Kategorier
Vardagstrams

Penntricket möter Katarina Wennstam

ÄNTLIGEN tisdag igen! Och premiär för #penntricketmöter och det med geniet Katarina Wennstam 👌
 
 
 
 
”Låt oss prata kvinnohat! Varför tycks tamefan alltid frågan vändas till ”buhu men manshatet då?”. Sakkunniga journalisten och författaren Katarina womensplainar klockrent om vad mäns hat och våld faktiskt kostar. Vi snackar huliganer, våldtäktsmän och annat pack. Vi pratar om Lotta, Lisa och andra kvinnor som mördats av hatiska män. Upp till kamp med Katarina med andra ord!”
 
Lyssna på Itunes
 
Lyssna på souncloud
(Kan lyssnas via dator)
 
Lyssna på acast
(Kan lyssnas via dator)
 
Apropå manshat förresten. Hur du gör feminism är upp till var och en men kom ihåg: det finns ingen feminism i att skuldbelägga kvinnor som hatar sin förtryckare. Det finns ingen feminism i att hålla män högre. Det finns ingen feminism i att prioritera mäns känslor och rättigheter före kvinnors.
 
Feminism = kvinnokamp. Inte människokamp. Inte manskamp.
Kategorier
feminism & genus

Var sak har sin plats och sin tid

Jag vill att förtryckta grupper ska få känna det de känner, föra sin kamp på det sätt som funkar bäst för dem utan att behöva ta hänsyn till de av oss som tillhör den överordnade gruppen. Detta betyder inte att jag ursäktar eller tycker alla sorters beteenden är ok eller rimliga, men det ena behöver inte utesluta det andra för var sak har sin tid och sin plats. Att lyssna, backa när det krävs medan i andra sammanhang mötas och samtala.

Jag kan för all del känna mig ledsen när svarta säger att de hatar vita, men mina känslor är oviktiga. Mina känslor kan inte stå i vägen för deras kamp, de kan inte behöva ta hänsyn till att jag blir sårad och om jag ska vara någon som helst antirasist så kan inte min antirasism vara villkorad av att personerna som kampen är till för ska sälja in den till mig på ett sätt som får mig att känna mig glad och mysig i magen.
Jag måste ha en egen moralisk kompass och agera utifrån den – det är helt enkelt fel med rasism och därför måste jag vara med och bekämpa den, jävligt ofta genom att rannsaka mig själv och mitt beteende. Det är inte ett kul arbete, det kommer inte ge mig några jävla medaljer och ofta kommer jag att behöva se min egen vidriga rasistiska spegelbild i ögonen.

– Flickvänsmaterialets inlägg: ”om det här med manshat”. LÄS!

Att jag manshatar eller skriver arga inlägg om hur mycket jag hatar män utesluter inte att jag vid andra tillfällen för en öppen och saklig dialog med män om feminism, där jag kanske till och med tålmodigt och pedagogiskt förklarar hur jag tänker, svarar på frågor och bemöter funderingar och motargument. Jag har ju varit medstartare till sveriges största facebookgrupp ”varför apor inte bär rosa” där vi medvetet valde att inkludera män för att det skulle finnas en mötesplats för feministiska samtal där man inte måste vara fullärd eller ens feminist.

Jag tycker inte heller att det är ok att, med hatet som ursäkt, bete sig ”oprovocerat” illa mot enskilda män. Att skrika backa för fan eller håll käften eller gå till angrepp såvida jag inte blivit attackerad först. Förstår ni hur jag menar?

