Kategorier
feminism & genus

Män blir mer provocerade över att jag kallar mig för Lady Dahmer än över att kvinnor utsätts för sexuella trakasserier varje dag

Många av mina inlägg publiceras på Nyheter24, som flera av er kanske märker, det är för att nyheter24 äger blogg.se och vi har kommit överrens om att samarbeta på så sätt. Det är kul på flera sätt. Det är också ”kul” på andra sätt. Som feminist så får man oftast vatten på sin kvarn när man tar del av kommentarsfältet. Som det här inlägget, där jag skriver om problemet med att sexuella övergrepp slätas över och normaliseras, ja då ska män hellre diskutera mitt användarnamn (och jeff dahmer) än det artikeln faktiskt handlar om.
 
 
 
 
Men det är så talande. Det sker hela tiden när kvinnor skriver om övergrepp, om våld, om politik, om feminism eller vad fan det nu må vara: då ska personen bakom texten diskuteras snarare än det hon lyfter. Det är så talande för det säger en hel del om mäns prioriteringar.
 
När män blir mer provocerade av mitt användarnamn än av det faktum att kvinnor utsätts för sexuella trakasserier, ja då har vi ett problem. Och ja vi HAR PROBLEM. Detta är ju en del av problemet. Att män inte bryr sig. Att de bryr sig mer om annat. Att de bryr sig mer om att ej bli generaliserade, eller att jag kallar mig för lady dahmer, eller att nån kvinna hatar män
 
De bryr sig mindra om att kvinnor är rädda. Att kvinnor våldtas och tafsas på. Att kvinnor utsätts för trakasserier online som offlina. Att kvinnor förtrycks. Allt detta bleknar, i deras ögon, inför det faktum att en ful fet feminist kallar sig lady dahmer eller att hon överhuvudtaget får ta ton i offentligt sammanhang. Detta är männens prioritering. 
 
”Inte alla män” bölar de. Nehej, vad är alla dessa andra FINA SNÄLLA BRA män nånstans då? De lyser ju med sin frånvaro kan jag konstatera efter x antal år som kvinna i patriarkatet. De är aldrig där. Inte i kommentarsfälten där män kränker och beter sig illa. Inte på krogen när man blir tafsad på. Inte i kompiskretsen när Olle våldtar Lisa.
 
De enda män som dyker upp i dessa sammanhang är männen som vill försäkra sig om att vi inte drar alla män över en kam. 
 
 
Kategorier
diskussion & debatt

Bröst är så pass sexualiserade att mammor inte kan amma sina barn utan att ses som skamlösa hussies

Får en del sådana här kommentarer från chockade kvinnor som undrar varför jag har ett sånt behov av att visa brösten. Nu hann jag inte ta screenshots på dessa två individers första kommentarer som de snabbt raderade vid mothugg, men det lät ungefär så. ”varför vill du fläka ut brösten för alla?”, ”Du vill bara ha bekräftelse” (som om det vore fel att vilja ha just det. Eller som om det är fel att vilja visa brösten ens, om man nu vill det, oavsett anledning.)

Men de reagerar alltså så på att se mig amma på bild. Att amma i deras värld är lika med att visa brösten och ja rent tekniskt så har de ju rätt men i övrigt så är det en rätt sorglig syn som avslöjar mycket om personen som uttrycker dessa tankar.

Nej att amma är inte privat och intimt.
Det är att mata sitt barn, inte att idka samlag.

Men anledningen till att vissa reagerar starkt på amningsbilder, till att de ser det som intimt och känsligt och privat är nämligen för att dessa människor är hjärntvättade av patriarkatet som lärt dem att förknippa bröst med sex. Ser de bröst så sexualiserar de genast dessa och dess bärare och denna sexualisering påverkar deras uppfattning om varför just jag eller nån annan ammar. (Man känner andra genom sig själv brukar man även säga)

Bröst är så pass sexualiserade att mammor inte kan amma sina barn utan att ses som utfläkande och skamlösa.  ”Varför vill man visa upp sig?” är en vanlig reaktion. Som om amning handlade om att visa brösten och inte om att mata sitt barn.

