Kategorier
feminism & genus

Jagär den jag är för att jag är kvinna

När jag skriver om föräldraskap så skriver jag oftast om mammor eller från mammors perspektiv. Inte för att jag tycker att kvinnor är mer lämpade biologiskt för att ta hand om barn eller för att jag tycker det är kvinnors jobb. Jag erkänner utan omsvep att jag har ganska låga tankar om män och jag har skrivit tidigare att män är sämre föräldrar än kvinnor och det står jag för helhjärtat.

Att prata om könskillnader är ofta kontraproduktivt eftersom att de oftast görs dels ur ett biologiskt perspektiv men också som ett sätt att främja status quo, låta saker vara som de alltid varit och som en ursäkt till att inte förändra eller förbättra nåt. Typ män är si och kvinnor är så och så har det alltid varit så nu finner vi oss i det. Jag har personligen länge undvikit att prata om män och kvinnor på så sätt av den anledningen. Liksom vad tjänar vi på att konstatera att diverse könsroller formar oss som föräldrar? Eller som människor? Så har jag tänkt länge och liksom vägrat ta i frågorna och på sätt låtit diskussionen kidnappas av biologister men också låtit kvinnor bära mycket ansvar och skuld över att de inte lämnar över, de inte anpassar sig, de inte släpper in männen osv.

Att växa upp till och som kvinna har format mig. Jag är den jag är för att jag är kvinna. Jag har fostrats att ta hand om, sätta mig själv sist, bry mig om andras behov, ta hänsyn och foga mig. Jag har även tafsats på och lärt mig gilla det, fnittrat runt på skolgården när pojkarna jagat även fast det känts jobbigt, jag har utsatts för övergrepp av vuxna män när jag bara varit tolv och fått lära mig att det är helt självklart för män kan inte kontrollera sig och min kropp ser ju så mycket äldre ut, jag har nedvärderats, setts som lite dummare och svagare och lärt mig tro att det är sant, Jag har tystats, kränkts, avbrutits, skämtats om, sexualiserats, växt upp i konstant rädsla, växt upp som ett objekt och fått lära mig att jag som kvinna alltid betraktas ur ett manligt öga, att jag är till för att betraktas ur ett manligt öga. Asså ni fattar hur lång den här listan skulle kunna bli va? Fyll gärna i hur det är att växa upp som flicka och hur det är att leva som kvinna.

Att växa upp till och som kvinna är inte samma sak som att växa upp till och som man. Att växa upp till och som kvinna har gett mig erfarenheter och en position som jag har gemensamt med de flesta kvinnorna jag träffar och som män aldrig kan förstå eller ta del av på samma sätt. (och vice versa såklart)

Jag tror också att det enda sättet att överhuvudtaget börja förändra är att börja se hur kön faktiskt påverkar vem vi blir och är. Och utifrån det skapa strategier eller motstånd. Inte bara för nästa generation men för oss själva också.