Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Hur lär vi oss att vara trygga i oss själva när alla andra talar om för oss att vi behöver förändras?

Men som vanligt när man diskuterar träningshetsande och hur vi bidrar (eller låter bli att bidra) till det så dyker det upp ett dussin klämkäcka människor som ba ”men vi får väl bygga upp vår självkänsla så vi inte påverkas!” Typ som att vi inte ska försöka påverka människor att tänka på vad de säger eller för ut, utan istället lägga den energin på att göra alla trygga i sig själv istället.

Exempel:

Om all den energi och det fokus som läggs på att peka finger åt varandra istället hade lagts på att stärka och lyfta både oss själva och andra (men aldrig på andras bekostnad) så hade alltihop varit ett icke-problem. Lösningen är inte att bestämma vem som har rätt att säga vad, lösningen är att bygga så trygga människor att de står starka i sig själv och sitt eget värde oavsett andras uttalanden och åsikter. Ska vi inte börja lägga fokus på det istället?

Jag undrar hur man gör det? Hur bygger man självkänsla när man konstant uppmanas att hata sin kropp och sig själv? Hur bygger man trygga välmående människor om hela samhället och alla vi i det konstant talar om för varandra att vi inte duger som vi är? Det är liksom lite det som är poängen i mina inlägg när jag uppmanar till ansvar och eftertanke.

Min poäng är att man blir inte stark och trygg av att ta bort det som gör en svag, för det kommer alltid att finnas något nytt som tar dess plats. Den enda vägen ut ur problemet är att hjälpa varje enskild människa att bli stark utifrån sig själv, oavsett vad omvärlden bjuder på.

Det handlar inte om att man blir ”svag” av att bombarderas av dessa budskap, det handlar om att det bryter ner. Skulle vi applicera samma resonemang på mobbing, typ ”ingen ide att få Kalle att sluta mobba Lisa för hon kommer ju ändå möta andra som mobbas eller är elaka, bättre att lära henne att bli trygg i sig själv” så skulle det ju låta helt absurt. Det här är faktiskt samma sak. Normer och ideal och krav mobbar oss och effekten är att vi lär oss att tycka väldigt illa om oss själva.

vikthets

Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Jag vet inga somär så jäkla tjatiga som de som pratar träning

Jag vet inga som är så jäkla tjatiga som de som pratar träning. (och kost) Kan de ens prata annat? (jo såklart men häng med nu va) Kan kvinnor prata annat? (JA! men….) Jag tycker att alla samtal med kvinnor jag ej umgås med regelbundet handlar om vikt, kropp, utseende, träning eller kost. Kvinnor liksom möts kring de ämnena, möts kring sitt självhat och sin kroppsångest. Varje jäkla fikarum, varje släktträff, varje sammanhang där kvinnor samlas. Samtidigt som löpsedlar och tidningsomslag och tv-program och bloggar och hela vår kultur fullkomligen väller över av samma budskap.

Nej visst, det är inte Lisa 35 bast som glatt gymmar tre gånger i veckan och instagrammar/bloggar om det som ensam står för hetsen, hon hetsar förmodligen ingenting alls alla gånger. MEN! (ett stort men)

Hon är en till kloss på ett monumentalt stort berg av vikt- och träningshets. 

När någon många ser upp till och som har en stor skara läsare skriver om sin egen vikt så påverkar det. När hon väljer att skriva exakta siffror som att hennes kropp inte mår bra av att väga mer än 70 kg så klart att det går rakt in hos någon som mig som väger mer. Och det spelar ingen roll att det inte är så mycket mer för det känns ändå. Fast att jag liksom inte ens är tjock så känns det. Och jag tänker att hon borde veta det. Sen får hon skriva om precis vad hon vill och jag fattar att hon inte menar att alla ska väga som hon eller att man är en sämre människa om man inte kör crossfit. Men medvetandet kring hur det påverkar kvinnor som läser saknar jag.

