Kategorier
diskussion & debatt

Lösningen på arbetslösheten är ju inte lågavlönade slitiga jobb

Städdebatten tog fart. Jag vill förtydliga en sak som jag upplever är ett ganska vanligt missförstånd och det är att kritiken mot RUT inte har nånting överhuvudtaget med att göra att man ser ner på de som städar. Jag förstår ärligt talat inte hur man kan göra den kopplingen? Jag förstår inte vad uppfattningen kommer ifrån.
 
Jag har aldrig sett nån uttrycka sig nedsättande alls om de som städar. Om de som KÖPER städhjälp ja, men inte om de som utför. Sen finns det såklart ett klassförakt och ett förakt mot folk som har ”sämre jobb” men det är ju inte specifikt för de som avstår eller som kritiserar RUT, snarare tvärtom. Klass brukar vara ett närvarande perspektiv där. 
 
Jag har varit städare själv förresten. Jag städade biografen i Hudiksvall under ett par månader. Det var ett ok jobb för det mesta, jag lyssnade på musik och åt godis och plockade/sopade/skurade. Ibland var det lite att städa men ibland var det mer och då fick man tyvärr inte mer tid heller utan var tvungen att hinna med allt snabbare och OM det inte var möjligt så fick man jobba över obetalt. Chefen rättfärdigade det med att man alltid fick betalt för x antal timmar (tre timmar) och om städningen bara tog två timmar så fick man fortfarande betalt för tre. Fast ganska ofta var det mycket skit att ta reda på. 
 
Aja. Jag levde ju på soc och var ju bara tacksam för allt som gjorde att slapp gå dit och tigga. Men att det skulle vara befriande är ju en sanning med modifikation, man gör ju vad nöden kräver. Håller ej med Cissi om att det skulle vara positivt eftersom att alternativet annars varit arbetslöshet. Jo, visst, det är kanske sant till viss del, de invandrare jag känner har fått tydliga besked om att de måste lära sig svenska för att få jobb (Även de som är vita och pratar engelska) men städjobb har de fått dock. Där har det krävts ganska lite och ja det har ju gett den enskilda städaren ett sätt att försörja sig på.
 
Men är lösningen på arbetslösheten ett tjänstefolksamhälle? Lågavlönade slitiga jobb som ingen annan än den desperata eller outbildade vill ta? Jag tycker ärligt att det påminner om när folk försvarar barnarbete med att barnen behöver pengarna och skulle svälta om de ej jobbade. Så försvarar man även prostitution emellanåt och NEJ FÖR HELVETE jag jämför inte städjobb med att suga kuk, jag är varken sexpositiv eller en prostitutionsivrande queerfeminist (Men jag ser definitivt inte ner på de som säljer sex heller) men principen om att alla tjänster är bra eftersom att de ger säljaren betalt. 
 
Sen är det ju inte svartvitt heller. Men tycker diskussionen är svår. Framförallt är det svårt att förklara hur jag menar. 
 
 
Kategorier
diskussion & debatt

Har vi verkligen råd med rika?

I en diskussion nära dig:

skattepengar

Mmmm klassikern. ”Rich people telling middle class people to blame poor people”. De rika har lurat oss att tro att det är de fattiga som lever på våra skattepengar. Att de fattiga slösar på våra resurser.

I själva verket är det de rika som gör det. Som har allt de har på bekostnad av oss andra. Och nu bortser jag från skattesubventioner som bara de med mycket pengar kan begagna sig av, exempelvis RUT och ROT, de rika använder ju mest skattepengar ifall ni inte visste det. Sanningen är: för att nån ska vara rik så måste nån vara fattig. Rika är rika för att andra inte är det. Rika är rika på andras bekostnad.

