Kategorier
barn & föräldraskap

Vi formar våra barn. Vi kan välja att göra det medvetet eller lämna det åt slumpen

Cissi skriver 2 inlägg om könsroller och biologi. Hon frågar sig själv (och läsarna) om det kan finnas en biologisk faktor ändå? Hur kommer det sig att hennes pojke är vild och bilgalen trots att hon är genusmedveten? Känner ni igen hennes tankar? Hur funkar era barn? Har ni själv känt att det kan finnas en uns sanning i biologiska perspektivet och hur möter ni det?
skarmavbild-2016-10-08-kl-08-53-13
Jag tänker så här:
Först och främst: man kan vara bilgalen trots att man är pojke och genusmedvetet fostrad. Det är väl det som är poängen? I slutänden iallafall. Att alla barn kan leka med det de vill utan att kön är relevant? 
Med det sagt så:
Grejen är att man inte är så öppen som man ofta tror. Även den mest genusmedvetna föräldern har stereotypa uppfattningar och föreställningar kring kön. Ibland omedvetet. Och det påverkar hur vi bemöter barnen vilket i sin tur påverkar deras utveckling, deras beteende och deras självbild. 
Sen kan Cissi fråga sig själv: Är Helmer (eller det generella pojkbarnet) intresserad av hjul dvs bilar eller är han intresserad av att det snurrar eller av det mekaniska? Hur kan de bemöta det utan att köpa fyrtioelva bilar? Finns det andra leksaker eller prylar som tillfredställer detsamma? Hur agerar de kring leken? Hakar de på helhjärtat och uppmuntrar eller är de neutrala? Ofta tjoar vi lite väl mycket och det i sin tur påverkar. Vad för slags uppmärksamhet får han när han leker med bilar vs annat? Är möjligtvis pappa bilintresserad? (är man intresserad själv så förstärker och uppmuntrar man ofta omedvetet och jag vet att Cissi är noll intresserad av bilar generellt) Hur agerar andra vuxna kring honom? Hur hanterar de när han beter sig ”pojkigt” vs. mjukare? Finns det nåt sätt man kan använda bil och hjulpill för att uppmuntra pyssel och stilla lekar?
Obs jag har inga svar och detta är alltså retoriska frågor som man kan ställa sig själv som förälder, alltså inte jag som snokar och kräver svar från Cissi eller er.
Cissi funderar även vidare i nästa inlägg; är det tvång och förbud som gäller eller ska man fortsätta erbjuda hela skalan och hoppas att det ger barnet alla möjligheter?
skarmavbild-2016-10-08-kl-08-53-23
Jag tänker som så här med mina barn: Vilka egenskaper och talanger vill jag att de ska utveckla, vilka möjligheter vill jag att de ska ha och hur kan jag motverka att de hamnar i könsmallen?
Jag tror faktiskt inte på att ”erbjuda allt och låta barnet välja” för som ni kanske hajjar med frågorna ovan så vallar vi ofta omedvetet in dem i könsfållan ändå och då väljer de efter det. Jag har diskuterat med miljoner föräldrar som ba ”vi köpte hem bilar och dockor och rosa och blått och lät hen välja själv men titta hen valde ju könat ändå!”. Jag tror på att vara mer aktiv än så, på att kompensera och på att väga upp. Vara en motpol till övriga samhället framförallt.
Och jag tror på att faktiskt tillfälligt våga begränsa barnet (för att på så sätt öppna fler vägar att utforska och upptäcka) och tjata in annat. Jag ser det inte som förbud dock eftersom att de är just tillfälliga och inte skrivna i sten. Jag tror att tillfälliga begränsningar när barnet är litet leder till större frihet senare i livet. 
Om ett barn är dåligt på matte och bara vill till exempel rita så lämnar man det ju inte där, utan man övar och övar och övar. Man förbjuder inte ritandet, tvärtom, men man kanske tar bort pennorna vid vissa tillfällen. Se barnets lek som lärande. Vad behöver hen lära sig? (obs inte hela tiden med fascistmetoder såklart, bara lite aktivare än man egentligen tänkt) Vad behöver hen öva på?
En del tycker detta är kontroversiellt då man inte låter barnet vara sig själv men riktigt så enkelt eller svartvitt är det inte. Jag skulle aldrig drömma om att pressa in mina barn i en mall jag bestämt är det enda som duger, men jag tror absolut att vi formar våra barn. Oftast omedvetet, i samklang med övriga samhället och dess ”sanningar”. Så jag väljer att göra det mer medvetet och konkret. Med utrymme och lyhördhet för deras personligheter såklart. (Men definitivt utan att ursäkta dåligt beteende med att det är så de är. Så som man oftare gör med killar tyvärr.)
Så behöver man vara ”ständigt på tårna” som Cissi frågar sina läsare? Ja jag tror tyvärr det. Är du inte det så lämnar du över till andras sanningar och röster. Att vara förälder är att vara ständigt på tårna. Ständigt medveten. Ständigt aktiv. 
Sen är just Helmer väldigt liten. Han är snart två. Det är lite för tidigt att dra några slutsatser då, barn i hans ålder snöar ofta in på en grej och leker enklare lekar. Att gilla bilar och hjul och att vara röjig och brölig hör till åldern, inte könet. Inga konstigheter.
Men även med tvååringar så kan man börja smått om man vill. Eller ja det bör man ju, de utvecklas ju från start liksom. Köp hem smått pyssel, pyttesmå hjul som snurrar eller annat smått som kräver koncentration och finmotorik. Vi körde mycket med att rita och med pärlplattor när N och T var i samma ålder. När T var liten hade vi även smålego. Det kunde de pyssla med länge.
Sen måste man vara aktiv. Fri lek är sällan fri och barn väljer ofta det de redan kan och är bekanta med. (Däremot är de nyfikna och det ska man utnyttja) När barnet härjar, kastar saker, brölar sig fram, sitt med, ha fysisk kontakt, hjälp honom att göra annorlunda. Var aktiv i leken. Kastar han dockan i golvet så plocka upp den och trösta den? Hur kändes det för dockan, gjorde det ont? Kan man trösta den, hur gör man då? Kanske bädda ner bilen istället, i dockvagnen, om dockan är helt ointressant? osv. Man får nöta in det. Det är ju inte en engångsgrej utan en process.

