Kategorier
diskussion & debatt

Barn ska inte behöva hantera att de är oönskade

Hormoner & Hemorrojder har tillsammans med Cissi skaffat en podd och första avsnittet handlar om att ångra sina barn. Vi pratade ju också om just det i vår podd också, minns inte vilket avsnitt nu. (Glädjeflickorna för nån som råkat missa, skitbra podd) Anyway, de hänvisar till en krönika skriven av Isabella Dutton: Having kids is my biggest regret. (Läs!)

Two years and four months after Stuart was born, I had my daughter Jo. It may seem perverse that I had a second child in view of my aversion to them, but I believe it is utterly selfish to have an only one. I felt precisely the same indifference towards her as I had to Stuart, but I knew I would care for Jo to the best of my ability, and love her as I’d grown to love him.
Yet I dreaded her dependence; resented the time she would consume, and that like parasites, both my children would continue to take from me and give nothing meaningful back in return.

Jag kommer att tänka på den franska författarinnan Corinne Maier som nån gång för ett par år sedan kom ut med en bok där hon berättar att barn inte bara förstör livet utan att hon också ångrar sina barn.

Och det här blir jag faktiskt sjukt jävla provocerad av om jag ska vara ärlig. Inte av känslorna, för man rår inte för hur man känner och det kan vara svårt att veta innan hur det ska bli (fast nån jävla aning lär man väl ändå ha?) och det finns ett problem med att vi lever i en kultur där kvinnor framförallt förväntas att skaffa dem oavsett om hon känner tvivel eller ej. (Och tvivel viftas ofta bort tyvärr, när de borde tas på allvar)

Men jag blir provocerad av att de inte bara uttalar dessa tankar högt (illa nog) utan att de till och med skrivit texter, till och med en jävla bok om hur värdelöst deras liv blivit pga barnen? Hur de inte bara skojar om att barnen är parasiter, utan faktiskt tycker och säger det. Samt sitter i intervjuer år efter år och berättar om detta hemska trauma.

ångra sina barn

Asså ärligt, hur jävla egocentrerad narcissistisk är man då? Jag jag jag och mina känslor, jag och mina neuroser, jag och mina problem jag jag jag mig och mitt buhu. Var finns barnen i detta?

When Stuart was three weeks old, I pushed him in his pram to the shops for the first time with our red setter Amber in tow. Outside the baker’s I tethered the dog to the pram and left Stuart outside with Amber while I bought a loaf and cakes. It was not until I got home, made myself a cup of tea and started eating my cake, that I realised something was amiss. My dog wasn’t there waiting for her usual titbit.

So the first thought that impinged on me was: where is Amber? I missed the dog before it even occurred to me that I’d left Stuart outside the shop.
I can’t say, even then, that I was worried. I just rang the baker to check Stuart and the dog were still outside, retrieved them and came home.

Återigen, känslor kan man inte rå för, de finns där oavsett om man vill eller ej men när man uttalar sådan här tankar och känslor högt så kommer andra människor i kläm. Det finns liksom två barn som får ta emot och hantera detta. Och det är fan oförlåtligt. (Hur har de mått genom livet kan man undra.)

Ta upp det med din terapeut, men låt barnen slippa deala med dina personliga neuroser och ångest.

Nu är de båda lite extrema, för de verkar ha ångrat barnen helhjärtat och det är ju nåt annat än att man vid jobbiga tillfällen ifrågasätter beslutet att skaffa barn men även då tycker jag att man bör vara försiktig med hur man talar om det och med vem. Man måste komma ihåg att det finns en mottagare (eller flera) som inte bett om att få komma till världen och vars självkänsla, trygghet och psykiska hälsa är helt beroende av att mamma och pappa älskar och vill vara med dem.

Det är ju dock som sagt en enorm skillnad på att känna ånger ibland och att helt ångra sina barn och det är skillnad på att ibland låta sina behov stå i fokus och på att alltid göra det.

Hur tänker ni kring det här?

