Kategorier
barn & föräldraskap

Detär nu eller aldrig

Så N’s lärare ringde för att berätta att det varit en incident. Med bullyn E. Han hade frågat N om han fick se en sak hon hade med sig i fickan och när han fick det så hade han stampat sönder den. N hade blivit arg (tack och lov för hon är känslig och blir lätt ledsen) och skolan skulle tydligen skriva en kränkningsrapport. (Om detta innebär nån konkret förbättring vet jag ej) Jag sa att jag ville prata om E på vårt samtal som vi ska ha denna månad. 
Vill förresten bara förtydliga en grej, apropå det här som blivit lite oklart och kanske lite överdrivet. Hon utsätts inte för mobbing eller regelbundet våld i skolan. Hon är inte pojkens främsta offer och jag vet inte om han specifikt pekat ut ett enskilt barn heller eller om han bara är ett asshole mot alla. Jag vet bara att han är bråkig och hotfull och elak och att många barn är rädda för honom och att N ibland blir offret och att det iallafall har varit så i två år.
Det är liksom nu man kan komma åt honom. Eller dem för han är inte ensam. han har vänner som hakar på. Och det finns andra pojkar i skolan som N har blivit kränkt av vid andra tillfällen och jag upplever att det inte görs nåt åt detta. Häromdagen var det ett annat barn som oprovocerat knuffade henne och hennes kompisar när hon plockade ekollon på skolgården. (Han har jävlats med henne förr) När N går och säger till en vuxen, som hon alltid gör, så får hon svaret ”Man får inte plocka ekollon”. Som om det var där problemet låg. Jag tog upp detta med pedagogen som är på min linje och hon blev skitarg och skulle ta upp det på mötet.
Men det är här och då jag säger till henne att fan N, sopa till honom så han hjular över skolgården! Du får det! Om du och dina vänner går ihop så kan ni knuffa tillbaka och han kommer inte våga röra er igen. Ni är större och starkare tillsammans!
Jag fattar också att man till slut som pedagog inte vet hur man ska hantera det – man kanske har kämpat som fan, kanske i motvind, utan resurser och resultat. Och det är ett vanligt problem i skolorna, att man till slut ger upp, att den utsatte blir den jobbige för det tvingar dem att ta itu med barnet som bråkar och som kanske inte alls lyssnar och som kanske har föräldrar som inte är mottagliga och som förvärrar allt. Då blir den utsatte till slut problemet i deras ögon och man försöker släta över, förklara bort, få barnet att sluta gnälla eller uppmärksamma det som händer.
Men iallafall, det är inte första gången N får ett sånt ickebemötande när hon försöker säga till en vuxen så jag är glad att denna senaste händelse togs på allvar. (Beror nog på vilken vuxen som ser) Och det är som sagt inte hon som är mest utsatt eller E som är enda bråkiga pojken i skolan. Vill bara förtydliga detta för det känns som kommentarerna drar iväg lite och ett scenario vi inte är framme vid än spelas upp.
Som sagt, det är nu eller aldrig. Det är nu hon kan slå tillbaka. Det är nu hon kan sätta de bråkiga killarna på plats och visa att hon inte är nån man sätter sig på. Det är nu hon kan bekräfta den känslan i sig själv: att hon kan och vågar stå på sig. Att hon får det.
Och det är nu vuxenvärlden skulle kunna nå pojkarna, innan de blir för stora och starka och blir ett hot på riktigt.
Jag minns när jag gick i skolan. Det fanns ett par killar jag var fullkomligen livrädd för. Redan som åttaåring. Andra åttaåriga killar, som spred skräck. Som slogs och mobbades och trakasserade sina klasskompisar. Jag vill att N och T ska fortsätta känna sig trygga.

Kategorier
barn & föräldraskap

Det är nu eller aldrig

Så N’s lärare ringde för att berätta att det varit en incident. Med bullyn E. Han hade frågat N om han fick se en sak hon hade med sig i fickan och när han fick det så hade han stampat sönder den. N hade blivit arg (tack och lov för hon är känslig och blir lätt ledsen) och skolan skulle tydligen skriva en kränkningsrapport. (Om detta innebär nån konkret förbättring vet jag ej) Jag sa att jag ville prata om E på vårt samtal som vi ska ha denna månad. 

Vill förresten bara förtydliga en grej, apropå det här som blivit lite oklart och kanske lite överdrivet. Hon utsätts inte för mobbing eller regelbundet våld i skolan. Hon är inte pojkens främsta offer och jag vet inte om han specifikt pekat ut ett enskilt barn heller eller om han bara är ett asshole mot alla. Jag vet bara att han är bråkig och hotfull och elak och att många barn är rädda för honom och att N ibland blir offret och att det iallafall har varit så i två år.

Det är liksom nu man kan komma åt honom. Eller dem för han är inte ensam. han har vänner som hakar på. Och det finns andra pojkar i skolan som N har blivit kränkt av vid andra tillfällen och jag upplever att det inte görs nåt åt detta. Häromdagen var det ett annat barn som oprovocerat knuffade henne och hennes kompisar när hon plockade ekollon på skolgården. (Han har jävlats med henne förr) När N går och säger till en vuxen, som hon alltid gör, så får hon svaret ”Man får inte plocka ekollon”. Som om det var där problemet låg. Jag tog upp detta med pedagogen som är på min linje och hon blev skitarg och skulle ta upp det på mötet.

Men det är här och då jag säger till henne att fan N, sopa till honom så han hjular över skolgården! Du får det! Om du och dina vänner går ihop så kan ni knuffa tillbaka och han kommer inte våga röra er igen. Ni är större och starkare tillsammans!

Jag fattar också att man till slut som pedagog inte vet hur man ska hantera det – man kanske har kämpat som fan, kanske i motvind, utan resurser och resultat. Och det är ett vanligt problem i skolorna, att man till slut ger upp, att den utsatte blir den jobbige för det tvingar dem att ta itu med barnet som bråkar och som kanske inte alls lyssnar och som kanske har föräldrar som inte är mottagliga och som förvärrar allt. Då blir den utsatte till slut problemet i deras ögon och man försöker släta över, förklara bort, få barnet att sluta gnälla eller uppmärksamma det som händer.

Men iallafall, det är inte första gången N får ett sånt ickebemötande när hon försöker säga till en vuxen så jag är glad att denna senaste händelse togs på allvar. (Beror nog på vilken vuxen som ser) Och det är som sagt inte hon som är mest utsatt eller E som är enda bråkiga pojken i skolan. Vill bara förtydliga detta för det känns som kommentarerna drar iväg lite och ett scenario vi inte är framme vid än spelas upp.

Som sagt, det är nu eller aldrig. Det är nu hon kan slå tillbaka. Det är nu hon kan sätta de bråkiga killarna på plats och visa att hon inte är nån man sätter sig på. Det är nu hon kan bekräfta den känslan i sig själv: att hon kan och vågar stå på sig. Att hon får det.

Och det är nu vuxenvärlden skulle kunna nå pojkarna, innan de blir för stora och starka och blir ett hot på riktigt.

Jag minns när jag gick i skolan. Det fanns ett par killar jag var fullkomligen livrädd för. Redan som åttaåring. Andra åttaåriga killar, som spred skräck. Som slogs och mobbades och trakasserade sina klasskompisar. Jag vill att N och T ska fortsätta känna sig trygga.