Kategorier
diskussion & debatt

Bröst är så pass sexualiserade att mammor inte kan amma sina barn utan att ses som skamlösa hussies

Får en del sådana här kommentarer från chockade kvinnor som undrar varför jag har ett sånt behov av att visa brösten. Nu hann jag inte ta screenshots på dessa två individers första kommentarer som de snabbt raderade vid mothugg, men det lät ungefär så. ”varför vill du fläka ut brösten för alla?”, ”Du vill bara ha bekräftelse” (som om det vore fel att vilja ha just det. Eller som om det är fel att vilja visa brösten ens, om man nu vill det, oavsett anledning.)

Men de reagerar alltså så på att se mig amma på bild. Att amma i deras värld är lika med att visa brösten och ja rent tekniskt så har de ju rätt men i övrigt så är det en rätt sorglig syn som avslöjar mycket om personen som uttrycker dessa tankar.

Nej att amma är inte privat och intimt.
Det är att mata sitt barn, inte att idka samlag.

Men anledningen till att vissa reagerar starkt på amningsbilder, till att de ser det som intimt och känsligt och privat är nämligen för att dessa människor är hjärntvättade av patriarkatet som lärt dem att förknippa bröst med sex. Ser de bröst så sexualiserar de genast dessa och dess bärare och denna sexualisering påverkar deras uppfattning om varför just jag eller nån annan ammar. (Man känner andra genom sig själv brukar man även säga)

Bröst är så pass sexualiserade att mammor inte kan amma sina barn utan att ses som utfläkande och skamlösa.  ”Varför vill man visa upp sig?” är en vanlig reaktion. Som om amning handlade om att visa brösten och inte om att mata sitt barn.

Nej, jag vill verkligen inte visa upp mina bröst. Att jag ens klarar det nu handlar bara om bebisens behov. Jag har alltid haft ett mycket skamfylld och komplicerat förhållande till mina bröst. Alltid skämts och gömt undan dem.  Hatat dem. Innan jag fick barn så kände jag djup ångest inför att eventuellt amma inför andra och första tiden var verkligen intensivterapi då jag knappt klarade av att visa brösten för min man. Jag var gråtfärdig. Det tog flera månader innan jag ammade ute i det offentliga. Och här sitter det människor och vill upprätthålla den skammen hos oss som ammar. För vems skull då? Barnets? Kvinnans?

”Tänk på din kroppsliga integritet” var det nån som uppmanade. ”Visa inte din bröst!” Som om min integritet hänger på att jag döljer mina bröst. Men jag ska berätta för er att det enda hotet mot min kroppsliga integritet är människor som tar sig friheten att försöka bestämma över den. Människor som säger åt mig att gömma den. Gömma mig när jag ammar.

Men språket som kritikerna använder avslöjar en hel del. Synen på amning. Synen på kvinnan som ammar. ”Visa upp sig”. ”Fläka ut sig”. ”Flasha brösten”. Lyssna på vad som faktiskt sägs och vad det säger om personen bakom orden. Förakt och fördömande.

Vissa ser barnet som suger på bröstet och associerar, om inte till sex (för de är antagligen inte perversa) så till sexualisering. Det blir pinsamt för barnet när hen blir vuxen för att suga på mammas tutte har en sexuell innebörd för dem, omedvetet eller ej.

Om du är en av dessa, fundera lite på din reaktion. Är den egentligen rimlig? Hur kan du göra upp med den? Hur påverkar detta andra kvinnor?

ammar

Fb och ig raderar bilder på bröst på löpande band trots att bröstvårtorna enligt kvinnohatarreglerna är censurerade. Om de sitter på kvinnor som inte är stereotypt sexiga vill säga. Feta kvinnor. Fula kvinnor (enligt normerna). Kvinnor som skojar med sina kroppar. Använder sina kroppar som verktyg. Kvinnor som inte lägger upp de för det manliga ögat tilltalande bilderna. De stereotypa bilderna på kvinnobröst får vara kvar. Kolla in det här kontot t ex @boobs.be 730 stereotypa bilder på kvinnobröst med minimal cover-up samt videor med porrslickning på bröst.

Var är moralens väktare nu? Ja inte är de under de här bilderna i af och pratar om att fläka ut sina bröst för att få uppmärksamhet, som ammande kvinnor får höra att de gör. Och inte är de där och pratar om att barn kan få trauman av att se detta heller eller att det är äckligt och ska täckas med en filt. Nej, det är det bara ammande kvinnor som får höra, och andra kvinnor som inte faller inom normen för vad män gillar, enligt kvinnohatande män. Och för att det inte ska bli några missförstånd så tycker jag självklart inte att de här bilderna ska raderas heller eller att folk ska skriva en massa skit till de här kvinnorna.

Det handlar om dubbelmoralen. Det handlar om hur ammande kvinnor får mängder av aggressiva kommentarer från andra kvinnor om hur omoraliska de är som viker ut brösten för att de har ett patetiskt bekräftelsebehov. Och samtidigt lyser de med sin frånvaro under bilder som de på boobs-kontot. Kvinnor som hatar kvinnor. Det är bara för jävla sorgligt. Och ska vi prata om vad män får visa på fb och ig och vad män säger till kvinnor oavsett hur de ser ut, ja då är det a whole other ballgame som vi får ta en annan gång.”

