Kategorier
barn & föräldraskap

Mer om sömnmetoder: SHN vs. femminutersmetoden

En psykolog skulle säkert ta fasta på det faktum att min familj plötsligt upplöstes en dag när jag var nio år. Hem och mor och bror och allt bara försvann åt olika håll. Och jag parkerades på internatskola. Där lärde jag mig snart att gråta under täcket, att vagga mig själv till ro. Jag blev stark tidigt, förstod att här gällde det att klara sig själv, inte visa hur rädd man var, att kunna slåss.

– Anna Wahlgren

(Nu när vi ändå pratar om sömn så kan jag inte låta bli att komma med lite pekpinnar. Ta det för vad det är, en generalisering kring metoder och dess effekter och en upplysning om hur barn påverkas. Hur just din bebis mått om du kört en metod vet ju bara du och jag är inte här för att döma enskilda föräldrar som tagit beslut de känt är bäst just då. Det hoppas jag att ni känner och vet här. Jag är alltid på er sida, men allra främst på barnens. )

Jag har själv aldrig kört metoder. (nähä vad präktig jag är då, men sanningen är att jag faktiskt nästan körde slut på mig att bära bära bära och det kan man ju också diskutera hur bra det är. Men jag upptäckte ändå att det i längden blev lättare att låta barnet styra.) Jag har låtit ungarna somna där vi sitter; i soffan, i famnen, i sängen. I perioder då det varit lite svårare har jag burit eller haft dem i knät tills de slocknar.

SHN och femminutersmetoden

(Ninja som liten plutt)

Men en del tar till femminutersmetoden och det är inte så konstigt med tanke på att metoden rekommenderas av BVC (Vilket vansinne! Snacka om att missbruka sin makt. Vad ska föräldrar tro när BVC som man litar på säger att det här funkar och inte är skadligt?).

Andra tycker att femminutersmetoden är tortyr men har inga problem att acceptera och ta till Anna Wahlgrens ”Sova Hela Natten”. Men tror man att den är skonsam och mjuk bör man tänka om. Metoden är inte ett dugg bättre, faktum är att jag till och med vågar påstå att femminutersmetoden är snäppet snällare. Där går man in i allafall var femte minut för att bekräfta att ”Jag finns här” medans man i SHN ibland använder våld för att tysta barnet samt reducerar barnets förtvivlan, gråt och skrik till ”frågor” som man sen resolut ignorerar och förminskar. I timmar om så behövs.

OBS! SHN är ju säkert fantastisk när barnet är nöjd med metoden; dvs de barn som inte blir ledsna av att vara ensamma och de barn som faktiskt vill sova själva. (Hur vet man detta? Ledtråd: de skriker ej när du lägger dem ner och går därifrån)

Tyvärr så är alla barn inte lika som Anna Wahlgren vill få det till och kuren går ut på att ignorera och bryta ner ungarna när de protesterar. Tysta med våldsamma tryck över ryggen, med arg röst och till slut genom att överrösta skriken med hög musik och ljud. Det uppmanas till att INTE byta blöja vid vissa tider. Inte torka om barnet kräks. Inte ens sluta om barnet dunkar huvudet i väggen eller får blödningar i huden.

Sova hela natten SHN
 

Barnläkaren Lars H Gustavsson har skrivit om SHN här och här. 

Att SHN funkar är inte konstigt. Man använder sig nämligen av klassisk prägling (googla ”Pavlovs hundar” för mer om det) (prägling är inte dåligt i sig, tvärtom!) samt konsekvent nedbrytning där barnet till slut ger upp och fogar sig. (ignoreringen som lär barnet att ingen kommer, ingen hör och det är ingen idé att gråta). Detta är ingenting annat än psykisk misshandel och vill man få koll på just hur grym kurandet är så ska man hänga en stund i Anna’s egna forum. Där berättar föräldrar om hur deras bebisar skriker tills de spyr medan de bli påhejjade av Anna och hennes kurare att hålla ut, vara fast, sluta jamsa osv.

SHN är en skrikmetod. Och att låta barn skrika sig till sömns utan närhet kan vara skadligt för utvecklingen och framförallt hjärnan. Små barn som är stressade uppnår väldigt snabbt höga halter av stresshormon (kortisol) som faktiskt kan påverka hjärnan negativt.

Men Anna Wahlgren tror att man gör barn trygga genom att man strunta i deras rop på hjälp. Hon tror även att barn blir trygga av att lämnas ensamma i mörkret med sin rädsla. Eller så kanske hon helt enkelt skiter i om de är trygga, bara de är tysta, vad vet jag?  Men detta har hon i flera år lärt ut till andra föräldrar och en ny generation barn växer upp med anknytningsstörningar och trygghetsproblem.

Så här går SHN till, ur en krönika som Anna skrev:

”2.46 Han får en gladare och mindre söt, hurtigare påminnelse x6 som säger att det INTE är särskilt synd om honom! Varpå han helt enligt skolboken försöker bli ARG (à la Missförstådd Man) men det är han för trött för. Försöker svära/klaga samtidigt. Be my guest. Olycklig är han inte.