Nej, jag vill verkligen inte visa upp mina bröst. Att jag ens klarar det nu handlar bara om bebisens behov. Jag har alltid haft ett mycket skamfylld och komplicerat förhållande till mina bröst. Alltid skämts och gömt undan dem.  Hatat dem. Innan jag fick barn så kände jag djup ångest inför att eventuellt amma inför andra och första tiden var verkligen intensivterapi då jag knappt klarade av att visa brösten för min man. Jag var gråtfärdig. Det tog flera månader innan jag ammade ute i det offentliga. Och här sitter det människor och vill upprätthålla den skammen hos oss som ammar. För vems skull då? Barnets? Kvinnans?

”Tänk på din kroppsliga integritet” var det nån som uppmanade. ”Visa inte din bröst!” Som om min integritet hänger på att jag döljer mina bröst. Men jag ska berätta för er att det enda hotet mot min kroppsliga integritet är människor som tar sig friheten att försöka bestämma över den. Människor som säger åt mig att gömma den. Gömma mig när jag ammar.

Men språket som kritikerna använder avslöjar en hel del. Synen på amning. Synen på kvinnan som ammar. ”Visa upp sig”. ”Fläka ut sig”. ”Flasha brösten”. Lyssna på vad som faktiskt sägs och vad det säger om personen bakom orden. Förakt och fördömande.

Vissa ser barnet som suger på bröstet och associerar, om inte till sex (för de är antagligen inte perversa) så till sexualisering. Det blir pinsamt för barnet när hen blir vuxen för att suga på mammas tutte har en sexuell innebörd för dem, omedvetet eller ej.

Om du är en av dessa, fundera lite på din reaktion. Är den egentligen rimlig? Hur kan du göra upp med den? Hur påverkar detta andra kvinnor?

ammar

Fb och ig raderar bilder på bröst på löpande band trots att bröstvårtorna enligt kvinnohatarreglerna är censurerade. Om de sitter på kvinnor som inte är stereotypt sexiga vill säga. Feta kvinnor. Fula kvinnor (enligt normerna). Kvinnor som skojar med sina kroppar. Använder sina kroppar som verktyg. Kvinnor som inte lägger upp de för det manliga ögat tilltalande bilderna. De stereotypa bilderna på kvinnobröst får vara kvar. Kolla in det här kontot t ex @boobs.be 730 stereotypa bilder på kvinnobröst med minimal cover-up samt videor med porrslickning på bröst.

Var är moralens väktare nu? Ja inte är de under de här bilderna i af och pratar om att fläka ut sina bröst för att få uppmärksamhet, som ammande kvinnor får höra att de gör. Och inte är de där och pratar om att barn kan få trauman av att se detta heller eller att det är äckligt och ska täckas med en filt. Nej, det är det bara ammande kvinnor som får höra, och andra kvinnor som inte faller inom normen för vad män gillar, enligt kvinnohatande män. Och för att det inte ska bli några missförstånd så tycker jag självklart inte att de här bilderna ska raderas heller eller att folk ska skriva en massa skit till de här kvinnorna.

Det handlar om dubbelmoralen. Det handlar om hur ammande kvinnor får mängder av aggressiva kommentarer från andra kvinnor om hur omoraliska de är som viker ut brösten för att de har ett patetiskt bekräftelsebehov. Och samtidigt lyser de med sin frånvaro under bilder som de på boobs-kontot. Kvinnor som hatar kvinnor. Det är bara för jävla sorgligt. Och ska vi prata om vad män får visa på fb och ig och vad män säger till kvinnor oavsett hur de ser ut, ja då är det a whole other ballgame som vi får ta en annan gång.”

-Maria Engelwinge aka @somligafetakvinnor på IG

Kategorier
Vardagstrams

Alla kan draåt helvete

Det känns som att jag har slut på åsikter. Jag tycker att alla är dumma i huvudet och att allt är skit typ men har tappat gnistan. Jag har pratat om detta länge nu, jag vet vilket jävla tjat va, och hur kul är det att läsa blogginlägg på blogginlägg där skribenten tjatar om att hen inte har nåt att skriva om?