Ni känner ju till mina barn vid det här laget. Båda härjar och är vilda men också omhändertagande och empatiska och de älskar att pyssla, kan sitta still och timmar och rita, pärla plattor, göra halsband osv och de klättrar och springer och älskar monster och dinosaurier och parkour och är både mjuka och tuffa. Hela paletten liksom!
Nu får vi se om denna genustaliban lyckas hjärtvätta den nya lilla pojken att bli lika mycket hen som sin storebror. Onekligen spännande!
Nämen skämt åsido, det ska bli intressant att fostra ännu en son. Denna gång har han två stora syskon. Sånt spelar ju också in. Men jag kommer givetvis vara lika aktiv som tidigare och kompensera och erbjuda annat än den förbestämda roll han får tilldelat av samhället. Jag är nämligen övertygad om att det inte är en slump att mina barn är som de är. Men jag kanske får äta upp min hatt? Juno kanske blir en brölig bilälskare han också**. Det återstår att se.

Just nu verkar det vara toapapper som gäller.
(**och då får han vara det! Jag skulle aldrig känna mig misslyckad eller tänka att jag gjort fel som fostrat en pojke som passar in i stereotypen, pojkar måste ju få tycka om traditionellt pojkiga saker också och har man i övrigt varit aktiv och genusmedveten så är ju chansen större att valet varit relativt fritt för barnet. Så fritt som det kan vara i ett könsnormativt patriarkat. Jag ser ju inte min dotter som genusmisslyckad fast hon älskar klänningar, glitter, Barbiedockor, pyssel och annat traditionellt tjejigt.) 

