Kategorier
feminism & genus

När feminister dubbelbestraffar kvinnor

”Jag har känt att feminismen ofta har tyckt att barnens behov har stått i vägen för jämställdheten” säger Maria // Vilda Barn och sätter fingret på något som gnager i mig konstant. Jag har ofta känt att mitt feministiska engagemang och önskan att vara jämställd har krockat med mina barns behov. Det fokuseras så mycket på den ekonomiska biten, på karriärer och utbildningar och självförverkliganden och fuckyou-kapital och kvinnors ekonomiska frigörelse att det till slut går ut över ungarna. Missförstå mig inte, jag tycker allt sådant är viktigt men har ändå en känsla av att vi gör nåt fel här. Vi missar nåt.
Det pratas en del om den s.k revivalen av moderskapet och jag vet inte riktigt om jag förstått problemet om det skulle vara så, så länge man också talar om pappornas roller och ansvar. Men jag gillar inte riktigt känslan jag får när man snackar om den s.k mammifieringen av feminismen för det antyder att rätt sorts feminist aldrig kan vara en självuppoffrande moder som sätter barnen främst. Men jag tycker snarare att det stora problemet är att det inte ställs samma krav på männen att vara självuppoffrande och sätta sina barn främst.
För mig är föräldraskapet en stor del av mitt liv. Jag är Natashja främst men att vara mamma går inte av för hackor och påverkar ju mitt feministiska perspektiv. Sen ser jag alltid ett problem med piedestaler och hora/madonna-komplex och även där kommer föräldraskapet in. Eller moderskapet snarare. Vilket i sig också blir en feministisk fråga. Är det någon kvinna i samhället som får skit så är det väl ändå mammor? Pappor får ju stående ovationer om de lyckas få blöjan på åt rätt håll men en mamma hon kan aldrig göra rätt eller vara rätt.
Och är man mamma och feminist så dubbelbestraffas man konstant.