spår? Är mitt behov av att få bekräftelse för att jag är duktig större och viktigare än att kvinnor får en frizon från alla dessa tankar? 
 
Att under begreppet ”mammapepp” redogöra för antal kilo man gått ner och behöver gå ner är ohederligt. Att uppmuntra till bantning är inte mammapepp alls.
 
Men Viktväktarna är ett stort multimiljonföretag som vill tjäna massa goa pengar på kvinnors osäkerhet och självhat. Deras ambassadörer är anställda. De jobbar på uppdrag och uppdraget är att hjälpa VV få fler kunder.  Hade VV trott att ingen påverkades av den här typen av reklam så hade de aldrig betalat för den. Men de vet bättre och det  borde vi också göra istället för att vara så jävla lättlurade och intala oss själva och varandra att näää Claudia måste ju få göra som hon vill och må bra av. NEJ HON FÅR BETALT FÖR ATT LOCKA DIG I FÖRDÄRVET.  
 
Och hade jag haft en femtonårig dotter så hade jag inte varit okej med att hon följde Claudia, eller andra kvinnor som öppet skriver om sin viktnedgång, på sociala medier. Hade ni? 
 
Kategorier
diskussion & debatt

Detär skillnad på män och kvinnor

Underbara Clara skriver ett intressant inlägg om träning och viktnedgång. ”Det snällaste vi kvinnor kan göra är att lämna varandra ifred” och jag håller med henne! Med nästan allt. Fast inte helt.
skarmavbild-2017-01-07-kl-10-14-42
Vet inte om ni minns debaklet kring Clara för kanske två år sedan när hon postade sin viktkurva på instagram? Kritiken blev, med rätta, massiv. Ja ni vet ju vad jag tycker om viktkurvor och offentlig bantning, speciellt när kända kvinnor gör det. Men jag struntade i att kritisera Clara den gången för hon fick, som alltid, inte bara kritik utan också en massa elakt osaklig skit kastad på sig också och det tänkte jag inte lägga börda på. Jag blev väldigt illa berörd av hånen hon fick av mina medfeminister. Det var som att folk glömde bort att hon som kvinna redan är tillräckligt utsatt och att dubbelbestraffning inte alls rimmar väl med feminismen vi också försöker förmedla.
Det går liksom att prata om problemet med offentligt bantande, viktkurvor och liknande utan att kasta varandra åt vargarna. Jag skrev iallafall då att ”Jag vill vara den där frizonen där kvinnor kan känna sig fria, där kvinnor kan slippa tänka på allt de borde ändra hos sig själva.  Jag förstår behovet och önskan att vilja skriva om sitt liv utan att känna sig censurerad, men å andra sidan är det ju mycket jag inte skriver om ur mitt liv och om jag kan göra nåt så enkelt och litet men som får andra att må bra (eller snarare avstå från nåt som får många att må dåligt) så känns det ändå som en bra deal.”
Jag och Clara kom överens om att vi inte var överens och så var det med det. Jag kommer alltid att backa henne även om vi är oense.
clara-o-natashja
Nu skriver Clara iallafall ett inlägg om detta som hände, som jag tycker  är tankeväckande. GW Persson har nämligen gått ut och sagt att han behöver gå ner i vikt och nu undrar Clara var alla arga röster befinner sig.

I sin senaste Expressenkrönika berättade Leif GW Persson att han planerar att tappa 50 kilo den här våren. Så nu inväntar jag att de som blev förbannade på mig också blir förbannade på honom. Låter Leffe smaka på samma medicin som jag fick: Bojkottar hans böcker. Skriver arga mail, startar diskussionstrådar, driver med honom för att han bryr sig så mycket om vikten att han väljer att banta. Hoppar på honom på sina egna instagramkonton och sedan blockerar honom när han försöker bemöta kritiken sakligt och förklara sig. Jag ser verkligen fram emot detta!
Men hittills har jag inte hört ett pip från någon av de som kritiserade mig så argt. Ingen har ens nämnt detta. För män får göra vad fan de vill med sina kroppar. Han har fått vara tjock ifred från kritik. Och kommer få gå ner i vikt ifred från kritik. Det är ingen som tycker att GW spridit osunda ideal som fet. Han har inte ”normaliserat fetma” som det så ofta heter när man pratar om feta kvinnor som inte skäms för sig. Väljer han att banta i offentligheten är det heller ingen som tycker att GW vikthetsar. Trots att han är en av Sveriges mest folkkära personer flyger hans viktresa under radarn.