Kategorier
barn & föräldraskap

Får han elaka kommentarer så tar vi det då

Vi har ju pratat om detta tidigare och jag får ofta frågan om hur jag tänkt kring sk ”tjejkläder” på min son och huruvida jag oroar mig för mobbing och kommentarer. 
Jag har ju berättat om min oro inför skolan, att jag köpt massa nya mer neutrala kläder som jag hoppas ska vara ett bra komplement till det övriga supertjejiga som båda mina barn älskar och klär sig i. Det är ju en fin balansgång ju, att värna om barnens egna val, personlighet, smak och samtidigt undvika situationer där de är extra utsatta. Var drar man gränsen? Hur tillåtande är man? Vad har det för konsekvenser? 
Lite läskigt är det ju att skicka T till skolan i lång klänning. Man vet ju hur jävla elaka äldre barn kan vara. Första gången han tog på sig denna klänning inför skoldagen så sa jag att nej den där behöver jag tvätta först, jag fick lite panik inför första dagarna där han liksom skulle etablera sin plats i klassen. Men jag fattade också att jag bara sköt upp nåt jag faktiskt behövde ta ordentlig ställning till. Och hjärtat gör verkligen så ont när jag tänker på att försöka forma om honom, begränsa honom, antyda på nåt sätt att han är fel för jo han kommer ju för fan fatta att nåt är fel när N får ha klänningen men inte han. 
Så imorse när han satte på sig den igen så sa jag inget. Jag bestämde mig för att låta honom bestämma själv. Nickade och log och sa ”ha så roligt idag!” och hoppades att han inte kom hem och berätta att nån varit dum. 
Men man ska inte ta ut skit i förskott. Inte gå på samma begravning två gånger. Vi tar det då. Får han kommentarer så tar vi det då. Är nån dum så pratar vi om det då. Han vet ju redan att det finns de som dumt nog tycker att pojkar inte får se ut si eller så. Jag vet inte hur mycket han tänker på det dock för han nämner det aldrig. Verkar inte bry sig alls. Är stolt över sina saker och kläder. Kommenterar aldrig nån annans. 

Förresten, det hade varit en bra dag idag sa han när jag hämtade honom på fritids. ”Har nån varit dum?” frågade jag som jag alltid frågar. ”Nej” sa han. Puh. För nu.
(Vi har fyra standarsfrågor varje dag: har det hänt nåt kul idag? Har det hänt nåt tråkigt? Har nån varit extra snäll? Har nån varit dum?) 

Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Blir barn könslösa om man inte klär dem i könade kläder?

Fick två kommentarer. Inte första gången jag stöter på detta bakvända resonemang och knappast sista gången heller. Tyvärr. 

Jag får som sagt ofta liknande kommentarer och jag tycker de är så svåra att bemöta. Personer som kommer med dessa absurda anklagelser har oftast byggt upp ett helt halmslott baserat på sina egna vilda fantasier och fördomar, där vi genusmedvetna föräldrar isolerat våra arma små pojkar och tvingar dem med hot och slag till att bli flickor. Våra flickor är det också synd om, de tvingas avstå från den biologiska prinsessfasen som är så viktig för deras identitet och självkänsla. Ok nu raljerar jag men inget av deras anklagelser är ju sanna!

