Kategorier
Vardagstrams

Jag medger att jag mest låg på soffan när jag gick på bidrag

Kommer ihåg när en familjemedlem höll ett långt jäkla tal om bidragstagare som levde i lyx och överflöd medan denne (rik människa) minsann slitit för sitt.  Man blev tydligen til på bidrag. En annan familjemedlem gaggar då och då om EU-migranter
som bör förmögna på att tigga och som bygger lyxvillor i sina hemländer. Ändå ganska talande att ingen av dem gjort nån ansats till att byta ut sin egen livsstil mot denna enkla och rika variant. 

En annan grej som sker så fort man snackar om bidragstagare, tiggare, arbetslösa eller andra utslagna människor eller människor med sämre kapital generellt är att då visar klassföraktet sitt fula tryne. Vettiga, kloka, snälla människor
kan bli som förbytta när man synliggör utsatthet som inte stämmer överens med Astrid Lindgrens-visionen en haft om fattiga människor.

De där värdiga fattiga som det är synd om på riktigt. Lite samma grej som när man snackar om värdiga vs. ovärdiga våldtäktsoffer där den oskyldiga vita fina tjejen som aldrig haft sex (eller bara haft sex med långtidspartners) alltid ses som mer oskyldig
och mer som ett offer än hon som kanske legat runt, klädde sig som en slampa och betedde sig utmanande.

Värdig vs ovärdig.

För att vara värdig måste du LIDA ordentligt. Försaka precis allt. Aldrig unna.

Som bidragstagare är du livegen. Du kan inte bo hur du vill, var du vill, som du vill. Bor du för stort så får du byta ner dig. Äger du ditt hem får du sälja. Allt som är värt nåt får du sälja, möbler, klenoder, arvegods, presenter, sånt du kanske sparat till en annan period i livet. Har du undanlagda pengar, ett sparkonto eller liknande så får du inga bidrag förrän de pengarna levts upp. Inget får läggas undan, inget får sparas till senare för kan du spara så har du inte behovet av pengarna och då får du dem inte. 

Röker du eller festar du på helger eller på nåt sätt har en liten slant över (Jag valde till exempel bort mat för att röka och gick upp 15 kilo första året tillsammans med Oskar då jag äntligen kunde äta tre gånger om dagen) så har man det för bra.


vesslan


vesslan2


vesslan3

Men att tro att det är lätt att leva på bidrag är så jävla verklighetsfrånvänt att jag baxnar av okunskapen. Som om den sortens utsatthet är att jämföra med nån slags ”semester”, att man ”glassar runt” eller ”lyxar”. Men visst, när jag
gick på bidrag så var jag hemma mest förutom de timmar jag var på komvux eller de kvällar jag jobbade på Le Bistro. Det var mycket sitta i soffan, mycket hängandes med vänner (som också var arbetslösa) ibland målade jag hela dagarna. Söp hela
helgerna såklart, 500 kr för fem liter hemkoka och det räckte länge. Fördrev tid och liv. Men glassigt? Lyxliv?  Jag förstår att det sticker i ögonen på folk att jag inte ägnade all min tid till att typ samla burkar eller annat PRODUKTIVT
men det fanns ju inget annat att göra.

Men man är ju sig själv närmast och har man aldrig varit utsatt på samma sätt så kan man aldrig relatera. Vår empati sträcker sig bara till gulliga djur och vackra snälla människor som gör så gott de kan och bara de vi kan identifiera oss med. Därför tänker man kanske att ”det är inte så svårt att leva snålt” om man jämför med när man själv studerade på högskola, bodde i pappas bostadsrätt och ändå alltid kunde komma hem och äta middag för det är den enda erfarenhet man har av ”lite pengar”.

De förstår inte skillnaden mellan att kunna välja att leva snålt, välja fattigdom kanske pga studier under kort period i livet och på att tvingas till socialbidrag pga att det helt enkelt inte finns några jobb eller andra möjligheter.

Och då har jag inte ens slängt in psykisk ohälsa i ekvationen för då ni, då blir det ett helt nytt perspektiv att ta hänsyn till. Mer om det nån annan dag. 

