Kategorier
diskussion & debatt

Varför inte tipsa våldtagna kvinnor om att bjuda hem sina förövare på en kaffe? Han kanske har haft det jobbigt hemma!

Diskussionen om hur man ska hantera barn som slår ens eget barn pågår inne hos bloggbevakning. Jag får ett ”tips” från en av läsarna:

Alltså jag fattar att personen typ ”menar väl” och ja jag fattar också att barn som är elaka ofta mår dåligt eller på annat sätt inte fått lära sig hur man är snäll, men sånt här blir jag faktiskt jätteirriterad på. Liksom, varför i hela helvete skulle jag bjuda hem ett barn som slår och kränker och skrämmer mina barn? Jag kan inte begära att N ska umgås med sin förövare?
Jag skiter väl i om han har fina sidor också? Jag hoppas verkligen att min dotter skiter i det. Om inte så kommer jag definitivt lära henne att göra det. Det där är ju en del av problemet i samhället, kvinnor som konstant ursäktar sina misshandlande svin till karlar med att de egentligen är snälla och fina och inte alltid slår. Jag förstår varför när man resonerar så här.
Skulle nån av er resonera som kommentatorn ovan, om ni var i samma sits? Tänk om ni har en kollega på jobbet som beter sig hotfullt mot er. Bjuder ni hem denne för en fika då? Frågar om ni ska ta en öl på lunchen? Nej självklart inte. Ska vi ge det rådet till kvinnor som misshandlas och våldtas också? Att de ska försöka umgås med sin förövare för det kan ju vara så att han haft det jobbigt hemma?
Varför varför varför kräver vi av barn att de ska vara så förstående och empatiska mot människor som gör dem ILLA när vi själva aldrig skulle göra detsamma själv? Jag fattar faktiskt inte.

Kategorier
barn & föräldraskap

Detär nu eller aldrig

Så N’s lärare ringde för att berätta att det varit en incident. Med bullyn E. Han hade frågat N om han fick se en sak hon hade med sig i fickan och när han fick det så hade han stampat sönder den. N hade blivit arg (tack och lov för hon är känslig och blir lätt ledsen) och skolan skulle tydligen skriva en kränkningsrapport. (Om detta innebär nån konkret förbättring vet jag ej) Jag sa att jag ville prata om E på vårt samtal som vi ska ha denna månad. 
Vill förresten bara förtydliga en grej, apropå det här som blivit lite oklart och kanske lite överdrivet. Hon utsätts inte för mobbing eller regelbundet våld i skolan. Hon är inte pojkens främsta offer och jag vet inte om han specifikt pekat ut ett enskilt barn heller eller om han bara är ett asshole mot alla. Jag vet bara att han är bråkig och hotfull och elak och att många barn är rädda för honom och att N ibland blir offret och att det iallafall har varit så i två år.
Det är liksom nu man kan komma åt honom. Eller dem för han är inte ensam. han har vänner som hakar på. Och det finns andra pojkar i skolan som N har blivit kränkt av vid andra tillfällen och jag upplever att det inte görs nåt åt detta. Häromdagen var det ett annat barn som oprovocerat knuffade henne och hennes kompisar när hon plockade ekollon på skolgården. (Han har jävlats med henne förr) När N går och säger till en vuxen, som hon alltid gör, så får hon svaret ”Man får inte plocka ekollon”. Som om det var där problemet låg. Jag tog upp detta med pedagogen som är på min linje och hon blev skitarg och skulle ta upp det på mötet.
Men det är här och då jag säger till henne att fan N, sopa till honom så han hjular över skolgården! Du får det! Om du och dina vänner går ihop så kan ni knuffa tillbaka och han kommer inte våga röra er igen. Ni är större och starkare tillsammans!
Jag fattar också att man till slut som pedagog inte vet hur man ska hantera det – man kanske har kämpat som fan, kanske i motvind, utan resurser och resultat. Och det är ett vanligt problem i skolorna, att man till slut ger upp, att den utsatte blir den jobbige för det tvingar dem att ta itu med barnet som bråkar och som kanske inte alls lyssnar och som kanske har föräldrar som inte är mottagliga och som förvärrar allt. Då blir den utsatte till slut problemet i deras ögon och man försöker släta över, förklara bort, få barnet att sluta gnälla eller uppmärksamma det som händer.
Men iallafall, det är inte första gången N får ett sånt ickebemötande när hon försöker säga till en vuxen så jag är glad att denna senaste händelse togs på allvar. (Beror nog på vilken vuxen som ser) Och det är som sagt inte hon som är mest utsatt eller E som är enda bråkiga pojken i skolan. Vill bara förtydliga detta för det känns som kommentarerna drar iväg lite och ett scenario vi inte är framme vid än spelas upp.
Som sagt, det är nu eller aldrig. Det är nu hon kan slå tillbaka. Det är nu hon kan sätta de bråkiga killarna på plats och visa att hon inte är nån man sätter sig på. Det är nu hon kan bekräfta den känslan i sig själv: att hon kan och vågar stå på sig. Att hon får det.
Och det är nu vuxenvärlden skulle kunna nå pojkarna, innan de blir för stora och starka och blir ett hot på riktigt.
Jag minns när jag gick i skolan. Det fanns ett par killar jag var fullkomligen livrädd för. Redan som åttaåring. Andra åttaåriga killar, som spred skräck. Som slogs och mobbades och trakasserade sina klasskompisar. Jag vill att N och T ska fortsätta känna sig trygga.

