Kategorier
feminism & genus

Mäns våld och sexism är så normaliserat att vi inte ser det fast det sker mitt framför ögonen på oss

Jag är så fruktansvärt trött på att få höra att det är få män som begår sexbrott, tafsar eller kränker kvinnor. typ ”Ja det är en majoritet män som gör detta, men majoriteten av alla män gör det inte”. Nä det kan man ju tro men det är ju inte sant alls? 
Om man öppnar ögonen så ser man att det tvärtom är en hel kultur där män bortförklarar, skrattar åt, skojar om, ägnar sig åt detta. Till och med de schyssta killarna vi är polare med som tafsade lite den där gången fast han var ju jättefull eller jag kanske bara missförstod och Kalle är inte alls sexist, men ibland skojar han om att kvinnor är dumma och om våldtäkt fast han är ju medveten om att det är problematiskt och alla dussin miljoner jävla snubbar som konstant backar och försvarar sina polare när nån jävla hora som legat med halva stan påstått att han tafsat eller våldtagit eller slagit eller …

Minns hur jävla ensam jag kände mig när mitt ex alla jävla polare (minus typ en eller två) backade upp honom när jag vid få tillfällen antydde att han inte var snäll. Inte han. Aldrig. Du ljuger. Vi känner honom. VAR DE BLINDA?
Och hur jävla utsatt man alltid är där män är i grupp, hur tryggheten försvinner i ett nafs för att man vet, MAN VET, att det alltid är nån jävel som kommer bete sig olämpligt och att INGEN av hans polare eller nån annan kommer säga ifrån eller ens lägga märke till det. INGEN alls.
Och män som ba ”alla män gör inte så!” Vad fan vet du om det? Män saknar den sortens erfarenhet. De har inte tolkningsföreträde. De ser inte för de vill inte se och för att de är en del av det och det försvarar man in i det längsta för man (de) pallar inte att inse att de faktiskt inte är så jävla schyssta som de tror.
”Vadå menar du att män inte ser det våld som andra män begår? Hallå det gör vi visst!” Precis som ni ser våldtäkter. Ni ser det grövsta av det grövsta. Ni ser det extrema som  inte går att blunda för. Överfallsvåldtäkten men inte tjatsexet. Den grova misshandeln men inte knuffarna, och hallå Kerstin är ett jävla rivjärn, inte konstigt att Ove tappar humöret. Tafs bortförklaras som komplimanger eller misstag. Våld förminskas hela tiden. Inte så farligt. Ta inte åt dig. Inte allvarligt. Hallå lite måste ni tåla.
Jag har inte träffat en endaste man som inte är problematisk på detta sätt. Inte en enda. Jag blir besviken hela tiden även fast jag inte borde bli det för jag vet bättre nu. Efter tio år som aktiv feminist i samtal varje dag med andra kvinnor så har jag förstått hur omfattande det är, och hur vi själva – inte bara snubbarna – bortförklarar och förnekar det för oss själva. Hur vi lärt oss att inte se. Gissa hur många kvinnor jag snackat med som först påstått att de aldrig utsatts för sexuella trakasserier men efter några samtal när poletten trillat ner och ögonen öppnats inser att va fan, det där som han och han och han sagt och gjort är ju fan inte ok alls?
Lite migränsvammel här men jag blir så frustrerad. Så jävla ledsen på att sån stor del av oss alla fortfarande är stenblinda inför problemet. Och hur fasiken ska vi ens börja ändra saker då? Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag famlar i mörkret.
skarmavbild-2016-09-10-kl-13-04-02
Nu så har jag ju killkompisar jag tycker mycket om och de är mer än sitt problematiska beteende. De har fina sidor, massvis med sådana till och med och jag gillar det och tycker om att hänga med dem och de har vettiga värderingar och åsikter osv, men vi kan fan inte förneka längre. Houston we have a fucking problem.