Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Barnär ytliga och bedömer varandra utifrån ytan

Asså ursäkta, men vill klappa mig själv på ryggen för väl utfört jobb. Kan ni fatta att mina stora troll fortfarande inte riktigt greppar könsstereotyper? Att de fullkomligen skiter i att vissa saker är tjejiga och vissa saker är för killar? Att de inte ens fattar hälften av det? Att T inte bryr sig om att vara tuff eller cool eller att andra tror att han är tjej och att N inte har nåt intresse av att vara fin eller ha rätt kläder?

Men genus och pojkar och klänningar och tjejer i tjejiga prinsessgrejer har ju alltid varit en utmaning. Mina barn har fått vältra sig i färger främst men T har ju alltid älskar det supertjejiga och det har jag velat tillåta och uppmuntra. Ge honom ett försprång till regnbågen. Låta honom få upptäcka och tycka om sånt som han senare kommer uppmuntras att ta avstånd ifrån. Kanske blir steget tillbaka dit lite kortare när han sen blir gammal nog att våga vara sig själv. (om han någonsin blir avskräckt från det, men vi vet ju hur grupptryck och skolan funkar)
Och nu börjar skolan och då kommer en annan utmaning: hur uppmuntrar och tillåter jag honom att vara sig själv utan att han blir en kuf eller en måltavla? Jag tror inte att han kommer blir retad för att han gillar rosa och glitter (bra skola, bra barn) men han kan kanske bli exkluderad ur sammanhang där han uppfattas fel eller av fel kön? Speciellt i början när grupper formas och barnen lär känna varandra.
T’s vänskapskrets är ganska liten. Han är socialt kompetent och oblyg när han väl är inne i leken med andra barn men för att ta sig dit är han mer trevande. Tar ogärna kontakt först. Är lite orolig att andra ska tycka att han är en bajskorv (enligt egen utsago). Han har tre bästisar varav två är flickor. Men det är känsliga tider i den här åldern. Barn börjar leka mer könat (ja det suger!!) och det är väldigt vanligt att pojkar som lekt med tjejer helt plötsligt står utan vänner när tjejerna försvinner iväg i nya gruppkonstellationer som bara består av det egna könet (OBS vi gör vårt bästa för att motverka det) och då blir det extra viktig att passa in bland den egna gruppen. (Tack alla jävla vuxna som ägnar de första åren till att köna barnen nåt så förbannat att de till slut måste foga sig)
Jag har ju skrivit om detta tidigare bland annat i inlägget ”Är det viktigt med märkeskläder” om att hjälpa honom få status och om att kanske anpassa garderoben när han blir större. (får ofta frågor om just detta, ”hur gör man?”) Vi har ju försökt ge honom nya förebilder i män som är alternativa, t.ex Michael Jackson och Marilyn Manson. (Han älskar båda! En morgon kom han ner och hade sminkat sig som Manson) (Ge gärna tips på fler karlar som bryter normer som jag kan visa på youtube) Och så har vi handlat en ny garderob. Mer unisex, som passar båda barnen (de delar ju) men ändå tilltalar deras personliga smak och intressen.
Ja jag vet att det låter fruktansvärt ytligt men ytan är det första människor ser och bedömer utifrån, och ni vet ju: hur man blir bedömd påverkar hur man blir bemött.
Vi har ju gjort det osynliga jobbet redan och hoppas det håller i sig. Det konstanta tjatet om att utseende är oviktigt, att man får vara fin ful konstig rolig, hur man vill. Att killar får ha klänning men att det finns många som inte vet det men de ska man inte lyssna på för vi vet bättre. Att en del flickor har snopp och en del pojkar har snippor och att det kan kännas jobbigt och svårt.
Som sagt. Mina barn, åtta och sex år gamla, har liksom aldrig fattat det där könandet. Aldrig rapat stereotypa sanningar. Alla ”vääääänta du bara, när hen blir tre, fyra, fem, sex … DÅ kommer prinsessperioden / då kommer de anpassa sig / då kommer alla genusideer vara bortblåsta” osv osv osv … JAG VÄNTAR FORTFARANDE!  Inte ens när barn könar T som en tjej har han reflekterat speciellt mycket över att det skulle vara konstigt eller att han måste anpassa sig. Han har kommenterat det, det senaste halvåret men utöver det så verkar det inte vara en så stor deal. Än så länge. Hoppas hoppas att det håller i sig.
Jaja. Jag vet ju att ni vill se garderoben så jag ska sluta tjata.
Bara en sak: Hur tänker ni inför skolstart? Hur har det sett ut för era barn, kanske framförallt pojkar som tyvärr har snävare ramar att förhålla sig till? (utmaningarna för flickorna kommer ju också, ska skriva mer om det sen) Går era pojkar i klänning fortfarande? Bryter de normer? Hur har ni jobbat då?