Kategorier
barn & föräldraskap

Det är nu eller aldrig

Så N’s lärare ringde för att berätta att det varit en incident. Med bullyn E. Han hade frågat N om han fick se en sak hon hade med sig i fickan och när han fick det så hade han stampat sönder den. N hade blivit arg (tack och lov för hon är känslig och blir lätt ledsen) och skolan skulle tydligen skriva en kränkningsrapport. (Om detta innebär nån konkret förbättring vet jag ej) Jag sa att jag ville prata om E på vårt samtal som vi ska ha denna månad. 

Vill förresten bara förtydliga en grej, apropå det här som blivit lite oklart och kanske lite överdrivet. Hon utsätts inte för mobbing eller regelbundet våld i skolan. Hon är inte pojkens främsta offer och jag vet inte om han specifikt pekat ut ett enskilt barn heller eller om han bara är ett asshole mot alla. Jag vet bara att han är bråkig och hotfull och elak och att många barn är rädda för honom och att N ibland blir offret och att det iallafall har varit så i två år.

Det är liksom nu man kan komma åt honom. Eller dem för han är inte ensam. han har vänner som hakar på. Och det finns andra pojkar i skolan som N har blivit kränkt av vid andra tillfällen och jag upplever att det inte görs nåt åt detta. Häromdagen var det ett annat barn som oprovocerat knuffade henne och hennes kompisar när hon plockade ekollon på skolgården. (Han har jävlats med henne förr) När N går och säger till en vuxen, som hon alltid gör, så får hon svaret ”Man får inte plocka ekollon”. Som om det var där problemet låg. Jag tog upp detta med pedagogen som är på min linje och hon blev skitarg och skulle ta upp det på mötet.

Men det är här och då jag säger till henne att fan N, sopa till honom så han hjular över skolgården! Du får det! Om du och dina vänner går ihop så kan ni knuffa tillbaka och han kommer inte våga röra er igen. Ni är större och starkare tillsammans!

Jag fattar också att man till slut som pedagog inte vet hur man ska hantera det – man kanske har kämpat som fan, kanske i motvind, utan resurser och resultat. Och det är ett vanligt problem i skolorna, att man till slut ger upp, att den utsatte blir den jobbige för det tvingar dem att ta itu med barnet som bråkar och som kanske inte alls lyssnar och som kanske har föräldrar som inte är mottagliga och som förvärrar allt. Då blir den utsatte till slut problemet i deras ögon och man försöker släta över, förklara bort, få barnet att sluta gnälla eller uppmärksamma det som händer.

Men iallafall, det är inte första gången N får ett sånt ickebemötande när hon försöker säga till en vuxen så jag är glad att denna senaste händelse togs på allvar. (Beror nog på vilken vuxen som ser) Och det är som sagt inte hon som är mest utsatt eller E som är enda bråkiga pojken i skolan. Vill bara förtydliga detta för det känns som kommentarerna drar iväg lite och ett scenario vi inte är framme vid än spelas upp.

Som sagt, det är nu eller aldrig. Det är nu hon kan slå tillbaka. Det är nu hon kan sätta de bråkiga killarna på plats och visa att hon inte är nån man sätter sig på. Det är nu hon kan bekräfta den känslan i sig själv: att hon kan och vågar stå på sig. Att hon får det.

