Kategorier
barn & föräldraskap

Auktoritär vs antiauktoritär. ”Tough love” vs den fria uppfostran.

Det har varit mycket snack om föräldraskap i media senaste tiden. Det började med att  Helena Granström skrev en debattartikel där Camilla Läckberg fick statuera exempel för den auktoritära uppfostran, ”Läckbergs uppfostran bäddar för nya Trump”. Och alla blev skitarga.

forskning har visat att denna typ av pedagogik ofta har exakt motsatt effekt mot den som eftersöks, såväl på vuxna som på barn. När ett felaktigt beteende förses med en prislapp, uppfattas det inte längre som tabubelagt att bryta mot reglerna, eftersom handlingen förts över från en social till en ekonomisk arena. Gränsöverskridandet antar därmed karaktären av ekonomisk transaktion: jag vinner något, och betalar det angivna priset.

Det föräldraskap som Läckberg representerar – och det bör påpekas att hon är långt ifrån ensam – är med andra ord ett som gett upp tanken på att ett barn kan uppföra sig väl på grund av verklig respekt gentemot sin omgivning, snarare än baserat på en ekonomisk kalkyl.

Läckberg blev arg och kände sig påhoppad. Hon skrev ett svar på instagram som kan läsas här. Och ett inlägg i bloggen; ”Om straff och min ev. dubbelmoral”.
”beror på föräldrar som inte gör sitt jobb. Och jag tycker det är viktigt att prata om detta, för jag anser att det gått från att vara ett familjeproblem till ett samhällsproblem.” 
– Läckberg.
Föräldrar gör inte sitt jobb, säger Läckberg. Det är viktigt att prata om, menar hon. Ja då gör vi väl det då? 
skarmavbild-2016-11-24-kl-07-37-19
Granström svarade på Läckbergs replik:

Jag har inga som helst synpunkter på Camilla Läckbergs privata roll som mamma – utom möjligen att jag är tacksam över att det inte är jag som har behövt skrika mig till sömns i hennes och hennes partners vård. Men eftersom Läckberg själv har valt att göra sitt föräldraskap allt annat än privat, och hon dessutom är en framgångsrik författare som jag föreställer mig att många ser upp till, är hennes åsikter inte bara en enskild persons. De bidrar till att definiera vad som är normalt i omhändertagandet av barn.

Min referens till den nyvalde amerikanske presidenten var möjligen onödigt djävulskap, men kärnan i min text förblir gravallvarlig: Det spelar roll om vi bemöter våra barn som tänkande, kännande individer att ingå i relation med, eller som illvilliga egoister vars beteende bör regleras med hjälp av marknadens mest effektiva metod. Skillnaden kommer inte bara att yttra sig i vilka barn vi får, utan i förlängningen också i vilket samhälle vi skapar.

Diskussionen är som sagt viktig. Det håller ju Läckberg själv med om annars hade hon inte suttit i TV och diskuterat sitt föräldraskap och förhållningssätt. Hon hade inte suttit i TV och diskuterat samt bloggat om andras föräldrar slapphet och misslyckanden och vikten om att vara konsekvent. Och hon hade inte talat sig varm för Anna Wahlgrens metoder om hon inte tyckte det. Då får hon också vara beredd på mothugg. Jo faktiskt. 
Och det hon förespråkar är den auktoritära fostran. Vad innebär det? Jo. Wikipedia förklarar det såhär:

Auktoritär fostran innebär att vuxna kräver och förväntar sig att barnen ska lyda utan att ifrågasätta. Regler förklaras sällan. ”Gör det därför att jag säger det” är deras attityd. De sätter regler utan utrymme för förhandling och kompromisser. Lydnad och respekt för vuxna betonas. Genom strikta regler och begränsningar för barnens beteende försöker de forma och kontrollera barnens beteenden och attityder. Relationen mellan den vuxna och barnen präglas av distans. Vuxenmakt i form av bestraffning och belöning (samt hot och mutor) är den primära fostransstrategin.