(null)

Kategorier
Vardagstrams

Fattiga förväntas veta bättre än andra

Som en del av er vet så är jag uppvuxen med en fattig dubbelarbetande mamma, i Tensta först och senare i hälsingland. När jag sen själv blev vuxen-ish och hennes ekonomi inte höll för två så tog soc över försörjningen och jag fick flytta hemifrån.
Inte för att jag var redo utan för att mamma ej hade råd att låta mig bo kvar. Men jag flyttade och skulle komma att leva fram och tillbaka på socbidrag i nästan tio år. TIO ÅR. Under den tiden så pluggade jag på komvux (fördrev tiden snarare)
och jobbade extra som servitris och bara lät livet passera som det gör för de flesta.

För er som inte vet hur ekonomin ser ut när man lever på soc så funkade det för mig som så att soc betalade min hyra plus el. Utöver det fick jag 3400 :- som skulle räcka till övriga räkningar, kläder, mat, hygien, telefon, busskort och nöjen. (i
mitt fall: konstmaterial, cigg, hemkoka, krogen på onsdagar och lördagar) Ibland säger folk att det var skitmycket pengar och att det finns de som har det värre men jag tyckte knappt att det gick att överleva.

Sen var jag inte speciellt ekonomisk heller, det medger jag och det är egentligen det här jag vill prata om; kravet att fattiga ska vara så jävla ekonomiska och kunna vända på varenda öre typ förvälla de där jävla bönorna för att kunna laga den billigaste maten. Helst
odla de jävlarna på balkongen. (för då skulle de helt plötsligt inte vara fattiga längre…. eller iallafall inte känna av det)

Fattiga prioriterar konstigt heter det. (gärna med en antydan till att fattiga är fattiga för att de handlar så mycket dumheter) Att fattiga prioriterar ett McDonaldsmål framför den där mycket billigare fruktsalladen (som räcker längre och är så mycket
nyttigare) eller gud förbjude köper öl för nöjes-pengen (om man får ha en sån som fattig?). Det hände att jag tog en fika på Café Skutan också. (En kanna kaffe kostade elva kronor på den tiden) För att fungera socialt så var detta ofta livsnödvändigt
och ja det må vara konstiga prioriteringar men även fattiga är människor med behov av sammanhang, vänner, socialt liv osv och där ingår ofta ”dumma” kostnader.

Men att fattiga är fattiga för att de lägger pengarna på konstiga grejer och inte för att de får tja, mindre pengar än andra, är ju en skev slutsats. Och en jävligt felaktig sådan.

När det gäller den ekonomiska kompetensen och eventuell ekonomisk kunskap så vet jag inte riktigt hur jag ska förklara det här men det handlar om kapital och resurser, kunskap, förutsättningar – som allt annat i livet. Där har vissa grupper mycket mer och vissa grupper mycket mindre och det i sin tur påverkar de val vi gör. Det är liksom enklare att göra rätt (och mindre kostsamma) val om du har kunskapen att göra dem. 

(null)

2002. (Sitter på Burg🍔mans som ägdes av mitt ex’s familj) 
Det var också året jag träffade Oskar. (Ok minns knappt detta pga alkohol) Ett år innan livet förändrades. 
Kategorier
Vardagstrams

Klassperspektivet då?

Imorgon är det skolavslutning för mina barn. Ja det verkar som att vi är en vecka senare än alla andra, men tji fick ni för vi får lugn och ro en extra vecka. Eller ja kanske inte, tror vårt lov är en vecka längre in i augusti också men är ej säker. 
 
Så imorgon är det skolavslutning och det innebär en slags picnic på en gräsmatta vid skolan. Jag har givetvis köpt massa fika, överväger att baka kladdkaka och så gör jag kanske en fruktsallad. För sån är jag nu. Min mamma var alltid den där mamman som aldrig kom ihåg matsäckar eller picnicar eller sånt som mammor skulle komma ihåg. Jag bodde nära skolan och jag minns hur jag sprang hem och med andan i halsen ropade att vi skulle ha matsäck med oss. Men vi hade inte så mycket pengar så det fanns liksom inget hemma och sen satt jag där med en flaska vatten och en torr brödbit med nutella på medan mina klasskompisar hade pastasallader, pannkakor och fika och frukt.
 
Så nu kompenserar jag. ”Känns din barndom bättre nu?” frågade Oskar senast jag skickade med N matsäck. De skulle till skogen. Jag gjorde en pastasallad med grillad kyckling och majonnäsig dressing, sen skar jag upp en hel avokado samt la upp keso i en liten burk. Till fika fick hon melonskivor och gifflar. Hon fick vatten till lunchen och en liten festis till fikat. SÅ NU BLIR DET BRA tänker jag när jag står där och grejar klockan halv sex på morgonen.
 