Hade deadline på ledartext i morse och kämpade halva helgen med att komma på nåt att tycka till om. Jag har lyckats identifiera kärnan av min bristande lust och det är så enkelt som att lusten mördats av dagens debattklimat. Det började såklart med min utbrändhet och depression efter det omfattande drev jag utsattes för under ett års tid (smygstartade tidigare än så dock) och kulminerade väl under hösten. Jag vet inte om jag kommer kunna komma tillbaka från det, det har ju snart gått ett år och jag orkar fortfarande knappt ta mig upp ur sängen.  Det har väl kanske gjort mig extra mottaglig också. Jag vet inte.

Men skit i mig nu, detta handlar inte om mig eller mina eventuella misstag eller psykiska ohälsa utan om ett mer omfattande problem inom den egna kretsen. Jag trodde aldrig jag skulle skriva om det, men samtalet inom framförallt nät-feminismen har tagit en absurd sväng där ingen får trampa i klaveret, där ingen dumhet tillåts överhuvudtaget men hur fan ska folk lära sig, utvecklas, ens BLI feminister eller orka vara feminister om de inte får vara dumma och okunniga? Och om ingen orkar tillrättavisa pedagogiskt eller förklara, hur ser framtidens feminister ut då? Kommer de våga ta ställning? Våga tycka? Våga prova olika resonemang och ha fel och lära om och lära rätt?

okunskap

Jag är så tacksam att jag haft er, mina läsare, under åren som hjälpt mig reda ut massa snurriga tankar och fördomar. Jag har genom er kunnat synliggöra mitt eget internaliserade kvinnohat, rasistiska värderingar, transfoba uppfattningar och kunnat göra upp med föreställningar kring kön och annat. (och jag kämpar ju liksom ni fortfarande på) Ni har hjälpt mig se hur jag förtrycker och på vilka sätt jag upprätthåller förtryckande strukturer och normer och föreställningar, just för att ni haft tålamod och vilja att faktiskt föra en dialog.

Kritik är viktigt. Intern kritik syftar jag på nu alltså. Det är viktigt att vi inte lutar oss tillbaka och nöjer oss, även inom feminismen finns förtryck och det behöver synliggöras och lyftas. Men jag pratar inte om det. Det är en självklarhet. Jag pratar om ett klimat där ingen vågar prata och den som skriker mest också är den som hörs mest. Och jag ser bara ängslighet överallt. Ängslighet och ilska och hat och missförstå för fasiken inte nu, jag är verkligen inte team god ton och jag vill inte förminska utsatta gruppers ilska för den behövs, den är viktig, den är överlevnad och på dessa punkter har jag inte ändrat mig ett endaste litet jota.

Och ett obs för tydlighetens skull:

samtalsamtal 2pallar ej

Men ilskan har tagit nya vägar, den handlar inte längre bara om känslor, reaktioner och rättmätigt motstånd mot förtryck utan nu är det som att man letar saker att bli arg på, letar möjligheter att missförstå, att sätta dit varandra, peka ut nån annan (så att man själv står säkert) som ”problematisk”.  Man vill gärna att folk ska ha insikt i alla jävla vrår men misslyckas lika ofta själv med att ha förståelse för exempelvis osynliga strukturer eller handikapp. Man kräver att folk tar avstånd från enskilda individer, man positionerar sig mot varandra istället för att försöka hitta gemensamma grunder, man läser och lyssnar av varandra med illvilja istället för att utgå från att vi vill samma sak och detaljstyr och dödar samtal och begynnande relationer innan de ens uppstår genom att instifta rädsla hos de som kanske saknar det rätta språken eller kunskapen. Det politiska har blivit personligt på ett helt annat sätt än innan.

Nu är det personliga oförrätter som ska hämnas på, personliga relationer som ska sätta tonen för samtalet (eller kriget snarare) och personliga konflikter som ska stå som grund för ens politiska aktivism.

Att ens kalla hat för aktivism för övrigt, jag har ju i år försvarat rätten att hata sina förtryckare genom att försvara rätten att reagera på det man utsätts för och det kommer jag fortsätta med, men att spy hat i precis alla sammanhang, även de som är menade för förändring och konstruktiva samtal och på så sätt sabba dialogen mellan människor går jag inte med på.

