Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Bilar för pojkar samman och vem fan gillar män i grupp?

Oj, hoppsan! Här sitter en liten kille och leker med en bil, hur ska det gå? Jag måste kavla upp armarna i sann genusanda och ta tag i problemet innan det sprider sig!
 
 
Skämt åsido men jag är övertygad om att vi formar våra barn och att det inte är en slump att just pojkar leker med samt gillar bilar och att flickor generellt inte gör det. Jag tänker även att inget är isolerat och att lek inte bara är lek på det sätt som vuxna ser det. Lek för barnen är allvar. Leken är livsviktig. Leken är lärande och utvecklande och om man tillåter barnen att begränsas enligt könsnormer så begränsar man även deras utveckling. 
 
Det är inte genetiskt att gilla bilar eller saker som är hårda och snurrar och är tekiska, så som många menar att det är och att det är därför pojkar föredrar just det tekniska. Men även om det var just det så är ju det ingen anledning till att luta sig tillbaka och ba ”ja nä men killar är ju så, så vi får låta det vara”. I skolan resonerar man ju knappast så. ”Nä men Lisa är inte byggd för matematik så vi skippar den biten, hon får ha gympa istället” (ok, visserligen är jag för en mer anpassad studiogång men ni hajjar vad jag menar, klart man LÄR barnen sånt de behöver även om de inte är intresserade från början) 
 
 
Jag tror att min största aversion mot billeken är att den för pojkar samman. På förskolan. På skolan. På fritids. De möts i detta gemensamma intresse med allt vad detta innebär och det innebär oftast en stor grupp pojkar i grupp som brölar och stökar ihop och jag vet inte om jag vill att mina söner ska ingå i den gruppen. Jag har sett så många fina pojkar uppslukas av gruppen på ett sätt som nästan bara är negativt. (hallå män i grupp liksom fast i mindre format) Jag vill att mina pojkar ska ha andra alternativ, en annan lek att möta andra barn i. 
 
Det är inte bilarna eller leken med den eller intresset för motorer osv som är problemet utan vad den uppmuntrar. 
 
Men jag kommer inte slita bilen ur de knubbiga små händerna. Jag lovar! Jag vet att många tror att det är så jag resonerar eftersom att jag tidigare pratat om att jag avskyr billeken. Han verkar gilla att släpa den över golvet. Och jag gillar när han är glad. Och han är ju så glad när han leker med den, första leksaken han aktivt leker med, så då får han det.
 
Men jag försöker redan nu bredda den. Vi stoppar i Bobbo, Babba, Dadda och Diddi och så får de åka omkring. Just den här bilen hör ju till stora barnens dockhus där den liksom ingår i en mer avancerad lek. 
 
 
För övrigt refererar jag aldrig till mina barn som ”kille” eller ”tjej”. De är barn eller N, T och J. Apropå första meningarna i inlägget. Det tar liksom emot att reducera denna lilla fantastiska människa till sitt förmodade kön. 
Kategorier
feminism & genus

Jagär den jag är för att jag är kvinna

När jag skriver om föräldraskap så skriver jag oftast om mammor eller från mammors perspektiv. Inte för att jag tycker att kvinnor är mer lämpade biologiskt för att ta hand om barn eller för att jag tycker det är kvinnors jobb. Jag erkänner utan omsvep att jag har ganska låga tankar om män och jag har skrivit tidigare att män är sämre föräldrar än kvinnor och det står jag för helhjärtat.

Att prata om könskillnader är ofta kontraproduktivt eftersom att de oftast görs dels ur ett biologiskt perspektiv men också som ett sätt att främja status quo, låta saker vara som de alltid varit och som en ursäkt till att inte förändra eller förbättra nåt. Typ män är si och kvinnor är så och så har det alltid varit så nu finner vi oss i det. Jag har personligen länge undvikit att prata om män och kvinnor på så sätt av den anledningen. Liksom vad tjänar vi på att konstatera att diverse könsroller formar oss som föräldrar? Eller som människor? Så har jag tänkt länge och liksom vägrat ta i frågorna och på sätt låtit diskussionen kidnappas av biologister men också låtit kvinnor bära mycket ansvar och skuld över att de inte lämnar över, de inte anpassar sig, de inte släpper in männen osv.

Att växa upp till och som kvinna har format mig. Jag är den jag är för att jag är kvinna. Jag har fostrats att ta hand om, sätta mig själv sist, bry mig om andras behov, ta hänsyn och foga mig. Jag har även tafsats på och lärt mig gilla det, fnittrat runt på skolgården när pojkarna jagat även fast det känts jobbigt, jag har utsatts för övergrepp av vuxna män när jag bara varit tolv och fått lära mig att det är helt självklart för män kan inte kontrollera sig och min kropp ser ju så mycket äldre ut, jag har nedvärderats, setts som lite dummare och svagare och lärt mig tro att det är sant, Jag har tystats, kränkts, avbrutits, skämtats om, sexualiserats, växt upp i konstant rädsla, växt upp som ett objekt och fått lära mig att jag som kvinna alltid betraktas ur ett manligt öga, att jag är till för att betraktas ur ett manligt öga. Asså ni fattar hur lång den här listan skulle kunna bli va? Fyll gärna i hur det är att växa upp som flicka och hur det är att leva som kvinna.

Att växa upp till och som kvinna är inte samma sak som att växa upp till och som man. Att växa upp till och som kvinna har gett mig erfarenheter och en position som jag har gemensamt med de flesta kvinnorna jag träffar och som män aldrig kan förstå eller ta del av på samma sätt. (och vice versa såklart)

Jag tror också att det enda sättet att överhuvudtaget börja förändra är att börja se hur kön faktiskt påverkar vem vi blir och är. Och utifrån det skapa strategier eller motstånd. Inte bara för nästa generation men för oss själva också.

