Kategorier
barn & föräldraskap

Orimliga vs rimliga krav på föräldraskapet

Inget engagerar människor så mycket som föräldraskap. Man vill ge råd, dela med sig av sina erfarenheter, utbyta tankar och ibland även ifrågasätta varandra. Jag är faktiskt ok med det sistnämnda om der sker utan skuldbelägganden och fördömanden. Även om gränsen är hårfin. 
Jag tycker det är bra att vi diskuterar barns behov och föräldraskap generellt. Vad som är bra för barn, vad barn behöver och vad som faktiskt är dåligt för dem. Jag tror inte att jag alltid vet bäst eller vet vad mina barn behöver. Att bli mamma kom inte med en manual och jag vet inte automatiskt mer om barns behov för att jag lyckats krysta ut en bebis. 
Så jag tänkte bemöta två funderingar från er. Berätta hur jag resonerar kring mitt egna föräldraskap. 

Jag har haft mest ansvar för alla mina bebisar och denna gång är inget undantag. Jag helammar samt samsover med bebisen som ni vet. Detta gör att jag har honom mest och att han vill vara hos mig. Det har inget att göra med vem som är viktigast. Det är en naturlig utveckling av de val vi gjort. 
(Visserligen är jag viktigast just nu när jag tänker efter, pga ger barnet MAT så han kan överleva) 
För mig, oss, är det viktigt att lyssna på bebisen och han visar ofta tydligt vad den vill och vem den vill vara hos. (Eller tydligt och tydligt, obland fattar jag ärligt noll men man lär ju känna varandra snabbt och lär sig vad bebisen föredrar) Blir han missnöjd hos nån annan så är det viktigt att jag, som primära anknytningsperson, (anknytningen sker ofta i hierarkier där en person är primär) lyssnar på det oavsett vem det är. Jag tror att om jag inte gjorde det så skulle hans anknytning till pappa påverkas negativt. 
Anknytningen är en process som behöver få ta den tid den tar. På bebis villkor. Ofta anknyter bebisen till andra genom den primära anknytningspersonens närhet. (Och bebisar kan anknyta till flera)

(Nu är denna bebis ganska nöjd hos pappa dock, när han ej är hungrig, till skillnad från vad Ninja var som bebis.) 
Nästa fundering:

Först blev jag förbannad. Men sen andades jag några gånger. Så för stt besvara: Nej jag tror inte heller bebisar vill ha pussar specifikt. Inte nån alls. Varken på pickande munnen eller på mjuka kinden eller små fötterna. Men att jämföra lyhörda mammors kärleksfulla pussar med tvångsgos (som jag självklart är emot) är jäkligt nyanslöst tycker jag. 
Att påstå att jag ”ignorerar min bebis behov” är även rätt så magstarkt när det dels handlade om ett par sekunder (jag ammar precis hela tiden och fritt dvs på hans signaler, så ja han fick patte i lilltruten DIREKT efter klippet) och dels ser ur så här så fort jag håller i honom. (Han pickar hela tiden oavsett om han nyss ammat eller ej och även när han inte vill ha bröstet alls. Hur vet jag att han ej vill ha bröstet? Jo han slutar picka när pappa tar honom. Vill han ha tutte så pickar han även hos pappa. Många bebisar pickar nämligen på reflex när de känner mammas eller mjölkens lukt.)
Jag är en stor förespråkare samt praktiserar nära föräldraskap. Det innebär att man utgår från bebisens behov och alltid svarar på dess signaler. Mina bebisar har aldrig fått ligga och skrika. Minsta pip så plockar jag upp. Jag ammar på skithuset om jag måste. Jag bär, jag samsover och jag ammar hela hela tiden. Jag förstår vad personen menar men sådana här kommentarer hjälper inga bebisar och gör ingen till en mer lyhörd förälder. De ger bara ångest och skuldkänslor och skapar helt orimliga krav på föräldraskapet. 
Och OBS jag tycker som sagt att det är bra med vissa krav, är ingen förespråkare för ”good enough” (även om de flesta faktiskt är just good enough på riktigt). Utan tycker vi ibland tar för lite hänsyn till barnens behov och att visst självuppoffrande är viktigt och nödvändigt. Men detta blir bara löjligt. 
​PS. Tror bebisar mår bra av pussar även om de ej efterfrågar dem. Dels psykologiskt men immunförsvaret får sig en boost! 