Kläderna är från mini rodini, polarn och pyret, villervalla, Lindex samt HM. (Har köpt mini rodini på dels tradera men också nåt plagg då och då under hela året pga lite för dyrt för min plånbok) Inväntar nu nya vinterjackorna från Mini Rodini och behöver köpa nya fodrade regnkläder. Ninja har redan en jacka från Mini Rodini och vi är skitnöjda med kvalitén passformen och allt. Nu ska Tamlin få en. Vi behöver även hitta plagg med glitter och paljetter! Var hittar man det??
(visar bara tröjor pga bara köpt svarta och blå ”treggings” dvs några slags tjockare leggings dvs bästa sortens byxor, mjuka och bekväma men ändå inte tunna och ömtåliga. Alla dessa från HM.).

Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Barn är ytliga och bedömer varandra utifrån ytan

Asså ursäkta, men vill klappa mig själv på ryggen för väl utfört jobb. Kan ni fatta att mina stora troll fortfarande inte riktigt greppar könsstereotyper? Att de fullkomligen skiter i att vissa saker är tjejiga och vissa saker är för killar? Att de inte ens fattar hälften av det? Att T inte bryr sig om att vara tuff eller cool eller att andra tror att han är tjej och att N inte har nåt intresse av att vara fin eller ha rätt kläder?

Men genus och pojkar och klänningar och tjejer i tjejiga prinsessgrejer har ju alltid varit en utmaning. Mina barn har fått vältra sig i färger främst men T har ju alltid älskar det supertjejiga och det har jag velat tillåta och uppmuntra. Ge honom ett försprång till regnbågen. Låta honom få upptäcka och tycka om sånt som han senare kommer uppmuntras att ta avstånd ifrån. Kanske blir steget tillbaka dit lite kortare när han sen blir gammal nog att våga vara sig själv. (om han någonsin blir avskräckt från det, men vi vet ju hur grupptryck och skolan funkar)

Och nu börjar skolan och då kommer en annan utmaning: hur uppmuntrar och tillåter jag honom att vara sig själv utan att han blir en kuf eller en måltavla? Jag tror inte att han kommer blir retad för att han gillar rosa och glitter (bra skola, bra barn) men han kan kanske bli exkluderad ur sammanhang där han uppfattas fel eller av fel kön? Speciellt i början när grupper formas och barnen lär känna varandra.

T’s vänskapskrets är ganska liten. Han är socialt kompetent och oblyg när han väl är inne i leken med andra barn men för att ta sig dit är han mer trevande. Tar ogärna kontakt först. Är lite orolig att andra ska tycka att han är en bajskorv (enligt egen utsago). Han har tre bästisar varav två är flickor. Men det är känsliga tider i den här åldern. Barn börjar leka mer könat (ja det suger!!) och det är väldigt vanligt att pojkar som lekt med tjejer helt plötsligt står utan vänner när tjejerna försvinner iväg i nya gruppkonstellationer som bara består av det egna könet (OBS vi gör vårt bästa för att motverka det) och då blir det extra viktig att passa in bland den egna gruppen. (Tack alla jävla vuxna som ägnar de första åren till att köna barnen nåt så förbannat att de till slut måste foga sig)

Jag har ju skrivit om detta tidigare bland annat i inlägget ”Är det viktigt med märkeskläder” om att hjälpa honom få status och om att kanske anpassa garderoben när han blir större. (får ofta frågor om just detta, ”hur gör man?”) Vi har ju försökt ge honom nya förebilder i män som är alternativa, t.ex Michael Jackson och Marilyn Manson. (Han älskar båda! En morgon kom han ner och hade sminkat sig som Manson) (Ge gärna tips på fler karlar som bryter normer som jag kan visa på youtube) Och så har vi handlat en ny garderob. Mer unisex, som passar båda barnen (de delar ju) men ändå tilltalar deras personliga smak och intressen.