2.50 Ylar och försöker ropa. Jag går nu till dörren efter att JAG fått nog och ger småarg ramsa, s k pangramsa x4, han halvtystnar och jag mjuknar som till bekräftelse på de sista 2, men då gapas det genast argt/trött. Sätter på musik och gör ljud.

2.55 Hurtig ramsa x4, han lyssnar men VILL inte lyssna, hostar och klagar, försöker tydligen kräkas eller låta så; VÄLDIGT synd om. Tycker inte jag. Och det är det han behöver förstå – att det är trevligare att ligga skönt och sova så gott. Ska kolla honom (gå in) nästa gång, men då blir det raskt, tyst och effektivt. Och då blev det tyst! (Typiskt.)

2.57 Bekräftelseramsa x4 – som han tar emot, helt tyst. Ska lägga rätt om 10 min.

3.05 Dit hann vi inte! Plötslig protest/fråga, ramsa x4 både hurtig, glad och bestämd. Han hojtar under den men tystnar efteråt… Smågnäller lite svagt nu.

3.06 Får en bekräftelse som han tar emot, helt tyst.

3.08 Ny sur fråga/protest. Nu får han vara i fred, han vet vad som gäller nu – att han INTE kommer upp och ingen kommer in (”på natten händer ingenting”). Åter väntar jag tills JAG fått nog, om han alltså envisas här.

Den här lille älsklingen är inte rädd och inte förtvivlad. Han är bara ”räddad” femtioelva gånger för mycket och tror att han inte KAN – någonting!

3.14 Får en ramsa i rätt likgiltig ton x4 medan jag är på väg till de andra 17 bebisarna, alltså inte i dörrspringan utan i förbifarten. Tystnar genast och är tyst hela ramsan, ungefär som om han tänkte: ”Jaja, bättre än inget.” Men nu är vi inte i underhållningsbranschen! Resten får han gnöla ur sig bäst han ids. Av och till försöker han ”prata” respektive är tyst respektive smågnölar, mycket svagt nu. Tystnar, han får ingen bekräftelse här, det fick han nyss. Väntar 10 min…”

2a natten:

”3.55 fick han den – och lyssnade med hoppfulla underhållningsöron! I tystnaden efteråt hördes tydligt hans besvikelse att det inte blev mer! Nu har jag dragit lite i lådor och satt på nyårkonserten (2001) som han gillar. Den får han sova till vare sig han vill eller ej… Dvs JAG är vaken men har mitt liv i gång (”bössan laddad”) men HANS morgon har inte kommit än. Vill han ligga vaken och ha tråkigt är det hans problem.

Ingen ”hör”, ingen räddar, ingen tycker synd om honom, han har det ju underbart! (Förmodligen sitter han upp. Jag aktar mig för att se efter så länge han är vaken.) Musiken är så hög att han verkligen ska fatta (tro!) att ingen ändå hör honom. Han klagar av och till men det är inget ledset över det, bara surt/trött yl. Här SKA han somna om själv, och det får ta den tid det tar. Han växlar mellan yl och tystnad.

Under andra låten, en wienerpolka, är han tyst längre och längre mellan de små ylandena som jag tjuvlyssnar till utifrån verandan, vid hans öppna fönster… Han är mycket trött och svag i sina protester som mest låter som för sakens skull. Förmodligen står han upp nu, så länge han orkar. Men han kan sätta och lägga sig själv. Han behöver lösa denna sin lilla livskris själv. Så jag ska verkligen sluta koncentrera mig på honom och återgå till datorn i stället! Behöver han verkligen hjälp lär jag höra det! ”

Det är alltså ett litet barn hon pratar om här. Inte en vuxen man som ”svär” och ”gormar argt”. Ett litet barn med behov av trygghet. Ett litet barn som skriker försöker kommunicera på det enda sätt han kan. Han ”ylar”, ”protesterar” och ”frågar” inte, han gråter. Han ”gnölar” och ”klagar” inte, han gråter. Han ropar på sin förälder. På den som ska få honom att känna sig trygg.

En bebis kan inte tänka manipulativt och långsiktigt och kan därför inte ”lära sig att skrika för att få som den vill”. Visar bebisen med tydlighet att hen inte trivs med situationen så tar man upp hen och hittar en lösning som hen trivs med.

Kategorier
barn & föräldraskap

När bebisen inte sover”som den ska”, vad betyder det egentligen?

Som småbarnsförälder är det som sagt ett jävla hjältedåd att överleva vardagen och då tar man ofta till vilka knep som helst. Innan jag fick barn var jag otroligt oförlåtande kring detta men idag har jag full förståelse för alla ”misstag” och ”dåliga val” som föräldrar gör. Jag gör miljoner själv. Men nånting jag gärna pratar mer om är synen på barn. Synen på att barn ska anpassas till oss vuxna, dresseras, fogas och formas om för att inte vara till besvär och det tillsammans med osäkerheten man känner och tröttheten man drabbas av kan vara ödesdiger för ett litet barns trygghetsutveckling. 

