Kategorier
barn & föräldraskap

Att sätta sig själv före barnen och vikten av trygga rum där kvinnor kan prata om förbjudna känslor

Apropå människor som koketterar med sin uselhet som föräldrar. (Ok det gör jag kanske också emellanåt om jag ska erkänna, men mest för att jag vill lätta upp stämningen lite och ge er, mina läsare, en känsla av att vi alla är ganska mediokra ibland och att ni inte är ensam i er uselhet men att vi är bra ändå. Jag hoppas iallafall att vi är bra ändå!) så såg jag häromdagen att Malou hade nåt program där Kerstin Thorvall kom på tal och jag tycker det hänger ihop lite med det här ämnet.

Även om Kerstin aldrig uttalade att hon önskade bort sina söner så fanns det där ändå på nåt sätt om man ska tro sonen Gunnars berättelser. (Tror även att en av hennes andra söner skrivit om henne?) Han och bröderna var i vägen för Kerstins liv och behov och det påverkade dem djupt. För det gör det ju, oavsett om mamma eller pappa skriver krönikor eller böcker om det så genomsyrar det ju ändå relationen mellan barn och föräldern.

Nu var tiderna annorlunda på den tiden och som kvinna hade man inte mycket val. Man förväntades vara fru och föda barn. Att Kerstin tog för sig av livet var befriande, framförallt för hennes kvinnliga läsare. Hon förnekade sig inte. Hon gjorde som hon ville och sket i tidens konventioner och det tycker jag är fantastiskt såklart.

glädjeflickorna kerstin thorvall
Men så fanns det små barn där i bakgrunden, vars behov alltid kom sist och som inte bett om att få stå tillbaka medan mamma självförverkligade sig själv. (Och vart fan är papporna??)

Är man så oerhört självupptagen som hon så blir man elak. Det fanns ingen annan verklighet än hennes. Var jag ledsen, var hon tusen gånger ledsnare. Var jag sjuk var hon sjukare. […] När Kerstin just hade dött frågade prästen mig om jag älskade henne. Jag svarade nej. Jag kände mig hel. Ärlig. Jag behövde inte ljuga mer. Jag tänkte att nu stänger vi boken. Äntligen ska hennes arv av självupptagenhet, av excentriskhet och spärrlöshet få ett slut”
– Gunnar Falk om mamma Kerstin

Det påminner lite om Anna Wahlgren och boken som hennes dotter Felicia skrev för ett par år sen. Där var hon, föräldern som ville leva, festa, älska, ha kul, resa, göra sitt och självförverkliga sig själv och där barnen kom i vägen och därför fick lära sig stå tillbaka. Och återigen dessa ständigt frånvarande osynliga ickeexisterande pappor. (som också alltid kommer undan med att vara usla) Tänk om de faktiskt var där? Om de tog halva ansvaret, vad skulle det ha för konsekvenser för mammorna? Skulle saker ha sett annorlunda ut? Skulle mamma orkat mer? Funnits där mer? Varit annorlunda? Jag är övertygad om det, kanske inte helt och hållet eller i alla fall, men för många tror jag det bär och brister i att man aldrig någonsin får ett endaste andrum, att man förväntas bära bördan själv och är man redan kluven i frågan sen innan tror jag ensamansvaret kan bli för mycket.

ångra barn ångra barn2 ångra barn3

Ingen vet riktigt var mamma är. När kommer hon hem? […] Simon har precis lärt sig gå och drar Agnes i byxorna. Men hon vet inte. Istället säger hon till oss att det är dags att gå och lägga sig. Fast först borsta tänderna. Det var tur att mamma gav henne allt ansvar, för hon är bra på det. Fast hon bara är nio år.

– Ur Felicia förvann

Om jag ska återgå till föräldrar som ångrar sina barn så vill jag förtydliga att jag tycker det är ett stort problem att vi har en så pass stark barnnorm och att denna behöver göras upp med. Här tror jag vi alla är delaktiga tyvärr, jag vet att jag varit det. Att jag sagt saker som att ”man ångra inte barnen när de väl är födda” i diskussioner med kvinnor som tvekar. Att jag i samtal om abort peppat kvinnor som står med ena foten på vardera sida att välja barnet med samma dravvel. Att jag frågat kvinnor om och när de vill ha barn. osv.

Jag tror också att det är viktigt att vi skapar trygga rum för kvinnor att prata om dessa tabubelagda känslor, och det är ju möjligt utan att det drabbar barnen. Att få ventilera på rätt plats kan förmodligen hjälpa en att bli en tryggare bättre förälder. Skuld och skam brukar som vi vet inte funka så bra.

bedtime

Halleluja!

Boken som Corinne Maier skrev och krönikan av Isabella Dutton är kanske viktig också, framförallt för kvinnor som tror de står ensamma och kan säkert i förlängningen hjälpa kvinnor att ta rätt beslut innan det blir försent. (och därmed skydda ofödda barn från att födas oönskade.) Men dessa böcker bör skrivas under pseudonymer för att bespara barnen de konsekvenser som skrivandet medför. Precis som trygga rum för kvinnor inte är öppna för allmänheten. Vi behöver alla nånstans att ventilera det fula och med dagens sociala medier och forum så har vi en möjlighet vi inte hade tidigare.

Jag vill avsluta med att länka till en fantastisk text skriven av briljanta Sara Abdollahi: ”Jag föder hellre text än barn”.

Att kvinnan är en behållare som ska bära och föda, producera och leverera barn […] Att jag inte skulle vilja eller kunna få barn finns inte på kartan. Jag föddes kanske inte som kvinna, men nu ska jag genom övertalning bli kvinna. Och enda sättet verkar vara genom att min kropp bär och föder barn. Så iscensätts min kropp som den reproduktiva kvinnokroppen.
Alltid har kvinnans kropp varit ett slagfält, där striden står mellan att äga eller ägas, bestämma själv över, eller att bestämmas över. Tanken på den icke-födande kvinnan är provocerande.