Kategorier
feminism & genus

Jag också. Och du också.

På Facebook trendar ”Me too”. Tanken är att alla kvinnor ska skriva så för att flödet ska fyllas (för att ALLA kvinnor har blivit utsatt för övergrepp eller sexuella trakasserier eller oönskade sexuella närmanden) så att man får se magnituden av problemet. En del berättar om övergreppen. En del hänger ut männen som våldtagit dem. 
 
Jag vet inte ens var jag ska börja. Ska jag berätta om pojkarna i skolan, när jag var åtta, nio, tio, elva, tolv, som drog ner mig bakom skolan och körde ner händer mellan benen på mig eller som hårdhänt klämde om mina nya bröst? Som skrattade och drog av mig kläderna? (och lärarna och föräldrarna som viftade bort det med att de var kära i mig eller att jag provocerade dem för att jag var lättklädd)
 
Eller om pappan till en klasskompis som på en klassresa till Barnens ö som frågade om jag ville se hans kuk han om han fick ta på min f-f-f-f-fitta efter att han väckt mig mitt i natten med att tafsa på hela min kropp och som aldrig blev polisanmäld. Jag var tio år men han skickades hem istället. Han var ju bara lite för full. Jag undrar hur hans dotter mått genom sitt liv, vad han gjort mot henne. 
 
Eller ska jag berätta om de äldre tonåringarna som på hemmafesterna bar in mig i ett mörkt rum som tolvåring och sedan började knäppa upp mina byxor? (Tack och lov blev de alltid avbrutna) Och hur detta blev normalt för mig. Eller den där vuxna mannen som knackade på hemma när jag var ensam och skulle sälja tavlor men som frågade om han fick ha sex med mig och när jag sa nej gav mig en blöt slemmig kyss istället. Jag kände mig så smutsig och jag kände sån skam. Jag berättade inte för mamma eller nån annan. Jag var tolv.
 
Jag skulle kunna berätta om vuxna män i min närhet som olämpligt kommenterat och sexualiserat min kropp när jag gick genom puberteten.Eller om de där lärarna i Harmångersskolan som inledde relationer med eleverna och ofta förklarade för mig att jag var attraktiv. När jag var tretton. Eller om den där sjukgymnasten som skulle hjälpa mig med min onda rygg när jag var tretton fast som ägnade hela timmen till att prata om mina fina stora bröst.
 
Eller om den där festen i hårte som jag fick följa med på där en av männen serverade vin under bordet så mamma och de andra kvinnorna inte skulle se och som sedan tog sig friheter tillsammans med en annan av de yngre männen där. Jag tyckte mest det var spännande. Två vuxna män som ville hångla lite. Som ville ha mig. Jag var fjorton
 
Eller de där hundratals männen som i förbifarten genom livet tafsat på krogen, ropat efter mig på gatan, följt efter mig, kommit med oanständiga förslag och blivit förbannade när jag sagt nej, alla som kallat en hora. Det är så otroligt många, det går inte att räkna, men för kvinnor är det vardag. Vana. Så det är liksom. Mina erfarenheter är inga extrema undantag. Och det är det som är så skrämmande.
 
När det gäller me too så är folk taggade. Jag ser folk med stora bokstäver skriva om det. Äntligen pratar vi, liksom. Och man hänger på, jag också för att jag inte kan tjata tillräckligt, men det är ju liksom inte första gången kvinnor försöker lyfta det här? Vi hade ju #prataomdet för några år sen och det fick en massa uppmärksamhet och det har funnits andra liknande spektakel som ämnat att synliggöra men sen så glider det ju ändå alltid tillbaka i tystnaden igen.
 
Det går i cykler men vi kommer ingenvart alls. Inget kommer förändras för att kvinnor skriver me too på facebook. Inget förändras alls för männen vill inte kännas vid det och de vill kunna fortsätta begagna andras kroppar på det sätt de vill om det så handlar om sex eller som arbetskraft. 
 