Kategorier
barn & föräldraskap

Med facit i hand

Hittade ett inlägg, gammalt som gatan eller nå iallafall nästan lika gammal som min stora unge, från början av denna blogg som jag tyckte var lite kul att läsa så här några år senare och med mer erfarenhet i bagaget:

Jag gör alltid det jag anser vara bäst för min dotter. Jag är en AP’a, en Gosedjursmamma, en Nära Förälder. De beslut jag tagit angående hur jag fostrar och svarar på min dotters behov är väl genomtänkta. Och ja, jag blir heligt förbannad när mitt föräldrarskap kritiseras. Jag vill inte ha ovälkomna snusförnuftiga ”råd” (läs: kritik)  om hur jag ska fostra min unge såvida jag inte efterfrågat dem. För allt annat än det JAG tror på kommer i mina ögon alltid vara ett sämre alternativ.

– Jag tog ett beslut att amma så länge och så ofta hon ville. Hon kommer visa när hon är redo att minska. (Vilket hon har, jag ammar inte lika ofta nu)
– Jag tog ett beslut att låta henne styra och visa vad hon är redo för.
– Jag tog ett beslut att hon skulle få slippa dagis så länge som möjligt och stannar därför hemma hela föräldrarledigheten.
Jag blir riktigt förbannad när främlingar ska tala om för mig hur JAG borde göra, vilka prioriteringar JAG borde ha och hur MIN situation kan se ut.
Jag tror på Attachment Parenting. Jag tror på att lyssna på barnet. Och jag tror att alla barn är olika. Vad jag INTE tror på är dressyr. Metoder. Tvång.
Jag har inget intresse av att tvinga fram ett umgänge mellan henne och Oskar (vilket inte behövs, för hon umgås gärna med honom i timmar. Dock inte över natten) eller tvinga henne att avstå från bröstet eller mamma. Bara för sakens skull.
Jag förstår inte vad jag skulle tjäna på det? Ok, TID kanske. För AP kräver sin person. Det kräver engagemang och det kräver framförallt tålamod.  Men jag har inte bråttom.
Min unge är väldigt mammig, (vilket är helt normalt för en ettåring) men det innebär inte att vi inte jobbar aktivt med att hennes relation till pappa ska bli stark.  Och det innebär inte att vi tycker att en förälder är viktigare än den andre.
Det innebär bara att vi tar det i hennes takt.
Och jag är inte ett dugg orolig, för jag är övertygad om att jag gör rätt. Jag är övertygad om att  mina beslut kommer att löna sig. Jag är övertygad om att hon kommer växa upp som en trygg och självständig individ, med en fantastisk relation till mig och sin pappa. Så jag förstår inte varför andra oroar sig.

Framförallt är det intressant det här fenomenet med att kvinnor, framförallt mammor, aldrig kan göra rätt. Oavsett vilket förhållningssätt man har så finns det alltid nåt att hacka på och det minns jag att jag fick en ordentlig dos av i början av mitt egna föräldraskap. Både på nätet och IRL. Jag minns bvc-sköterskor som ojjade sig över samsovning och helamning efter sex månader och släktingar som tyckte att det inte gick nån nöd på ungen om hen fick skrika lite (bra för lungorna, sa pappa) och att jag skulle akta mig för att bära hela tiden.

Och jag vet inte om nån av er gamla läsare minns debatterna kring Ninjas sena förskolestart? Om hur hon skulle bli socialt efter, klängig och osäker och att hon kanske till och med hade det bättre på förskolan än hemma med hemmamamman som inte var så bra feministisk förebild egentligen. Eller när det föreslogs att jag skulle lämna min skrikande bebis med Oskar trots att hon visade att hon inte ville, för att hon skulle ”lära sig”, om jag ville att de skulle få en bra kontakt med varandra?