Kan det vara så att män får banta offentligt utan att anklagas för att vara dåliga förebilder? Utan att anklagas för att bidra till hälsohets?
Ja det kan de.
Och det beror nog på flera orsaker. Dels som Clara är inne på: män får vara tjocka, smala, banta eller äta som grisar utan att nån bryr sig. För så är det ju. Även om tjocka män också får skit och spott och spe så får de aldrig det i samma utsträckning som tjocka kvinnor. GW och andra tjocka kan sitta i TV utan att anklagas för att glorifiera fetma. Det kan inte kvinnor. Inte om de inte gör narr av sig själva eller låter bli att be om ursäkt. Som Clara skriver: ”kvinnors kroppar är politiska”.
Men jag tror att det finns en annan avgörande skillnad att det är just kvinnor som får kritik (iallafall från mig) när de bantar offentligt. Jag kommer till det strax.
Jag har personligen inget intresse av att skriva om GW eller andra män som bantar för deras mottagare är inte densamme som när kvinnor gör det. Hans bantning berör mig inte. Den påverkar inte mig eller min dotter eller andra kvinnor på samma sätt som Clara eller jag eller nån annan kvinna gör.
Som jag redan skriver så får män också vara otränade och tjocka ifred. Detta är en väsentlig och avgörande detalj. Män hetsas inte på samma sätt att banta och träna. Samhället är inte uppbyggt på mäns självhat i samma utsträckning som det värnar om kvinnors självhat och kropps- och viktångest. Ja jag är med på att det finns normer som kräver vältränade snygga män men dessa normer är inte i närheten lika stora och krävande som normerna som vi kvinnor lever under.
Hur många män känner ni som om och om igen bantar, tänker på kosten, behöver gå ner fem kilo, tänker på vikten, ska komma igång nu, behöver en rivstart, ska detoxa? (Och om de gör det, hur ofta gör de detta offentligt komplett med viktkurvor, måndagsvägningar, före- och efterbilder och veckans menyer inklusive hashtaggar?)
När jag skriver att var femte sjuåring vill gå ner i vikt och att majoriteten av högstadieeleverna bantar så menar jag inte pojkar. Jag menar uteslutande flickor för det ÄR flickor det gäller. Flickor bantar. Flickor tycker att de är tjocka. Flickor mår dåligt i sina kroppar. Flickor. Vi. Våra döttrar. Alltså har en bantande kvinnlig kändis (eller bantande kvinnor generellt) som visar upp sin bantning för beskådan också en annan mottagare och då ett annat ansvar än vad en manlig förebild har. Tyvärr. Orättvist. Men så är det.
Det innebär inte såklart att det är rimligt att kvinnor som bantar ska få skopor med skit kastade på sig, ska hånas eller bemötas illa. Men det innebär att kritiken faktiskt har belägg och en viktig poäng.

Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Förbjudet med bantning hemma hos oss

I en diskussion på facebook så frågar en person hur man ska hantera bantande föräldrar. Huruvida hen menar sina egna föräldrar eller föräldrar generellt framgår inte men svaren bemöter båda scenarion.
 
Jag växte ju upp med en bantande mamma och precis som många andra så har det format mycket av min egen självbild, kroppsuppfattning och synen på andras kroppar.
 
Ibland tänker jag också att jag ska banta. Ordet banta är ju fult nu för tiden så folk använder ju generellt omskrivningar för att intala sig själv att de inte bantar. Hur ofta hör man inte det? ”Man ska inte banta, man ska ändra livsstil!” (alltså ursäkta men hahahaha) De bantar inte, de tänker alltså på vikten eller kosten istället.
 
Men jag tänker som sagt på det ibland. Självhat och förakt för den egna tjocka kroppen är svårt att göra sig av med, men sen tänker jag på barnen och bland det finaste man kan ge sina barn är ett hem och en uppväxt utan bantande föräldrar. Så då släpper jag de tankarna.
 
 
Bantning är nämligen strängt förbjudet i vårt hushåll. Skulle min man börja banta så får han sköta det på arbetstid helt enkelt om jag inte lyckas få honom på bättre tankar.
 
