• Tjock verklighet

    Tjocka är vår tids hovnarrar

    Biggest loser, denna spya till TV-program. Freakshow och Förnedrings-TV på bästa sändningstid. Överviktiga har liksom blivit vår tids hovnarrar, något att skratta över, förfasas över och peka fingrar åt. En kontrast till alla smala lyckade människor som inte skulle ”låta det gå så långt”, en försäkran om att smala iallafall är bättre och lyckligare än dessa tjocka sorgliga. Deltagarna framställs som dumma idioter som inte klarar av att ta hand om sig själva, de hängs ut som lata och okunniga, de kläs i små tajta kläder som verkligen visar upp deras – i samhällets ögon – ”äckliga sjuka kroppar”. Tv-bolaget är inte ute efter att hjälpa nån annan än sig själva. De vill tjäna pengar och de vet att program där tittaren får frossa i andras olycka säljer mest.

    Tänk på det en stund till: TV-BOLAGET VILL TJÄNA PENGAR.

    Inget annat.

    Instagram såg jag att Hormoner & Hemorrojder hängt med Biggest Loser-teamet och passade på att lägga in denna brasklapp, inte för att läxa upp dessa fina kvinnor men för att ge ett annat perspektiv till deras följare. Den här typen av program borde bannlysas och folk borde bojkotta.

    Jag fick svar:

    Eller så kan man se det som en fantastisk möjlighet för dessa människor att få professionell hjälp till ett hälsosammare liv med förmodad ökad livskvalité och längre livslängd.

    Hovnarr? Freakshow? Håller inte alls med dig. Känns som att det uttalandet mer reflekterar din syn på överviktiga än att representera gemene mans syn på övervikt.

    det handlar mycket om betraktarens syn på övervikt här, jag tror att övervägande del inte ser den här typen av tv som en freakshow, det har man Big brother och Geordie Shore till, utan man älskar att se människor lyckas överkomma sina rädslor och problem. Det här är feel good-tv. Inspirerande, lärorikt och uppmuntrande!

    Att det skulle vara en freakshow eller dyl känns mer som att det ligger i betraktarens öga…

    Personerna som är med i programmen är ju inte “lite överviktiga och vill bli av med sina extrakilon” utan det handlar ju om personer som på riktigt behöver hjälp ur ett missbruk. Därför tror jag att väldigt få skrattar åt dem.

    jag måste säga att det förvånar mig att du som skriver att du själv är överviktig har så negativ inställning till att andra människor får hjälp med sin övervikt.

    Nu vet jag inte hur stora dessa människor är, men jag som själv är kraftigt överviktig ser detta ur det perspektivet. Att försöka peka ut mig som problemet, som att det är min syn på tjocka som är problemet, när jag påpekar det problematiska med den här typen av program är oärligt och naivt. Jag pratar dessutom om en samhällssyn, nej ett omfattande samhällshat och förtryck mot tjocka där program som detta, där tjocka visas upp som underhållning (för jo det är ett underhållningsprogram), ingår i förtrycket. Det är inte min “personliga åsikt eller upplevelse” som vissa kanske tror. Det är en analys som är baserad på kunskap och insikt.

    Nej, JAG har inte en negativ syn på tjocka men som tjock själv så har jag en insikt i hur samhällets syn på tjocka ser ut och tar sig uttryck.  Jo, folk skrattar. De skrattar och hånar och äcklas och pekar fingrar. De kommer med råd, oombedda åsikter och rent hat. Feelgood? Inspirerande? Kanske för normsmala människor eller tjocka med enormt mycket självhat (Vet precis hur ”peppad” man blir när man ser andra gå ner i vikt, så peppad att man genast bestämmer sig för att svälta och späka sin kropp så man också kan bli smal och duglig och värd nånting. Lite som tjejtidningar som peppar en att ”ta tag i sitt yttre” men som i själva verket bara skapar mer självhat)

    biggest loser bli smal kärlek

    Bli smal så kanske du också kan bli älskad?
    Vad är det denna bild försöker förmedla egentligen?
    (Från Biggest Loser reklamkampanj 2013)

