Kategorier
barn & föräldraskap

Orimliga vs rimliga krav på föräldraskapet

Inget engagerar människor så mycket som föräldraskap. Man vill ge råd, dela med sig av sina erfarenheter, utbyta tankar och ibland även ifrågasätta varandra. Jag är faktiskt ok med det sistnämnda om der sker utan skuldbelägganden och fördömanden. Även om gränsen är hårfin. 
Jag tycker det är bra att vi diskuterar barns behov och föräldraskap generellt. Vad som är bra för barn, vad barn behöver och vad som faktiskt är dåligt för dem. Jag tror inte att jag alltid vet bäst eller vet vad mina barn behöver. Att bli mamma kom inte med en manual och jag vet inte automatiskt mer om barns behov för att jag lyckats krysta ut en bebis. 
Så jag tänkte bemöta två funderingar från er. Berätta hur jag resonerar kring mitt egna föräldraskap. 

Jag har haft mest ansvar för alla mina bebisar och denna gång är inget undantag. Jag helammar samt samsover med bebisen som ni vet. Detta gör att jag har honom mest och att han vill vara hos mig. Det har inget att göra med vem som är viktigast. Det är en naturlig utveckling av de val vi gjort. 
(Visserligen är jag viktigast just nu när jag tänker efter, pga ger barnet MAT så han kan överleva) 
För mig, oss, är det viktigt att lyssna på bebisen och han visar ofta tydligt vad den vill och vem den vill vara hos. (Eller tydligt och tydligt, obland fattar jag ärligt noll men man lär ju känna varandra snabbt och lär sig vad bebisen föredrar) Blir han missnöjd hos nån annan så är det viktigt att jag, som primära anknytningsperson, (anknytningen sker ofta i hierarkier där en person är primär) lyssnar på det oavsett vem det är. Jag tror att om jag inte gjorde det så skulle hans anknytning till pappa påverkas negativt. 
Anknytningen är en process som behöver få ta den tid den tar. På bebis villkor. Ofta anknyter bebisen till andra genom den primära anknytningspersonens närhet. (Och bebisar kan anknyta till flera)

(Nu är denna bebis ganska nöjd hos pappa dock, när han ej är hungrig, till skillnad från vad Ninja var som bebis.) 
Nästa fundering:

Först blev jag förbannad. Men sen andades jag några gånger. Så för stt besvara: Nej jag tror inte heller bebisar vill ha pussar specifikt. Inte nån alls. Varken på pickande munnen eller på mjuka kinden eller små fötterna. Men att jämföra lyhörda mammors kärleksfulla pussar med tvångsgos (som jag självklart är emot) är jäkligt nyanslöst tycker jag. 
Att påstå att jag ”ignorerar min bebis behov” är även rätt så magstarkt när det dels handlade om ett par sekunder (jag ammar precis hela tiden och fritt dvs på hans signaler, så ja han fick patte i lilltruten DIREKT efter klippet) och dels ser ur så här så fort jag håller i honom. (Han pickar hela tiden oavsett om han nyss ammat eller ej och även när han inte vill ha bröstet alls. Hur vet jag att han ej vill ha bröstet? Jo han slutar picka när pappa tar honom. Vill han ha tutte så pickar han även hos pappa. Många bebisar pickar nämligen på reflex när de känner mammas eller mjölkens lukt.)
Jag är en stor förespråkare samt praktiserar nära föräldraskap. Det innebär att man utgår från bebisens behov och alltid svarar på dess signaler. Mina bebisar har aldrig fått ligga och skrika. Minsta pip så plockar jag upp. Jag ammar på skithuset om jag måste. Jag bär, jag samsover och jag ammar hela hela tiden. Jag förstår vad personen menar men sådana här kommentarer hjälper inga bebisar och gör ingen till en mer lyhörd förälder. De ger bara ångest och skuldkänslor och skapar helt orimliga krav på föräldraskapet. 
Och OBS jag tycker som sagt att det är bra med vissa krav, är ingen förespråkare för ”good enough” (även om de flesta faktiskt är just good enough på riktigt). Utan tycker vi ibland tar för lite hänsyn till barnens behov och att visst självuppoffrande är viktigt och nödvändigt. Men detta blir bara löjligt. 
​PS. Tror bebisar mår bra av pussar även om de ej efterfrågar dem. Dels psykologiskt men immunförsvaret får sig en boost! 