 
 
Obs. Jag tycker såklart det är bra att kvinnor pratar om det. Och det ska vi fortsätta med. Men jag har inga förhoppningar på förändring. Jag vet inte om jag resignerat, eller det har jag väl inte, men jag är så desillusionerad (sorry engelskt ord men hittar fan inget annat). 
Kategorier
barn & föräldraskap

Barn lär sig konsekvenstänk utan bestraffningar

Cissi Wallin skriver också om ämnet föräldraskap, auktoritärt vs fri uppfostran. Hon är inne på precis det jag satt och funderade på efter diskussion med bland annat er men också andra på andra plattformar.
Detta med konsekvenser.
Cissi skriver i sitt inlägg ”Rimliga straff”:

”Rätta mig gärna om jag har fel, men är det inte vi vuxna som ska lära barn och unga att man inte kan bete sig hursomhelst utan konsekvenser??”

skarmavbild-2016-11-24-kl-16-10-19
Detta är ju en vanlig tanke. Förståelig såklart för man vill att barn ska lära sig rätt och fel och där ingår att ta hänsyn till konsekvenser. En person på min facebook skrev:

”Samtidigt är det oerhört viktigt att få barn att förstå att deras handlingar har konsekvenser. Att inte hjälpa ett barn att förstå det är oerhört illa.”

”Barnet måste ju lära sig konsekvenser!”, ”Barn måste lära sig att det de gör har konsekvenser!” som om detta är nåt man aktivt måste lära dem i form av olika metoder eller bestraffningar eller fabrikerade ”konsekvenser”.
Men vet ni vad? Konsekvenser förstår de ju faktiskt ändå. Alltså utan vår inblandning.
Gör man A så händer B. Det lär sig till och med djuren utan svårigheter. Gör man A så händer B och det kanske inte är trevligt eller så är det just det, vi får se. Och så testar de. Om och om igen. Först när vi är cirka 22 år gamla så har konsekvenstänket satt sig så föräldraskap är inget för de som saknar tålamod om jag säger så.
Föräldraskap är en pågående process. Barns lärande är en pågående process. Inget som sker direkt eller över en natt eller med hjälp av enkla metoder även om det är jävligt frestande att hota och muta sig till ett direkt resultat.
Men barn lär sig inte av att göra fel och bli bestraffade för det. De lär sig av att göra rätt. Och där är det förälderns roll att hjälpa barnet att göra rätt istället för att tala om vad barnet gör fel.

”Barn måste lära sig att förstå!”

De gör de. Jag lovar. Om mitt barn slänger sin leksak i golvet så får det den naturliga konsekvensen att leksaken går sönder. Det fattar mitt barn ganska snabbt även om hen måste göra om det ett par gånger för att det ska sätta sig. Kastar hen ett glas på golvet så går det sönder och då blir det glassplitter överallt och vi kan skära oss. Och om hen slår sitt syskon så blir syskonet ledsen. Om hen spiller så blir det kladdigt. (Obehagligt om det kommer på kläder eller kropp) Om hen kryper på knäna på asfalt så går brallorna sönder. (jättetråkigt!) Om hen inte går till skolan så kommer hen efter. (Det känns inte kul) osv.
Det finns däremot ingen, INGEN, logik i att om jag slår mitt syskon så får jag inte titta på TV eller spela med min ipad. Ingen. Och kommer inte hjälpa barnet att få ett tydligt konsekvenstänk i framtiden. Det kanske hjälper nu. Som nån skriver inne hos bloggkommentatorerna:

”Tror även det är bra för föräldrarna att ha barn som är väluppfostrade, då blir middagar mycket trevligare, när barnen i lugn och ro äter istället för att skrika och kasta mat omkring sig. Jag tror alla tjänar på att barnen vet hur man beter sig på ett sätt som är behagligt för alla.”