Hemma äter alla det som serveras, i den mån man inte spyr rakt ut pga äckligt dvs eller allergi. Om nån som hälsar på bantar eller förlåt ”tänker på vad de äter” så får de dölja det och hålla klaffen om det. Inget snack om smal eller ”vad tjock jag är” eller ”hålla igen” eller ”tänker på vad jag äter” tillåts heller. Då säger jag ifrån. Har fått göra det vid några tillfällen. ”Jag vill inte att ni pratar kropp och vikt så mina barn hör” brukar jag säga. Det respekterar alla.
 
Hur tänker ni kring det här?
Kategorier
Vardagstrams

Om bantning funkade, hur kommer det sig att de flesta som bantar alltidåterfaller till just bantning?

Ja alltså det är liksom så här bantning och kroppen funkar. Simon här på screenshottet är inget undantag. Roliga är att jag debatterat hetsigt och argt med honom tidigare om dessa frågor (och hans fettförakt) men nyfrälsta bantare som gått ner mycket i vikt är svåra att diskutera med.
 
Men nu låter det lite annorlunda som sagt. ”Man får dåligt självförtroende och dålig självkänsla” säger han som svar på sin viktuppgång. Ja Simon, det är ju trist att din självkänsla hänger på din vikt. Och det var ju just därför vi andra lyfte taggen #uppmuntrafetma som gick ut på att tjocka ska få vara tjocka utan skam och skuld men neeeeej det var ju vansinne tyckte du. Vafalls liksom?! Ska tjocka få tro att de duger?

”När jag var överviktig hittade jag ursäkter till allting. Jag vägde 180 kilo och det var världens fel, jag tyckte synd om mig själv och fortsatte att äta. Man är bra på ursäkter när man är överviktig, så är det. Och när någon som man kanske ser upp till går ut med en hashtagg som heter uppmuntra fetma så blir det väldigt enkelt för personer som inte har så bra självförtroende som kanske är så överviktiga att det ur ett hälsoperspektiv blir farligt, så gömmer de sig bakom den här hashtaggen och känner att det är okej. Det är okej för mig att ha fetma och utsätta min hälsa för de här riskerna.”Simon Kachoa i tidigare intervju

Jag kan inte låta bli att vara lite skadeglad faktiskt om jag ska vara ärlig. Inte för att han mår dåligt eller eventuella hälsa påverkas obs obs obs utan för att han får uppleva att det inte är så jävla enkelt som han försökt får det att låta som tidigare. Vi får se om hans nya erfarenhet också gett honom nya insikter. Tveksamt dock. Han har tydligen satt upp ”nya mål” så jag gissar på en framtida karriär som jojo-bantare. Alla har vi den vägen vandrat. Vi som är tjocka alltså.
 
skarmavbild-2016-09-23-kl-21-11-10 Hoppas han slutar gaffla om sitt ”kan jag så kan du” nu när han fått lite perspektiv för man råder inte över sin metabolism. Och metabolismen fuckas upp ordentligt av att man utsätter sig för den svält som krävs för att gå ner så här pass mycket. Mitt råd: banta aldrig. Då är du dömd till ett liv av konstant jojo-bantande sen för det är tyvärr så det oftast funkar.
 
Tänk efter lite, hur många kvinnor känner ni som bantar i perioder? Eller som ”detoxar” eller ”ska komma i form” eller ”ta tag i kosten/träningen” iallafall minst en gång om året? Som kör en ”rivstart” (oftast med nån pulversoppa eller juicediet) för att ”komma i gång” då och då? Som taggar bilderna med #beach2000nånting. Som alltid tycks ha kroppen som ett projekt att ta tag i.
 
Om bantning funkade, hur kommer det sig att de flesta som bantar alltid återfaller till just bantning? Jo för att de går upp allt igen och ofta lite till när de slutar. Inte för att de har dålig karaktär dock som de ofta inbillar sig (tack vare samhället som lärt dem detta) utan för att kroppen fungerar på så sätt. Och för varje gång du bantar blir det också svårare. Om det krävde att du åt 300 kalorier mindre för att gå ner första gången så kräver det kanske dubbla denna gång.
 
Tänker för övrigt på just Viktväktarna när jag tänker på hur bantare alltid återfaller tillbaka till bantning och hur bantning inte funkar. Viktväktarnas framgång bygger nämligen helt och hållet på att deras kunder återkommer. (dvs INTE lyckas hålla vikten nere). Det är värt att tänka på.
Kategorier
Tjock verklighet

Om bantning funkade, hur kommer det sig att de flesta som bantar alltid återfaller till just bantning?

