Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Förbjudet med bantning hemma hos oss

I en diskussion på facebook så frågar en person hur man ska hantera bantande föräldrar. Huruvida hen menar sina egna föräldrar eller föräldrar generellt framgår inte men svaren bemöter båda scenarion.
 
Jag växte ju upp med en bantande mamma och precis som många andra så har det format mycket av min egen självbild, kroppsuppfattning och synen på andras kroppar.
 
Ibland tänker jag också att jag ska banta. Ordet banta är ju fult nu för tiden så folk använder ju generellt omskrivningar för att intala sig själv att de inte bantar. Hur ofta hör man inte det? ”Man ska inte banta, man ska ändra livsstil!” (alltså ursäkta men hahahaha) De bantar inte, de tänker alltså på vikten eller kosten istället.
 
Men jag tänker som sagt på det ibland. Självhat och förakt för den egna tjocka kroppen är svårt att göra sig av med, men sen tänker jag på barnen och bland det finaste man kan ge sina barn är ett hem och en uppväxt utan bantande föräldrar. Så då släpper jag de tankarna.
 
 
Bantning är nämligen strängt förbjudet i vårt hushåll. Skulle min man börja banta så får han sköta det på arbetstid helt enkelt om jag inte lyckas få honom på bättre tankar.
 
Hemma äter alla det som serveras, i den mån man inte spyr rakt ut pga äckligt dvs eller allergi. Om nån som hälsar på bantar eller förlåt ”tänker på vad de äter” så får de dölja det och hålla klaffen om det. Inget snack om smal eller ”vad tjock jag är” eller ”hålla igen” eller ”tänker på vad jag äter” tillåts heller. Då säger jag ifrån. Har fått göra det vid några tillfällen. ”Jag vill inte att ni pratar kropp och vikt så mina barn hör” brukar jag säga. Det respekterar alla.
 
Hur tänker ni kring det här?