Ja klart det är. Det är även behagligare för mig om min man inte säger emot mig. Mitt ex tyckte säkert det var mycket behagligare om jag bara lydde utan att ifrågasätta honom också. Men att nåt är behagligare just nu betyder inte att det är bra.
Fan, barn SKA bråka. Ett barn som inte bråkar, käftar emot, revolterar eller protesterar oroar mig. Det är en del av deras utveckling och processen att växa upp. De ska bråka. 
Men barn vill också ha matro och trevligt umgänge med sina föräldrar. De kastar inte mat eller skriker för att jävlas med dig, för att de är illvilliga eller på annat sätt vill förstöra. Barn gör nämligen så gott de kan utifrån sina förutsättningar och ibland blir det tokigt. Oftast är ett beteende en direkt konsekvens av ett behov som inte blivit bemött och då ligger ju problemet hos oss som föräldrar, inte hos barnet som reagerar och då hjälper det inte att straffa eller belöna bort det. Ja det kanske ger ett resultat i stunden men behovet kvarstår och hur detta blir bemött har konsekvenser för barnets utveckling, självbild, välmående osv.
Som nån annan svarar i kommentarsfältet:

Jag tycker det är mysigare att ha barn som ’äter ordentligt’ och ’konverserar fint’ för att de uppskattar maten, stunden, min närvaro, än att de gör de pga rädsla för straff.. (Säkert ’trevligare’ med tysta barn för de vuxna som slipper höra skrik, men känner folk som pga alla krav, förväntningar och rädsla förknippade med middagsstunden som barn knappt klarar äta utan ångest som vuxna..)

Men apropå konsekvenser då. Tänker på ett tillfälle när T var liten, två eller tre år och fick sig en tydlig lektion i konsekvenstänk. 
Han hade precis fått en mjukglass i strut. En liten rackare. Jag slickade en snabbis innan jag räckte över den vilket kränkte gossen så pass att han blev arg och kastade sin mjukglass i marken. Konsekvensen var att den blev tänkt av grus och inte gick att äta. Nu är jag en snäll mamma så jag fixade glassen (skrapade av allt grus) och räckte över den igen. Nästa gång han blev arg med glass så la han glassen argt på bordet istället. Dock efter en tvekan och titt på marken. Haha!
Och jag hade, till skillnad från Cissi, faktiskt köpt en ny glass om det krävts. Det var ju mitt fel från början, hans ilska och reaktion var ju rimlig speciellt med tanke på att han inte lärt sig att hantera dessa känslor på ett mer konstruktivt sätt. Det är där föräldraskapet kommer in.
De lär sig. Med tiden så gör de just det och det vi som föräldrar behöver göra förutom att vara förebilder är att möta upp dem där de är, i deras behov just nu. Om barnet gör A så beror det på B, hur gör vi för att möta upp där och tillgodose just B? Samt hjälpa dem att förstå att A inte funkar bra. Och det i sin tur är också en process där man får nöta och tjata in och upprepa om och om igen. Mina barn är åtta och sex och gör fortfarande saker som är helt obegripliga. Jag brukar till och med fråga dem ”har detta nånsin funkat för er?” och nej det har det ju inte men ändå är det svårt för dem att sluta. Och där kommer min utmaning som förälder att lista ut varför och att hjälpa dem göra bättre ifrån sig.

När det gäller konsekvenser, naturliga sådana vs de vi som föräldrar utdelar så är jag inte helt avig mot det senare även om jag föredrar det första. Jag kan tycka det är helt rimligt att som förälder att säga ”kastar du glas på golvet så får du ha plastmugg framöver”. Men inte ”kastar du glas så får du inte spela på ipaden”. (logik?)
Hajjar ni hur jag menar?
Boktips! ”Barn som bråkar”.

Kategorier
Vardagstrams

Vad hände med Penntricket?

penntricket-liten-menyn_ebbc1cbe24b1a35c85e94dec7d97362cNär det gäller Penntricket förstår jag att biljettköpare blir arga och besvikna, speciellt om de bara fått höra en version så jag tänkte att jag ska berätta lite mer om min roll i det hela. För mitt eget goda ryktes skull, inget annat.

Som ni redan förstått är ju pressmeddelandet vi gick ut med en uppdiktad version. Ett skenmanöver för att dölja det som hänt; att jag hade brutit med Cissi Wallin. Klart jag förstår hur mycket jobb det krävs att sätta upp en show, det var inga oklarheter från min sida och jag var inte överväldigad av det kommande jobbet. Tvärtom. Jag visste precis vad som förväntades och sköt till och med upp mina studier för att ha tiden att genomföra projektet.

