Kategorier
Vardagstrams

Det handlar om att vissa inte tycker att alla människor är värda att ha det bra

Anna-Maria//Bloggkommentatorerna skrev ett till inlägg; ”Iskalla och okänsliga åsikter” där kommentarsfältet fortsätter att leverera.

”Jag personligen blir enormt provocerad av friska människor (notera ej sjuka, varken psykiskt eller fysiskt) som är så nöjda med att gå på bidrag och inte vill kämpa för något bättre för sig själv (och tro fan jag vet att det inte är enkelt men i min åsikt ska man iallafall försöka). Att man inte vill göra rätt för sig är så vidrigt i min värld. Jag har en rad personliga exempel på folk i min omgivning som sjukanmäler sig varannan vecka, vägrar ta ”skitjobb” utan hellre lever på bidrag, osv.”

Anna-Maria satte fingret på kärnan till föraktet och hatet mot människor som är svaga. Att det handlar om dålig människosyn säger sig själv, men just deras människosyn bottnar i att man inte tycker att alla är lika mycket värda och att alla inte förtjänar att ha det lika bra. Vi har ju pratat om det förr här: värdiga vs. ovärdiga fattiga/utsatta där man bara är värdig om man slitit och lidit tillräckligt mycket. En person som har det bra trots att hen inte behöver lida speciellt mycket för det är ovärdig och förtjänar förakt. 

11006137_1791818384377615_608630524_n
Fanny Åström skriver i sitt inlägg ”Det Duktiga Psykfallet och föraktet för svaghet”: ”Jag tänker att det är en form av internaliserat självförakt. Att en föraktar de delarna hos en själva som är ”svaga” och ”sårbara” så mycket att en hatar dessa delar av andra människor också. Om en jobbar med att förneka sig själv saker så ligger det väl kanske nära till hands att även göra det mot andra.”
Internaliserat självförakt och Det Duktiga Psykfallet. Kunde jag så kan alla och kan de inte så är det för att de inte vill och då är de lata och ovärdiga.

”Jag har gått genom en djup depression, är fortfarande psykiskt instabil. Jag har jobbat röven av mig i åratal, trots att jag nästan gått på knäna. Det är ett är ett fritt land och vem har tvingat mig till det? Kan man undra? ( hade ju kunnat hanka mig fram på min partners lön och lite bidrag) MEN tyvärr. I min värld låter du bara LAT , Lady Dahmer. Dessutom hade din psykiska ohälsa blivit bättre av att ha ett fast jobb att gå till. Kul eller ej, att finnas i ett sammanhang är bra för den psykiska hälsan .”

Det handlar ju liksom inte bara om mig den här debatten, den handlar om tusentals med andra människor som dagligen blir bemötta som parasiter. Jag känner själv människor som pratar så här om utsatta och det gör mig förtvivlad. Kan man inte rycka upp sig så har man sig själv att skylla för jaaaag känner minsann en tjej utan ben vars hela familj dog och nu är hon egenföretagare och tjänar massvis, kan hon så kan du ditt lata åbäke.

”Och psykisk ohälsa, bakgrund och resurser är ingen ursäkt om en uppenbarligen är kapabel att ta hand om två barn, spela in podd, gå på intervjuer och tillställningar, hänga med kompisar osv. Alltså, jag har själv vuxit upp med svaga resurser, jag är den enda i min släkt som utbildat mig. Och jag har social fobi och har i perioder haft svår panikångest. Har även haft utmattningssyndrom och när det var som värst levde jag på näringsdrycker, antidepp, lugnande och starka sömnmediciner. Jag orkade ingenting. Inte träffa vänner, inte ta hand om mitt hem, inte skriva, inte roa mig. Var heltidssjukskriven (för det blir en när en på riktigt inte kan jobba, när en inte bara ”inte orkar”). Sedan tog jag tag i mig själv, gick i terapi och arbetade mig upp igen, sökte jobb inom det jag utbildat mig till och jobbar idag”

Jag har ju berättat om när jag levde på soc, hur jag invaggades i det livet och lärde mig vara nöjd med det för jag var ju nöjd med det och jag tyckte att det var soft att kunna supa och slappa. Självhatet och ångesten var såklart alltid närvarande, speciellt de där tankarna ”what if…” – men jag var nöjd för att jag inte visste om nåt annat. Tanken på att jag skulle kunna göra eller vara nåt annat slog mig aldrig. Det slår mig inte riktigt nu heller även om jag inser att jag kunnat vara bättre om jag bara orkar ”ta tag i mig själv”. Men jag var nöjd där och då för jag såg inga andra alternativ.