Äh jag vet inte. Jag orkar bara inte. Alla kan fan dra åt helvete. (inte ni!)

förstör stämningen

Kategorier
diskussion & debatt

Antirasism som går ut på att läxa upp och dreva mot enskilda individer är ingen antirasism jag ställer mig bakom

Lilla drevgänget gör en comeback inne hos @apansattigranen. (samma personer som drevade mot mig men som också härjat runt och startat drev mot flera andra feminister, ofta okända tjejer som de tycker behöver läxas upp.)

Kan de inte krypa tillbaka till sina hathålor där de kan smeka varandra medhårs och dela ut medaljer för väl utförd ”antirasism”? (deras antirasism går mest ut på att leta efter tjejer med bindi på instagram som de sen kan hänga ut och hetsa emot)

Jag kommer snart ta mina tidigare hot om ordentlig uthängning på allvar, tidigare har jag anonymiserat dem men de har fått härja länge nu utan konsekvenser. Nu är det fan nog. Jag pallar inte se deras elaka trynen mer och veta hur populära, omtyckta och respekterade de lyckas bli hos andra vettiga normala snälla människor som inte har koll på deras fulspel.

Dessa självutnämnda CA-experter behöver för övrigt lära sig skillnaden mellan att appropriera/stjäla/exploatera andras kulturer och på att anamma/omfamna/uppskatta kulturen i landet man befinner sig i. Jävla as.

anna i indien

Anna har thailändskt OCH indiskt urprung. Tänker att det kanske kan vara relevant när man gormar om tolkningsföreträde och cultural appropriation.

Kategorier
feminism & genus

Kvinnor som hatar kvinnor och var kommer min dotter in i den bilden?

Jag kom i säng skitsent i natt. Jag fastnade på ett av Fannys alterego-konton, i en obehaglig diskussion med tre kvinnor som tyckte de hade rätten att håna och skamma Fannys kropp, behåring och utseende. Eller ”vi har ju bara en åsikt” som de sa. Det som var mest nedslående, förutom det självklara internaliserande kvinnohatet som dessa bar på, var att detta inte är nåt undantag. Jag stöter på de här kvinnorna hela tiden, även på mitt eget konto (men blockar snabbt) och jag tycker det är skitsvårt att vara feminist och systerlig när jag gör det.

Jag undrar hur är det att vara kvinna i deras umgängeskrets eller familj. Hur är det att vara arbetskollega eller klasskompis till dessa? Hur behandlar de varandra? Hur pratar de om varandra eller om kroppar och utseenden, när andra hör på? Har de småsystrar?

kvinnor som hatar kvinnor

Jag har ju en sjuårig dotter. En fantastisk liten tjej som just nu aldrig funderar på om hennes kropp är äcklig eller ful. Hon är bara glad. Hon leker med sina vänner, tycker om att gå i skolan. Är snäll mot sin lillebror. (för det mesta) Tycker att hon är fin som hon är, vill gärna ha flätor och tycker att Kapten Krok i Once upon a time klär sig skitsnyggt. (?!)

Captain_Hook

Snälla kan nån förklara för mig hur det kan vara rimligt att hon snart ska behöva lära sig hata sin kropp? Att hon snart ska behöva höra från klasskompisar (eller andra tjejer på instagram och facebook) att hennes hår på benen är äckliga? Att hon är för tjock? För ful? För fel? Att hon ska skämmas för sin fitta, för att den är hårig, luktar eller blöder? Snälla förklara!

Hela samhället kommer trycka ner dessa sanningar i hennes oskyldiga hals, påhejjade av andra kvinnor i ett patriarkat som lär henne att hennes värde bara kan mätas i knullbarhet. Hur ska hon orka stå emot när inte ens hennes egna medsystrar står vid hennes sida? Jag orkar fan inte leva så här. Jag orkar inte föda barn in i den här världen.

 


Kategorier
Vardagstrams

Att ta ansvar för sin plattform.