    Personerna i detta program är där för att underhålla en smal publik och för att ytterligare spä på tjocka människors självhat. De hjälper vare sig sig själva eller nån annan, faktum är att de flesta går upp allt i vikt och lite till efter programmets slut då de inte längre har tillgång till dietister, kockar, tränare och samma mängd fritid. Många blir även sjuka av den hårda belastning som sätts på deras kroppar och ämnesomsättning. Det är nämligen livsfarligt att hårdbanta. Kroppen tar otroligt mycket stryk och resultatet håller sällan. 

    biggest loser skit tv

    I FeTT Magazines artikel “Vem är egentligen den största förloraren?” kan ni läsa mer om hur vidrigt hela konceptet är och hur de deltagande behandlats under inspelningarna. 

    “Medverkan i serien har nämligen stora negativa konsekvenser på deltagarnas fysiska såväl som psykiska hälsa. För det första är det inte hälsosamt att förlora så mycket vikt under så kort tid. Men deltagarna skadades även mycket av själva träningen, eftersom det ofta blir så när otränade människor pushas för hårt. Kai berättar att hennes knän har tagit stor skada från det hon var med om under serien, att hennes immunförsvar påverkats av den snabba viktförändringen och att hennes läkare har kallat det hon gjorde mot sin kropp under seriens gång för “en läkares mardröm”.

    Det är så frustrerande som överviktig att försöka lyfta vår verklighet för smala människor som vägrar lyssna. Som att stånga sig blodig mot en vägg. Nedbrytande dock. Blir så jävla ledsen. Fan lyssna nån gång!

  • Tjock verklighet

    Det borde finnas ett bechdeltest för att synliggöra tjockas representation i film

    Jag håller på att kolla igenom Friends och en sak som slår mig, förutom alla usla skämt på bekostnad av homosexuella, transpersoner osv, är den omfattande fatshaming som sker genomgående i serien och det fetthat som uttrycks. Jag tänker främst på ”Fat Monica” som är ett stående skämt som seriens karaktärer konstant återkommer till och då med nedlåtande kommentarer och rent förakt. Till och med Monica finner sig i det och anledningen till att hon ens gick ner i vikt är pga Chandlers viktskammande. Detta kommenterar hon genom berätta att hon alltid är hungrig och att hon svultit sig smal. Helt oproblematiskt.

    Grejen är att tjocka Monica inte ens är så pass tjock. Inte i kroppen iallafall. Hon är större än average och hennes ansikte är groteskt sminkat men utöver det så ser hon inte ut att bära större än storlek 42, 44.

    fat monica

    Utöver detta så framställs hon alltid som lite dummare som tjock än som smal. Som smal är hon strukturerad, skarp, snabbtänkt men som tjock är hon fnissig och korkad och lustig. Jag mår alltid väldigt dåligt av att se avsnitten där detta pågår och kan bara föreställa mig det självhat serien odlat hos ungdomar under nittiotalet och början av 2000. Fy fan. Och fy fan för att jag aldrig tänkt på detta innan jag själv blev tjock. Fatshame är nämligen så normaliserat och självklart.

    Här dansar hon. Herregud hahaha titta en tjockis som dansar har ni sett nåt så roligt? Tjockisar är ju så himla skojiga. Dumma och skojiga. Och det är så de porträtteras på film. Alltid som en humoraccessoar till huvudpersonerna, någon med lite sämre karaktär som kanske ställer till det och alltid alltid äter jättemycket och ofta. Gärna hela tiden. Det är det stående skämtet. Ibland önskar jag att det fanns nåt slags bechdeltest för tjocka för att på så sätt göra publiken mer uppmärksam på hur det faktiskt ligger till. Och att det inte är ok.

    Representation är skitviktigt. Att som tjock aldrig få finnas utan disclaimer eller dåliga karaktärsdrag kletade på oss gör något inte bara med allmänhetens syn på tjocka men med vår egen självbild. Och det här går igenom överallt. Inte bara i klädbutiker där våra storlekar inte ens finns och om de finns så är de förpassade till en liten skamvrå i hörnet på affären, gärna med nåt namn som synliggör att här har vi inga normala människor när här har vi tjockisarna men också i media där vi alltid är undantaget.