Hon var mycket nöjd iallafall. Det blir hon alltid. Hon är så, inte alls ett barn som tar saker för givet heller utan hon blir genuinit glad och uppspelt och jag liksom läker på nåt sätt när jag ser hennes glädje av att få sånt jag själv saknade. 
 
Aja. Men klassperspektivet då rå? Det talas så sällan om. Eller inte helt sällan för jag och andra tar upp det ibland. Påpekar att skolan ska vara kostnadsfri och att en del föräldrar kanske inte har råd med matsäckar eller begagnade skridskor eller annat som skolan tycker att vi ska skicka med.
 
Och en del föräldrar kanske har råd, men sen har de annat att tänka på, kanske är de stressade, har diagnoser som gör att de glömmer, annat som strular till det. Sen finns det en liten klick som inte orkar engagera sig alls av olika anledningar men poängen är att det ALLTID är barn som kommer i kläm. Alltid det där ena barnet som aldrig har matsäck. Som får sitta vid sidan när de nadra åker skridskor. 
 
Till och med frukten i skolan har blivit status. Skolan har egen frukt för de barn som ej får med sig. Äpple. Men ibland tar den slut. Och flera barn får ju annat medskickat, kanske exotisk frukt, kanske jordgubbar eller hallon och där är jag skyldig för igen: jag vill ge mina barn det jag ej fick. 
 
Och imorgon är det picnic och jag undrar hur många barn som får stå där utan. (Vi har alltid jättemycket extra med oss så vi kan bjuda andra om vi ser.)
 
Aja. Godmorgon iallafall. 
 
 
Förlåt för orelaterad bild men hade inget bättre och passar istället på att förgylla ert flöde med denna. 
Kategorier
diskussion & debatt

Lösningen på arbetslösheten är ju inte lågavlönade slitiga jobb

Städdebatten tog fart. Jag vill förtydliga en sak som jag upplever är ett ganska vanligt missförstånd och det är att kritiken mot RUT inte har nånting överhuvudtaget med att göra att man ser ner på de som städar. Jag förstår ärligt talat inte hur man kan göra den kopplingen? Jag förstår inte vad uppfattningen kommer ifrån.
 
Jag har aldrig sett nån uttrycka sig nedsättande alls om de som städar. Om de som KÖPER städhjälp ja, men inte om de som utför. Sen finns det såklart ett klassförakt och ett förakt mot folk som har ”sämre jobb” men det är ju inte specifikt för de som avstår eller som kritiserar RUT, snarare tvärtom. Klass brukar vara ett närvarande perspektiv där. 
 
Jag har varit städare själv förresten. Jag städade biografen i Hudiksvall under ett par månader. Det var ett ok jobb för det mesta, jag lyssnade på musik och åt godis och plockade/sopade/skurade. Ibland var det lite att städa men ibland var det mer och då fick man tyvärr inte mer tid heller utan var tvungen att hinna med allt snabbare och OM det inte var möjligt så fick man jobba över obetalt. Chefen rättfärdigade det med att man alltid fick betalt för x antal timmar (tre timmar) och om städningen bara tog två timmar så fick man fortfarande betalt för tre. Fast ganska ofta var det mycket skit att ta reda på. 
 
Aja. Jag levde ju på soc och var ju bara tacksam för allt som gjorde att slapp gå dit och tigga. Men att det skulle vara befriande är ju en sanning med modifikation, man gör ju vad nöden kräver. Håller ej med Cissi om att det skulle vara positivt eftersom att alternativet annars varit arbetslöshet. Jo, visst, det är kanske sant till viss del, de invandrare jag känner har fått tydliga besked om att de måste lära sig svenska för att få jobb (Även de som är vita och pratar engelska) men städjobb har de fått dock. Där har det krävts ganska lite och ja det har ju gett den enskilda städaren ett sätt att försörja sig på.
 
Men är lösningen på arbetslösheten ett tjänstefolksamhälle? Lågavlönade slitiga jobb som ingen annan än den desperata eller outbildade vill ta? Jag tycker ärligt att det påminner om när folk försvarar barnarbete med att barnen behöver pengarna och skulle svälta om de ej jobbade. Så försvarar man även prostitution emellanåt och NEJ FÖR HELVETE jag jämför inte städjobb med att suga kuk, jag är varken sexpositiv eller en prostitutionsivrande queerfeminist (Men jag ser definitivt inte ner på de som säljer sex heller) men principen om att alla tjänster är bra eftersom att de ger säljaren betalt. 
 