Men vi pekar hellre fingrarna på de som har minst. Av dem kräver vi mest. Vi har gått på lögnen, vi kastar våra arga ögon på de där fattiga jävlarna som lever i lyx på det existensminimum de får (som en del av det samhällssystem vi annars är så stolta över) medan vi knappt rycker på axlarna åt övre medelklassens senaste köksrenoveringen eller inköp av lyxprylar.

har vi råd med rika

Så nej, det är inte de fattiga som lever på oss. Sluta tro det. Sluta sprid den myten. Rikta ilskan och fördömandet åt den grupp som lever gott på oss andra istället. Ifrågasätt hur vi kan leva i ett samhälle där vissa har det jävligt mycket bättre än alla andra och där den grupp som har det allra sämst är de som också får skulden.

I ett attraktivt bostadsrätthus som jag brukar passera i en attraktiv, stockholmsk förstad, alltså inte ”förort”, flyttar människor ut och in i rekordfart. De flesta river ut inredningen och skapar nytt. I åtminstone två av lägenheterna har man på tre år bytt inredning två gånger, också det nybyggda har kasserats. Alla har monterat in inbyggd belysning i kökstaken. Små bilar som heter sådant som Mediafixarna, Stigbytarbröderna, ELias osv. står ständigt parkerade utanför huset bland kasserade, funktionsdugliga kylskåp, badkar och toalettstolar. Själva de stökiga utrivningarna sköts av grabbar med bilar från Polen och Lettland.

I DET NÄRBELÄGNA, exklusiva villaområdet har man gått in i sin andra rotandning. Efter att ha sprängt bort bergknallar och installerat trädäck istället, huggit ner träden för att slippa kratta löv eller ta hand om frukt och belagt grusgångarna med plattor har man bytt fönster; modet tycks vara fönster som är spröjsade bara i överkanten i jugendimitation. Och nu håller många på att riva de gamla staketen. De ersätts med låga stenmurar, som muras upp av skickliga polacker. Enbilsgarage byggs om till tvåbilsgarage och några har byggt flotta tvåvåningsfriggebodar i ett hörn av tomten, som hyrs ut till höga hyror. Allt detta med bidrag från oss skattebetalare, rotavdrag, socialunderstödet till de redan rika.

Under tiden förfaller infrastrukturen och den offentliga sektorn i landet. Tåg spårar ur pga uselt underhåll, bebisar dör därför att personalen är överbelastad osv. i all oändlighet. Och man önskar att någon räknat ut hur många offentliga arbeten, enligt Keynes idéer, som de skattepengar som går till rotavdrag hade kunnat skapa. Vill vi verkligen inte hellre subventionerna sjukvård, järnvägar och äldreomsorg än – i mina ögon – dessa djupt dekadenta överflödets statushöjande, privata och värdestegrande tokombyggen?

– ur ”Socialbidrag till de rika äter upp välfärden

trickle down
Nämen, där kommer lite trickle down economics-tänk in i debatten också! Dvs när rika får det bättre så spiller lite över till resten av befolkningen. Så här:
trickle down works
Fast egentligen så:
trickle down actually

Problemet är dock att rika mycket hellre sätter in sina stålar på bankkonton i utlandet (oftast i skatteparadis) än investerar dem i hemlandet,  vilket innebär en direkt ekonomisk förlust för just hemlandet. Tänk Kamprad som exempel, och många många fler. Att människor får det bättre när rika tjänar mer är en förbannad lögn, berättad för oss av just rika. Fan va blåsta vi är egentligen.

trickle-down
När det gäller ROT och RUT så är det pengar som rika ändå hade betalat, eftersom att de har råd till det. Dvs. förlorade pengar.

trickle down bernie sanders

Kategorier
diskussion & debatt

Mina barn svär och det får de göra

Den här lappen delas och hyllas på Facebook just nu men jag blir mest irriterad när jag ser den. 
  