Kategorier
barn & föräldraskap

En hund fostrar du att lyda. Ett barn fostrar du till självständighet.

Cissi Wallin skriver ett inlägg om mitt favoritämne barnafostran; ”Barn är som hundar och hundar är som barn” där hon menar att barn liksom hundar behöver tydliga gränser, typ veta vem som bestämmer. Jag håller med om en del i hennes resonemang men i stora hela har vi nog ganska olika syn på det.

Det sägs att en fullvuxen hund har ett intellekt som en 3-årig människa. Så rent krasst är ju random vovve smartare än min bäbis. Jag har jämfört barn- och hunduppfostran förr. En av mina nära vänner har fött upp hundar i många år, och är mamma till två småbarn. Vi har snackat mycket om det här, att kunna jämföra. Och att det gör många helt tokiga av moralism. ”BARN ÄR INTE HUNDAR!”.

I vissa avseenden så finns det såklart massa likheter i beteenden och bemötande och kanske framförallt i hur hundar och barn funkar. Det håller jag med om helt. Djur är djur liksom.

Men jag tänker att hela diskussionen (som då uppstår i kommentarsfälten) handlar om olika barnsyn helt enkelt och att det är därför det blir motsättningar. (s.k ”moralism”) Auktoritär vs antiauktoritär. ”Tough love” vs den fria uppfostran. En del tror att barn behöver dresseras och aktivt formas medan andra tror barnet lär sig ändå och att de behöver följas mer. (Hårddraget såklart) Jag tror det senare personligen och tar lite illa vid mig när man talar om barn som hundar eller uppfostran med belöningar och straff om jag ska vara ärlig. Även om det kan vara effektivt (för stunden) så undrar jag om det verkligen är bättre för barnets utveckling?

(Obs jag har verkligen inga svar, går mest på magkänsla och undrar vad fan jag håller på med hälften av tiden. Föräldraskap är svårt och jag vet inte hur man gör.)

Och en grundläggande skillnad mellan barn och hund är ju att hunden ska leva med dig under ditt beskydd i resten av sitt liv medan barnet ska växa upp till en trygg och sund vuxen som ska klara sig själv. 

Hur tänker ni?

Kategorier
feminism & genus

När feminister dubbelbestraffar kvinnor

”Jag har känt att feminismen ofta har tyckt att barnens behov har stått i vägen för jämställdheten” säger Maria // Vilda Barn och sätter fingret på något som gnager i mig konstant. Jag har ofta känt att mitt feministiska engagemang och önskan att vara jämställd har krockat med mina barns behov. Det fokuseras så mycket på den ekonomiska biten, på karriärer och utbildningar och självförverkliganden och fuckyou-kapital och kvinnors ekonomiska frigörelse att det till slut går ut över ungarna. Missförstå mig inte, jag tycker allt sådant är viktigt men har ändå en känsla av att vi gör nåt fel här. Vi missar nåt.
Det pratas en del om den s.k revivalen av moderskapet och jag vet inte riktigt om jag förstått problemet om det skulle vara så, så länge man också talar om pappornas roller och ansvar. Men jag gillar inte riktigt känslan jag får när man snackar om den s.k mammifieringen av feminismen för det antyder att rätt sorts feminist aldrig kan vara en självuppoffrande moder som sätter barnen främst. Men jag tycker snarare att det stora problemet är att det inte ställs samma krav på männen att vara självuppoffrande och sätta sina barn främst.
För mig är föräldraskapet en stor del av mitt liv. Jag är Natashja främst men att vara mamma går inte av för hackor och påverkar ju mitt feministiska perspektiv. Sen ser jag alltid ett problem med piedestaler och hora/madonna-komplex och även där kommer föräldraskapet in. Eller moderskapet snarare. Vilket i sig också blir en feministisk fråga. Är det någon kvinna i samhället som får skit så är det väl ändå mammor? Pappor får ju stående ovationer om de lyckas få blöjan på åt rätt håll men en mamma hon kan aldrig göra rätt eller vara rätt.
Och är man mamma och feminist så dubbelbestraffas man konstant.