Fuck god ton liksom men ibland får man tänka på hur man uttrycker sig och hur man bemöter varandra. Jag anpassar tonen efter sammanhanget: Var är jag nu? Vad vill jag åstadkomma nu? Vilket sammanhang befinner jag mig i? Vem pratar jag med? I bloggen när jag avreagerar så avreagerar jag. I aporna-gruppen när jag vill diskutera sakämnen så anpassar jag mig för att inte sabba för resten av gruppen. I diskussionsgrupper överhuvudtaget så diskuterar jag. Orkar jag inte så låter jag bli att delta helt och hållet. Jag söker inte heller upp mina förtryckare men söker de upp mig med syfte att kränka eller trycka ner så är jag skoningslös. Blir jag uppsökt av mina förtryckare med nyfikenhet och vilja till samtal så ökar jag tålamodet och bemöter dem som medmänniskor. Antifeminister ignorerar jag oftast såvida jag inte är på gott humör och vill ha lite underhållning. Möter jag manliga feminister så beror samtalet helt på huruvida jag upplever dem som mina allierade eller om jag upplever att de letar medalj eller vill mansplaina mig.

Osv i all oändlighet. 

Var sak har sin tid och sin plats.

Jag letar väl balans gissar jag. Mellan att tillåta mig själv att känna och reagera samtidigt som jag inte vill låta känslor diktera hur jag för mig i möblerade rum. Jag tar inga diskussioner själv med människor som bara skriker åt eller hatar på mig för förtryckt position är ingen ursäkt för att kränka varandra (alltså när jag är i överordnad position), inte heller kränker och skriker jag åt mina förtryckare om de inte gått ordentligt över gränsen. Samtidigt så vill jag utöka min förståelse för de som är så trasiga att de inte orkar alls. Liksom lägga egot åt sidan och ha tålamod när tonen är hård även om jag blir ledsen eller känner mig kränkt. 

Hänger ni med?

Många tankar att hålla i huvudet men jag tänker att det ena inte behöver utesluta det andra. Jag behöver inte välja god ton eller motsatsen eftersom att varken människor eller livet inte är så svartvitt.

Var sak har sin tid och plats som sagt. 

Sen som med allt annat så kan man ju fastna i tankemönster och beteenden och då behöva hjälp att ta sig vidare och ur. Även det som först stärker oss kan bli nedbrytande efter ett tag. Ibland är det svårt att hänga med i svängarna. Försöker tänka att jag, gentemot min publik, ska vara tillåtande och ickedömande utan att för dens skull uppmuntra eventuellt för den enskilda individen just skadliga tankemönster eller beteenden. Detta gäller såväl manshat som kroppspepp som allt annat jag skriver om. Everything in moderation som man säger.

Det finns lika många sätt att göra feminism på som det finns feminister tänker jag. Nån gör si nån annan gör si, vissa av oss orkar mer, andra orkar mindre, en del vill stå på barrikaden medan nån annan har fullt upp med att sluta självhata. Tänker att allt kvinnor gör för att må bättre är ett steg i rätt riktning oavsett hur litet steget är.

 

 

Jag och mannen jag lever med. Som jag alltså inte misshandlar eller kränker, vare sig fysiskt eller psykiskt. Jag medger att han emellanåt går mig på nerverna pga man men i det stora hela så trivs jag i hans sällskap. Men mitt (eller ditt) privatliv är faktiskt, tro’t eller ej, helt irrelevant när vi debatterar sakämnen!

Kategorier
feminism & genus

Jag hatar att min dotter kommer utsättas för allt i denna lista

Läste det här inlägget igår. Det är iofs mest en lista, en LÅNG lista på sånt som tjejer utsätts för och lever i och jag kände igen varje punkt:

Vad jag hatar när jag hatar män”.

jag hatar

Jag hatar att jag känner igen mig i allt i denna lista.
Jag hatar att min dotter kommer känna igen allt i denna lista och att det börjar snart, att det till och med har börjat även fast hon inte märkt av det riktigt än.
Jag hatar att trots att både jag, min dotter och alla andra kvinnor på jorden känner igen detta så är det ändå feministers manshat som ses som irrationellt och fel.
Jag hatar att när kvinnor lyfter detta så kommer alla ”inte alla män”-män krypandes fram ur kloakerna.
Jag hatar att när vi lyfter detta så blir män mer upprörda över att vi lyfter det (och då anklagar männen) än vad de blir över det vi utsätts för.

Män kan fan dra åt helvete!