Ja alltså det är liksom så här bantning och kroppen funkar. Simon här på screenshottet är inget undantag. Roliga är att jag debatterat hetsigt och argt med honom tidigare om dessa frågor (och hans fettförakt) men nyfrälsta bantare som gått ner mycket i vikt är svåra att diskutera med. Men nu låter det lite annorlunda som sagt.

”Man får dåligt självförtroende och dålig självkänsla” säger han som svar på sin viktuppgång. Ja Simon, det är ju trist att din självkänsla hänger på din vikt. Och det var ju just därför vi andra lyfte taggen #uppmuntrafetma som gick ut på att tjocka ska få vara tjocka utan skam och skuld men neeeeej det var ju vansinne tyckte du. Vafalls liksom?! Ska tjocka få tro att de duger?

”När jag var överviktig hittade jag ursäkter till allting. Jag vägde 180 kilo och det var världens fel, jag tyckte synd om mig själv och fortsatte att äta. Man är bra på ursäkter när man är överviktig, så är det. Och när någon som man kanske ser upp till går ut med en hashtagg som heter uppmuntra fetma så blir det väldigt enkelt för personer som inte har så bra självförtroende som kanske är så överviktiga att det ur ett hälsoperspektiv blir farligt, så gömmer de sig bakom den här hashtaggen och känner att det är okej. Det är okej för mig att ha fetma och utsätta min hälsa för de här riskerna.”Simon Kachoa i tidigare intervju

Jag kan inte låta bli att vara lite skadeglad faktiskt om jag ska vara ärlig. Inte för att han mår dåligt eller eventuella hälsa påverkas obs obs obs utan för att han får uppleva att det inte är så jävla enkelt som han försökt får det att låta som tidigare. Vi får se om hans nya erfarenhet också gett honom nya insikter. Tveksamt dock. Han har tydligen satt upp ”nya mål” så jag gissar på en framtida karriär som jojo-bantare. Alla har vi den vägen vandrat. Vi som är tjocka alltså.

skarmavbild-2016-09-23-kl-21-11-10

Hoppas han slutar gaffla om sitt ”kan jag så kan du” nu när han fått lite perspektiv för man råder inte över sin metabolism. Och metabolismen fuckas upp ordentligt av att man utsätter sig för den svält som krävs för att gå ner så här pass mycket.

Mitt råd: banta aldrig. Då är du dömd till ett liv av konstant jojo-bantande sen för det är tyvärr så det oftast funkar. Tänk efter lite, hur många kvinnor känner ni som bantar i perioder? Eller som ”detoxar” eller ”ska komma i form” eller ”ta tag i kosten/träningen” iallafall minst en gång om året? Som kör en ”rivstart” (oftast med nån pulversoppa eller juicediet) för att ”komma i gång” då och då? Som taggar bilderna med #beach2000nånting. Som alltid tycks ha kroppen som ett projekt att ta tag i.

Om bantning funkade, hur kommer det sig att de flesta som bantar alltid återfaller till just bantning? Jo för att de går upp allt igen och ofta lite till när de slutar. Inte för att de har dålig karaktär dock som de ofta inbillar sig (tack vare samhället som lärt dem detta) utan för att kroppen fungerar på så sätt. Och för varje gång du bantar blir det också svårare. Om det krävde att du åt 300 kalorier mindre för att gå ner första gången så kräver det kanske dubbla denna gång.

Tänker för övrigt på just Viktväktarna när jag tänker på hur bantare alltid återfaller tillbaka till bantning och hur bantning inte funkar. Viktväktarnas framgång bygger nämligen helt och hållet på att deras kunder återkommer. (dvs INTE lyckas hålla vikten nere). Det är värt att tänka på.

Kategorier
Vardagstrams

Att lära barnen att ätarätt

Fick en kommentar jag vill bemöta:

”Jag håller med om att det är mycket snack om vikt hit och dit. Men om vi struntar i vikten. Varför är det fel att som förälder bara erbjuda sitt barn sånt som man själv tror är nyttigt? Vill minnas att du reagerat på ”sockerfria kalas” och jag ser inget fel i det alls. Jag tycker tvärtom det är bra att börja normalisera bra mat istället för massa processad skräpmat eller socker och mjöl.”