Sen är det ju inte svartvitt heller. Men tycker diskussionen är svår. Framförallt är det svårt att förklara hur jag menar. 
 
 
Kategorier
diskussion & debatt

Har vi verkligen råd med rika?

I en diskussion nära dig:

skattepengar

Mmmm klassikern. ”Rich people telling middle class people to blame poor people”. De rika har lurat oss att tro att det är de fattiga som lever på våra skattepengar. Att de fattiga slösar på våra resurser.

I själva verket är det de rika som gör det. Som har allt de har på bekostnad av oss andra. Och nu bortser jag från skattesubventioner som bara de med mycket pengar kan begagna sig av, exempelvis RUT och ROT, de rika använder ju mest skattepengar ifall ni inte visste det. Sanningen är: för att nån ska vara rik så måste nån vara fattig. Rika är rika för att andra inte är det. Rika är rika på andras bekostnad.

Men vi pekar hellre fingrarna på de som har minst. Av dem kräver vi mest. Vi har gått på lögnen, vi kastar våra arga ögon på de där fattiga jävlarna som lever i lyx på det existensminimum de får (som en del av det samhällssystem vi annars är så stolta över) medan vi knappt rycker på axlarna åt övre medelklassens senaste köksrenoveringen eller inköp av lyxprylar.

har vi råd med rika

Så nej, det är inte de fattiga som lever på oss. Sluta tro det. Sluta sprid den myten. Rikta ilskan och fördömandet åt den grupp som lever gott på oss andra istället. Ifrågasätt hur vi kan leva i ett samhälle där vissa har det jävligt mycket bättre än alla andra och där den grupp som har det allra sämst är de som också får skulden.

I ett attraktivt bostadsrätthus som jag brukar passera i en attraktiv, stockholmsk förstad, alltså inte ”förort”, flyttar människor ut och in i rekordfart. De flesta river ut inredningen och skapar nytt. I åtminstone två av lägenheterna har man på tre år bytt inredning två gånger, också det nybyggda har kasserats. Alla har monterat in inbyggd belysning i kökstaken. Små bilar som heter sådant som Mediafixarna, Stigbytarbröderna, ELias osv. står ständigt parkerade utanför huset bland kasserade, funktionsdugliga kylskåp, badkar och toalettstolar. Själva de stökiga utrivningarna sköts av grabbar med bilar från Polen och Lettland.

I DET NÄRBELÄGNA, exklusiva villaområdet har man gått in i sin andra rotandning. Efter att ha sprängt bort bergknallar och installerat trädäck istället, huggit ner träden för att slippa kratta löv eller ta hand om frukt och belagt grusgångarna med plattor har man bytt fönster; modet tycks vara fönster som är spröjsade bara i överkanten i jugendimitation. Och nu håller många på att riva de gamla staketen. De ersätts med låga stenmurar, som muras upp av skickliga polacker. Enbilsgarage byggs om till tvåbilsgarage och några har byggt flotta tvåvåningsfriggebodar i ett hörn av tomten, som hyrs ut till höga hyror. Allt detta med bidrag från oss skattebetalare, rotavdrag, socialunderstödet till de redan rika.

Under tiden förfaller infrastrukturen och den offentliga sektorn i landet. Tåg spårar ur pga uselt underhåll, bebisar dör därför att personalen är överbelastad osv. i all oändlighet. Och man önskar att någon räknat ut hur många offentliga arbeten, enligt Keynes idéer, som de skattepengar som går till rotavdrag hade kunnat skapa. Vill vi verkligen inte hellre subventionerna sjukvård, järnvägar och äldreomsorg än – i mina ögon – dessa djupt dekadenta överflödets statushöjande, privata och värdestegrande tokombyggen?