Mycket vatten har runnit under bron sen dess om man säger så.

Jag tror dock att mycket av de kommentarer man får, till stor del beror på människor egna tillkortakommanden och dåliga samveten som gör sig påmind emellanåt.

Skriver man att man helammar eller samsover så kan detta tolkas som kritik mot ens egna förhållningssätt om man valt att göra annorlunda. Människor vill väldigt gärna rättfärdiga sina val inför varandra och det blir det lätt att man råkar veva till för långt med släggan även fast man egentligen inte vill eller menar det så. Jag försöker nämligen, idag iallafall, utgå från att de flesta faktiskt vill och menar väl, även när de kommer med oombedda råd eller förnumstiga tillrättavisanden. Framförallt vill de barnen väl.

Men. Då, när jag skrev det här inlägget var jag inte bara ängsligare, jag hade verkligen noll koll på föräldraskapet. Det var först när tvåan kom och jag fick några år i ryggen (och lite mer ödmjukhet inför mina egna fuckups) som jag har kunnat landa i det. I att jag har noll koll fortfarande och att jag famlar i mörkret med andra ord. Hehe. Men något tryggare i att jag gör så gott jag kan och att barnen mår bra. (såklart ackopanjerat med sjukt mycket dåligt samvete i perioder)

Men det roliga här är att jag fortfarande tänker så här kring barns behov och min egen lyhördhet. Mycket har ändrats i mina tankar men inte det här. Jag skriver ibland att jag tycker det är rimligt med själuppoffranden som förälder (inom rimliga gränser såklart) och att jag inte vill att mina behov ska gå ut över mina barns. (Även om man hälften av tiden försöker hitta en balans där man kan tillgodose sig själv också, annars går man ju sönder helt.)

Och det är även kul att, med facit i hand återigen, veta att nej Ninja blev inte otrygg, klängig och hennes relation med pappa blev stark, trygg och bra. Trots olyckskorparnas kraxande om att ”inte skämma bort henne!”. 

  

Bild målad av Fanny // arsinoe.se

Kategorier
barn & föräldraskap

Vad somär bra för barn vs att vara en tillräckligt bra förälder

Ok, jag ska försöka sluta tjata om det här men det finns så mycket att säga och diskussionerna går varma under inläggen. Jag försöker hitta tillbaka till mitt bloggande, det är svårt, jag fokuserar på de ämnen som ligger mig närmast hjärtat vilket är feminism, fat-acceptance men också föräldraskap.

Jag trycker ofta på att alla gör så gott de kan och att man aldrig ska döma, speciellt inte om man bara tagit del av några ögonblick. Det står jag bakom helt och hållet och det är viktigt att man alltid försöker komma ihåg.

Barn, barnafostran, pedagogik, barns behov, anknytning osv intresserar mig mycket och när jag startade denna blogg så var det faktiskt just en mammablogg. Jag märker att jag självcensurerar mycket när jag skriver om det, att jag av rädsla för reaktioner eller kanske snarare ”skäll” från er och andra, undvikit en stor del av det sistnämnda ämnet. Jag är rädd att ni ska uppleva pekpinnar eller tycka att jag är dum, men jag tycker inte diskussioner kring barns behov och sånt som barn mår bra av måste vara utpekande eller skuldbeläggande, men eftersom att det är ett känsligt ämne så kommer en del reagera även om man ger sig in med 100% ödmjukhet.

Sen finns det såklart inget egenvärde i att ba ”detta är bättre än det här” i tid och otid i alla jäkla sammanhang. T.ex om nån sitter och skriver om att hon valt att flaska så är det bara oförskämt och onödigt att komma med inflik om hur bäst amning minsann är. Det spelar liksom ingen roll i det sammanhanget och vad som känns bäst för individen kan beror på flera andra faktorer.