För mig är det viktigt att mina plattformar är fria från näthat och mobbing. Det är inte alltid jag lyckas men jag strävar efter det. Arga känslor och heta diskussioner är såklart helt ok men jag försöker vara noggrann med att aldrig tillåta skitsnack om andra i mina kommentarsfält. Jag har även satt vissa namn i filter för att kunna checka kommentarerna innan jag godkänner för att försvåra för en del hat.

Det är enkelt och tacksamt att skriva inlägg om människor andra hatar (jag har själv gjort detta mycket tidigare, exempelvis om Carola osv) för att sen luta sig tillbaka när läsarna möts i nån slags gemenskap kring sitt agg mot denne. Folk som går igång på att mobba andra älskar när nån skriver nedlåtande om den de ogillar och hakar på snabbare än ögat. Man tar chansen att få spy av sig lite.

Jag önskar att fler bloggare och kanske framförallt fler plattformar som exempelvis Nyheter24 (som vi inte tillåter länkar till i Varför Apor-gruppen pga att de upplåter sina kommentarsfält till kvinnohatare och mobbare) tog sitt ansvar för vad de faktiskt möjliggör. Men som WDF säger nedan: folk har exakt den sortens kommentarsfält de vill ha.

näthat

Visserligen kan det ibland vara en fin gräns mellan personangrepp/skitsnack och kritik ibland och jag förstår att man som plattformsadmin inte alltid vet var man ska sätta gränsen. Full förståelse för detta, det är svårt att moderera men jag upplever att många helt enkelt inte bryr sig.

Men vad jag reagerar starkast på är att du inte lyfter ett finger för att agera mot de rena personangrepp som florerar mot LD i kommentarsfältet. Herregud, det hade du väl kunnat räkna ut med lillfingret att det skulle bli så? Visst, om du inte har tid och ork att rensa. Men att gå in i sitt eget kommentarfält och göra en markering att ”i min blogg skiljer vi på sak och person och jag accepterar inte personangrepp”. Det tar en minut. Istället låter du det mala på . Det är faktiskt riktigt, riktig jävla illa. Jag undrar helt seriöst hur du tänker här.

Jag vågar knappt delta i diskussioner på bloggar som skriver om mig eller bemöter det jag skriver om just för att det alltid blir så att sakfrågan ignoreras och min person dissekeras och attackeras. Helt legitimt. Och de som skriver om mig vet detta men skiter i det. Men detta gäller som sagt inte bara mig utan alla som sätts i stupstocken. Jag förstår som sagt varför, men jag är inte ok med det. (Och snälla, hjälp mig med detta: hojta till när ni ser nån smutskastas på mina plattformar, jag har inte ögon överallt och även om jag läser alla kommentarer så kan jag missa nåt. Hojta även till om nån formulering i mina inlägg kan bidra till hatstormar!)


Detta är alltså veckans senaste reaktioner. I en feministisk blogg nära dig.

Personangrepp är inte kritik. Kritik har jag inga problem att hantera och jag gör det tålmodigt. Jag blir inte ”otrevlig mot allt och alla” i debatt, jag blir otrevlig mot de som beter sig illa mot mig. Jag blir inte ”tokig av kritik”, jag blir förbannad av personangrepp.

Kategorier
Vardagstrams

Så här kan det se ut när antirasister och feminister bestämmer sig för att trasha och smutskasta en feminist de inte gillar

Jag mår som ni kanske fattar inte så bra och orkar inte riktigt vara här eller skriva nåt. Jag kan inte tänka klart när det stormar överallt och susar i hela huvudet. En del av er försöker kanske få en bild av vad som händer, av vad som sagts – ni kanske hör nåt där och nåt här men det är såklart alltid svårt att skapa sig en uppfattning om man inte har tillgång till hela bilden.

För att ni ska få lite mer på fötterna har jag sammanställt en sida med screenshots och texter. Läs gärna igenom allt. För min skull men också för er egen och andra feministers skull.

”Så här kan det se ut när antirasister och feminister bestämmer sig för att trasha och smutskasta en feminist de inte gillar”

Vi får se om jag tar en paus eller om jag orkar fortsätta, jag vet ärligt talat inte. Vi ses iallafall nånting.


TRASHING

It is not disagreement; it is not conflict; it is not opposition.

