Kategorier
barn & föräldraskap

Jag vill inte bestämma över mina barn

Jag var den där mamman alla kollade snett på i grannskapet när Ninja var liten pga att hon fick typ göra vad hon ville. (utom slåss och förstöra) Jag brukar säga att mitt föräldraskap går ut på att undvika konflikter, jag vill bestämma minimalt över mina barn. Jag ser inget egenvärde i bestämmandet, tvärtom känner jag att det skapar distans och maktobalans. (Alltså det ÄR ju maktobalans mellan vuxna och barn men ni hajjar nog).

olydigt barn

Nu tror säkert flera att jag har full anarki hemma med bråkiga barn som aldrig lyssnar, men alla som träffat mina barn vet att det inte är riktigt sant. Ok mina barn lyssnar inte alls, det kan jag erkänna hehe men det har liksom varit mitt mål. Självständiga tänkande barn som kräver rimliga argument innan de gör som man säger. Däremot är de lyhörda, snälla, ”väluppfostrade”, omtänksamma, empatiska, hjälpsamma och slåss inte. Jag behöver sällan tillrättavisa dem överhuvudtaget. Kanske påminna dem om saker ibland men de är inte de där bortskämda snorungarna som styr familjen som många anti-antiauktoritära människor tycks förvänta sig att de ska bli av den fria uppfostran. (Och Ninja är en av de duktigare i skolan för övrigt så ingen behöver oroa sig för det)

Jag tar såklart beslut när jag måste och säger till när det krävs, framförallt försöker jag framgå som gott exempel. Jag strävar efter att vardagen ska funka utan att jag måste säga nej, bestämma det ena eller det andra, styra och ställa. Detta är såklart enklare med äldre barn (tvåringar har ju ingen impulskontroll) men vägen dit får man ju jobba för att undvika konflikter och då kan det vara bättre att ha så lite regler som möjligt samt undvika situationer där konflikt uppstår.

(Obs med det menar jag inte skydda barnen från konflikt, men konflikt har de ju i sandlådan med de andra barnen)