Läckberg berättar själv om straff, om att det ska kännas ordentligt när man bryter reglerna, att barnen ska lära sig att göra si eller så genom oro och rädsla för att få sina privilegier indragna. Jag får lite ont i magen av detta resonemang då jag förknippar det med en barnsyn som går ut på att barn behöver tuktas och dresseras.
Obs! Jag har personligen inga tvivel på att Läckberg är en kärleksfull mamma som vill sina barns bästa, men jag håller med Granström om att den auktoritära metoden inte har det resultat man kanske hoppas på och att det i förlängningen kan skapa en typ av lydiga vuxna som sällan ifrågasätter auktoritärer.
Grejen med den typ av straff som Läckberg förespråkar är också att de är helt ologiska. En naturlig konsekvens av att barn inte sköter skolan är att barnet halkar efter. Inte att barnet inte får se på TV. Och det i sin tur har andra naturliga konsekvenser. Jag brukar prata med mina barn om att det är viktigt att göra så gott man kan där för att senare i livet kunna välja vad man vill jobba med eller göra. Jag vill att mina barn ska sköta skolan för att de förstår hur viktigt det är och för att de känner att det är roligt och bra, inte för att slippa straff som inte ens har med saken att göra. Så jag jobbar på den biten istället.
Men en del tror som sagt att barn behöver dresseras och aktivt formas med olika metoder och scheman, medan andra tror barnet lär sig ändå och att de behöver följas mer. (Hårddraget såklart) Jag tror det senare personligen och tar lite illa vid mig när man talar om barn som om de vore hundar som ska uppfostras med belöningar och straff om jag ska vara ärlig. Även om det kan vara effektivt (för stunden) så undrar jag om det verkligen är bättre för barnets utveckling?
Jag tror att om man lär barn att de ska lyssna blint utan rimliga argument så lär man dem också att inte ifrågasätta när det gäller. Jag tror det är skitviktigt, om man vill ha självständiga tänkande individer, att man motiverar sina nej och sina regler. Och att lära barn att vuxna alltid vet rätt kan till och med vara farligt.
img_9399
Många barn som utsatts för övergrepp har vittnat om att de lärt sig att de ska lyssna på och respektera vuxna.
Men jag är ju inte perfekt heller. Belöningar och straff (och hot och mutor) är så lätt att falla tillbaka till när man blir desperat. Så är det för mig. När jag har slut på idéer eller ork. När jag inte längre vet hur jag ska få mina barn att lyssna och samarbeta. När det brister hos mig. Det är ett verktyg för stunden. som egentligen har de noll pedagogiskt värde eftersom att barnen egentligen inte lär sig VARFÖR de inte ska göra si eller så, bara att om de gör det så blir de bestraffade och det är ju inte så trevligt så de låter bli. Iallafall så länge de kan bli påkomna.
Men det blir ofta svart eller vitt i dessa diskussioner. Jag fattar såklart att Läckberg inte förespråkar nazi-lydnad eller att barnen inte får ifrågasätta alls. Och motpolen till Läckbergs förhållningssätt målas ofta upp som slappa ansvarslösa föräldrar med barn som skriker och styr och domderar. Curlade ungar som inte lär sig ta ansvar och som i värsta fall blir mobbare eller kriminella. (Om man ska tro på profetiorna från det auktoritära lägret).
Jag tror också det finns föräldrar som brister och att det har konsekvenser i barnens beteende och jag kan också bli arg och trött när jag tänker på det, men jag tror inte det auktoritära är svaret. Jag tror inte bristen på auktoritärt föräldraskap är orsaken.
Läckberg skriver själv i sin blogg:

Och jag ser direkt konsekvenser av detta på barn runt mig, som skriker när de inte får som de vill, som härjar som vildar vid fel tillfällen, som konstant avbryter, som tjurar om de inte direkt får som de vill, som svarar oförskämt, som inte tackar osv osv osv.  Och ja jag tycker i många fall att det beror på föräldrar som inte gör sitt jobb. Och jag tycker det är viktigt att prata om detta, för jag anser att det gått från att vara ett familjeproblem till ett samhällsproblem.