Och det är nu vuxenvärlden skulle kunna nå pojkarna, innan de blir för stora och starka och blir ett hot på riktigt.

Jag minns när jag gick i skolan. Det fanns ett par killar jag var fullkomligen livrädd för. Redan som åttaåring. Andra åttaåriga killar, som spred skräck. Som slogs och mobbades och trakasserade sina klasskompisar. Jag vill att N och T ska fortsätta känna sig trygga.

Kategorier
barn & föräldraskap

Vi lever inte i en drömvärld så vad gör vi tills vi är där?

Ett annat rimligt argument mot att låta barnen slå tillbaka är ju att ansvaret ska ligga på de vuxna. Att det är riskfyllt och dumt att lägga över ansvaret för sin egen säkerhet på små barn och jag håller verkligen med. I min drömvärld så ska N och T och deras klasskamrater inte behöva slåss eller försvara sig alls. De ska hållas trygga av en vuxenvärld som tar tag i sådana här problem.
skarmavbild-2016-10-07-kl-15-16-27
Men vi lever inte i en drömvärld och som det ser ut nu, på denna skola, så har ett barn fått terrorisera sina klasskamrater i två års tid. Och inget har gjorts. Ingen vuxen skyddar de andra. Ja, N och de andra har sagt till. Varje gång det händer. Sagt till och sagt ifrån. 
Men vad gör man när inget hjälper? Nu är som sagt N inte en av de mest utsatta men tillräckligt för att hon ska vara rädd och otrygg i skolan när han är där. Så vad gör jag? Vad skulle ni göra? Samtal med skolan har ju förts i två år och det är inga elaka lärare och personal som bara skiter i barnen men nånting brister ju? Resurser? Jag vet inte. Nånting brister och det drabbar alla barn.
Så vad gör man?
Den här typen av argument är ju av samma sort som när vi diskuterar separatism i badhus. ”Ja men män ska ju sluta tafsa! Vi måste se till att kvinnor är trygga!” Ja jag håller med! Men det blir bara floskler eftersom att de aldrig slutar göra just det! Och tills de upphör så behöver vi ett sätt att värja oss på. Inte uppmanas vända kinden till eller ha sympati för våra förövare.
Sen när det gäller diagnoser och liknande så är jag tveksam om det gäller här. Alla barn som bråkar har inte diagnos eller svårigheter att hantera situationer. Jag känner barn som har problem och diagnoser och svårigheter att hantera situationer som uppstår ibland och som då blir utåtagerande och tar till våld. Detta är inte alls samma sak. Detta barn använder våld och trakasserier oprovocerat. Och hans vänner gör detsamma om än inte i samma utsträckning. Dvs de kommer upp till mitt barn eller hennes vänner och kastar undan deras saker eller kastar en boll på dem eller knuffas eller trampar dem på fötterna eller springer på dem eller springer mot dem hotfullt. Helt oprovocerat. För kul liksom. Helt utan att en situation uppstått innan. Detta är en bully.
Alla barn som bråkar har inte diagnoser. Det finns elaka barn.

Jag tror inte att barn som slåss nödvändigtvis lider av någon funktionsnedsättning. Vi lever i en värld där pojkar uppmuntras till våld, där våld förhärligas och upphöjs. Våld är inte ett sjukdomssymptom hos barnet utan hos samhället eller möjligtvis familjen.

– miemile

Kategorier
barn & föräldraskap

Våld föder våld? Ja om du slår mig så slår jag tillbaka. Hårdare!

Apropå detta att låta barnen stanna hemma från skolan när de känner att de behöver det. Apropå det så har det uppstått dilemma hemma. (Oj jag rimmade) Jag är ju välsignad med ett äldre barn som liksom är drömbarnet: håller ordning, tar ansvar, älskar skolan, slarvar aldrig, lyssnar (relativt bra, men hon är en rebell så att eh…) osv. men sen har vi den yngre varianten som är lite tvärtom. (Men har andra sidor som är lika välsignande)

Och denna mindre variant deklarerar varje morgon, med den där gnälliga monotoooooooona rösten som sexåringar har, att han ”inte vill gå till skolan idag”. Varje morgon. Men då får man ha lite lyhördhet helt enkelt. Jag vet att han säger så för  att han är trött och vill titta på TV istället. Så jag säger nej, du ska till skolan idag! Och så pratar vi om vad de ska göra där idag och om att det är roligt att träffa alla kompisarna och varje eftermiddag när jag hämtar dem så har de haft roligt. För det mesta iallafall. Den yngre berättar att han fått en ny kompis och den äldre har lekt som vanligt.

