Kategorier
barn & föräldraskap

Skrik och skäll är det nya aga

Började morgonen med att skrika åt ett av barnen som segade på och sket i att nej bussen väntar inte på dig, du måste bli klar och gå i tid om du ska hinna. Och till slut fick jag skicka iväg syskonet själv och då blev det stora tårar för nu ville hen till skolan. Så det var bara att ta hen i handen och springa ikapp syskonet. Jag är så trött på det här och på mig själv.
Jag vill inte vara en jävla skrikmorsa. Jag vill utöva ett nära föräldraskap med respekt och kärlek och tålamod. Det finns ingen kärlek i att skrika och skälla. Att skrika och skälla är det nya aga. Man slår med orden och rösten och det skadar barnens självkänsla. Och det är inte läge för er att försöka trösta mig nu, för så är det. Så funkar det. Theres no way around that. Jag vill hitta ett annat sätt att ta itu med situationer när det blir stressigt som inte inkluderar skrik eller skäll eller annat negativt beteende.
In other news så fick jag précis veta att de äldre pojkarna på skolan har börjat tafsa på flickorna. Köra in fingrar mellan skinkorna och ta dem på rumporna. N hade inte utsatts eller märkt nåt men jag ska försöka prata mer med henne senare idag så hon förstår vad det handlar om och att det inte är ok och att hon ska säga till en lärare när det händer. Andra föräldrar var ursinniga (såklart) och skulle se till att skolan jobbar aktivt mot det. Det är så skönt att bo här i byn, vi har bra kommunikation och verkar vara på samma sida i dessa frågor och tar ofta itu med sånt här tillsammans.
Nu ska jag iallafall äta frukost och sen ska jag måla på min tavla och sen förhoppningsvis sova lite till.
Hur var er morgon?

Kategorier
feminism & genus

Mäns totala blindhet inför de övergrepp deras polare utövar

Alltså den senaste tiden så har ju kvinnor berättat om övergrepp de utsatts för, genom typ hela sina liv, vi har berättat om hur killar inte bara tafsar på krogen utan om pojkar som begår övergrepp i skolan, om killar som i gäng trycker in en i hörn och sliter i kläder och klämmer på bröst och kör upp händer mellan benen. Nån enstaka snubbe har också kommit ut (som en hjälte) som f.d tafsare och bekräftat det kvinnor tjatat och ältat i snart tusen år men ändå… alltså, ändå så är detta de vanligaste reaktionerna vi får:

måns manskultur 2 måns manskultur 3 måns manskultur 5  måns manskultur månsmanskultur 4

Finns inte! Lalalala jag har inte sett det! Inte vi iallafall!

Här har vi en del av problemet med vår våldtäktskultur: den totala blindheten från övriga män. Alla känner nån som utsatts för övergrepp, men inget känner en kille som tafsar eller våldtar. Det är nån annan som tafsar, (förslagsvis fem inhyrda killar från mars) inte vanliga schyssta killar, inte MINA kompisar iallafall för det har jag aldrig sett och om jag sett det så skulle jag faktiskt säga ifrån!

måns manskultur hade jag sett

Alltså, handen på hjärtat, jag kan ärligt säga att jag aldrig någonsin varit med om att män ifrågasatt tafset jag utsatts för. Tvärtom har det brukat heta ”inte så farligt” men allra oftast har det inte registrerats alls även när de bevittnats.

Jag minns när jag var runt tolv och ofta hängde med äldre killar hemma hos dem. Ibland var det fest, ibland var det bara filmkväll men av nån anledning – så fort sällskapet blev lite för stort – så var det alltid nån som slängde mig över axeln och helt sonika bar in mig i ett mörkt rum tillsammans med flera andra där det slets i kläder och grävdes under tröjor och i byxor. Jag skrev och slogs. Och de skrattade.

Alltid var det nån tjej som sa ifrån och hjälpte mig. Aldrig killarna. De skrattade bort det. Jag också efteråt men fy fan vad rädd jag blev, hur otryggt det alltid kändes och hur ambivalent det också var för flera av dem var ju mina vänner, killar jag tyckte om och hade kul med annars. Skulle det vara så här? Var det så här det såg ut? De ser mig ju? Jag var tolv år, vad fan visste jag? Och hur detta påverkade min självbild och min uppfattning om världen och kvinnor och mäns rätt till våra kroppar. 

Jag minns när jag berättade om dessa tillfällen utanför gruppen, hur killarnas flickvänner fick veta vad jag sagt till andra och sedan skällde ut mig på skolan mitt bland alla, sa att det aldrig hade hänt och att jag skulle sluta snacka så jävla mycket skit. Jag minns att flera av dessa utskällningar och konfrontationer skedde framför de som faktiskt bevittnat allt men inte en käft sa nåt. Inte jag heller, jag bara skämdes, tog på mig skulden och fann mig.

Alltså fy fan vad förbannad jag blir när jag tänker på det här. Dessa killar har barn idag. Undra hur de resonerar kring det här nu.