Men asså tvinga? Varför tror de att vi tvingar våra barn? Är de så övertygade om att pojkar och flickor inte kan tycka om nåt annat än det förutbestämda könade att det måste vara tvång inblandat? Vet ni, jag har mött många barn (vars föräldrar skiter i genus) som inte får ha klänning eller köpa dockor och som blivit utskrattade när de haft nagellack men aldrig att jag ser dessa riddare ifrågasätta deras föräldrar. Aldrig nånsin. För könsroller är default. Biologiska tros det. Skrivna i sten. Inte ska väl du ha klänning grabben höhöhö låt barn vara barn och välja själv när de blir vuxna!
Så här va: Tror man att barn väljer själv i ett samhälle som tydligt från alla håll och kanter talar om för dem hur de ska vara beronde på om de är pojkar eller flickor så är man dummare än tåget. Då har man antagligen bott under en sten eller så har man analysförmåga som en treåring. 
Ofta snackas det just om tjejigt hit och dit hos dessa personer och många verkar ju mer än lovligt provocerad av att pojkar har klänning på sig så jag är ganska så jävla skitsäker på att de för över dina föreställningar på sina ungar också. De har inte en chans att gilla nåt annat eller vara på ett annat sätt. Köper de klänning till sina pojkar nån gång? Erbjuder de honom rosa och glitter och allt som ses som tjejigt? Vet deras pojkar om att killar får gilla sånt? Antagligen inte.
Den könande hjärntvätten är genomgående i samhället. Så pass att de tycker vi feminister formar våra barn när det i själva verket är samhället (och människor som dem) som lär barn hur de bäst gör kön. Det är också människor som dessa som får våra barn att känna sig fel och konstiga. 
Vi genusmedvetna erbjuder iallafall våra barn ett alternativ. De får redan en massa påverkan av samhället, de får redan könsrollerna nerkörda i sina små halsar, de kan ju för fan inte ens värja sig för överallt får de veta att ”såhär ska du vara om du är kille” och ”det här ska du gilla om du är tjej.”
De behöver iallafall få andas hemma. Få se andra alternativ och få andra val. Framförallt få veta att det är ok att vara kille eller tjej (eller annat) på andra sätt än det normen dikterar. Hundra möjligheter istället för en. 

Våra barn blir för övrigt inte könslösa för att de bryter normer. Men att dessa genushatare säger det är ytterligare ett bevis på hur jävla hjärntvättade de är. Som att man inte kan var pojke för att man gillar att leka prinsessa eller att nan inte är en flicka på riktigt om man knte gillar rosa. Könslös? Smaka på det argumentet för den säger mycket om vilka föreställningar och fördomar det resonemanget bär med sig. 

Två små skolbarn som tyvärr tvingas in i den könsdjungel som skolan är. Få vara sig själva? Om det ändå var möjligt! 

Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Barnär ytliga och bedömer varandra utifrån ytan

Asså ursäkta, men vill klappa mig själv på ryggen för väl utfört jobb. Kan ni fatta att mina stora troll fortfarande inte riktigt greppar könsstereotyper? Att de fullkomligen skiter i att vissa saker är tjejiga och vissa saker är för killar? Att de inte ens fattar hälften av det? Att T inte bryr sig om att vara tuff eller cool eller att andra tror att han är tjej och att N inte har nåt intresse av att vara fin eller ha rätt kläder?