Trashing is a particularly vicious form of character assassination […] It is occasionally disguised by the rhetoric of honest conflict, or covered up by denying that any disapproval exists at all. But it is not done to expose disagreements or resolve differences. It is done to disparage and destroy.
Trashing can be done privately or in a group situation; to one’s face or behind one’s back; through ostracism or open denunciation. […] You become a ”legitimate” target for anger.
Trashing may even be thinly veiled by the newest group techniques of criticism/self-criticism, mediation, and therapy. Whatever methods are used, trashing involves a violation of one’s integrity, a declaration of one’s worthlessness, and an impugning of one’s motives.

In effect, what is attacked is not one’s actions, or one’s ideas, but one’s self.

Trashing is not only destructive to the individuals involved, but serves as a very powerful tool of social control. […] Although only a few women actually engage in trashing, the blame for allowing it to continue rests with us all. Once under attack, there is little a woman can do to defend herself because she is by definition always wrong. But there is a great deal that those who are watching can do to prevent her from being isolated and ultimately destroyed.
Trashing only works well when its victims are alone, because the essence of trashing is to isolate a person and attribute a group’s problems to her.

– ur artikeln ”Trashing: The dark side of Sisterhood”.

Kategorier
feminism & genus

Vardagen för feminister del 379571: Män som ursäktar och rättfärdigar våld mot kvinnor och sen låtsas som att det inte var meningen

Så denna tweet fick jag häromdagen (igår?).

bawiiis

Jag får många sådana och jag retweetar de flesta, iallafall de grövre. Denna var inget undantag men killen som skrev den fick lite kalla fötter när han märkte att oj hoppsan var det nån som märkte att jag skrev det där till henne så han raderade sin tweet omedelbart. Jag fattar att det blir lite jobbigt när man ställs inför svars för sitt hat. Sen stängde han sitt konto när han märkte att jag tagit ett screenshot. Och passade på att radera lite mer som han skrivit och retweetat om mig. *vissel vissel*

Men ok. Så jag (och Kakan Hermansson bland andra) lägger upp detta screenshot på Instagram. Stor panik hos stackars lilla killen nu som tillsammans med sina polare skyndar för att insistera på att han blivit kapad av en kompis som ”ville skämta”. Varför det nu skulle det ligga i ens kompisars intresse att sno mobilen och skriva sånt till en enda utvald kvinna och ingen annan är ett mysterium. (och helt osant)

Förstår inte ens hur man ba ”nä men det var min kompis som skrev det där hotfulla kvinnohatet” och tro att det är en rimlig förklaring ens? Ponera att han inte ljuger (hahaha men okej då) vad är han ens för slags människa om han har sådana vänner? Lessen asså men om du umgås med människor som ursäktar samt hoppas att kvinnor utsätts för våld så är du också ett kvinnohatande kräk.

Jaja, men han hade blivit ”kapad” av en kompis och tänkte att det räckte med att påstå det med lite hundögon och så skulle jag vekna. Men nej vet ni vad, det där går man ju kanske på om man är född i farstun. MEN i mitt flöde så börjar folk tvivla ändå. Amen Natashja, är du SÄKER på att det var han? (Ja jag är säker va fan) Han låter ju så ångerfull? HERREGUD MÄNNISKOR HAR JAG INTE LÄRT ER NÅT?

Vet ni vad samma snubbe skrev innan han skickade det där till mig? Jo: ”LD förtjänar fett mycket dabb.” Nu är jag såklart inte helt säker på vad dabb betyder, men min gissning är att det inte är nåt kärleksfullt eller ätbart. Utöver det så retweetade han andras hatiska tweets om mig.

OCH han är kompis med samma idioter som tidigare suttit och härjat på twitter om min vikt, kroppsbehåring och hur vidrig osv jag är. (Ni som hängt med minns nog detta och dessa idioter.)

Så dra den där om rödluvan också.

Läxa till er blir: Tro aldrig på en ”ångesfull” man som påstår att de blivit lurade, att det var nån annan som betedde sig illa. De är fulla av skit. Denna snubbe är full av skit. Om nånting låter osannolikt så är det det.