En orosfaktor ang. skolan förresten är att det finns en unge där, vi kallar honom E, som mobbat och slagit och trakasserat och varit elak mot andra barn sen f-is. Alltså i mer än två år. Han har främst varit på ett barn som vi känner men emellanåt är han på N. Häromdagen hade han kastat en boll i hennes huvud upprepade gånger när hon suttit utanför klassrummet och varit ledsen för en orelaterad grej.

En av pedagogerna på fritids som har samma approach som jag (dvs slå tillbaka för fan!) hade pratat med N. Sagt att ”E kommer inte be dig om ursäkt, du vet hur han är tyvärr, men jag ska säga till honom ordentligt för detta är inte ok!” (Bra tydliggörande och stöd till N) Sen hade hon gått in till E och sagt ifrån ordentligt. (Jag avskyr när man tvingar barn att säga förlåt, ofta nöjer sig den vuxne med det då och så är ändå ingenting löst. Bättre att säga till, tydliggöra att man har koll på barnet och framförallt se till att den utsatte är skyddad och trygg.) Hon lovade att möta upp N när det var dags att klä på sig och gå ut igen så hon slapp vara ensam med E.

Så vi pratade med N hemma efter detta.

Jag sa att nästa gång E kastar en boll i huvudet på dig så ska du ta upp bollen och kasta tillbaka den i hans huvud, dubbel så hårt. Och om han knuffar dig igen, knuffa tillbaka. Hårdare. Om om han slår dig så slå tillbaka. HÅRDARE.

Då svarar hon som hon alltid svarar när jag säger detta: ”Då blir fröken arg på mig också för då är jag lika dum” och jag känner att jag kokar. Detta vanliga förhållningssätt i skolor där offer för orätt alltid förväntas vara den bättre människan gör mig så jävla förbannad. Meanwhile så har vi en bully på åtta bast som trakasserat de andra barnen i två års tid utan att åtgärder tagits. Men visst, min unge får inte ge tillbaka. PFT! säger jag.

Så jag svarade tillbaka: ”Då får hon bli arg på dig N! Strunta i det för hon har fel och om hon blir arg så säger du till henne att du får försvara dig och att hon ska prata med mig om detta så ska jag säga åt henne att hon har fel”.

Nu blir säkert några av er provocerade, dels för att många är på samma linje som läraren. ”Våld föder våld” brukar man rapa fram som om våldet offret ger tillbaka är det som är det väsentlig. Ja våld föder våld, slår du mig så slår jag tillbaka. Enkelt. Men också dels för att många tycker att lärare är och ska vara auktoriteter och att man inte ska lära barn att käfta emot. Jag håller inte med om detta. Obs, käfta emot är väl inte önskvärt men mina barn ska veta att vuxna kan ha fel och att man får säga emot och detta är en av dessa gånger.

Och jag vet vad lärarna säger och vad ni kanske tänker att jo men N får ju säga till en vuxen. Men hon har ju gjort det! Det hjälper ju för fan inte!

N kramade om mig när jag sa detta. Jag tror hon behövde höra det. Och jag hoppas att hon får mod och styrka till att våga nästa gång. Jag vill så gärna att hon ska fatta vilken kraft hon har. De är åtta bast och jämbördiga än så länge. Hon är lång och stark och har muskler. Om några år har han växt ifrån henne, hur ska hon göra då? Det är liksom nu eller aldrig som hon måste sätta honom på plats och det är nu eller aldrig som skolan måste göra nåt åt detta.

Jag ska börja dokumentera hans våld mot N och mot N’s kompisar. Sen ska jag kräva åtgärd.

Aja. Nu ska jag pussa ungarna hej då. De ska till skolbussen nu. Bad och gympa på schemat!

Kategorier
barn & föräldraskap

”Våld föder våld”? Ja om du slår mig så slår jag tillbaka. Hårdare!