Kategorier
Vardagstrams

Glädjeflickorna // Avsnitt 23 – Alla kanske inte ska skaffa barn

Glädjande nyheter! Vi sitter och trycker på iallafall sju nya avsnitt. Eller nya och nya, det var ett tag sen vi spelade in men livet och vardagen och ja ni vet. Men nu är vi här igen, era glada glädjeflickor! Rakt in i örat.
gladjeflickorna

Är kvinnor överintelligenta? Svar ja. Vi är iallafall inte dumma i huvudet som män är.

Hur kommer det sig att pappor måste få göra en massa misstag för att lära sig när kvinnor inte gör dessa jävla misstag och lär sig ändå?

Och vems fel är det att man hamnar i en ojämställd relation? Kvinnans såklart! Hon ska ju uppfostra mannen. Han bryr sig ju inte, det är du som tycker det är viktigt så nu måste du motivera honom!
Finns det ett mellanting mellan det förtryckande svinet och den jämställda drömmannen? Går det ens att vara jämställd i patriarkatet?

Lisa hatar på centralen och hatar på sthlm. Dyrt och äckligt, fult och sunkigt i sthlm tycker hon. Varför bor ni här, det är värdelöst?! Hanna och Natashja blir förnärmade. De håller inte med alls. Ska barnen leka på gatan då? Säger Lisa och kräver en förklaring.

Sen funderar glädjeflickorna på om det finns nån att ligga med i Jönköping? Eller om det liggs mer i småstäder överlag?

LYSSNA PÅ AVSNITT 23 HÄR:

Ni hittar avsnittet (och andra avsnitt) via iTunes (podd-appar som funkar är podcaster för iPhone och podkicker för android.) och funkar inte det så kan ni klicka här

douche

Vi pratar även om att ångra sina barn, om att sitta fast i en situation man ej önskar sig, som kanske är övermäktig och den skam som följer med. Vi pratar också om rädslan att bara vara mamma och stagnera som människa, sluta utvecklas osv  men också om hetsen att vara just mer än förälder. Får kvinnor landa i föräldraskapet? Tillåts de ge sig hän? Pressen att inte bli bortglömd. Realistisk syn på vad som krävs och förväntas, ett barn tar mkt tid och kräver viss uppoffring. Svårt att prata om för många vill inte bli förberedda, de upplever det negativt och jobbigt.


STORT TACK till fantastiska Luntgatan Girls som lånat ut sin musik till oss! Låten ”Håll käften” kan ni lyssna på i slutet av avsnittet eller om ni klickar här
Och ni, glöm inte bort att ge betyg! (högsta tack) Det hjälper oss att synas och höras lite mer. Puss och kram på er! 

Kategorier
feminism & genus

Jagär den jag är för att jag är kvinna

När jag skriver om föräldraskap så skriver jag oftast om mammor eller från mammors perspektiv. Inte för att jag tycker att kvinnor är mer lämpade biologiskt för att ta hand om barn eller för att jag tycker det är kvinnors jobb. Jag erkänner utan omsvep att jag har ganska låga tankar om män och jag har skrivit tidigare att män är sämre föräldrar än kvinnor och det står jag för helhjärtat.

Att prata om könskillnader är ofta kontraproduktivt eftersom att de oftast görs dels ur ett biologiskt perspektiv men också som ett sätt att främja status quo, låta saker vara som de alltid varit och som en ursäkt till att inte förändra eller förbättra nåt. Typ män är si och kvinnor är så och så har det alltid varit så nu finner vi oss i det. Jag har personligen länge undvikit att prata om män och kvinnor på så sätt av den anledningen. Liksom vad tjänar vi på att konstatera att diverse könsroller formar oss som föräldrar? Eller som människor? Så har jag tänkt länge och liksom vägrat ta i frågorna och på sätt låtit diskussionen kidnappas av biologister men också låtit kvinnor bära mycket ansvar och skuld över att de inte lämnar över, de inte anpassar sig, de inte släpper in männen osv.