Det är KAOS i många klasser med elever som tycker de har rätt att prata när de vill, säga vad de vill, vara tyken mot läraren och mot andra elever osv osv. Detta kaos vittnar många lärare om, och jag anser inte att det enbart beror på bristande resurser, stora klasser etc – utan också beror på att föräldrar inte uppfostrat sina barn. Det leder i sin tur till att barnen inte får den inlärningsnivå de skulle kunna få och går ut i livet med bristande kunskaper. Och vad gäller arbetsmarknaden vet jag också många arbetsgivare som sliter sitt hår över den nya generationen barn som vuxit upp utan regler och ramar, utan att höra ordet nej, och i tron att nån ska fixa allt åt dem.

Barnsynen präglas av en uppfattning att barn inte vill göra rätt utan att de måste hotas till det och om man inte gör det så fostrar man fram vuxna som inte kan ta ansvar.
Jag tror att bråkiga, ansvarslösa, respektlösa, och oförskämda barn beror på ett föräldraskap som är bråkigt, ansvarslöst, respektlöst och oförskämt.* Absolut inte på ett föräldraskap som handlar om att lyssna på, samarbeta med, respektera samt möta barnet. 
Och att ha närvarande vuxna som ger struktur och sätter exempel är inte motsatsen till den anti-auktoritära vägen. Det är ju tvärtom själva grunden och skitviktigt. Om man inte riktigt är bekant med ett anti-auktoritärt förhållningssätt så kan det ju låta som att det är den enkla vägen, men ofta är det ju tvärtom då det kräver att man lägger tid på att kommunicera ordentligt. Ni vet som förskolepedagoger, man undrar var de får sitt tålamod från och hur de klarar av att hjälpa barn att göra rätt UTAN att skälla och skrika liksom.
Jag funderar själv ofta på hur hade det varit att känna sig just trygg. För jag var ju det där barnet som Läckberg pratar om: det oförskämda respektlösa barnet som bråkade i skolan, misslyckades, kaos’ade, inte kunde ta ansvar. (Nu beror det säkert på min diagnos förstår jag så här i efterhand men gissar att många föräldrar såg på mig på samma sätt som Läckberg ser på andra barn idag)  Men vem hade jag varit om jag haft struktur och känt mig trygg i att mamma tog ansvar? Vilka beslut hade jag tagit? Varför kunde mamma inte vara mer konkret, en tydligare förebild, mer närvarande?
Min mamma hotade och mutade och straffade. Precis så som Läckberg förespråkar.  Och när det inte funkade längre, för jag genomskådade det ganska snart, så lät hon mig till slut göra som jag ville, fast utan det där stödet och vägledningen som krävs och främst utan att lyssna och känna in vad jag behövde. Jag var osynlig.
Jag hade definitivt behövt mer struktur men jag var lämnad vind för våg, med noll självkänsla och tillit till mig själv eller vuxenvärlden och dåliga vänskapsrelationer fick vara stand-in för föräldraskapet.
Att kunna sköta skolan eller behålla jobb, samarbeta med kolleger och med chefen eller lyssna på vad lärare säger eller göra det som behövs har ju inget med lydnad eller respekt för auktoritärer att göra. Det handlar ju om förmågan att kunna samarbeta, känna in, kompromissa, diskutera, lyssna på samt respektera sina medmänniskor. Och det lär man ju inte barn genom att bemöta dem med hot, mutor, straff och belöningar. 


* Obs, menar inte barn med diagnoser om det var oklart. Även om dessa såklart också kan vara ouppfostrade i samma grad som andra barn.