Men jag vill skriva om saker jag tror på för att jag vet hur otroligt mycket det hjälpte mig att hitta rätt och reda ut när jag väntade mitt första barn. Och om man inte får prata om vad som är bäst för barnen, hur ska man då bli en bättre förälder? Eller är det förmätet av mig att uttrycka mig på det sättet? Jag vet inte. Jag vill iallafall bli bättre.

funny-baby-pictures-parenting-tipsFunny-Parenting-7

Barn föds inte med några manualer och vi lever i en tvåsamhetskultur där allt sker bakom stängda dörrar. Och där kanske normen för föräldraskapet, iallafall det man ser utifrån, är ju ofta väldigt mekaniskt. Barnen ska lära sig vara självständiga och bär inte för mycket för då blir de bortskämda och de dör ju inte av att få skrika lite, smakisar vid fyra månader skynda skynda och inget nattammande, bebisen sover i egen sängs såklart och meanwhile så delar BVC ut information om fem minuters metoden. (De flesta har slutat nu, men när mina barn föddes så var det kutym)

Tänk om jag inte hittat familjeliv? Ja skratta ni men jag hade aldrig blivit bekant med nära föräldraskap, långstidsamning eller samsovning om jag inte gjort det. Jag är iallafall väldigt glad att jag blev det även om jag misslyckas säkert mer än hälften av tiden.

bra föräldraskapbra föräldraskap 2

Kategorier
barn & föräldraskap

Vad som är bra för barn vs att vara en tillräckligt bra förälder

Ok, jag ska försöka sluta tjata om det här men det finns så mycket att säga och diskussionerna går varma under inläggen. Jag försöker hitta tillbaka till mitt bloggande, det är svårt, jag fokuserar på de ämnen som ligger mig närmast hjärtat vilket är feminism, fat-acceptance men också föräldraskap.

Jag trycker ofta på att alla gör så gott de kan och att man aldrig ska döma, speciellt inte om man bara tagit del av några ögonblick. Det står jag bakom helt och hållet och det är viktigt att man alltid försöker komma ihåg.

Barn, barnafostran, pedagogik, barns behov, anknytning osv intresserar mig mycket och när jag startade denna blogg så var det faktiskt just en mammablogg. Jag märker att jag självcensurerar mycket när jag skriver om det, att jag av rädsla för reaktioner eller kanske snarare ”skäll” från er och andra, undvikit en stor del av det sistnämnda ämnet. Jag är rädd att ni ska uppleva pekpinnar eller tycka att jag är dum, men jag tycker inte diskussioner kring barns behov och sånt som barn mår bra av måste vara utpekande eller skuldbeläggande, men eftersom att det är ett känsligt ämne så kommer en del reagera även om man ger sig in med 100% ödmjukhet.

Sen finns det såklart inget egenvärde i att ba ”detta är bättre än det här” i tid och otid i alla jäkla sammanhang. T.ex om nån sitter och skriver om att hon valt att flaska så är det bara oförskämt och onödigt att komma med inflik om hur bäst amning minsann är. Det spelar liksom ingen roll i det sammanhanget och vad som känns bäst för individen kan beror på flera andra faktorer.

Men jag vill skriva om saker jag tror på för att jag vet hur otroligt mycket det hjälpte mig att hitta rätt och reda ut när jag väntade mitt första barn. Och om man inte får prata om vad som är bäst för barnen, hur ska man då bli en bättre förälder? Eller är det förmätet av mig att uttrycka mig på det sättet? Jag vet inte. Jag vill iallafall bli bättre.

funny-baby-pictures-parenting-tipsFunny-Parenting-7

Barn föds inte med några manualer och vi lever i en tvåsamhetskultur där allt sker bakom stängda dörrar. Och där kanske normen för föräldraskapet, iallafall det man ser utifrån, är ju ofta väldigt mekaniskt. Barnen ska lära sig vara självständiga och bär inte för mycket för då blir de bortskämda och de dör ju inte av att få skrika lite, smakisar vid fyra månader skynda skynda och inget nattammande, bebisen sover i egen sängs såklart och meanwhile så delar BVC ut information om fem minuters metoden. (De flesta har slutat nu, men när mina barn föddes så var det kutym)

