Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Ge barnen en mamma som inte hatar sig själv

Blev så jävla deprimerad när jag tänker på alla tusen småflickor runtom i landet som i detta nu skammas för vad och att de äter av sina egna mammor och pappor. Som får sina kroppar granskade och ifrågasatta av sina egna familjemedlemmar. Vars trygga punkt blir en källa till ångest och självhat. Om inte ens mamma och pappa tycker att man duger hur fan ska man ha en chans mot övriga samhället då?
 
 
Jag växte upp med en mamma som alltid sa att jag var vacker. Oavsett vad jag vägt. Tyvärr bantade hon hela tiden. Pratade smalmat. Nöp sig i magen. Kommenterade andras kroppar negativt och viktnedgång positivt. Min pappa var det inte bättre med. Han förslog att jag skulle ta bantningspiller när jag var tonåring och granskade alltid mig och min kropp noggrant med kritiska blickar. Fortfarande idag så granskar han. Och kommenterar. Säger att jag måste äta mindre och tema mer.
 
Själv är han så smal att han ser sjuk ut. Jag vill säga åt honom att han skulle behöva bli tjock för när man är så gammal som han så är det bättre att vara tjock än smal för då klarar man sjukdom bättre och lever längre. Men vad kan man säga egentligen?
 
Och jag lyssnar på alla som berättar här i kommentarsfältet och på min Instagram. Som delar med sig av liknande berättelser. Om mammor och pappor som fått dem att hata sig själv med oförsiktiga kommentarer om vikt ovh kropp. Om föräldrar som säger åt sina barn att de är för tjocka. Som bantar dem. Som alltid är kritiska. Som övervakar ätandet. Som totalt dödar sina barns själar.
 

”När jag till slut funnit en baddräkt som jag – mot alla odds – till och med kände mig fin i vågade jag ropa på min pappa som kom och kikade in över provhyttsdörren. Efter en lång blick suckade han djupt och sa bekymrat: ”Oj, nu måste vi verkligen se till att banta ner dig”. Jag tittade ner i golvet och svarade att jag vet. Sedan förbannade jag mig själv om och om igen för att jag hade trott att jag – att tjocka JAG – skulle kunna vara fin i en baddräkt. Vet du att det tog mig över 20 år innan jag kunde prova badkläder igen utan att få svår ångest?”

– ur inlägget ”Kära förälder till ett överviktigt barn” av Karin Kajjan Andersson

Ni vet att barn föds helt oförstörda? Med helt intakt självkänsla. Helt utan självkritik. Helt utan en tanke på att de inte duger.  Nej jag blir så deprimerad av att tänka på allt detta att jag måste bjuda på ett par flexibla hängtuttar istället.
 
 
 
Lova mig att ni från och med nu, om ni inte klarar av att älska era kroppar iallafall låtsas som att ni gör det – framförallt inför era barn. Ge dem en mamma som inte hatar sig själv. Fake it till you make it liksom. (För jag fattar ju att det för många, inklusive mig, är en omöjlig uppgift och det ska man fan inte känna skuld över) Till slut kanske ni själva tror på det också?! Nyp er aldrig i fläsket. Titta aldrig kritiskt i spegeln. Sucka aldrig åt er kropp. Släng ut vågen! Ut med den! Det fyller ingen funktion alls, nej inga bortförklaringar nu! Prata aldrig om mat som syndigt eller fult. Skoja inte ens om det inför barnen. Tjata inte om nyttigt och onyttigt. Servera det som är bra istället.
 
Men glöm för fan inte bort det som bara är gott också. Vi måste ge dem en stadig grund att stå på och det börjar hemma. Och hos oss själva.