– ur ”Socialbidrag till de rika äter upp välfärden

trickle down
Nämen, där kommer lite trickle down economics-tänk in i debatten också! Dvs när rika får det bättre så spiller lite över till resten av befolkningen. Så här:
trickle down works
Fast egentligen så:
trickle down actually

Problemet är dock att rika mycket hellre sätter in sina stålar på bankkonton i utlandet (oftast i skatteparadis) än investerar dem i hemlandet,  vilket innebär en direkt ekonomisk förlust för just hemlandet. Tänk Kamprad som exempel, och många många fler. Att människor får det bättre när rika tjänar mer är en förbannad lögn, berättad för oss av just rika. Fan va blåsta vi är egentligen.

trickle-down
När det gäller ROT och RUT så är det pengar som rika ändå hade betalat, eftersom att de har råd till det. Dvs. förlorade pengar.

trickle down bernie sanders

Kategorier
diskussion & debatt

Du kan inte spara dig till bättre ekonomi om du inte redan har bra ekonomi från början

Jag tänkte att jag fortsätter på ämnet fattigdom och utsatthet. Det finns nämligen en föreställning, nej tre förresten, om att fattiga skulle sluta vara fattiga om de bara gjorde som rika gör och det vill jag göra upp med.

Till exempel så verkar många i sin enfald tro att:

1. …folk blir eller är fattiga för att de är dåliga på att hantera pengar alt. slösar bort dem på fel saker.

2. …alla kan spara ”om än så lite” och att detta skulle göra någon skillnad ekonomiskt för den som är fattig.

3. …man blir rik om man är ekonomiskt kompetent, bra på att snåla och hantera pengar.

Som vi konstaterat redan så blir en låg inkomst inte högre bara för att du blir bättre på att vända på kronorna. Du kommer fortfarande ha en låg inkomst och pga detta begränsade resurser och möjligheter.

Jo du kan förvisso välja att flytta till ett torp utan el och rinnande vatten ute i skogen nånstans på landsbygden med flera timmars pendlingstid och odla dina egna grödor och få ner dina kostnader dramatiskt (eller varför inte en pappkartong om du verkligen vill få ner onödiga utgifter herregud var inte så jävla BEKVÄM NU!) men det känns inte heller riktigt hållbart och om inte annat så skulle det kräva en massa tid som du kanske inte har eller behöver till annat. Ungefär som när människor med mycket pengar och tid tycker att man som ensamstående småbarnsmorsa med två timmars pendling om dagen ska börja odla och förvälla sina egna jävla bönor och laga mat från ”grunden” pga detta tydligen ska vara så himla mycket billigare.

Som om tid inte var pengar och som om tid inte var ett jävla privilegium som man kanske kan kosta på sig om man har resurserna att kunna ”prioritera” bort andra saker i livet som tja typ existentiell ångest över att räkningarna kanske inte kommer kunna betalas denna månad heller. Men ok, betala lilla Rut för att sköta din städning så har du ju all tid i världen att förvälla bönor. Sen tar du en spadag med väninnorna på det. TANKA ENERGI, fast just ja de som inte har några pengar får väl unna sig en halv gurka över ögonen i en sunkig tunna därute i torpet. Nä vet ni vad.

”Men 100 kronor är också pengar! Alla kan ju lägga undan nåt!” Du kan aldrig spara dig till en bättre tillvaro om du inte redan har väldigt mycket pengar och resurser till hands. Det spelar ingen roll om du lägger undan varenda krona som blir över när du knappt har nåt över i slutet av månaden. 100 kronor växer inte. 200 kronor växer inte heller.

Men låt oss för argumentationens skull låtsas att alla kan spara 200 kronor i månaden. På ett år så blir detta 2400 kronor. På tio år har de växt till 24000 kronor. Det är ingenting. Det kanske är mycket om du fick dem i handen idag, men att vänta och dra in och snåla och vända på kronor under tio års tid för att få ihop till en summa pengar som kanske räcker till nåt lyxigare nöje för familjen…. det är inte värt det. För att få ihop pengar till något mer hållbart som en insats till en lägenhet så får du spara i 40 år.

”Storhandla!” Nej men lessen hörru men har man ingen bil (”Men du kan ju cykla med ryggsäck på ryggen ju” asså nej men NEJ sluta nu) och bor där det är längre till affärerna så är det inte så jävla enkelt att storhandla. Speciellt inte när man precis hämtar två ungar från förskolan och behöver skynda hem med den där bussen som går varje halvtimme så ungarna får mat i magen innan det är läggdags. Dessutom så är det svårt att bunkra upp med varor som det är sänkt pris på eftersom att man helt enkelt inte har de extra pengarna över just då. Du kan inte köpa tre för två om du bara har pengar till en. Många fattiga behöver handla mat kortsiktigt för det helt enkelt inte finns några större summor till storhandling att tillgå.