Tänk om jag inte hittat familjeliv? Ja skratta ni men jag hade aldrig blivit bekant med nära föräldraskap, långstidsamning eller samsovning om jag inte gjort det. Jag är iallafall väldigt glad att jag blev det även om jag misslyckas säkert mer än hälften av tiden.

bra föräldraskapbra föräldraskap 2

Kategorier
barn & föräldraskap

Lydiga barn blir lydiga vuxna och vi vet ju hur det gick förra gången

Apropå detta anti-auktoritära förhållningssätt, tanken den s.k ”fria uppfostran” handlar mycket om att fostra dels trygga men framförallt kritiskt tänkande individer. Denna barnsyn och typ av föräldraskap kom ju som ett resultat efter andra världskriget. 

Man ville inte längre fostra lydiga medborgare som blint följer order från auktoriteter. 

 

 

ExquisitecorpseMen varför skulle det vara dåligt för barn att lära sig acceptera att ibland så är det helt enkelt bara ”nej” som gäller, det behöver inte alltid motiveras och förklaras och debatteras? Tänker att ibland så räcker det bra med ”för att jag är vuxen och vet mer än du” som enda motivering.

Lady DahmerJag tror att om man lär barn att de ska lyssna blint utan rimliga argument så lär man dem också att inte ifrågasätta när det gäller. Jag tror det är skitviktigt, om man vill ha självständiga tänkande individer, att man motiverar sina nej och sina regler. Och att lära barn att vuxna alltid vet rätt kan till och med vara farligt. Många barn som utsatts för övergrepp har vittnat om att de lärt sig att de ska lyssna och respektera vuxna.

Jag får ofta höra att den här typen av förhållningssätt skapar barn som inte kan lyssna alls, som får svårt i skolan eller svårt att ha jobb eftersom de inte kan lyssna på vuxna eller ”ta order” från en chef men det är ju helt bakvänt tänk. Barn som har problem i skolan eller är bråkiga kommer ju INTE från trygga uppväxtförhållanden där de fick vara med och ta beslut eller där deras föräldrar var lyhörda inför deras behov och önskningar. Tvärtom. Barn med den sortens problem är ofta barn som aldrig blivit respekterade eller som aldrig blivit lyssnade på. De har aldrig haft kontroll eller fått känna sig värdefulla och viktiga. Tror jag iallafall. 

(Jag var ett sånt barn förresten)

ExquisitecorpseJag tror att jag reagerar väldigt negativt på anti-auktoritär barnuppfostran just för att jag förknippar det med avsaknad av vuxna som tar ansvar och vågar bestämma när det behövs, såklart utifrån min egen barndom, där just det du beskriver från din barndom låter precis som min. Trots att du skriver att anti-auktoritär inte handlar om avsaknad av struktur eller vuxenansvar.

Lady DahmerOk, ja då förstår jag hur du tänker. Men vill verkligen understryka att det absolut inte är samma sak! Att ha närvarande vuxna som ger struktur och sätter exempel är ju grunden för det anti-auktoritära och skitviktigt. Om man inte riktigt är bekant med begreppet så kan det ju låta som att det är den enkla vägen, men ofta är det ju tvärtom då det kräver att man lägger tid på att kommunicera ordentligt. Du vet som förskolepedagoger, man undrar var de får sitt tålamod från och hur de klarar av att hjälpa barn att göra rätt UTAN att skälla och skrika liksom. lol. Varför blir de aldrig arga?!! Övermänniskor!

Jag funderar ofta på hur hade det varit att känna sig just trygg. Vem hade jag varit då? Vilka beslut hade jag tagit? Varför kunde mamma inte vara mer konkret, en tydligare förebild, mer närvarande? Hon undvek ansvar, det gjorde hon, inte för att hon trodde på fri uppfostran utan för att hon inte visste hur man gjorde, hur man fick barn att lyssna och samarbeta. Hon lät mig göra som jag ville när jag blev äldre, fast utan det där stödet och vägledningen som krävs och främst utan att lyssna och känna in vad jag behövde. Jag var osynlig. 