Vill bara förtydliga att jag inte låter mina barn äta bullar och godis när de vill. De får inte ens äta gurka eller avokado eller nåt annat när de vill. Då skulle de småäta (mest skit tyvärr) hela dagarna. T vill gärna leva på bröd utan nånting på. Det funkar ju inte, då orkar han ju ingenting. Och det säger vi, att han behöver mat för att orka och må bra.
Men när vi fikar eller är på kalas så får de ta bullar, oftast så många de vill (ibland säger vi till för vissa kan äta tills de kräks och då påminner vi om att det inte är trevligt samt att de alltid uppmanas se till att alla får lika mycket) och ibland får de köpa godis (Vi har inte lördagsgodis, för vi äter inte godis så regelbundet) och på halloween och påsk så får de äta tills de storknar ur korgen med snask de fått av grannarna på sin trick or treat- eller glad påsk-runda.
Vissa tillfälliga förbud har vi absolut. Mina barn får inte dricka läsk än till exempel. Osv.  (Anledningen till att vi inte ger läsk men godis är att man kan få i sig större mängder läsk och vi tycker det är en ful ovana. Läsk dricks ofta till vardags nämligen av vuxna, vi vill sätta en bra grund där detta inte är naturligt.)
Men om ett par år så förändras detta. Att lära barn matglädje och att inte förneka sig är ju en process och barn kan inte ha fri tillgång till allt för de kan inte hantera det bra.

”När jag blir förälder tänker jag att om jag från början vänjer mitt barn vid riktigt mat så kommer denna ha betydligt lättare senare i livet. Med lättare menar jag INTE vikten utan lättare att välja bra mat. Det verkar onekligen så att de som ätit dåligt som barn oftast fortsätter när de blir vuxna. De som äter bättre som barn brukar ha mindre chans att äta dåligt som vuxna. Jag anser det fullt naturligt att som förälder vilja ge mina barn den bästa starten i livet.”

Så tänker vi också.
Som vuxen när grunden väl är satt så är det en annan sak och jag tror att man sätter en bra grund genom att servera en bra grund, inte genom att PRATA och och tjata om det – alltså ur ett skammande och ”faaaarligt”-perspektiv. Jag vill inte drilla in i dem att viss mat är dålig. Det man är van att äta hemifrån brukar generellt blir det man föredrar senare.
Så vi pratar inte om nyttigt vs onyttigt. Speciellt inte onyttigt. Däremot pratar vi om kroppens byggstenar här hemma och om att äta sånt som kroppen vill ha men också att inte glömma att ibland äta sånt man själv vill ha också. För det är också nyttigt, fast på annat sätt. Jag tror inte det är nyttigt att se socker som ett gift eller att vägra låta barnen äta godis och bullar och sånt som serveras bland normalt folk. Det tror jag skapar ångest och skamkänslor. Sen behöver man inte servera det hemma heller men är du på ett fik och ungen vill ha en jäkla bulle så tycker jag det är skittaskigt att ba nej lilla kalle vi har med oss äppelbitar till dig! (säger inte att DU skulle göra så, men det finns tyvärr de som gör det)
En annan aspekt som jag tror många glömmer är att rannsaka. Rannsaka sig själv och sin omgivning. Varför äter jag som jag gör? Vad beror det på? Har jag ätstört beteende på nåt sätt? Vill jag föra över  mitt ätbeteende eller mönster till mina barn eller vill jag göra annorlunda? För mig är svaret ja, jag vill ge mina barn en annan grund än den jag själv fick. Dels mer varierad kost, jag växte upp i ett arbetarklasshem med dålig ekonomi, Det blev mycket pannkaka, fiskpinnar, korv och makaroner och alltid massa mackor. Och jag fick absolut inte äta hur mycket bullar jag ville utan fick snällt ta en (medan jag såg de vuxna ta flera). Och jag hade bantande föräldrar och andra vuxna omkring mig som tjatade om smalmat och fettfritt och nyttigt. Det har ju format mig och min syn på mat och mitt sätt att äta (och överäta) på. Jag har liksom fått lära mig att äta viss mat.
Oskar å andra sidan gick i waldorfskola och växte upp med föräldrar som odlade egen mat och har på så sätt lärt sig äta sånt jag aldrig skulle stoppat i munnen som barn.
Så jag utgår från det, från hur jag vill att mina barn ska se på kost men också vilken kost de ska föredra. Och där gör man ju som man tror är rätt. Och det varierar ju från person till person antar jag. Men jag tar även hänsyn till kulturell kontext. Ja det är säkert problematiskt att svenskar äter socker socialt, men jag vill inte utesluta mina barn ur det heller.

Veckans meny såg ut så här.