Kategorier
diskussion & debatt

Detär mamma som intresserar sig för barn. Inte pappa.

I övrigt har jag gett upp. Det här är absolut inte riktat mot min man specifikt. Eller din. Eller min kompis man. Det är liksom bara såhär det är. Och jag kunde inte bry mig mindre om ifall just DIN man faktiskt gör exakt hälften. För 1) du inbillar dig bara och 2) inga regler utan undantag

– Enligt Ellen

Detta påstående att det är mammor som inte släpper in papporna är jag så jäkla trött på. Vadå ”släpper inte in”? Här har vi en grupp människor som är vana att ta för sig och som inte låter osäkerhet hindra dem men helt plötsligt heter det att de är bortkörda och osäkra? Vilket skitsnack egentligen.

Jag ska tala om hur det ligger till: de är inte tillräckligt intresserade. Då är det en himla skön ursäkt att luta sig tillbaka på: mamma släpper inte in. Hon tar över. Buhuhu osv. Och är de intresserade så förväntar de sig fortfarande att slippa anstränga sig och bara glida in och ta över i situationer där mamma har tio gånger mer erfarenhet och kunskap. Inte bara för att hon gjort detta tio gånger mer utan för att hon INNAN barnet ens kom till världen gjorde det till sin business att lära sig. Lära sig om hur bebisar funkar, vilka behov de har, hur man gör i situation X.

Det är mamma som hänger på familjeliv. Det är mamma som läser böcker om barn. Det är mamma som läser föräldrabloggar. Det är mamma som köper och läser MAMA och Vi föräldrar. Det är mamma som tittar på bebis- och förlossningsprogram på TV. Det är mamma som intresserar sig för frågor kring barn. Inte pappa. Pappa lutar sig tillbaka, trygg med att hon fixar biffen. För att sen gnälla om att hon inte lämnar över det käraste hon har till en slappfarsa med noll koll och för att hon berättar hur man gör eller för att hon säger till när han gör fundamentalt fel.

”Låt pappa göra på sitt sätt och sänk kraven!”. Herregud va???

Läs gärna Enligt Ellens inlägg i samma ämne:

Varför förälskelser är livsfarliga och varför män suger:

sänka kraven

Läs även: 

Mäns oförmåga att klara av de enklaste ting:

mäns oförmåga

Kategorier
feminism & genus

Är det nån skillnad på att våldta och att”ta sin kvinna med passion”? Inte mycket enligt the Raw Man

Jag tänker så här om the Raw Man: Jag tänker att det knappast är självsäkra män som är trygga i sig själva som söker dit. Jag tänker att det är alla de där Snälla KillarnaTM som känner att de är missförstådda och inte fått det liv och de kvinnor som de förtjänar som söker dit. Och det känns ganska läskigt. Speciellt när man läser sånt här på deras facebooksida:

the raw man våldtäkt

Plocka upp hakan och sluta skratta, det är ingen parodi. Det är på riktigt. The Raw Man håller olika sorters kurser för män där männen bäst får lära sig ta kvinnor med storm och när de ändå är igång så har de även en kurs eller vänta… s.k ”feedback” för kvinnor som behöver lära sig att ge mer av sig själva samt bli mer attraktiva för män. A dream come true. För alla ratade friendzonade män därute alltså.

the raw man

Jag ska inte vara helt orättvis dock, för när jag läser igenom olika diskussioner på facebooksidan så får jag ett något bättre intryck. Det positiva är att initiativtagaren och deltagarna/följarna gärna pratar om manlighet och relationer på ett problematiserande sätt om än könsnormativt. Det är alltid positivt när män vågar vara genuina med sina känslor och rädslor och grundaren skriver bland annat att män behöver lära sig prata med varandra och om känslor osv. Skitbra.

Vill ni ha en skrattfest så rulla in på hemsidan. Jag hade svårt att välja screenshots pga så jävla många godbitar.

Kategorier
feminism & genus

Är det nån skillnad på att våldta och att ''ta sin kvinna med passion''? Inte mycket enligt the Raw Man

Jag tänker så här om the Raw Man: Jag tänker att det knappast är självsäkra män som är trygga i sig själva som söker dit. Jag tänker att det är alla de där Snälla KillarnaTM som känner att de är missförstådda och inte fått det liv och de kvinnor som de förtjänar som söker dit. Och det känns ganska läskigt. Speciellt när man läser sånt här på deras facebooksida:

the raw man våldtäkt

Plocka upp hakan och sluta skratta, det är ingen parodi. Det är på riktigt. The Raw Man håller olika sorters kurser för män där männen bäst får lära sig ta kvinnor med storm och när de ändå är igång så har de även en kurs eller vänta… s.k ”feedback” för kvinnor som behöver lära sig att ge mer av sig själva samt bli mer attraktiva för män. A dream come true. För alla ratade friendzonade män därute alltså.

the raw man

Jag ska inte vara helt orättvis dock, för när jag läser igenom olika diskussioner på facebooksidan så får jag ett något bättre intryck. Det positiva är att initiativtagaren och deltagarna/följarna gärna pratar om manlighet och relationer på ett problematiserande sätt om än könsnormativt. Det är alltid positivt när män vågar vara genuina med sina känslor och rädslor och grundaren skriver bland annat att män behöver lära sig prata med varandra och om känslor osv. Skitbra.

Vill ni ha en skrattfest så rulla in på hemsidan. Jag hade svårt att välja screenshots pga så jävla många godbitar.

]]>