Apropå detta att låta barnen stanna hemma från skolan när de känner att de behöver det. Apropå det så har det uppstått dilemma hemma. (Oj jag rimmade) Jag är ju välsignad med ett äldre barn som liksom är drömbarnet: håller ordning, tar ansvar, älskar skolan, slarvar aldrig, lyssnar (relativt bra, men hon är en rebell så att eh…) osv. men sen har vi den yngre varianten som är lite tvärtom. (Men har andra sidor som är lika välsignande)

Och denna mindre variant deklarerar varje morgon, med den där gnälliga monotoooooooona rösten som sexåringar har, att han ”inte vill gå till skolan idag”. Varje morgon. Men då får man ha lite lyhördhet helt enkelt. Jag vet att han säger så för  att han är trött och vill titta på TV istället. Så jag säger nej, du ska till skolan idag! Och så pratar vi om vad de ska göra där idag och om att det är roligt att träffa alla kompisarna och varje eftermiddag när jag hämtar dem så har de haft roligt. För det mesta iallafall. Den yngre berättar att han fått en ny kompis och den äldre har lekt som vanligt.

En orosfaktor ang. skolan förresten är att det finns en unge där, vi kallar honom E, som mobbat och slagit och trakasserat och varit elak mot andra barn sen f-is. Alltså i mer än två år. Han har främst varit på ett barn som vi känner men emellanåt är han på N. Häromdagen hade han kastat en boll i hennes huvud upprepade gånger när hon suttit utanför klassrummet och varit ledsen för en orelaterad grej.

En av pedagogerna på fritids som har samma approach som jag (dvs slå tillbaka för fan!) hade pratat med N. Sagt att ”E kommer inte be dig om ursäkt, du vet hur han är tyvärr, men jag ska säga till honom ordentligt för detta är inte ok!” (Bra tydliggörande och stöd till N) Sen hade hon gått in till E och sagt ifrån ordentligt. (Jag avskyr när man tvingar barn att säga förlåt, ofta nöjer sig den vuxne med det då och så är ändå ingenting löst. Bättre att säga till, tydliggöra att man har koll på barnet och framförallt se till att den utsatte är skyddad och trygg.) Hon lovade att möta upp N när det var dags att klä på sig och gå ut igen så hon slapp vara ensam med E.

Så vi pratade med N hemma efter detta.

Jag sa att nästa gång E kastar en boll i huvudet på dig så ska du ta upp bollen och kasta tillbaka den i hans huvud, dubbel så hårt. Och om han knuffar dig igen, knuffa tillbaka. Hårdare. Om om han slår dig så slå tillbaka. HÅRDARE.

Då svarar hon som hon alltid svarar när jag säger detta: ”Då blir fröken arg på mig också för då är jag lika dum” och jag känner att jag kokar. Detta vanliga förhållningssätt i skolor där offer för orätt alltid förväntas vara den bättre människan gör mig så jävla förbannad. Meanwhile så har vi en bully på åtta bast som trakasserat de andra barnen i två års tid utan att åtgärder tagits. Men visst, min unge får inte ge tillbaka. PFT! säger jag.

Så jag svarade tillbaka: ”Då får hon bli arg på dig N! Strunta i det för hon har fel och om hon blir arg så säger du till henne att du får försvara dig och att hon ska prata med mig om detta så ska jag säga åt henne att hon har fel”.

Nu blir säkert några av er provocerade, dels för att många är på samma linje som läraren. ”Våld föder våld” brukar man rapa fram som om våldet offret ger tillbaka är det som är det väsentlig. Ja våld föder våld, slår du mig så slår jag tillbaka. Enkelt. Men också dels för att många tycker att lärare är och ska vara auktoriteter och att man inte ska lära barn att käfta emot. Jag håller inte med om detta. Obs, käfta emot är väl inte önskvärt men mina barn ska veta att vuxna kan ha fel och att man får säga emot och detta är en av dessa gånger.

Och jag vet vad lärarna säger och vad ni kanske tänker att jo men N får ju säga till en vuxen. Men hon har ju gjort det! Det hjälper ju för fan inte!

N kramade om mig när jag sa detta. Jag tror hon behövde höra det. Och jag hoppas att hon får mod och styrka till att våga nästa gång. Jag vill så gärna att hon ska fatta vilken kraft hon har. De är åtta bast och jämbördiga än så länge. Hon är lång och stark och har muskler. Om några år har han växt ifrån henne, hur ska hon göra då? Det är liksom nu eller aldrig som hon måste sätta honom på plats och det är nu eller aldrig som skolan måste göra nåt åt detta.

Jag ska börja dokumentera hans våld mot N och mot N’s kompisar. Sen ska jag kräva åtgärd.

Aja. Nu ska jag pussa ungarna hej då. De ska till skolbussen nu. Bad och gympa på schemat!