Ett av mina favoritråd är det där om att köpa bättre kvalitet. (med ”favoritråd” så menar jag det sämsta jävla rådet jag nånsin fått). Jo, men såklart dyrare kläder i bättre kvalitet håller ju längre. Köp en jacka för 2000 spänn så håller den ju ett tag och det är ju mer ekonomiskt ju! Mycket bättre och miljövänligare (jo lite skuld skadar ju inte) än att köpa en ny varje säsong som bara går sönder. Jo men visst men om man inte kan dra 2000 spänn ur arslet då? …”ja men spara….” JAG BEHÖVER JACKA NU. Det är vinter nu. Jag kan inte vänta till sommarn för att köpa nåt på rea för mina sparpengar som tog ett år att spara ihop till. Barnen fryser! De behöver skor. NU.

dyrt att vara fattig

Läs gärna Lisa // Mondo Kanels senaste inlägg ”Stackars stackars stackars” om just rika som ger råd till fattiga om hur de bäst ska förvalta sina pengar. 

Kategorier
diskussion & debatt

Så mycket internaliserat självhat där man till slut betraktar sig själv som andra gör: VÄRDELÖS

Intressant. Då tänker jag så här: Sara och Linnea kan inte för sitt liv förstå vad LD menar enbart med hjälp av inlägget. De måste få det förklarat för sig, annars tolkar de det som att LD är lat, inte orkar jobba samt samvetslöst utnyttjar systemet. Möjligheten är rätt stor åtminstone att LD var en av de där som förstörde för alla andra superhederliga människor som behöver hjälp på RIKTIGT.

Och så finns det vi som förutsätter att LD gjorde vad hon kunde utefter de förutsättningar som stod henne till buds i just hennes specifika livssituation. Som inte ens tänker tanken att det kan ju ha berott på att LD hade en sån slapp attityd och slugt beräknande inställning till ”skattebetalarnas pengar”.

Det intressanta är att detta säger ganska mycket om folks människosyn, föraktet för de fattiga, de svaga, de behövande, de sjuka. För att de ska bli trodda och förtjäna förståelse måste de först förklara sig. De måste göra sig förtjänta av empati och förståelse. Vilket är EXAKT vad LD:s senaste inlägg handlar om. Och jag kan nästan svära på att varken Sara eller Linnea förstår att inläggen handlar om dem, för de är ju goda människor som är både respektfulla och inkännande. Eller hur?

– When Darkness Falls
(under inlägget ”Fattiga förväntas sitta på mer kunskap…”)

När man lever i utsatthet så är det ibland som att leva inuti en rullande snöboll. För ju längre tid man befinner sig där, desto svårare blir det att ta sig ur och desto enklare blir det att bara kapitulera under den enorma tyngt av meningslöshet som man slutligen känner. Och tiden rullar på, man märker knappt att veckor går, månader går, till och med år går för man tvingas att leva i nuet där man har fullt upp med att klara dagen.

När man går arbetslös eller sjukskriven eller vad det nu må vara och då måste förlita sig på samhällets allmosor så vet man att man är oduglig. Man vet att omgivningen dömer en som så. Som lat, arbetsskygg, bekväm, slapp, bortskämd och det gör nåt med ens egen självbild. Så mycket internaliserat självhat där man till slut betraktar sig själv som andra gör: VÄRDELÖS. Och då tappar man gnistan, slutar försöka. Man kapitulerar.

Förstår ni hur mycket skam man bär med sig? Skam för att man måste sitta där en gång varje månad framför sin socialsekreterare med en bunt kvitton, ett kontoutdrag, räkningar stirrandes i bordet och för femtioelvte gången i rad förklara att nej det har inte löst sig, nej jag har inte hittat nåt jobb än, nej jag behöver nog hjälp den här månaden också. Man känner skam för att man måste kräla, be om nåd och sen känner man skam för att man är oduglig.  Sen mer skam för att man tappar lusten och ännu mer skam för att man ger upp. 

Och skammen man känner för den absolut mest förbjudna känslan när man till slut blir så orkeslös att man.. ja. inte ”orkar jobba” eller ”orkar ta tag i sitt liv” går inte ens att förklara. Tänk om fler kunde fråga sig varför det finns människor som inte orkar.  Vad beror det på?

lady dahmer idefix

 Jag då. Med min hund.