Det här tycker jag är ett uselt sätt att hantera kränkande språk på. En nolltolerans mot mobbing, kränkningar, personangrepp och glåpord hade såklart varit helt rimligt. Men svordomar? 
Det går inte att likställa svordomar (eller könsord) med kränkningar som att tex bli kallad hora eller att nån säger bögjävel eller rasistiska glåpord eller vad det nu må vara ungarna säger till varandra. 
Dessutom påvisar detta bara klassförakt (vi vet alla vilken grupp som svär mest och att detta ses som ovårdat, obildat och lite sämre). Det begränsar och stympar språket. Och det skuldbelägger barn som kanske lärt sig att det är helt ok att använda svordomar hemma. (Som mina barn, de skulle bli förvirrade och ledsna om de fick höra att de gjort fel då). 
Mina barn svär som sagt. Inte som borstbindare men där det är rimligt och lämpligt. Som sig bör. ”Va fan” är vanligast förekommande. Sen ”jävla”. (Vad de däremot aldrig gör är kalla sina vänner eller andra för kränkande ord och skulle de göra det så skulle jag ta dem i örat. Bildligt alltså, jag begår ej våld på barna)
De svär och detta har de såklart fått från sin ömma moder och skulle lärarna skicka hem lappar eller ge mina barn konsekvenser så skulle de få höra en hel del nya profaniteter om man säger så. 

Kategorier
diskussion & debatt

Så mycket internaliserat självhat där man till slut betraktar sig själv som andra gör: VÄRDELÖS

Intressant. Då tänker jag så här: Sara och Linnea kan inte för sitt liv förstå vad LD menar enbart med hjälp av inlägget. De måste få det förklarat för sig, annars tolkar de det som att LD är lat, inte orkar jobba samt samvetslöst utnyttjar systemet. Möjligheten är rätt stor åtminstone att LD var en av de där som förstörde för alla andra superhederliga människor som behöver hjälp på RIKTIGT.

Och så finns det vi som förutsätter att LD gjorde vad hon kunde utefter de förutsättningar som stod henne till buds i just hennes specifika livssituation. Som inte ens tänker tanken att det kan ju ha berott på att LD hade en sån slapp attityd och slugt beräknande inställning till ”skattebetalarnas pengar”.

Det intressanta är att detta säger ganska mycket om folks människosyn, föraktet för de fattiga, de svaga, de behövande, de sjuka. För att de ska bli trodda och förtjäna förståelse måste de först förklara sig. De måste göra sig förtjänta av empati och förståelse. Vilket är EXAKT vad LD:s senaste inlägg handlar om. Och jag kan nästan svära på att varken Sara eller Linnea förstår att inläggen handlar om dem, för de är ju goda människor som är både respektfulla och inkännande. Eller hur?

– When Darkness Falls
(under inlägget ”Fattiga förväntas sitta på mer kunskap…”)

När man lever i utsatthet så är det ibland som att leva inuti en rullande snöboll. För ju längre tid man befinner sig där, desto svårare blir det att ta sig ur och desto enklare blir det att bara kapitulera under den enorma tyngt av meningslöshet som man slutligen känner. Och tiden rullar på, man märker knappt att veckor går, månader går, till och med år går för man tvingas att leva i nuet där man har fullt upp med att klara dagen.

När man går arbetslös eller sjukskriven eller vad det nu må vara och då måste förlita sig på samhällets allmosor så vet man att man är oduglig. Man vet att omgivningen dömer en som så. Som lat, arbetsskygg, bekväm, slapp, bortskämd och det gör nåt med ens egen självbild. Så mycket internaliserat självhat där man till slut betraktar sig själv som andra gör: VÄRDELÖS. Och då tappar man gnistan, slutar försöka. Man kapitulerar.

Förstår ni hur mycket skam man bär med sig? Skam för att man måste sitta där en gång varje månad framför sin socialsekreterare med en bunt kvitton, ett kontoutdrag, räkningar stirrandes i bordet och för femtioelvte gången i rad förklara att nej det har inte löst sig, nej jag har inte hittat nåt jobb än, nej jag behöver nog hjälp den här månaden också. Man känner skam för att man måste kräla, be om nåd och sen känner man skam för att man är oduglig.  Sen mer skam för att man tappar lusten och ännu mer skam för att man ger upp. 

