Kategorier
barn & föräldraskap

En hund fostrar du att lyda. Ett barn fostrar du till självständighet.

Cissi Wallin skriver ett inlägg om mitt favoritämne barnafostran; ”Barn är som hundar och hundar är som barn” där hon menar att barn liksom hundar behöver tydliga gränser, typ veta vem som bestämmer. Jag håller med om en del i hennes resonemang men i stora hela har vi nog ganska olika syn på det.

Det sägs att en fullvuxen hund har ett intellekt som en 3-årig människa. Så rent krasst är ju random vovve smartare än min bäbis. Jag har jämfört barn- och hunduppfostran förr. En av mina nära vänner har fött upp hundar i många år, och är mamma till två småbarn. Vi har snackat mycket om det här, att kunna jämföra. Och att det gör många helt tokiga av moralism. ”BARN ÄR INTE HUNDAR!”.

I vissa avseenden så finns det såklart massa likheter i beteenden och bemötande och kanske framförallt i hur hundar och barn funkar. Det håller jag med om helt. Djur är djur liksom.

Men jag tänker att hela diskussionen (som då uppstår i kommentarsfälten) handlar om olika barnsyn helt enkelt och att det är därför det blir motsättningar. (s.k ”moralism”) Auktoritär vs antiauktoritär. ”Tough love” vs den fria uppfostran. En del tror att barn behöver dresseras och aktivt formas medan andra tror barnet lär sig ändå och att de behöver följas mer. (Hårddraget såklart) Jag tror det senare personligen och tar lite illa vid mig när man talar om barn som hundar eller uppfostran med belöningar och straff om jag ska vara ärlig. Även om det kan vara effektivt (för stunden) så undrar jag om det verkligen är bättre för barnets utveckling?

(Obs jag har verkligen inga svar, går mest på magkänsla och undrar vad fan jag håller på med hälften av tiden. Föräldraskap är svårt och jag vet inte hur man gör.)

Och en grundläggande skillnad mellan barn och hund är ju att hunden ska leva med dig under ditt beskydd i resten av sitt liv medan barnet ska växa upp till en trygg och sund vuxen som ska klara sig själv. 

Hur tänker ni?