Men genus och pojkar och klänningar och tjejer i tjejiga prinsessgrejer har ju alltid varit en utmaning. Mina barn har fått vältra sig i färger främst men T har ju alltid älskar det supertjejiga och det har jag velat tillåta och uppmuntra. Ge honom ett försprång till regnbågen. Låta honom få upptäcka och tycka om sånt som han senare kommer uppmuntras att ta avstånd ifrån. Kanske blir steget tillbaka dit lite kortare när han sen blir gammal nog att våga vara sig själv. (om han någonsin blir avskräckt från det, men vi vet ju hur grupptryck och skolan funkar)
Och nu börjar skolan och då kommer en annan utmaning: hur uppmuntrar och tillåter jag honom att vara sig själv utan att han blir en kuf eller en måltavla? Jag tror inte att han kommer blir retad för att han gillar rosa och glitter (bra skola, bra barn) men han kan kanske bli exkluderad ur sammanhang där han uppfattas fel eller av fel kön? Speciellt i början när grupper formas och barnen lär känna varandra.
T’s vänskapskrets är ganska liten. Han är socialt kompetent och oblyg när han väl är inne i leken med andra barn men för att ta sig dit är han mer trevande. Tar ogärna kontakt först. Är lite orolig att andra ska tycka att han är en bajskorv (enligt egen utsago). Han har tre bästisar varav två är flickor. Men det är känsliga tider i den här åldern. Barn börjar leka mer könat (ja det suger!!) och det är väldigt vanligt att pojkar som lekt med tjejer helt plötsligt står utan vänner när tjejerna försvinner iväg i nya gruppkonstellationer som bara består av det egna könet (OBS vi gör vårt bästa för att motverka det) och då blir det extra viktig att passa in bland den egna gruppen. (Tack alla jävla vuxna som ägnar de första åren till att köna barnen nåt så förbannat att de till slut måste foga sig)
Jag har ju skrivit om detta tidigare bland annat i inlägget ”Är det viktigt med märkeskläder” om att hjälpa honom få status och om att kanske anpassa garderoben när han blir större. (får ofta frågor om just detta, ”hur gör man?”) Vi har ju försökt ge honom nya förebilder i män som är alternativa, t.ex Michael Jackson och Marilyn Manson. (Han älskar båda! En morgon kom han ner och hade sminkat sig som Manson) (Ge gärna tips på fler karlar som bryter normer som jag kan visa på youtube) Och så har vi handlat en ny garderob. Mer unisex, som passar båda barnen (de delar ju) men ändå tilltalar deras personliga smak och intressen.
Ja jag vet att det låter fruktansvärt ytligt men ytan är det första människor ser och bedömer utifrån, och ni vet ju: hur man blir bedömd påverkar hur man blir bemött.
Vi har ju gjort det osynliga jobbet redan och hoppas det håller i sig. Det konstanta tjatet om att utseende är oviktigt, att man får vara fin ful konstig rolig, hur man vill. Att killar får ha klänning men att det finns många som inte vet det men de ska man inte lyssna på för vi vet bättre. Att en del flickor har snopp och en del pojkar har snippor och att det kan kännas jobbigt och svårt.
Som sagt. Mina barn, åtta och sex år gamla, har liksom aldrig fattat det där könandet. Aldrig rapat stereotypa sanningar. Alla ”vääääänta du bara, när hen blir tre, fyra, fem, sex … DÅ kommer prinsessperioden / då kommer de anpassa sig / då kommer alla genusideer vara bortblåsta” osv osv osv … JAG VÄNTAR FORTFARANDE!  Inte ens när barn könar T som en tjej har han reflekterat speciellt mycket över att det skulle vara konstigt eller att han måste anpassa sig. Han har kommenterat det, det senaste halvåret men utöver det så verkar det inte vara en så stor deal. Än så länge. Hoppas hoppas att det håller i sig.
Jaja. Jag vet ju att ni vill se garderoben så jag ska sluta tjata.
Bara en sak: Hur tänker ni inför skolstart? Hur har det sett ut för era barn, kanske framförallt pojkar som tyvärr har snävare ramar att förhålla sig till? (utmaningarna för flickorna kommer ju också, ska skriva mer om det sen) Går era pojkar i klänning fortfarande? Bryter de normer? Hur har ni jobbat då?


Kläderna är från mini rodini, polarn och pyret, villervalla, Lindex samt HM. (Har köpt mini rodini på dels tradera men också nåt plagg då och då under hela året pga lite för dyrt för min plånbok) Inväntar nu nya vinterjackorna från Mini Rodini och behöver köpa nya fodrade regnkläder. Ninja har redan en jacka från Mini Rodini och vi är skitnöjda med kvalitén passformen och allt. Nu ska Tamlin få en. Vi behöver även hitta plagg med glitter och paljetter! Var hittar man det??
(visar bara tröjor pga bara köpt svarta och blå ”treggings” dvs några slags tjockare leggings dvs bästa sortens byxor, mjuka och bekväma men ändå inte tunna och ömtåliga. Alla dessa från HM.).

Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Barn är ytliga och bedömer varandra utifrån ytan

Asså ursäkta, men vill klappa mig själv på ryggen för väl utfört jobb. Kan ni fatta att mina stora troll fortfarande inte riktigt greppar könsstereotyper? Att de fullkomligen skiter i att vissa saker är tjejiga och vissa saker är för killar? Att de inte ens fattar hälften av det? Att T inte bryr sig om att vara tuff eller cool eller att andra tror att han är tjej och att N inte har nåt intresse av att vara fin eller ha rätt kläder?

