Kategorier
Vardagstrams

Hur många aktiviteter ska barna ha egentligen?

Parkoursöndag!
Barnen är taggade. T verkar vara mest taggad, och stolt! Han pratar om parkouren på veckorna och kommer till och med ihåg att det är parkour på söndagar (Detta är barnet som frågar när han fyller år cirka varje vecka. ”Imorgon?”) (Han fyller år i juli)
Jag tror båda känner sig stolta förresten. De berättar ofta för sina kompisar att de går på parkour. Och N att hon går på fotboll fast det var länge sen vi gick på den. (I segersäng har de en egen fotbollslekis som vi kallar det. Mest lekfullt spel på måndagar med en fotbollstokig förälder och en kvinna som varit med i landslaget som leder detta helt gratis.)
Jag skulle vilja låta N börja med nån kampsport. Egentligen tycker jag att barn ska slippa massa aktiviteter och har väl tänkt att EN räcker men känns som att kampsport vore bra ändå. Ger lite fysiskt självförtroende och bra kroppsuppfattning osv. Jag tränade karate för eoner sen. Lärde mig massvis och hade jätteroligt och blev stark.
Det är här körkortet kommer in dock. Jag måste kunna skjutsa och hämta men fy fan vilken ångest jag får när jag tänker på det.
Nu när jag tänker efter förresten så kommer jag ihåg att jag sökt piano för båda barnen. Då kommer läraren till skolan och så får barnen spela på lektionstid. Håller jag på att bli den där hetsiga morsan ändå? Som sätter sina barn i örti olika aktiviteter hela veckan och aldrig låter dem andas och vara? Fy fan asså. Aja.
skarmavbild-2016-10-09-kl-07-39-18
Gårdagens födelsedagssushi. Barna mulåt. Jag åt sansat pga får ju ont av allt utom typ äppelmos och mjölk. Men det var gott. Idag blir det tydligen kräftor och räkor och paj och fika med kladdkaka.

Kategorier
barn & föräldraskap

Hur gör man för att uppmuntra barnen att våga prova sånt de inte kan eller sånt som känns svårt?

Ok, efter lördagens parkourfiasko med ledset besviket barn så gjorde vi ett nytt sista försök dagen därpå (igår alltså). Denna gång skippade vi att återvända till Handens parkour och provade vår lycka i nynäshamn istället. Och tänk, där dyker tydligen tränarna upp! Det må låta som science fiction och hittepå men denna gång blev det inga besvikna barn alls. 

Nu är det såhär va, att mina barn har ärvt mitt bristande tålamod och dåliga attityd så det blev mycket surande, mycket arga ”jag kan inte!” från den längre av avkommorna. Hon har, sin ännu fantastiska självkänsla till trots, en tendens att bli lite avig i situationer som är nya eller när hon blir osäker så först ville hon inte prova (men jag vill gå på parkour mamma!) och när hon sen skulle prova så blev hon osäker. Hon har även så stark integritet och vilja att det inte riktigt går att tjata eller pusha för mycket heller. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera situationer som sådana heller. Hur gör ni?

Men det blev iallafall great success. Hon ville ju. Så jag var där, nära, sa till henne att ”jodå prova EN gång, jag är här, jag håller i dig, jag hjälper dig (och tränarna stöttade också, men hon känner ej dem än) och om du inte gillar så behöver du inte.” Vi pratade om att man inte kan om man inte lärt sig och att det är därför hon är där, för att lära sig. Sen så sa jag visserligen ”sluta jiddra nu” ett par gånger när hon liksom fastnade i negativitet och blev arg och avig. Balans. Hehe.

Det är inte viktigt för mig att barna har en massa aktiviteter så jag har inga tendenser att bli en sån där jobbig morsa som pushar för mycket, men det känns viktigt att mina barn dels har möjligheter att prova saker och då upptäcka vad de tycker om men också framförallt att de får möjlighet att använda sina kroppar och lära känna sina kroppar på ett annat sätt än det gamla vanliga (att vara snygg smal och rätt). Tjejer speciellt som sportar och är fysiska har i regel bättre kroppsbild och självkänsla än tjejer som inte gör det. Jag tror också att det kommer stärka mina barn att våga prova, att känna att de kan, att de är starka och kapabla, att rörelse är roligt, ja allt det där som min mamma inte kunde ge mig av olika själ. Ekonomiska såväl som sociala.

Och det gick ju. Igår alltså. Hon kunde ju! Till och med bättre än några andra om man nu måste jämföra, men hon jämför ju ”jag kan inte men de kan”. Men vi pratade även om att alla kan olika mycket och att det är ok och ingen tävling och att alla ska göra det de kan och vill och vågar i sin takt.

Efteråt sa hon ”det här var den bästa dagen!”. Det tycker jag är ett bra betyg. Vi kommer såklart fortsätta. Nu är det dock lov och vi åker bort och parkouren har en paus men efter lovet så kör vi. Hon är redan taggad och peppad av allt hon lärde sig och lärde sig våga detta första försök så hon längtar redan.

parkour barn