Kategorier
Vardagstrams

Konstant oro

Jag har så jäkla mycket ångest hela tiden. Ångest och katastroftankar. Jag tänker mycket på allt jag måste hinna och göra. Som att få ihop företag. Ta körkortet. Det där jävla körkortet. Måla. Trycka. Printa. Greja. Vara en förälder. Och jag tänker lika mycket på allt jag har gjort. Och inte gjort. På saker som skitit sig. Eller saker som varit jobbiga. Eller pinsamma. Eller saker som kunde ha hänt den där gången för länge sen om jag gjort si eller så istället. 
Alltså hör ni? Jag kan gå och ha råångest över nåt som inte ens hänt. Men som kunde ha hänt. Ofta har det med barnen att göra. Tänk om de skadat sig då. Tänk om de dött? Tänk om? Och tänk om det eller det där händer i framtiden. Tänk om jag kör ihjäl mig? Tänk om jag kör ihjäl barnen? Tänk om nån tar barnen? Tänk om nån gör illa dem? Tänk om nåt händer när jag inte är med? 
Oro hela tiden. Stress hela tiden. Måsten hela tiden. Måste fixa det här och måste hinna det där. Press från omgivningen. Orkar inte ens åka hemifrån för ångesten är förlamande och påtaglig hela tiden. 
Det blir värre med åren också. Tidigare har jag haft nån slags kontroll men nu känns det övermäktigt. Och ingen har jag att prata med heller. Pratar jag med Oskar så får han ångest.