Kategorier
barn & föräldraskap

Att skriva om hur barnenÄR känns liksom mer utlämnande än att visa en bild på dem

Underbara Clara sätter ord på mina tankar i sitt inlägg ”Om barnen och nätet”. Det är egentligen ganska enkelt. Vi behöver värna om våra barns integritet. Men samtidigt så svårt att reda ut vad detta är och hur man gör och var gränsen går.

Jag förstår inte riktigt besattheten av att skydda just sina barns ansikten. I alla fall inte om man ändå bjuder på en massa intima detaljer om barnets kroppsfunktioner, vredesutbrott, trots, uppträdanden. För mig är ansiktsbilder liksom inte det mest laddade. Det viktigaste är att avbilda och berätta med respekt och kärlek. Och inte berätta mycket mer än vad som är ganska allmängiltigt för de flesta jämnåriga barn. Jag tänker också att det här med att skydda sina barns integritet inte bara handlar om hur man beskriver dem – utan också sig själv. Hur gränslöst lämnar man ut sig själv och hur kan det påverka barnen? Det är en minst lika viktig fråga.

– Underbara Clara

Jag har själv upptäckt i takt med att barnen blivit äldre att mina tankar kring detta förändrats, hur deras behov att få vara privata och skyddade blivit tydligare. De har ju utvecklats till egna personer på ett annat sätt än hur de var som bebisar och mycket av det jag skrivit tidigare har jag blivit tvungen att omvärdera och faktiskt ta bort från nätet. Ni kanske inte lagt märke till det, men de två kategorier jag hade innan, en för varje barn, har faktiskt tagits bort och alla de bilder jag taggat med namnen eller smeknamnen har raderats. (en del är kvar såklart men mindre utbud. Jag jobbar fortfarande med att rensa och tar bort i takt med att jag lyckas leta reda på dem i bloggarkivet.)

Det har också blivit känsligare att ens skriva om dem. Att nämna dem vid namn och att hänga ut deras personliga egenheter, problem eller annat privat känns inte ok längre. Att skriva om hur de ÄR känns liksom mer utelämnande än att visa en bild och jag slåss också ofta med tankar på hur jag framställer mig själv, hur jag uppfattas, hur barnens vänner kommer tänka och om barnen kommer skämmas eller tycka vissa saker är jobbiga (alltså mer än normalt, alla barn skäms ju över morsan liksom) och hur jag ska kombinera min offentlighet med min roll som mamma.

Kategorier
barn & föräldraskap

Att skriva om hur barnen ÄR känns liksom mer utlämnande än att visa en bild på dem

Underbara Clara sätter ord på mina tankar i sitt inlägg ”Om barnen och nätet”. Det är egentligen ganska enkelt. Vi behöver värna om våra barns integritet. Men samtidigt så svårt att reda ut vad detta är och hur man gör och var gränsen går.

Jag förstår inte riktigt besattheten av att skydda just sina barns ansikten. I alla fall inte om man ändå bjuder på en massa intima detaljer om barnets kroppsfunktioner, vredesutbrott, trots, uppträdanden. För mig är ansiktsbilder liksom inte det mest laddade. Det viktigaste är att avbilda och berätta med respekt och kärlek. Och inte berätta mycket mer än vad som är ganska allmängiltigt för de flesta jämnåriga barn. Jag tänker också att det här med att skydda sina barns integritet inte bara handlar om hur man beskriver dem – utan också sig själv. Hur gränslöst lämnar man ut sig själv och hur kan det påverka barnen? Det är en minst lika viktig fråga.

– Underbara Clara

Jag har själv upptäckt i takt med att barnen blivit äldre att mina tankar kring detta förändrats, hur deras behov att få vara privata och skyddade blivit tydligare. De har ju utvecklats till egna personer på ett annat sätt än hur de var som bebisar och mycket av det jag skrivit tidigare har jag blivit tvungen att omvärdera och faktiskt ta bort från nätet. Ni kanske inte lagt märke till det, men de två kategorier jag hade innan, en för varje barn, har faktiskt tagits bort och alla de bilder jag taggat med namnen eller smeknamnen har raderats. (en del är kvar såklart men mindre utbud. Jag jobbar fortfarande med att rensa och tar bort i takt med att jag lyckas leta reda på dem i bloggarkivet.)

Det har också blivit känsligare att ens skriva om dem. Att nämna dem vid namn och att hänga ut deras personliga egenheter, problem eller annat privat känns inte ok längre. Att skriva om hur de ÄR känns liksom mer utelämnande än att visa en bild och jag slåss också ofta med tankar på hur jag framställer mig själv, hur jag uppfattas, hur barnens vänner kommer tänka och om barnen kommer skämmas eller tycka vissa saker är jobbiga (alltså mer än normalt, alla barn skäms ju över morsan liksom) och hur jag ska kombinera min offentlighet med min roll som mamma.