Men genus och pojkar och klänningar och tjejer i tjejiga prinsessgrejer har ju alltid varit en utmaning. Mina barn har fått vältra sig i färger främst men T har ju alltid älskar det supertjejiga och det har jag velat tillåta och uppmuntra. Ge honom ett försprång till regnbågen. Låta honom få upptäcka och tycka om sånt som han senare kommer uppmuntras att ta avstånd ifrån. Kanske blir steget tillbaka dit lite kortare när han sen blir gammal nog att våga vara sig själv. (om han någonsin blir avskräckt från det, men vi vet ju hur grupptryck och skolan funkar)

Och nu börjar skolan och då kommer en annan utmaning: hur uppmuntrar och tillåter jag honom att vara sig själv utan att han blir en kuf eller en måltavla? Jag tror inte att han kommer blir retad för att han gillar rosa och glitter (bra skola, bra barn) men han kan kanske bli exkluderad ur sammanhang där han uppfattas fel eller av fel kön? Speciellt i början när grupper formas och barnen lär känna varandra.

T’s vänskapskrets är ganska liten. Han är socialt kompetent och oblyg när han väl är inne i leken med andra barn men för att ta sig dit är han mer trevande. Tar ogärna kontakt först. Är lite orolig att andra ska tycka att han är en bajskorv (enligt egen utsago). Han har tre bästisar varav två är flickor. Men det är känsliga tider i den här åldern. Barn börjar leka mer könat (ja det suger!!) och det är väldigt vanligt att pojkar som lekt med tjejer helt plötsligt står utan vänner när tjejerna försvinner iväg i nya gruppkonstellationer som bara består av det egna könet (OBS vi gör vårt bästa för att motverka det) och då blir det extra viktig att passa in bland den egna gruppen. (Tack alla jävla vuxna som ägnar de första åren till att köna barnen nåt så förbannat att de till slut måste foga sig)

Jag har ju skrivit om detta tidigare bland annat i inlägget ”Är det viktigt med märkeskläder” om att hjälpa honom få status och om att kanske anpassa garderoben när han blir större. (får ofta frågor om just detta, ”hur gör man?”) Vi har ju försökt ge honom nya förebilder i män som är alternativa, t.ex Michael Jackson och Marilyn Manson. (Han älskar båda! En morgon kom han ner och hade sminkat sig som Manson) (Ge gärna tips på fler karlar som bryter normer som jag kan visa på youtube) Och så har vi handlat en ny garderob. Mer unisex, som passar båda barnen (de delar ju) men ändå tilltalar deras personliga smak och intressen.

Ja jag vet att det låter fruktansvärt ytligt men ytan är det första människor ser och bedömer utifrån, och ni vet ju: hur man blir bedömd påverkar hur man blir bemött.

Vi har ju gjort det osynliga jobbet redan och hoppas det håller i sig. Det konstanta tjatet om att utseende är oviktigt, att man får vara fin ful konstig rolig, hur man vill. Att killar får ha klänning men att det finns många som inte vet det men de ska man inte lyssna på för vi vet bättre. Att en del flickor har snopp och en del pojkar har snippor och att det kan kännas jobbigt och svårt.

Som sagt. Mina barn, åtta och sex år gamla, har liksom aldrig fattat det där könandet. Aldrig rapat stereotypa sanningar. Alla ”vääääänta du bara, när hen blir tre, fyra, fem, sex … DÅ kommer prinsessperioden / då kommer de anpassa sig / då kommer alla genusideer vara bortblåsta” osv osv osv … JAG VÄNTAR FORTFARANDE!  Inte ens när barn könar T som en tjej har han reflekterat speciellt mycket över att det skulle vara konstigt eller att han måste anpassa sig. Han har kommenterat det, det senaste halvåret men utöver det så verkar det inte vara en så stor deal. Än så länge. Hoppas hoppas att det håller i sig.

Jaja. Jag vet ju att ni vill se garderoben så jag ska sluta tjata.

