Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Jag vill inte att min livskvalitet ska hänga på vad vågen visar

Cissi Wallin skriver om ångest kring ätandet, om snedsteg och synder, om synen på mat och ätande och ångesten som många, även smala kvinnor känner.


Jag fattar om man är kraftigt överviktig och vill gå ner i vikt. Jag fattar det. Jag fattar att man kanske vill bli smal då. (Även om de också borde låta bli att banta pga ja ni vet varför vid det här laget) Samhället ger oss ingen alternativ önskan eller tanke. 
Men när redan smala kvinnor försakar sig så här? När redan smala kvinnor bantar och späker? När redan smala kvinnor får dåligt samvete när de äter? Det är fan en sorg. EN SORG.
Det är ju visserligen en sorg oavsett om man är smal eller inte för livet, herregud livet är så jävla kort. Ägna tiden till nåt vettigt. Ofta ägnar kvinnor hela livet till att banta. Till matångest, räknande av kalorier och vägandet av livsmedel. De har konstant dåliga samveten för att de vågat äta nåt onyttigt och måste kompensera med powerwalks till förbannelse. Det är dieter och metoder. Detox och juice.
Och som de bantar. För att sen gå upp vikten igen för att de inte står ut i längden med att försaka sig. Bantar igen. Går upp igen. Bantar mer. Går upp igen. Om och om igen. Sen står de på den där jävla vågen varje måndagsmorgon för en ”invägning” med tillhörande ångest och självhat.
img_9728
Jag ska inte sticka under stol att de destruktiva tankarna kommer ibland hos mig också. Det gör de. Att jag måste ”skärpa mig”. Tänka på vad jag äter. Kanske ge det en chans att gå ner i vikt, kanske är jag en av de få som lyckas, kanske kanske kanske. Sen får jag påminna mig om vad som krävs av mig, hur många liter blod jag måste ge för det och vad priset är. Och då vill jag inte.
Man säger att tjocka saknar karaktär men vet ni hur mycket karaktär och självdisciplin som krävs av mig för att stå emot och mota bort de där tankarna som jag hjärntvättats med hela livet?
Massvis.

Jag vill inte att mitt välmående eller självkänsla eller livskvalitet ska hänga på vad vågen visar liksom. Det dödar själen och all livslust. Jag vägrar sitta och peta i maten eller tacka nej till efterrätter. Vad är livet till för om inte leva? Och jag hatar folk som ba ”man ska äta för att leva, inte leva för att äta”. Arma människor så mycket de går miste om!? Mat är kultur. Umgänge. Glädje. Njutning. Utan god mat är livet värdelöst. Att de inte tog livet av sig i massor under typ medeltiden då man åt skärp och rovor.
Jag kan lycko-längta efter god mat. Bli pirrig. Nästan som man är nyförälskad. För att det står en gryta i kylen eller ligger en glass i frysen.
Cissi skriver:

Försöker tänka balans. Njutning fast inte överdrivet överflöd. Bra mat, bra råvaror men inte jääätteportioner. Alltså, är ju en njutningsmänniska så kan lätt trycka 10 pannkakor med tillbehör. Så – balans. Måttlighet utan förbud. Röra på sig FRAMFÖRALLT för att sköta om kroppens styrka, hållning och immunförsvar.

Det här är lite intressant. Jag äter inte alls med måtta. Eller ja vardagsmaten såklart, jag hetsäter inte och maten ska ju räcka till övriga familjen liksom. Jag slutar generellt när jag blir mätt såvida det inte är typ skitgott för då äter jag tills jag får ont i magen. Men måtta? Inte när bullar serveras. Eller glass. Eller fruktsallad. Och jag äter de där tio pannkakorna. Går jag på restaurang så väljer jag inte en rätt. Jag tar två. Eller tre. Jag vill ha både sushi och dumplings. Buffalo wings och ribs. En milkshake till maten och efterrätt på det.

Jag äter tills det rinner ur öronen. jag fyller mun och kropp och sinne med det godaste goda och jag vill inte ens tänka på måttlighet eller balans eller LAGOM. Sådana tankar kan lätt bli destruktiva för mig. Jag vill bara njuta. Like theres no tomorrow.
Men det är intressant ändå, detta med att äta med måtta och söka balans. Det kommer alltid upp i den här typen av diskussioner.  Är det ytterligare ett underliggande krav man känner att man måste vika sig under? Varför är det viktigt att nämna? Måste man vara måttfull?
Kan det bero på den press som kommer utifrån, kvinnor som är måttlösa eller snarare omättliga är dåliga kvinnor och kan det vara ett sätt att värja sig från eventuellt dömande från omgivningen? Det är fult med överflöd. Frosseri är en dödssynd och ingen vill vara Marie Antoinette. Vi ska unna oss, äta onyttigt utan dåligt samvete men ve oss om vi tappar kontrollen. Och så länge vi försäkrar att vi också rör på oss så slipper vi skammas.