Jag trodde dessutom att jag var lat och dum och slapp. Jag har levt en livstid med den självbilden, skapat av samhällets normer och andras fördömande. Jag tror fortfarande att jag är lat och dum och slapp för det mesta även om jag logiskt vet att det inte riktigt är så enkelt, jag ifrågasätter mig själv varje dag, min oförmåga, min oduglighet. Men jag ifrågasätter också de normer som säger till mig att jag bara är värdig och bra och duglig om jag presterar och är produktiv. Varför måste alla jobba? varför handlar feminism till mycket om att bli mer som männen? Finns det andra samhällslösningar som ger kvinnor mer frihet att välja?

”Jag känner en person som lever på bidrag och hen är nöjd med det och vill inte jobba”Ja ok, visst… men 1. är du säker på att din kompis är helt ärlig mot dig? Vi som självhatar brukar inte vara snabba med att fläka ut vårt eget självförakt till folk så där hipp som happ, speciellt inte inför människor som fördömer och ser ner på oss. 2. har du någonsin frågat dig själv VARFÖR? Varför är hen nöjd? Varför vill hen inget annat? Varför orkar hen inte? Varför är folk ”lata”?

Kategorier
Vardagstrams

Att sparka på den som redan lagt sig platt

IMG_3653.PNG
En person reagerar på mitt inlägg om misslyckande och askungehistorier. (Hos bloggkommentatorerna)
Denna person har alltså läst mina inlägg om klass, tyckt om dem men ändå inte fattat nåt av det jag försöker berätta? Och total oförståelse för psykisk ohälsa, svårigheter och bristande resurser och hur dessa tar sig uttryck. Hur kommer det sig att vissa inte orkar arbeta? Hur kommer det sig att uppförsbacken är brantare för vissa och hur påverkar det motivationen och energin?
Hon fortsätter:

Ja men är man oförmögen att jobba så får man ju hjälp? Däremot finns det inget bidrag för lata. (eller det är inte tanken med de bidrag som finns iaf).
Och hon har ju en inkomst, hon får väl annonsera mer på bloggen eller vad som helst om hon nu inte orkar ta ett riktigt jobb. Det finns hjälp att få och det finns mängder av olika typer av jobb. En bra idé kan ju vara att skriva in sig på arbetsförmedlingen för att få några slantar.
Poängen är att alla andra klarar sig men LD sitter och skriver om hur synd det är om henne OM hon blir lämnad. Hon har ju det för fan bra nu. Passa på att bygga upp ett liv nu då innan mannen sticker så kanske det blir lite enklare sen. Orkar inte folk som sitter och klagar över sina liv och hoppas att någon annan ska styra upp allt åt dem.

Ja det måste verkligen vara jättejobbigt att behöva lyssna när människor som mår dåligt berättar om det. Anledningen till att det är så svårt att prata om psykisk ohälsa är för att man nästan alltid möts med förakt och ibland regelrätt hat. Orden nästan spottas fram. ”Det är inte synd om dig” som om det är medlidande jag är ute efter.
Personen får medhåll:

Varför skulle inte hon kunna utbilda sig eller skaffa ett jobb men det är ju uppenbarligen något fel på henne så det är kanske till och med synd om LD

Ord kan vara som ett slag i magen speciellt för den som redan ligger ner. Lat. Slapp. Bekväm. Självhatet kommer som ett brev på posten för ord blir till sanningar om man hör dem tillräckligt ofta. Vad är det för fel på mig? Varför är jag så värdelös? Är jag lat? Varför klarar jag inte av att bara ta mig i kragen? Varför är jag en belastning? Förtjänar jag förakt?
Problemet är ju att dessa ej är ensamma om sin trångsynthet. Det är tyvärr en epidemi som drabbar de som är mest utsatta. Med det säger jag inte att just jag är speciellt utsatt för jag är ju som sagt medveten om att jag har det tryggt och bra just nu. Men att försöka förklara varför man ej funkar som alla andra inför en publik som redan bestämt sig för att man är en lat jävel som bara vill få allt serverat är ett dödsdömt projekt men hur fan får man folk att förstå egentligen? Jag vet inte. Men fortsätt berätta under inläggen. Att veta att vi inte är ensamma är ett ljus i mörkret.

IMG_3663.PNG

IMG_3662.PNG