När jag vid olika tillfällen skrivit om biggest loser så har jag fått mycket kritik. Det är känsligt det där, jag vet inte vad som stör folk mest: att det inte får gotta sig åt tjocka losers eller att jag försöker ”förhindra” tjocka losers från att på bästa sändningstid göra sig av med sin övervikt. Här är några exempel från tidigare tillfällen:
Eller så kan man se det som en fantastisk möjlighet för dessa människor att få professionell hjälp till ett hälsosammare liv med förmodad ökad livskvalité och längre livslängd.
Hovnarr? Freakshow? Håller inte alls med dig. Känns som att det uttalandet mer reflekterar din syn på överviktiga än att representera gemene mans syn på övervikt.
det handlar mycket om betraktarens syn på övervikt här, jag tror att övervägande del inte ser den här typen av tv som en freakshow, det har man Big brother och Geordie Shore till, utan man älskar att se människor lyckas överkomma sina rädslor och problem. Det här är feel good-tv. Inspirerande, lärorikt och uppmuntrande!
Att det skulle vara en freakshow eller dyl känns mer som att det ligger i betraktarens öga…
Personerna som är med i programmen är ju inte ”lite överviktiga och vill bli av med sina extrakilon” utan det handlar ju om personer som på riktigt behöver hjälp ur ett missbruk. Därför tror jag att väldigt få skrattar åt dem.
jag måste säga att det förvånar mig att du som skriver att du själv är överviktig har så negativ inställning till att andra människor får hjälp med sin övervikt.
Mmmm klassikern: Att försöka peka ut mig som problemet, som att det är min syn på tjocka som är problemet, när jag påpekar det problematiska med den här typen av program är oärligt och naivt. Jag pratar dessutom om en samhällssyn, nej ett omfattande samhällshat och förtryck mot tjocka där program som detta, där tjocka visas upp som underhållning (för jo det är ett underhållningsprogram), ingår i förtrycket. Det är inte min ”personliga åsikt eller upplevelse” som vissa kanske tror. Det är en analys som är baserad på kunskap och insikt.
Nej, JAG har inte en negativ syn på tjocka men som tjock själv så har jag en insikt i hur samhällets syn på tjocka ser ut och tar sig uttryck. Jo, folk skrattar. De skrattar och hånar och äcklas och pekar fingrar. De kommer med råd, oombedda åsikter och rent hat.
Feelgood? Inspirerande? Kanske för normsmala människor eller tjocka med enormt mycket självhat (Vet precis hur ”peppad” man blir när man ser andra gå ner i vikt, så peppad att man genast bestämmer sig för att svälta och späka sin kropp så man också kan bli smal och duglig och värd nånting. Lite som tjejtidningar som peppar en att ”ta tag i sitt yttre” men som i själva verket bara skapar mer självhat)
Men jag tror många missar problemet, som jag sagt tusen gånger så är ju tjockhat och bantning så normaliserat att det blivit en del av vår kultur och vår underhållning. Det är svårt att se skogen för alla träd då liksom om ni hajjar hur jag menar. Vi är också så vana vid detta konstanta renoverande av kroppen att vi inte fattar skillnaden mellan pepp och självhat. Vi ska inte vara nöjda. Speciellt inte om vi är tjocka. Det är självklart liksom.
Hoppas han slutar gaffla om sitt ”kan jag så kan du” nu när han fått lite perspektiv för man råder inte över sin metabolism. Och metabolismen fuckas upp ordentligt av att man utsätter sig för den svält som krävs för att gå ner så här pass mycket. Mitt råd: banta aldrig. Då är du dömd till ett liv av konstant jojo-bantande sen för det är tyvärr så det oftast funkar.
