Kategorier
feminism & genus

Vi har olika startsträckor

En annan diskussion som föddes ur debatten om glitterfeminismen (alltså det var bara ett ord som Lisa slängde ur sig utan närmre eftertanke, för att beskriva liksom det hon upplevde som problemet) var den eviga debatten om vilka som får ta plats inom kroppspositivitetsrörelsen.
Så blir det så fort man problematiserar faktumet att snygga normativa och/eller smala kvinnor tar plats och får mer cred än de fula eller tjocka. Folk blir fasiken skitarga och kommer till de smala snygga kvinnornas försvar likt männen gör när man problematiserar männens överordning. Hallå får inte smala och snygga finnas nu va va va? Som om detta vore en sanning överhuvudtaget. Som om att smala och snygga inte redan bekräftas så jävla starkt av samhället. Det är en märkligt reaktion egentligen, speciellt när den kommer från medvetna feminister.
Jag upplever till och med att man med skam och skuldbeläggning försöker tysta de av oss som lyfter problemet med att smala och/eller snygga tar plats inom kroppspositivitetsrörelsen. Inte så att jag blir tyst men jag blir tvungen att bemöta och försvara mig inför anklagelser om bristande systerskap, elitism och ofeministiskt beteende. Typ Hallå Natashja hur var det med systerskapet, varför hackar du på andra feminister, är detta verkligen feministiskt?? Det tycker jag är tröttsamt och ohederligt.
Jag förstår ju att många reagerar starkt för att man tar det personligt men jag tror också att det är viktigt att föra samtal om feminism och kroppspositivitet. Att vilja tysta kritik eller samtal för att det blir obevämt eller för att man känner sig utpekad för inte feminismen framåt. Det handlar inte om att jag vill bestämma vad folk får göra eller tycka utan om att synliggöra och vrida och vända på det jag tycker skaver. Och man får bli oense och arg. Det är bara bra, vi får inte stagnera!
Men med det sagt så vill jag förtydliga var jag står. Ja! Det är fantastiskt när kvinnor i ett patriarkat, oavsett kroppstyp eller hudfärg, lär sig att älska eller acceptera sig själv. Det är det. Och för den enskilda kvinnan, individen, så kan det vara en (feministisk) revolution att bara våga visa sig på bild. Eller stärkande på andra sätt. Tummen upp alla dagar till det. Nyanser som sagt.
Men vi måste också vara på det klara med att alla har olika startsträckor och förutsättningar. Att lära sig tycka om sina smala lår i ett samhälle som älskar smala människor, som konstant bekräftar, hyllar och lyfter fram smala är inte samma revolutionerande handling som att som tjock eller funktionsvarierad eller ickevit eller vad det nu må vara att lära sig älska sig själv i ett samhälle som inte bara hatar ens kroppstyp utan aktivt osynliggör och stänger ut en.
Och i kroppspositivitetsrörelsen så ÄR det ett problem att just normativa smala och snygga kroppar får nästan allt utrymme och hyllningar när de lyfter frågan medan de som rörelsen byggdes av och för fortfarande bemöts med, om inte hat så iallafall skepsis och kritik när de tar plats. Ofta av samma personer som hyllar de där smala kvinnorna med celluliter eller veck på magen.
Och det behöver vi faktiskt prata om och synliggöra utan att ta det som ett personligt angrepp.