En klassiker är ju sömnen. Bebisen sover inte som hen ska, fast egentligen har man ingen aning om hur en bebis naturliga sömn ser ut, utan man bara antar att den sover dåligt för att den vaknar flera gånger per natt. Jag tror en vanlig missuppfattning är att barn ska sova ett visst antal timmar per natt och gärna i sträck. Då blir man lätt frustrerad av att det inte funkar. Så då tar man till metoderna. För bebisen måste ju få sova. JAG måste ju få sova, jag blir ju galen, inte har jag tid att sova på dagen med bebisen för då ska jag hinna med allt det här…. och så intalar man sig att detta är för allas bästa. Och då blir det lättare att strunta i att magen känns som en knut och att bebisen gråter förtvivlat.

Men grejen är att bebisars sömn inte alls är som vuxnas och att din bebis inte alls sover dåligt för att hen vaknar ofta. Jag förstår att du är trött som fan och där behöver varje familj hitta ett sätt som funkar, men jag tror att vetskapen om hur barns sömnrytm ser ut kan hjälpa en att slappna av lite mer. Jag önskar att BVC var mindre benägna med snabba lösningar och mer intresserade av att hjälpa föräldrar hitta knep i vardagen som underlättar den här första jobbiga tiden som också är så känslig för barnets utveckling.

Hur tänker ni kring bebisar och sömn? Hur hanterade ni första tiden? Jag känner en familj som höll stenhårt på rutiner där bebisen skulle lära sig sova vid samma tid varje kväll och som de kämpade på, nedbrytna, uttröttade, utbrända… och när de till slut bara sket i allt och lät bebisen bestämma så blev allt plötsligt mycket enklare.

Själv hade jag en första bebis som skrek oavbrutet på kvällstid och var omöjlig att lägga ifrån sig så för att få nån slags egentid eller liv så började jag natta i soffan. Sen satt eller låg jag bredvid hela kvällen medan jag kunde titta på TV och amma när det behövdes. Innan hon föddes hade jag nån vision om egen säng men oj, den vanföreställningen tog hon snabbt ur mig!

IMG_1750.JPG
Lilla Ninja.

Kategorier
barn & föräldraskap

När bebisen inte sover ”som den ska”, vad betyder det egentligen?

Som småbarnsförälder är det som sagt ett jävla hjältedåd att överleva vardagen och då tar man ofta till vilka knep som helst. Innan jag fick barn var jag otroligt oförlåtande kring detta men idag har jag full förståelse för alla ”misstag” och ”dåliga val” som föräldrar gör. Jag gör miljoner själv. Men nånting jag gärna pratar mer om är synen på barn. Synen på att barn ska anpassas till oss vuxna, dresseras, fogas och formas om för att inte vara till besvär och det tillsammans med osäkerheten man känner och tröttheten man drabbas av kan vara ödesdiger för ett litet barns trygghetsutveckling. 

En klassiker är ju sömnen. Bebisen sover inte som hen ska, fast egentligen har man ingen aning om hur en bebis naturliga sömn ser ut, utan man bara antar att den sover dåligt för att den vaknar flera gånger per natt. Jag tror en vanlig missuppfattning är att barn ska sova ett visst antal timmar per natt och gärna i sträck. Då blir man lätt frustrerad av att det inte funkar. Så då tar man till metoderna. För bebisen måste ju få sova. JAG måste ju få sova, jag blir ju galen, inte har jag tid att sova på dagen med bebisen för då ska jag hinna med allt det här…. och så intalar man sig att detta är för allas bästa. Och då blir det lättare att strunta i att magen känns som en knut och att bebisen gråter förtvivlat.

Men grejen är att bebisars sömn inte alls är som vuxnas och att din bebis inte alls sover dåligt för att hen vaknar ofta. Jag förstår att du är trött som fan och där behöver varje familj hitta ett sätt som funkar, men jag tror att vetskapen om hur barns sömnrytm ser ut kan hjälpa en att slappna av lite mer. Jag önskar att BVC var mindre benägna med snabba lösningar och mer intresserade av att hjälpa föräldrar hitta knep i vardagen som underlättar den här första jobbiga tiden som också är så känslig för barnets utveckling.

Hur tänker ni kring bebisar och sömn? Hur hanterade ni första tiden? Jag känner en familj som höll stenhårt på rutiner där bebisen skulle lära sig sova vid samma tid varje kväll och som de kämpade på, nedbrytna, uttröttade, utbrända… och när de till slut bara sket i allt och lät bebisen bestämma så blev allt plötsligt mycket enklare.

Själv hade jag en första bebis som skrek oavbrutet på kvällstid och var omöjlig att lägga ifrån sig så för att få nån slags egentid eller liv så började jag natta i soffan. Sen satt eller låg jag bredvid hela kvällen medan jag kunde titta på TV och amma när det behövdes. Innan hon föddes hade jag nån vision om egen säng men oj, den vanföreställningen tog hon snabbt ur mig!

IMG_1750.JPG

Lilla Ninja.