Kategorier
diskussion & debatt

För att vara värdig måste du LIDA ordentligt.

Så fort man snackar om bidragstagare, tiggare, arbetslösa eller andra utslagna människor eller människor med sämre kapital generellt så visar sig klassföraktet sitt fula tryne. Vettiga, kloka, snälla människor kan bli som förbytta när man synliggör utsatthet som inte stämmer överens med Astrid Lindgrens-visionen en haft om fattiga människor. De där värdiga fattiga som det är synd om på riktigt. Lite samma grej som när man snackar om värdiga vs. ovärdiga våldtäktsoffer där den oskyldiga vita fina tjejen som aldrig haft sex (eller bara haft sex med långtidspartners) alltid ses som mer oskyldig och mer som ett offer än hon som kanske legat runt, klädde sig som en slampa och betedde sig utmanande.

Värdig vs ovärdig.

För att vara värdig måste du LIDA ordentligt. Försaka precis allt. Aldrig unna.

Som bidragstagare är du livegen. Du kan inte bo hur du vill, var du vill, som du vill. Bor du för stort så får du byta ner dig. Äger du ditt hem får du sälja. Allt som är värt nåt får du sälja, möbler, klenoder, arvegods, presenter, sånt du kanske sparat till en annan period i livet. Har du undanlagda pengar, ett sparkonto eller liknande så får du inga bidrag förrän de pengarna levts upp. Inget får läggas undan, inget får sparas till senare för kan du spara så har du inte behovet av pengarna och då får du dem inte. 

Röker du eller festar du på helger eller på nåt sätt har en liten slant över (Jag valde till exempel bort mat för att röka och gick upp 15 kilo första året tillsammans med Oskar då jag äntligen kunde äta tre gånger om dagen) så har man det för bra.

vesslan vesslan2 vesslan3

Men att tro att det är lätt att leva på bidrag är så jävla verklighetsfrånvänt att jag baxnar av okunskapen. Som om den sortens utsatthet är att jämföra med nån slags ”semester”, att man ”glassar runt” eller ”lyxar”. Men visst, när jag gick på bidrag så var jag hemma mest förutom de timmar jag var på komvux eller de kvällar jag jobbade på Le Bistro. Det var mycket sitta i soffan, mycket hängandes med vänner (som också var arbetslösa) ibland målade hela dagarna. Söp hela helgerna såklart, 500 kr för fem liter hemkoka och det räckte länge. Fördrev tid och liv. Men glassigt? Lyxliv?  Jag förstår att det sticker i ögonen på folk att jag inte ägnade all min tid till att typ samla burkar eller annat PRODUKTIVT men det fanns ju inget annat att göra.

tid klass fattig

Men man är ju sig själv närmast och har man aldrig varit utsatt på samma sätt så kan man aldrig relatera. Vår empati sträcker sig bara till gulliga djur och vackra snälla människor som gör så gott de kan och bara de vi kan identifiera oss med. Därför tänker man kanske att ”det är inte så svårt att leva snålt” om man jämför med när man själv studerade på högskola, bodde i pappas bostadsrätt och ändå alltid kunde komma hem och äta middag för det är den enda erfarenhet man har av ”lite pengar”.

De förstår inte skillnaden mellan att kunna välja att leva snålt, välja fattigdom kanske pga studier under kort period i livet och på att tvingas till socialbidrag pga att det helt enkelt inte finns några jobb eller andra möjligheter.

Och då har jag inte ens slängt in psykisk ohälsa i ekvationen för då ni, då blir det ett helt nytt perspektiv att ta hänsyn till. Mer om det nån annan dag. 

Kategorier
diskussion & debatt

Fattiga förväntas sitta på mer kunskap och kapital än andra

Som en del av er vet så är jag uppvuxen med en fattig dubbelarbetande mamma, i Tensta först och senare i hälsingland. När jag sen själv blev vuxen-ish och hennes ekonomi inte höll för två så tog soc över försörjningen och jag fick flytta hemifrån. Inte för att jag var redo utan för att mamma ej hade råd att låta mig bo kvar. Men jag flyttade och skulle komma att leva fram och tillbaka på socbidrag i nästan tio år. TIO ÅR. Under den tiden så pluggade jag på komvux (fördrev tiden snarare) och jobbade extra som servitris och bara lät livet passera som det gör för de flesta.