Bara en sak: Hur tänker ni inför skolstart? Hur har det sett ut för era barn, kanske framförallt pojkar som tyvärr har snävare ramar att förhålla sig till? (utmaningarna för flickorna kommer ju också, ska skriva mer om det sen) Går era pojkar i klänning fortfarande? Bryter de normer? Hur har ni jobbat då?


Kläderna är från mini rodini, polarn och pyret, villervalla, Lindex samt HM. (Har köpt mini rodini på dels tradera men också nåt plagg då och då under hela året pga lite för dyrt för min plånbok) Inväntar nu nya vinterjackorna från Mini Rodini och behöver köpa nya fodrade regnkläder. Ninja har redan en jacka från Mini Rodini och vi är skitnöjda med kvalitén passformen och allt. Nu ska Tamlin få en. Vi behöver även hitta plagg med glitter och paljetter! Var hittar man det??

(visar bara tröjor pga bara köpt svarta och blå ”treggings” dvs några slags tjockare leggings dvs bästa sortens byxor, mjuka och bekväma men ändå inte tunna och ömtåliga. Alla dessa från HM.).

Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Är det viktigt med märkeskläder?

Läser en intressant diskussion om märkeskläder på barn, en diskussion som dyker upp med jämna mellanrum med olika perspektiv och vinklar. Jag har ju skrivit om kläder och barn och då framförallt föräldrars fixering vid att barnen ska vara snygga eller sk. ”hela och rena” tidigare och försökt lyfta det absurda i att lära våra barn så pass tidigt att deras utseenden spelar roll. Varför ska barn matcha strumpor eller byxorna med tröjan och gör det verkligen nåt om de går till skolan i pyjamas? (om det är vad de vill alltså?) Varför är det egentligen så viktigt för föräldrar?

Jag vet inte.

Man pratar också ofta om att märkeskläder har bättre kvalitet, att de håller bättre i tvätten och ja ofta har de det, och när det gäller till exempel ytterkläder så gör kvalitén skitstor skillnad emellanåt (dock att Coops overall är bäst i test!) men tröjor och byxor? Barnen växer, de sliter på plaggen, de leker i skiten. Så gör det verkligen nåt att kläderna till exempel blir urblekta eller lite skeva i formen? Mina barn går bara i urblekta och missfärgade kläder. (En del kläder har även hål i sig lol) Huvudsaken är ju att de sitter på kroppen och fyller sin funktion? Jag köper även märkeskläder men tvättar allt med varandra, med mina svarta kläder till och med, så de får också en dassig färg till slut. (Samt hål pga mina barn krälar på marken.)

OBS, tänker högt här nu bara utan pekpinnar. Jag är själv osunt förälskad i vissa märken, både för vuxna och barn. Jag köper kanske inga handväskor för 10k men det är ju för att jag inte har råd. Inte för att jag tycker det är dumma köp. Jag lägger däremot pengar på dyra krämer och parfymer. Och tatueringar. Och jag äääälskar småfolk, villervalla och mini rodini. Gud så mycket av den varan jag köpte åt min förstfödda. Min andra fick tyvärr ärva allt istället pga intresset mättats. Hehe.

Jag har ju två barn, som båda ser ut som två stereotypa flickor emellanåt men allra mest som två psykotiska clowner om jag ska ärlig. Jag har har aldrig uppmuntrat dem att tänka på sina kläder och det har resulterat i de mest kreativa galna kreationerna och kombinationerna och jag skrattar ofta inombords (men med stolthet) åt dessa två anti-snygga barn.

 kläder

Men i takt med att mina egna barn blir äldre så blir kläder mer laddade. Jag märker, även om min åtta- och sexåring av nåt mirakel inte verkar ha hajjat klädkoder eller att man ska bry sig eller att bara flickor får klä sig si eller så, att deras omgivning börjat få grepp om det. Min son får ofta kommentarer om att han ser ut som en tjej, (OBS utan retsam ton, bara konstaterande) faktum är att de flesta av hans förskolevänner verkar tro att han ÄR en tjej. Det bekymrar honom inte det blekaste just nu. JUST NU. Och jag hoppar så innerligt att han ska få fortsätta vara som han är, även nu när skolan börjar i höst.