Ja jag vet att det låter fruktansvärt ytligt men ytan är det första människor ser och bedömer utifrån, och ni vet ju: hur man blir bedömd påverkar hur man blir bemött.

Vi har ju gjort det osynliga jobbet redan och hoppas det håller i sig. Det konstanta tjatet om att utseende är oviktigt, att man får vara fin ful konstig rolig, hur man vill. Att killar får ha klänning men att det finns många som inte vet det men de ska man inte lyssna på för vi vet bättre. Att en del flickor har snopp och en del pojkar har snippor och att det kan kännas jobbigt och svårt.

Som sagt. Mina barn, åtta och sex år gamla, har liksom aldrig fattat det där könandet. Aldrig rapat stereotypa sanningar. Alla ”vääääänta du bara, när hen blir tre, fyra, fem, sex … DÅ kommer prinsessperioden / då kommer de anpassa sig / då kommer alla genusideer vara bortblåsta” osv osv osv … JAG VÄNTAR FORTFARANDE!  Inte ens när barn könar T som en tjej har han reflekterat speciellt mycket över att det skulle vara konstigt eller att han måste anpassa sig. Han har kommenterat det, det senaste halvåret men utöver det så verkar det inte vara en så stor deal. Än så länge. Hoppas hoppas att det håller i sig.

Jaja. Jag vet ju att ni vill se garderoben så jag ska sluta tjata.

Bara en sak: Hur tänker ni inför skolstart? Hur har det sett ut för era barn, kanske framförallt pojkar som tyvärr har snävare ramar att förhålla sig till? (utmaningarna för flickorna kommer ju också, ska skriva mer om det sen) Går era pojkar i klänning fortfarande? Bryter de normer? Hur har ni jobbat då?


Kläderna är från mini rodini, polarn och pyret, villervalla, Lindex samt HM. (Har köpt mini rodini på dels tradera men också nåt plagg då och då under hela året pga lite för dyrt för min plånbok) Inväntar nu nya vinterjackorna från Mini Rodini och behöver köpa nya fodrade regnkläder. Ninja har redan en jacka från Mini Rodini och vi är skitnöjda med kvalitén passformen och allt. Nu ska Tamlin få en. Vi behöver även hitta plagg med glitter och paljetter! Var hittar man det??

(visar bara tröjor pga bara köpt svarta och blå ”treggings” dvs några slags tjockare leggings dvs bästa sortens byxor, mjuka och bekväma men ändå inte tunna och ömtåliga. Alla dessa från HM.).

Kategorier
feminism & genus

Nu står sexism, rasism och tjockhat på schemat också

Ser att Ninja kommit hem med veckans läsläxa: ”förstagluttarna”, en bok som borde brännas på bål då den är full av rasism, sexism, stereotyper, unkna könsnormer, pojkar som spionerar på nakna tjejer och hat mot tjocka. Om jag vore konspiratoriskt lagd så skulle jag nästan tro att skolan VILL att våra barn ska lära sig hur man inte beter sig mot varandra, uppmuntra pojkar att bli förövare och hur man går tillväga när man ska mobba sina kamrater.

Jag är tamejfasiken rasande och undrar hur skolan tänker kring genus och skolans läroplan och likabehandlingsplan? Hur kan vi minska utanförskap, rasism och diskriminering av minoriter när våra 7- och 8-åriga barn får lära sig att läsa genom en lärobok som befäster negativa stereotyper (=bekräfta att denna syn är acceptabelt)? Hur lär vi pojkar att inte kränka flickor sexuellt när denna bok lyfter fram det som nåt spexigt, normalt och ok? Hur ska vi lära barn (främst flickor) att trivas i sina kroppar när den tjocka kroppen hånas och lyft fram som nåt negativt?

Det enda den här boken duger som är skräckexempel.

Ninja kommer inte läsa denna i läxa. Och jag kräver att den tas bort från läroplanen. (Har mailat skolan)

Och nu går jag visserligen händelserna i förväg, men om skolan inte tar detta på allvar – går det att anmäla nånstans? Är fan livrädd att Ninja och kanske framförallt killarna i hennes klass ska läsa detta. (Och lära sig en massa nya saker att göra mot och säga till sina klasskamrater)

förstagluttarna 12068856_10153226312604021_4378153480657610821_ofetknopp kaxar du tjockis