Oj, hoppsan! Här sitter en liten kille och leker med en bil, hur ska det gå? Jag måste kavla upp armarna i sann genusanda och ta tag i problemet innan det sprider sig!
Skämt åsido men jag är övertygad om att vi formar våra barn och att det inte är en slump att just pojkar leker med samt gillar bilar och att flickor generellt inte gör det. Jag tänker även att inget är isolerat och att lek inte bara är lek på det sätt som vuxna ser det. Lek för barnen är allvar. Leken är livsviktig. Leken är lärande och utvecklande och om man tillåter barnen att begränsas enligt könsnormer så begränsar man även deras utveckling.
Det är inte genetiskt att gilla bilar eller saker som är hårda och snurrar och är tekiska, så som många menar att det är och att det är därför pojkar föredrar just det tekniska. Men även om det var just det så är ju det ingen anledning till att luta sig tillbaka och ba ”ja nä men killar är ju så, så vi får låta det vara”. I skolan resonerar man ju knappast så. ”Nä men Lisa är inte byggd för matematik så vi skippar den biten, hon får ha gympa istället” (ok, visserligen är jag för en mer anpassad studiogång men ni hajjar vad jag menar, klart man LÄR barnen sånt de behöver även om de inte är intresserade från början)
Jag tror att min största aversion mot billeken är att den för pojkar samman. På förskolan. På skolan. På fritids. De möts i detta gemensamma intresse med allt vad detta innebär och det innebär oftast en stor grupp pojkar i grupp som brölar och stökar ihop och jag vet inte om jag vill att mina söner ska ingå i den gruppen. Jag har sett så många fina pojkar uppslukas av gruppen på ett sätt som nästan bara är negativt. (hallå män i grupp liksom fast i mindre format) Jag vill att mina pojkar ska ha andra alternativ, en annan lek att möta andra barn i.
Det är inte bilarna eller leken med den eller intresset för motorer osv som är problemet utan vad den uppmuntrar.
Men jag kommer inte slita bilen ur de knubbiga små händerna. Jag lovar! Jag vet att många tror att det är så jag resonerar eftersom att jag tidigare pratat om att jag avskyr billeken. Han verkar gilla att släpa den över golvet. Och jag gillar när han är glad. Och han är ju så glad när han leker med den, första leksaken han aktivt leker med, så då får han det.
Men jag försöker redan nu bredda den. Vi stoppar i Bobbo, Babba, Dadda och Diddi och så får de åka omkring. Just den här bilen hör ju till stora barnens dockhus där den liksom ingår i en mer avancerad lek.
För övrigt refererar jag aldrig till mina barn som ”kille” eller ”tjej”. De är barn eller N, T och J. Apropå första meningarna i inlägget. Det tar liksom emot att reducera denna lilla fantastiska människa till sitt förmodade kön.
