Kategorier
feminism & genus

Attgöra sig själv till ett offereller attlåta sig utsättas för förtryck.

Det är inte så sällan i debatter kring feminism och kvinnoförtryck som jag möter argumentet attvi kvinnor måste lära oss att antingen inte ta åt oss eller helt sonika inte ”låta oss förtryckas” som om detta var nåt tillval på den patriarkala menyn som vi feminister bara är för korkade för att välja. ”Sluta se kvinnor som offer!” ropas det förorättat från samma håll. Ofta med tillägget att det är vi feminister som gör kvinnor till offer och får kvinnor att må dåligt. 
Den här inställningen är inte bara farlig och naiv. Den är fruktansvärt skuldbeläggande. Man lägger ansvar på den utsatte att ej låta sig utsättas men förtryck är inget man kan välja eller välja bort. Offer är inget man väljer att vara. Offer är nåt man blir när man utsätts för orätt. Och vi måste MÅSTE sluta betrakta offer som något skamligt och dåligt. Alltså det är såklart dåligt att vara offer för en orätt men det dåliga ligger i vad vi utsätts för, inte i själva offerrollen om ni hajjar hur jag menar. 
Det finns liksom redan så mycket skam och ångest kring att ”se sig själv som ett offer” som absolut inte gagnar nån annan är förövarna. Offer tystnar. Skäms. Berättar inte. Försöker ignorera känslor och utsatthet. 
För ingen vill ju vara ett offer eller hur? Offer är ju svaga och den mer nyfrälsta feministen menar ju att vi ska vara starka kvinnor. Starka kvinnor som inte tar skit. Starka kvinnor som inte tar åt oss. Vi ska fokusera mer på att bygga vår självkänsla och bryta könsroller istället för att fokusera på det tråkiga patriarkatet och allt tråkigt som händer oss här för det blir väl ingen glad av va? 
Det spelar ingen roll hur bra självkänsla jag har eller hur många könsroller jag bryter. Jag kommer fortfarande, som kvinna, utsättas för våldsbrott, sexuella övergrepp, få lägre lön, ha mindre politisk ekonomisk och social makt och män kommer fortfarande hata mig. Osv osv osv i oändlighet.
Äh jag blir bara så trött på den här skiten. Vi måste sluta gå på myten att enskilda kvinnor har nån som helst makt över patriarkala strukturer. Nej det innebär såklart inte att vi måste ge upp eller lägga oss att dö. Vi behöver inte vara passiva alls. Tvärtom och det är det vi har feminismen till. Första steget är att sluta stoppa huvudet i sanden och istället identifiera problemet. Kan vi göra det tack? 
  
Detalj från min favorittavla ”Her name is Gun”, målad av min favoritkonstnär tillika gamla vän Hayv Kahraman. Gun är en lek med ord, helt briljant faktiskt, Hayv är kurd från Irak men flydde till samt växte upp här. På kurdiska betyder gun testikel. På engelska betyder det ju vapen och så är det ju ett vanligt svenskt kvinnonamn. Tyckte den passade här. 

Kategorier
feminism & genus

Att "göra sig själv till ett offer" eller att "låta sig utsättas för förtryck".

Offer är inget man väljer att vara. Offer är nåt man blir när man utsätts för orätt. Och vi måste MÅSTE sluta betrakta offer som något skamligt och dåligt. Alltså det är såklart dåligt att vara offer för en orätt men det dåliga ligger i vad vi utsätts för, inte i själva offerrollen om ni hajjar hur jag menar.  Det finns liksom redan så mycket skam och ångest kring att ”se sig själv som ett offer” som absolut inte gagnar nån annan är förövarna. Offer tystnar. Skäms. Berättar inte. Försöker ignorera känslor och utsatthet.  För ingen vill ju vara ett offer eller hur? Offer är ju svaga och den mer nyfrälsta feministen menar ju att vi ska vara starka kvinnor. Starka kvinnor som inte tar skit. Starka kvinnor som inte tar åt oss. Vi ska fokusera mer på att bygga vår självkänsla och bryta könsroller istället för att fokusera på det tråkiga patriarkatet och allt tråkigt som händer oss här för det blir väl ingen glad av va?  Det spelar ingen roll hur bra självkänsla jag har eller hur många könsroller jag bryter. Jag kommer fortfarande, som kvinna, utsättas för våldsbrott, sexuella övergrepp, få lägre lön, ha mindre politisk ekonomisk och social makt och män kommer fortfarande hata mig. Osv osv osv i oändlighet. Äh jag blir bara så trött på den här skiten. Vi måste sluta gå på myten att enskilda kvinnor har nån som helst makt över patriarkala strukturer. Nej det innebär såklart inte att vi måste ge upp eller lägga oss att dö. Vi behöver inte vara passiva alls. Tvärtom och det är det vi har feminismen till. Första steget är att sluta stoppa huvudet i sanden och istället identifiera problemet. Kan vi göra det tack?     Detalj från min favorittavla ”Her name is Gun”, målad av min favoritkonstnär tillika gamla vän Hayv Kahraman. Gun är en lek med ord, helt briljant faktiskt, Hayv är kurd från Irak men flydde till samt växte upp här. På kurdiska betyder gun testikel. På engelska betyder det ju vapen och så är det ju ett vanligt svenskt kvinnonamn. Tyckte den passade här. ]]>