Det pratas inte bara träning och vikt generellt utan det är allt runtomkring, det är dagliga uppdateringar kring antal reps och antal vikter och mil som sprangs. Du kan koppla runkeeper till din facebook så den lägger upp din dagliga halvmara direkt i flödet för alla dina hundra + vänner och bekanta kan se (och like’a). Det är viktkurvor som ska visas upp och antal kilon som ska redovisas för hela offentligheten, ”måndagsvägning!”. Det är proteinshake’ar (mmm verkligen nyttigt med tillsatser och sötningsmedel mmmmm) och (kräks) shiapuddingar (nej bara nej) som ska instagrammas. ”Nu går jag till gymmet!” och så en hurtig bild för att en halvtimme senare uppdateras med bilder ur olika vinklar.

grejen är ju att de maler på oavsett vad andra tycker är intressant eller inte, alla måste höra om deras jävla gojibär och hur snabbt de sprang milen igår och hur mycket de har gått ner på sina jävla shakes

Jag har aldrig sett maken till masspsykos.

11872219_964456080267101_2054670029679789524_o

Bild gjord av Flickvänsmaterialet.

(*pga umgås med människor som inte pratar detta)

Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Jag vet inga som är så jäkla tjatiga som de som pratar träning

Jag vet inga som är så jäkla tjatiga som de som pratar träning. (och kost) Kan de ens prata annat? (jo såklart men häng med nu va) Kan kvinnor prata annat? (JA! men….) Jag tycker att alla samtal med kvinnor jag ej umgås med regelbundet handlar om vikt, kropp, utseende, träning eller kost. Kvinnor liksom möts kring de ämnena, möts kring sitt självhat och sin kroppsångest. Varje jäkla fikarum, varje släktträff, varje sammanhang där kvinnor samlas. Samtidigt som löpsedlar och tidningsomslag och tv-program och bloggar och hela vår kultur fullkomligen väller över av samma budskap.

Nej visst, det är inte Lisa 35 bast som glatt gymmar tre gånger i veckan och instagrammar/bloggar om det som ensam står för hetsen, hon hetsar förmodligen ingenting alls alla gånger. MEN! (ett stort men)

Hon är en till kloss på ett monumentalt stort berg av vikt- och träningshets. 

När någon många ser upp till och som har en stor skara läsare skriver om sin egen vikt så påverkar det. När hon väljer att skriva exakta siffror som att hennes kropp inte mår bra av att väga mer än 70 kg så klart att det går rakt in hos någon som mig som väger mer. Och det spelar ingen roll att det inte är så mycket mer för det känns ändå. Fast att jag liksom inte ens är tjock så känns det. Och jag tänker att hon borde veta det. Sen får hon skriva om precis vad hon vill och jag fattar att hon inte menar att alla ska väga som hon eller att man är en sämre människa om man inte kör crossfit. Men medvetandet kring hur det påverkar kvinnor som läser saknar jag.

Det pratas inte bara träning och vikt generellt utan det är allt runtomkring, det är dagliga uppdateringar kring antal reps och antal vikter och mil som sprangs. Du kan koppla runkeeper till din facebook så den lägger upp din dagliga halvmara direkt i flödet för alla dina hundra + vänner och bekanta kan se (och like’a). Det är viktkurvor som ska visas upp och antal kilon som ska redovisas för hela offentligheten, ”måndagsvägning!”. Det är proteinshake’ar (mmm verkligen nyttigt med tillsatser och sötningsmedel mmmmm) och (kräks) shiapuddingar (nej bara nej) som ska instagrammas. ”Nu går jag till gymmet!” och så en hurtig bild för att en halvtimme senare uppdateras med bilder ur olika vinklar.

grejen är ju att de maler på oavsett vad andra tycker är intressant eller inte, alla måste höra om deras jävla gojibär och hur snabbt de sprang milen igår och hur mycket de har gått ner på sina jävla shakes

Jag har aldrig sett maken till masspsykos.

11872219_964456080267101_2054670029679789524_o

Bild gjord av Flickvänsmaterialet.

(*pga umgås med människor som inte pratar detta)