-Maria Engelwinge aka @somligafetakvinnor på IG

Kategorier
barn & föräldraskap

Att skriva om hur barnenÄR känns liksom mer utlämnande än att visa en bild på dem

Underbara Clara sätter ord på mina tankar i sitt inlägg ”Om barnen och nätet”. Det är egentligen ganska enkelt. Vi behöver värna om våra barns integritet. Men samtidigt så svårt att reda ut vad detta är och hur man gör och var gränsen går.

Jag förstår inte riktigt besattheten av att skydda just sina barns ansikten. I alla fall inte om man ändå bjuder på en massa intima detaljer om barnets kroppsfunktioner, vredesutbrott, trots, uppträdanden. För mig är ansiktsbilder liksom inte det mest laddade. Det viktigaste är att avbilda och berätta med respekt och kärlek. Och inte berätta mycket mer än vad som är ganska allmängiltigt för de flesta jämnåriga barn. Jag tänker också att det här med att skydda sina barns integritet inte bara handlar om hur man beskriver dem – utan också sig själv. Hur gränslöst lämnar man ut sig själv och hur kan det påverka barnen? Det är en minst lika viktig fråga.

– Underbara Clara

Jag har själv upptäckt i takt med att barnen blivit äldre att mina tankar kring detta förändrats, hur deras behov att få vara privata och skyddade blivit tydligare. De har ju utvecklats till egna personer på ett annat sätt än hur de var som bebisar och mycket av det jag skrivit tidigare har jag blivit tvungen att omvärdera och faktiskt ta bort från nätet. Ni kanske inte lagt märke till det, men de två kategorier jag hade innan, en för varje barn, har faktiskt tagits bort och alla de bilder jag taggat med namnen eller smeknamnen har raderats. (en del är kvar såklart men mindre utbud. Jag jobbar fortfarande med att rensa och tar bort i takt med att jag lyckas leta reda på dem i bloggarkivet.)

Det har också blivit känsligare att ens skriva om dem. Att nämna dem vid namn och att hänga ut deras personliga egenheter, problem eller annat privat känns inte ok längre. Att skriva om hur de ÄR känns liksom mer utelämnande än att visa en bild och jag slåss också ofta med tankar på hur jag framställer mig själv, hur jag uppfattas, hur barnens vänner kommer tänka och om barnen kommer skämmas eller tycka vissa saker är jobbiga (alltså mer än normalt, alla barn skäms ju över morsan liksom) och hur jag ska kombinera min offentlighet med min roll som mamma.

Kategorier
barn & föräldraskap

Att skriva om hur barnen ÄR känns liksom mer utlämnande än att visa en bild på dem

Underbara Clara sätter ord på mina tankar i sitt inlägg ”Om barnen och nätet”. Det är egentligen ganska enkelt. Vi behöver värna om våra barns integritet. Men samtidigt så svårt att reda ut vad detta är och hur man gör och var gränsen går.

Jag förstår inte riktigt besattheten av att skydda just sina barns ansikten. I alla fall inte om man ändå bjuder på en massa intima detaljer om barnets kroppsfunktioner, vredesutbrott, trots, uppträdanden. För mig är ansiktsbilder liksom inte det mest laddade. Det viktigaste är att avbilda och berätta med respekt och kärlek. Och inte berätta mycket mer än vad som är ganska allmängiltigt för de flesta jämnåriga barn. Jag tänker också att det här med att skydda sina barns integritet inte bara handlar om hur man beskriver dem – utan också sig själv. Hur gränslöst lämnar man ut sig själv och hur kan det påverka barnen? Det är en minst lika viktig fråga.

– Underbara Clara

Jag har själv upptäckt i takt med att barnen blivit äldre att mina tankar kring detta förändrats, hur deras behov att få vara privata och skyddade blivit tydligare. De har ju utvecklats till egna personer på ett annat sätt än hur de var som bebisar och mycket av det jag skrivit tidigare har jag blivit tvungen att omvärdera och faktiskt ta bort från nätet. Ni kanske inte lagt märke till det, men de två kategorier jag hade innan, en för varje barn, har faktiskt tagits bort och alla de bilder jag taggat med namnen eller smeknamnen har raderats. (en del är kvar såklart men mindre utbud. Jag jobbar fortfarande med att rensa och tar bort i takt med att jag lyckas leta reda på dem i bloggarkivet.)

Det har också blivit känsligare att ens skriva om dem. Att nämna dem vid namn och att hänga ut deras personliga egenheter, problem eller annat privat känns inte ok längre. Att skriva om hur de ÄR känns liksom mer utelämnande än att visa en bild och jag slåss också ofta med tankar på hur jag framställer mig själv, hur jag uppfattas, hur barnens vänner kommer tänka och om barnen kommer skämmas eller tycka vissa saker är jobbiga (alltså mer än normalt, alla barn skäms ju över morsan liksom) och hur jag ska kombinera min offentlighet med min roll som mamma.