Jag hade definitivt behövt mer struktur men jag var lämnad vind för våg, med noll självkänsla och tillit till mig själv eller vuxenvärlden och dåliga vänskapsrelationer fick vara stand-in för föräldraskapet.

olydigt barn

Ett olydigt barn.

Att kunna behålla jobb, samarbeta med kolleger och med chefen eller lyssna på vad lärare säger eller göra det som behövs har ju inget med lydnad eller respekt för auktoritärer att göra. Det handlar ju om förmågan att kunna samarbeta, känna in, kompromissa, diskutera, lyssna på samt respektera sina medmänniskor. Allt detta kan man lära barn utan att kräva att de lyssnar på dig för att du är vuxen eller vet bättre. Tror ärligt talat också att barn liksom vuxna är mer benägna att göra som man vill om de förstår varför det är bra eller viktigt. 

M: Menar du ’lyssna på’ eller ’lyda’? Jag vill inte att mina barn lyder vuxna generellt – livsfarligt ju! Jag lär dem att man inte behöver lyda någon över huvud taget.

Man kan lyssna på någon och sedan fortfarande vara oenig i det den säger/föreslår. Det går för övrigt båda vägar: barnen kan lyssna på en vuxen och sedan fortfarande inte vara överens med den, och argumentera för sin sak (OM de kan!) – och jag kan lyssna på barnen men fortfarande ha min egen idé om hur jag önskar göra, och bli tvungen att förklara varför något är viktigt för mig – utifrån deras synpunkter och ifrågasättanden

Att bli lyssnad på är inte det samma som att alltid få som man vill, men något helt annat än att avkrävas lydnad!

(Och en chef som kräver lydiga anställda är en dålig chef.)

Kategorier
barn & föräldraskap

Fri uppfostran betyder inte fri från uppfostran

Kitty Jutbring och Cissi Wallin skriver om föräldraskap, eller snarare om förhållningssätt som förälder.
Kitty förespråkar det antiauktoritära föräldraskapet där barnet får vara med och bestämma, där föräldrarna inte använder sin vuxenmakt och barnen inte hotas eller tystas.

Och nu när jag ändå är igång och tänker på saker att inte säga, så ploppar det även upp massa sånna där klassiska hot och ”föräldrauttryck” som många av oss tyvärr vuxit upp med men som jag gärna vill undvika att säga till mina barn

Cissi Wallin skriver om föräldraskap, eller snarare om förhållningssätt som förälder. Cissi är inne på det auktoritära, där hon som vuxen vet bäst. Hon kallar det ”tough love”.

Jag känner instinktivt att både jag och Limpan kommer vara päron som kör med ”tough love”. Hoppas i alla fall. Tough love som i att en treårig Helmer bara får acceptera vissa regler och beslut utan vidare förklaringar, att han inte ges mandat att välja när middagen är klar och efterrätten ska plockas fram… Såklart aldrig vare sig kränkande eller hotfullt. Men med en, enligt mig (oss) självklar föräldraauktoritet.

Frågan handlar om förhållningssätt och barnsyn. Att man har en vision av vad för slags förälder man vill vara och försöker leva efter. Sen misslyckas man ju alltid då och då ändå – man är ju inte mer än människa. Jag har både skrikit åt samt hotat mina barn, men det är inget jag är speciellt ok med eller stolt över och jag jobbar hela tiden med att bli mer tålmodig samt lära mig att kommunicera bättre med barnen.

Ämnet handlar ju även om vilken slags barnsyn man har, och nu lägger jag ingen värdering i vilken som är rätt, men vissa tror si och andra tror så. Jag är nog med Kitty. Personligen strävar jag efter ett antiauktoritärt förhållningssätt där jag bemöter barnen med tålamod och respekt och där ingår det att svara på frågor, förklara hur jag menar, låta dem vara med och bestämma över sånt som drabbar dem och inte köra över dem med min vuxenauktoritet. (återigen, sen flippar jag också med jämna mellanrum. Asså gud vad jag fuckar upp emellanåt, jag har nog gjort alla fel i boken.)