Kategorier
Vardagstrams

Glädjeflickorna / Avsnitt 4 – Snögubbar förtrycker inte

Är det en alkoholist eller feminist som luktar på systemet, och vilken av dessa är du som man mest rädd att fastna med i en hiss? Är alla män potentiella våldtäktsmän eller är de bara fina och goa killar som bara råkat dricka lite för mycket björnbrygd?

Diskussionens vågor går höga och avhandlar hat, feminismens största hot, löjlig kvinnlighet, våld, offer och grundligt, åh så grundligt, ämnet våldtäkt. Hoppas du har biljett till vapenmässan (kysser biceps) för här blir det åka av.

glädjeflickorna feminism avsnitt 4

Lyssna här, eller ladda ner på iTunes eller Podkicker!

Och STORT TACK till fantastiska Luntgatan Girls som lånat ut sin musik till oss. Ni hittar mer av dem här:

https://soundcloud.com/luntgatangirls
http://luntgatangirls.se

Kategorier
feminism & genus

Hat som hat, eller?

Fick en fråga:

På vilket sätt skiljer sig manshat och kvinnohat? Manshat är väl lika illa som kvinnohat?

Såklart en relevant fråga, speciellt när manshatet lyfts fram som ett större problem än kvinnohatet vi omges av.

Så. Först måste man skilja på hat som riktas mot en utsatt grupp och hat som riktas mot en grupp med makt. En utsatt grupp är alltså en grupp som diskrimineras eller är en minoritet eller har mindre samhällsmakt. T.ex invandrare, mörkhyade, funktionshindrade, homosexuella och kvinnor. (med flera)

Sen måste man se på vem som hatar och vem denne hatar. En person med makt som hatar en grupp hen har makt över är ju inte samma sak som att en förtryckt person hatar gruppen som utsätter hen för förtryck. Det senare är nämligen förståeligt.

Slutligen så ser man på konsekvenserna och uttrycken:

– Vad leder manshat till? Vad har manshat för konsekvenser? För enskilda individer men också på samhälls- och gruppnivå.

– Vad har kvinnohatet för konsekvenser och uttryck?

Manshat har alltså inga egentliga konsekvenser. Det kan kännas otrevligt för den enskilde mannen men ger inga större effekter annat än obehag. Kvinnohat å andra sidan tar sig uttryck inte bara i sexism, lägre löner och minre makt utan i våld, våldtäkter, könsstympning, hot och död. Kvinnohat = Förtryck = kvinnohat.

Kategorier
feminism & genus

Män som rör sig i mina vatten gör bäst i att hålla käften

Det är så fruktansvärt sorglig läsning under mitt inlägg om kvinnor som konstant villebråd. Alla era vardagserfarenheter som vi är så vana vid men som egentligen låter mer som en psykologisk thriller än som kvinnors vardag men verkligheten överträffar tyvärr.

Det som är ännu mer sorgligt man talar om det här problemet att kvinnor inte kan röra sig i det offentliga rummet lika fritt som män är alla dessa förbannade män som ska rationalisera, bortförklara, försvara och till och med skuldbelägga (!) kvinnor som berättar om sina erfarenheter.

I min blogg går jag faktiskt inte med på det här längre. Det här är en fredad zon för kvinnor och de män som rör sig i mina vatten gör bäst i att hålla käften och lyssna. Det senare är viktigast av allt. LYSSNA på oss. Ni kommer lära er en hel del obekväma sanningar om samhället vi lever i men det är värt det jag lovar.

Givetvis är man som man välkommen att delta i diskussionen när man känner att man har något relevant att bidra med (eller bara vill peppa oss) och det är det flera av mina manliga läsare som faktiskt har, men gå försiktigt säger jag bara.

Moralfjant skriver lite om det berömda manshatet här och sätter fingret på just problematiken kring det här:  Inser ni inte att ni stödjer förtryckaren genom att inte stödja den förtryckta? Sluta stötta den som utövar förtrycket. Sluta lägg fokus på annat än problemet. Prata inte om undantag eller individer när vi pratar om ett verkligt strukturellt samhällsproblem för det är att förminska och osynliggöra den skit som kvinnor (och andra utsatta grupper) drabbas av.