    Tjocka människor får vara föremål för humor, någon att skratta åt och göra sig lustig över eller så figurerar vi i före- och efter-artiklar som avskräckande exempel i framgångshistorier, där framgång alltid är lika med viktnedgång.

    zara larsson lady dahmer

    Artikel i Metro för den som vill läsa, men inte så mycket nytt där för den som följer mig slaviskt!

  • Vardagstrams

    Man får bara vara tjock om man inte är tjock på riktigt

    Zara Larsson skrev ett inlägg om sin enorma viktuppgång för ett par dagar sedan och lyfts fram som en hjälte i media för detta. ”Tänk vad gott hon gör för alla unga tjejer som tycker de är tjocka!” heter det.

    zara larsson

    Nu så ansvarar inte Zara för hur medier lyfter detta, det är viktigt att komma ihåg.

    Men jag förstår verkligen vad hon vill förmedla med sitt egna inlägg dock och tanken uppskattas, men nej det blir bara fel. Genom att säga att hon ”gått upp så mycket i vikt” så framställer hon sig som större/ickesmal när hon faktiskt är just smal. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att det enbart är för att hon är just smal som hon tillåts “känna sig hur fin som helst”.

    Men vi vet ju att det aldrig tagits emot lika positivt om hon varit överviktig på riktigt. Man får nämligen bara vara en ”thick bitch” dvs tjock om man inte är tjock på riktigt.

    zara larsson

    Därför blir jag provocerad men också ledsen när jag ser media hylla Zara (och Molly) som om de är modiga hjältar som vågar vara stolta över sina kroppar. De är absolut grymma och fantastiska kvinnor på många andra sätt, men inte här och nu. Då lyfter jag hellre fram instagrammaren Babe Ebba som på riktigt vågar utmana smalhetsnormen och som trots hat, hot, hån och mobbing vägrar skämmas eller tystas och som fortsätter posta sina bilder på sin tjocka kropp. Där har vi en hjälte på riktigt isåfall. Eller de andra tjocka unga fatshionistorna som tar plats på instagram. Var är tidningarna som hyllar dem?

    zara 2

    När kvinnor i min storlek postar bilder på eller hyllar sina kroppar så blir folk förbannade. Alltså verkligen arga! Tjocka kvinnor som har fräckheten att synas utan att dölja sitt fläsk eller ta avstånd från det anklagas för att uppmuntra ett “ohälsosamt ideal”. Tjockisen som inte bantar eller skäms får inte finnas. Vi får bara vara tjocka om vi antingen ber om ursäkt för det och försäkrar att vi ÄR hälsosamma eller om vi faktiskt försöker gå ner i vikt. Då är vi ursäktade, då får vi vara med på nåder.

    Zara äter en munk på bild och även detta hyllas oproblematiskt som ett stort steg i tider då ”sallad och kvarg” lusar ner varenda instagramkonto men det är så förbaskat godtyckligt för man får bara äta skräpmat och bullar och godis om man är smal. Som tjock förtjänar man det inte, då skammas man istället.

    Men när jag lyfter detta; som t.ex när Molly gick ut och visade upp sin smala kropp för att få andra tjejer att känna att de duger eller som nu när Zara Larsson rycker på axlarna åt sin viktuppgång så blir folk (smala) arga på mig. Arga eller så tycker de att jag gnäller på småsaker. Hur VÅGAR jag komma här och komma liksom när Zara/Molly gör nåt BRA för unga tjejer?

    Det är jobbigt med tjocka kvinnor som vågar opponera sig mot problematiska uttalanden och det är jobbigt när vi inte böjer oss tacksamt för de små smulor som kastas åt vårt håll men detta är allt annat än småsaker.

    Och om man nu ska hänvisa till de ”unga tjejer” som är Zara och Mollys målgrupp så kan vi ju börja med att INTE osynliggöra de som faktiskt är tjocka på riktigt i just denna målgrupp. Att Zara och Mollys publik enbart består av smala tjejer som tror de är tjocka och därför behöver känna att de duger är ju förbannat naivt. 

    Men som sagt: tjocka finns inte och DETTA önskar och hoppas jag att Zara och Molly lyfter nästa gång!