Att växa upp till och som kvinna har format mig. Jag är den jag är för att jag är kvinna. Jag har fostrats att ta hand om, sätta mig själv sist, bry mig om andras behov, ta hänsyn och foga mig. Jag har även tafsats på och lärt mig gilla det, fnittrat runt på skolgården när pojkarna jagat även fast det känts jobbigt, jag har utsatts för övergrepp av vuxna män när jag bara varit tolv och fått lära mig att det är helt självklart för män kan inte kontrollera sig och min kropp ser ju så mycket äldre ut, jag har nedvärderats, setts som lite dummare och svagare och lärt mig tro att det är sant, Jag har tystats, kränkts, avbrutits, skämtats om, sexualiserats, växt upp i konstant rädsla, växt upp som ett objekt och fått lära mig att jag som kvinna alltid betraktas ur ett manligt öga, att jag är till för att betraktas ur ett manligt öga. Asså ni fattar hur lång den här listan skulle kunna bli va? Fyll gärna i hur det är att växa upp som flicka och hur det är att leva som kvinna.

Att växa upp till och som kvinna är inte samma sak som att växa upp till och som man. Att växa upp till och som kvinna har gett mig erfarenheter och en position som jag har gemensamt med de flesta kvinnorna jag träffar och som män aldrig kan förstå eller ta del av på samma sätt. (och vice versa såklart)

Jag tror också att det enda sättet att överhuvudtaget börja förändra är att börja se hur kön faktiskt påverkar vem vi blir och är. Och utifrån det skapa strategier eller motstånd. Inte bara för nästa generation men för oss själva också.

Kategorier
diskussion & debatt

Detär mamma som intresserar sig för barn. Inte pappa.

I övrigt har jag gett upp. Det här är absolut inte riktat mot min man specifikt. Eller din. Eller min kompis man. Det är liksom bara såhär det är. Och jag kunde inte bry mig mindre om ifall just DIN man faktiskt gör exakt hälften. För 1) du inbillar dig bara och 2) inga regler utan undantag

– Enligt Ellen

Detta påstående att det är mammor som inte släpper in papporna är jag så jäkla trött på. Vadå ”släpper inte in”? Här har vi en grupp människor som är vana att ta för sig och som inte låter osäkerhet hindra dem men helt plötsligt heter det att de är bortkörda och osäkra? Vilket skitsnack egentligen.

Jag ska tala om hur det ligger till: de är inte tillräckligt intresserade. Då är det en himla skön ursäkt att luta sig tillbaka på: mamma släpper inte in. Hon tar över. Buhuhu osv. Och är de intresserade så förväntar de sig fortfarande att slippa anstränga sig och bara glida in och ta över i situationer där mamma har tio gånger mer erfarenhet och kunskap. Inte bara för att hon gjort detta tio gånger mer utan för att hon INNAN barnet ens kom till världen gjorde det till sin business att lära sig. Lära sig om hur bebisar funkar, vilka behov de har, hur man gör i situation X.

Det är mamma som hänger på familjeliv. Det är mamma som läser böcker om barn. Det är mamma som läser föräldrabloggar. Det är mamma som köper och läser MAMA och Vi föräldrar. Det är mamma som tittar på bebis- och förlossningsprogram på TV. Det är mamma som intresserar sig för frågor kring barn. Inte pappa. Pappa lutar sig tillbaka, trygg med att hon fixar biffen. För att sen gnälla om att hon inte lämnar över det käraste hon har till en slappfarsa med noll koll och för att hon berättar hur man gör eller för att hon säger till när han gör fundamentalt fel.

”Låt pappa göra på sitt sätt och sänk kraven!”. Herregud va???

Läs gärna Enligt Ellens inlägg i samma ämne:

Varför förälskelser är livsfarliga och varför män suger:

sänka kraven

Läs även: 

Mäns oförmåga att klara av de enklaste ting:

mäns oförmåga