För er som inte vet hur ekonomin ser ut när man lever på soc så funkade det för mig som så att soc betalade min hyra plus el. Utöver det fick jag 3400 :- som skulle räcka till övriga räkningar, kläder, mat, hygien, telefon, busskort och nöjen. (i mitt fall: konstmaterial, cigg, hemkoka, krogen på onsdagar och lördagar) Ibland säger folk att det var skitmycket pengar och att det finns de som har det värre men jag tyckte knappt att det gick att överleva. Sen var jag inte speciellt ekonomisk heller, det medger jag och det är egentligen det här jag vill prata om; kravet att fattiga ska vara så jävla ekonomiska och kunna vända på varenda öre typ förvälla de där jävla bönorna för att kunna laga den billigaste maten. Helst odla de jävlarna på balkongen. (för då skulle de helt plötsligt inte vara fattiga längre…. eller iallafall inte känna av det)

Fattiga prioriterar konstigt heter det. (gärna med en antydan till att fattiga är fattiga för att de handlar så mycket dumheter) Att fattiga prioriterar ett McDonaldsmål framför den där mycket billigare fruktsalladen (som räcker längre och är så mycket nyttigare) eller gud förbjude köper öl för nöjes-pengen (om man får ha en sån som fattig?). Det hände att jag tog en fika på Café Skutan också. (En kanna kaffe kostade elva kronor på den tiden) För att fundera socialt så var detta ofta livsnödvändigt och ja det må vara konstiga prioriteringar men även fattiga är människor med behov av sammanhang, vänner, socialt liv osv och där ingår ofta ”dumma” kostnader.

Men att fattiga är fattiga för att de lägger pengarna på konstiga grejer och inte för att de får tja, mindre pengar än andra, är ju en skev slutsats. Och en jävligt felaktig sådan.

När det gäller den ekonomiska kompetensen och eventuell ekonomisk kunskap så vet jag inte riktigt hur jag ska förklara det här men det handlar om kapital och resurser, kunskap, förutsättningar – som allt annat i livet. Där har vissa grupper mycket mer och vissa grupper mycket mindre och det i sin tur påverkar de val vi gör. Det är liksom enklare att göra rätt (och mindre kostsamma) val om du har kunskapen att göra dem. 

Kategorier
diskussion & debatt

Vilka får utrymme att tycka synd om sig själv?

Jag glömde länka till förrförra veckans poddavsnitt pga fullt upp med jul, men vi hade Amra som gäst och vi snackade bland annat om ”positivt tänkande” och dess effekter på vårt välmående. Men vi pratade också mycket om fattigdom och utsatthet, om att tycka synd om sig själv när man lever i just misär och framför allt ställde vi frågan: vilka är det som får utrymme att tycka synd om sig själva? (män såklart)

Vi kunde konstatera att om man är högre upp i hierarkin så får man mer utrymme. Ingen skammar rika och rika förväntas inte uppoffra i samma utsträckning när saker går emot dem. Som fattig är det å andra sidan fult att tycka synd om sig själv och har man det svårt eller ekonomiskt kämpigt så ska man fanimej avstå från allt. Chips på lördagar? Nä du! Inget mer unnande. Och sluta rök! Avliva husdjuret! Sluta lev, ät bara egenförvällda bönor och tyck om det också. Offra ditt och datt annars är det fan inte synd om en, typ. Våga inte tycka synd om dig själv om du inte gett upp precis allt för annars har du bara dig själv att skylla.

Arbetarklassen ska ”prioritera” medan överklassen kan fortsätta unna sig och kanske på sin höjd välja bort det där allra dyraste så de kan spara eller lägga undan eller fortsätta leva behagligt utan att känna att de saknar nåt och då är det lite mer ok att vara miserabel när saker blir lite jobbigt. (dvs de hade ej råd med en thailandsresa i år) Rika människor som ger råd på hur man ska prioritera för att klara ekonomin brukar i regel vara jävligt verklighetsfrånvänd typ ”välj  där dagliga latten eller de där dyrare skorna” eller annan vardagslyx (som fattiga aldrig unnat sig ändå).

Programmet var riktigt riktigt bra, lyssna gärna och berätta vad ni tänker om det här!

Avsnitt 9 – Plötsligt händer det….inte!

spelar in glädjefllickorna