Och skammen man känner för den absolut mest förbjudna känslan när man till slut blir så orkeslös att man.. ja. inte ”orkar jobba” eller ”orkar ta tag i sitt liv” går inte ens att förklara. Tänk om fler kunde fråga sig varför det finns människor som inte orkar.  Vad beror det på?

lady dahmer idefix

 Jag då. Med min hund.

Kategorier
diskussion & debatt

För att vara värdig måste du LIDA ordentligt.

Så fort man snackar om bidragstagare, tiggare, arbetslösa eller andra utslagna människor eller människor med sämre kapital generellt så visar sig klassföraktet sitt fula tryne. Vettiga, kloka, snälla människor kan bli som förbytta när man synliggör utsatthet som inte stämmer överens med Astrid Lindgrens-visionen en haft om fattiga människor. De där värdiga fattiga som det är synd om på riktigt. Lite samma grej som när man snackar om värdiga vs. ovärdiga våldtäktsoffer där den oskyldiga vita fina tjejen som aldrig haft sex (eller bara haft sex med långtidspartners) alltid ses som mer oskyldig och mer som ett offer än hon som kanske legat runt, klädde sig som en slampa och betedde sig utmanande.

Värdig vs ovärdig.

För att vara värdig måste du LIDA ordentligt. Försaka precis allt. Aldrig unna.

Som bidragstagare är du livegen. Du kan inte bo hur du vill, var du vill, som du vill. Bor du för stort så får du byta ner dig. Äger du ditt hem får du sälja. Allt som är värt nåt får du sälja, möbler, klenoder, arvegods, presenter, sånt du kanske sparat till en annan period i livet. Har du undanlagda pengar, ett sparkonto eller liknande så får du inga bidrag förrän de pengarna levts upp. Inget får läggas undan, inget får sparas till senare för kan du spara så har du inte behovet av pengarna och då får du dem inte. 

Röker du eller festar du på helger eller på nåt sätt har en liten slant över (Jag valde till exempel bort mat för att röka och gick upp 15 kilo första året tillsammans med Oskar då jag äntligen kunde äta tre gånger om dagen) så har man det för bra.

vesslan vesslan2 vesslan3

Men att tro att det är lätt att leva på bidrag är så jävla verklighetsfrånvänt att jag baxnar av okunskapen. Som om den sortens utsatthet är att jämföra med nån slags ”semester”, att man ”glassar runt” eller ”lyxar”. Men visst, när jag gick på bidrag så var jag hemma mest förutom de timmar jag var på komvux eller de kvällar jag jobbade på Le Bistro. Det var mycket sitta i soffan, mycket hängandes med vänner (som också var arbetslösa) ibland målade hela dagarna. Söp hela helgerna såklart, 500 kr för fem liter hemkoka och det räckte länge. Fördrev tid och liv. Men glassigt? Lyxliv?  Jag förstår att det sticker i ögonen på folk att jag inte ägnade all min tid till att typ samla burkar eller annat PRODUKTIVT men det fanns ju inget annat att göra.

tid klass fattig

Men man är ju sig själv närmast och har man aldrig varit utsatt på samma sätt så kan man aldrig relatera. Vår empati sträcker sig bara till gulliga djur och vackra snälla människor som gör så gott de kan och bara de vi kan identifiera oss med. Därför tänker man kanske att ”det är inte så svårt att leva snålt” om man jämför med när man själv studerade på högskola, bodde i pappas bostadsrätt och ändå alltid kunde komma hem och äta middag för det är den enda erfarenhet man har av ”lite pengar”.

De förstår inte skillnaden mellan att kunna välja att leva snålt, välja fattigdom kanske pga studier under kort period i livet och på att tvingas till socialbidrag pga att det helt enkelt inte finns några jobb eller andra möjligheter.

Och då har jag inte ens slängt in psykisk ohälsa i ekvationen för då ni, då blir det ett helt nytt perspektiv att ta hänsyn till. Mer om det nån annan dag.