Men jag måste erkänna, att jag inte är bättre än nån annan. Jag är inte starkare eller mer principfast och jag funderar mycket på hur jag kan hjälpa honom få vara sig själv samtidigt som han får så pass mycket status bland klasskompisarna att han också får vara sig själv. 

Här i Segersäng så är han skyddad. Alla barn accepterar honom och tycker om honom. Han har många kompisar och blir aldrig retad. Då är det lätt att vara jävligt genusmedveten, låta honom gå ut i Elsaklänningar och klackskor. Men sen då?

Jag vet inte.

 

Jag har en confession to make. Jag har börjat samla på mig Mini Rodini-kläder i kommande storlek inför skolstart. Köper ett plagg då och då, lite coolare men ändå i hans smak (rosa, gulliga djur, sjöjungfrur) för att jag hoppas att de ska ge honom lite status. Alltså jag är morsan som köper kläder för status. Men herregud, barn är ju flockdjur och vill passa in. Jag tycker det är viktigt att tänka genus men också viktigt att våga kompromissa lite för att barnen inte ska tvingas sticka ut (om de inte vill det såklart och detta kommer jag alltid uppmuntra och hejja på helt utan förbehåll eller oro).

Jag kan också lova er att jag kommer köpa de där coola jeansen som barnen vill ha i framtiden eller rätt sorts skor. Men inte alltid. Inte hela tiden. Inte för att ”men alla andra har ju”. Och inte på bekostnad av de samtal som krävs eller det förhållningssätt som jag anammat. (Tänker jag nu iallafall men vem vet jag kanske viker mig på den fronten också) Men ibland vill barna passa in och då känner jag att det är elakt att totalvägra. Eller tänker jag fel nu?

JAG VET INTE. Hjälp! Jag har fan ingen aning. Hur gör man? Hur ska man tänka?

Hur tänker ni här? Ni som har lite äldre barn, hur har ni förhållit er till grupptryck, normer, barnens egna smak och barnens längtan att passa in? Hur har ni gjort för att motverka just grupptryck och krav på rätt kläder?

Kategorier
feminism & genus

Nu står sexism, rasism och tjockhat på schemat också

Ser att Ninja kommit hem med veckans läsläxa: ”förstagluttarna”, en bok som borde brännas på bål då den är full av rasism, sexism, stereotyper, unkna könsnormer, pojkar som spionerar på nakna tjejer och hat mot tjocka. Om jag vore konspiratoriskt lagd så skulle jag nästan tro att skolan VILL att våra barn ska lära sig hur man inte beter sig mot varandra, uppmuntra pojkar att bli förövare och hur man går tillväga när man ska mobba sina kamrater.

Jag är tamejfasiken rasande och undrar hur skolan tänker kring genus och skolans läroplan och likabehandlingsplan? Hur kan vi minska utanförskap, rasism och diskriminering av minoriter när våra 7- och 8-åriga barn får lära sig att läsa genom en lärobok som befäster negativa stereotyper (=bekräfta att denna syn är acceptabelt)? Hur lär vi pojkar att inte kränka flickor sexuellt när denna bok lyfter fram det som nåt spexigt, normalt och ok? Hur ska vi lära barn (främst flickor) att trivas i sina kroppar när den tjocka kroppen hånas och lyft fram som nåt negativt?

Det enda den här boken duger som är skräckexempel.

Ninja kommer inte läsa denna i läxa. Och jag kräver att den tas bort från läroplanen. (Har mailat skolan)

Och nu går jag visserligen händelserna i förväg, men om skolan inte tar detta på allvar – går det att anmäla nånstans? Är fan livrädd att Ninja och kanske framförallt killarna i hennes klass ska läsa detta. (Och lära sig en massa nya saker att göra mot och säga till sina klasskamrater)

förstagluttarna 12068856_10153226312604021_4378153480657610821_ofetknopp kaxar du tjockis