Att barnen slipper hotas eller tystas är ju inte synonymt med curling. Att förklara varför hen inte får göra si eller behöver göra så (och alltid utan tvång) är inte curling. Att låta barnen vara med att ta beslut är inte curling. (Och att låta dem ta beslut betyder inte att de får bestämma eller att de får hela världen att välja mellan. Bara att man gör dem delaktiga.)

Curling är när man sopar banan rent framför barnen och aldrig låter dem möta konflikt, svårigheter och problem och där ingår alla olika sorters barnsyn även de som är auktoritära.

Vi vill så gärna att våra barn blir självständiga och vågar säga ifrån, men när de visar självständighet eller säger emot så försöker vi kuva dem med vuxenauktoritet. Då heter det att vi vet bäst och att vi bestämmer och därmed basta.

vilda barn

Jag vill passa på att tipsa om Vilda Barns instagramkonto. Ni är kanske några som minns hennes blogg ”Höstlycka” som senare bytte namn till just ”Vilda barn”? Bloggern la hon ner men nu är hon igång igen på instagram och jag kunde inte vara gladare. Hon skriver om nära föräldraskap, unschooling, långtidsamning, och framförallt om föräldraskap jorden runt, olika kulturers barnsyn och förhållningssätt ur ett antropologiskt perspektiv.

Kategorier
barn & föräldraskap

Hur samsover man bäst med tre barn?

Alltså vi samsover ju fortfarande. Jag tillsammans med barna, sju och fem är de ju nu ifall ni hade glömt bort det. (Oskar har flytt till egen säng, han tycker vi ”låter för mycket” vilket är aningen fräckt med tanke på att han snarkar högst av alla.)

Att samsova är ju eh ”mysigt”. Ibland. Egentligen drömmer jag om att sova helt själv i en egen säng i ett eget rum, tyst och mörkt och ibland sover jag i Oskars säng medan han sover med barnen och det är verkligen himmelriket, nästan lite läskigt skönt för jag sover som en stock. Vaknar i samma ställning jag somnade i, utan nåt minne av natten. Utvilad till skillnad från nätterna med de där två som sparkas och knuffas och armbågas nätterna igenom.

Men samsovning är är en sån här grej som jag tror är viktigt och bra för bondingen och anknytningen, kanske speciellt mellan barna som ändå kommer hata varandra snart – så jag känner att jag orkar stå ut ett tag till. De har egna sängar och ibland sover de där men oftast är det i familjesängen och så får det vara tills de inte vill längre.

Vilket tvingar mig till att fundera ut nån slags lösning när barna blir tre. När Ninja var två och Tamlin föddes var det ju så enkelt. Två barn, en på varje sida som fick tillräckligt mycket av mamma för att vara nöjda och mycket rum i sängen. Jag har tänkt att nej nu får det fan vara nog, nu får de börja sova i sina egna sängar men jag orkar verkligen inte hålla på att sovträna för att behöva kliva upp mitt i natten för att natta om dem när de vaknar och ropar. Men hur fan ska tre barn få plats i en 180? Ska jag vända på oss, ligga på sidan liksom för att få de där 20 centimetrarna extra? Kommer Ninja palla att sova med en skrikbebis på skolnätter? Kommer Tamlin låta bli att dra mig i ansiktet nätterna igenom? Och vem av dem ska sova bredvid mig? Ska de turas om, och kommer mammiga Tamlin acceptera de nätter då det är Ninjas tur att sova bredvid mamma eller kommer han vara så där obstinat och tjatig och försöka tränga sig mellan? (Detta har hänt)

Tanken på att samsova alla tre känns mysigt dock. Familjesängskonceptet är nåt som alltid tilltalat mig. När man sover nära, hud mot hud, andas mot varandra, lyssna på sovljud och känna varandras lukter… jag tror det stärker på nåt sätt. För oss närmre. Relationen får jobba medan vi sover. 

Är det nån av er som samsovit så här många med en ny bebis? Berätta gärna hur ni gjort eller tänkt!

samsova