När vi började prata om att göra nåt tillsammans så var detta efter ett föredrag i Uppsala, vi pratade ganska löst om att hålla förställningar och ta bra betalt. Jag avskyr att tala inför folk men tillsammans med Cissi Wallin kände jag mig alltid väldigt trygg och avslappnad i publika sammanhang så jag var förväntansfull.

Så vi satte igång och då rullade det på ganska snabbt. Vi hittade en producent/regissör som skulle hjälpa oss med allt det administrativa. (telefonsamtal, ekonomiska osv) Vi bokade möten, ibland flera gånger i veckan, för att stämma av. Vi kom i kontakt med Maxim och hade kontinuerlig dialog med dem, tillsammans och var för sig. Ingen drog ett större lass än nån annan, vi skrev precis lika mycket på material inför showen och jag la ner ett enormt jobb med att fixa facebook, domäner, egenhostad wordpress med blogg samt en proffsig affisch redo för tryck. (ok låter kanske lätt men det tar mer tid än man tror att koda och redigera) Vi hade alla tydliga uppgifter: Regissören skötte ekonomi och dialog med maxim, Cissi kontakten med press och TV och jag det webrelaterade/visuella.

Jag kom på alla möten (i tid såklart), jag svarade på ALLA telefonsamtal och jag var inte oanträffbar som det påstås.

Jag gör saker på mitt sätt och det blir alltid alltid alltid jävligt bra gjort. Jag blir alltid klar till deadlines, jag gör alltid ett noggrant jobb och jag gör alltid det jag säger att jag ska göra.

Under den här tiden så hade jag även fullt upp med en kommande flytt, en bostadsrättsförsäljning och komvuxstudier/prov. Jag kodade dessutom om min blogg från scratch och flyttade hela arkivet till wordpress under samma period. Jag hade mycket på tallriken precis innan sommarn och var väldigt stressad. Så nej, jag var kanske inte lika peppigt entusiastisk som Cissi hade önskat, det medger jag. Men hoppas att det var förståeligt.

Men vi kom båda överens om att ta semester under juli (Cissi skulle ut och resa och jag skulle ju ha fullt upp med flytten) för att köra igång med nya krafter i augusti. Då skulle vi dessutom ha gott om tid att få ihop allt. Vi var helt överens om detta. Inga konstigheter alls.

Jag hade alla intentioner att genomföra Penntricket och såg fram emot det med pirr i magen. Men pga flera omständigheter så kunde jag inte gå vidare med Cissi Wallin. Varför behåller jag för mig själv, men brytningen var befogad. Jag kan inte gömma mig bakom ”professionalitet” och sätta upp en feministisk show som ska lyfta systerskap då vår relation och samarbete är allt annat än bra. Det är inte ärligt och ärlighet är en viktig byggsten i det jag står för och gör. De flesta skulle sälja sin själ för en sån här chans men min integritet är inte till salu. Och om integritet är priset man måste betala för att vara professionell, så vill inte jag vara professionell i det här fallet.

Vi kom iallafall överens om att avbryta, på mitt initiativ. Jag och regissören träffades och pratade igenom hur vi skulle göra. Jag hade telefonkontakt med Maxim (som tillsammans med vår regissör har varit ett otroligt stöd och hjälp under den här processen. Vilka människor!) och the rest is historia som man säger.

Jag fick ta den offentliga och den ekonomiska smällen trots att vi var två om detta. Och det har jag gjort utan krusiduller och utan gnäll. Men att spinna vidare på vår uppdiktade ursäkt offentligt, göra mig till syndabock samt utmåla mig som en lat och oresonlig idiot utan arbetsmoral känns jävligt orättvist.

Så jag står här och konstaterar att mitt liv plötsligt blev bloggvärldens Hänt Extra. Men jag tror och hoppas att iallafall mina läsare har bättre saker för sig än att spekulera i det här. Drama i all ära, men den här filmen vill jag inte vara med i.

Så nu gör vi som kungen och vänder blad tycker jag. Kram!