Kategorier
Titta jag ammar!

Föräldrapod om amning

Nu drar jag och Anna // Apan Satt i Granen in till stan för att snacka in en podcast om amning. Det är en del av ett större projekt där flera föräldrabloggare kommer att spela in två program var om olika aktuella ämnen. 
 
Vi har ju redan ett ungefärt upplägg men är det något ni tycker att jag borde tänka på eller ta upp? Ni har ungefär en timme på er att komma på nåt. Efter det får ni diskutera sakfrågan sinsemellan istället!
 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Föräldrapod om amning”

En grej jag tänkt på är barnets "makt" i amningen, det handlar inte bara (knappt alls?) om oss som kvinnor, och vad vi vill och inte vill (vilket man ibland kan tro av de värsta amningsförespråkarna), utan även om vad bebisen vill! Vissa bebisar vill bara amma på höger sida, vissa vill amma jämt, andra vill amma små stunder, andra vill amma länge – jag trodde liksom att jag skulle bestämma mer över mina boobs som ammande mamma! 😉 kanske en tanke att skicka till blivande mammor? För mig blev det också en liten sorg i detta, min etta ammade jag i två år, och tyckte det var fantastiskt, min tvåa ville inte amma efter det att han fick riktig mat (6-8 månader typ), jag ville fortsätta men hen bara vägrade, trots intensiv övertalning…. Kram och lycka till! Det kommer att bli strålande!

Något som sällan tas upp är skuldbeläggandet som sker av oss som inte kan amma (producerar ingen mjölk). Det känns som om det är två läger, de som är så för amning att de i princip anser att man är barnmisshandlare om man inte ammar och så de som är emot och verkar tycka att det är äckligt och opraktiskt. Det finns inga nyanser i diskussionen. På BB fick vi inget stöd alls när det framkom att ingen mjölk producerades utan jag pressades att amma ett barn som var hysteriskt av hunger och fick bara ett telefonsamtal dagen efter vi åkt hem från BB "att du kan la ge ersättning då"… och då fick man ingen info, råd eller stöd i det.

Svar:
Nu har jag aldrig upplevt din sida av saken och saknar helt erfarenhet, men en sak som jag lagt märke till är att många tar illa vid sig av att man talar om amningens fördelar osv även UTAN att man aktivt skuldbelägger. Förstår du hur jag menar? Jag upplever ofta att många mammor som inte ammat blir arga på mig och känner sig anklagade när jag pratar om amning positivt. Kan det inte vara en slags överkänslighet som gör att man tolkar in skuld?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Prata om det faktum att man aktivt kan välja bort amning för man inte vill vara låst vid sin bebis 24h/dygnet utan skapa mer frihet för sig själv, mer närhet mellan pappan och bebisen och ett mer jämställt förhållande. Det är ju inte så konstigt att små barn/bebisar är "mammiga" när mamman sällan lämnar barnet alls de första 6 månaderna medans pappan har en helt annan frihet.

Svar:
Intressanta tankar, men jag håller inte riktigt med. När ett barn kommer in i bilden så innebär det en omställning för alla. Att välja bort delar av föräldraskapet funkar och är ok, men samtidigt måste jag fråga vad man egentligen tror att föräldraskapet handlar om? Det innebär ju en del uppoffringar. Detta gäller oavsett kön dock.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Min mening: Om amning funkar, great. Då ammar man när, var och hur barnet vill. Funkar inte amningen så löser man det också (hur det går till rent praktiskt vet inte jag, för jag hade turen med fungerande amning. ) Vill man inte amma? Då löser man det. Jag förstår inte varför ändra människor ska lägga sig i mitt eller andras barns matvanor över huvud taget. "Sköt dig själv och sikt i andra"Störs du av andras offentliga amning – ta dtii ansvar och gå därifrån eller vrid bort blicken.

Hoppas man slipper höra skuldbeläggande av de som inte kan amma av medicinska skäl, precis som Emma skriver ovan. Varför inte bara ge bra information om de bästa alternativen, och skippa skuldbeläggandet? Inte så kul att känna sig som en barnmisshandlare bara för att man, som i mitt fall, äter mediciner som inte är amningskompatibla. Jag tror verkligen att alla gör sitt absolut bästa för att vara bra mammor till sina barn.

Jag är fruktansvärt trött på diskussionen kring att om man väljer bort amning kan man leva mer jämställt (apropå Idas kommentar, som är en vanlig kommentar kring detta ämne). Jag har ammat båda mina barn men att leva jämställt har aldrig varit några problem för det och det har verkligen inte hindrat pappan från att skapa en nära kontakt. Många verkar vara så inställda på millimeterfördelning i alla olika aspekter. Mata varannan gång, byta blöja varannan gång, hämta på dagis varannan dag osv i oändligheten. När jag har ammat mina barn (och därmed haft ansvaret över matning) har min sambo tagit ansvaret över annat. Han har t.e.x gått upp varje natt och bytt blöja, gått runt med barnen varje natt då de varit ledsna och försökt lugna dem. Jag menar inte heller att det här är den ända vägen, men diskussioner kring att man inte kan skapa jämställdhet mellan föräldrarna och att mamma och pappa inte kan skapa samma närhet med barnet bara för att mamman ammar är helt absurd.

Anna, varje familj har sin egen jämställdhet att bygga och man självklart gör det på sitt sätt. Du och din familj hade ett allternativ, ni hade en uppfattning, Ida har en annat sätt at se på det. Om många familjer upplever att amningen blir en backlash för deras relation och deras jämställdhet så borde man inte avfärde deras erfarenheter.Den modellen som ni hade fungerade för dig men till exempel inte alls fungerar för mig. Och det handlar inte om "milimeterrättvisa" (vilket otrevligt sätt att förminska andras uppfattningar), snarare tvärtom, oftast brukar man i sådana fall prioritera ALLAs välmående

Självklart är alla metoder inte för alla familjer och alla har olika förutsättningar, något annat har jag inte påstått. Jag har inte heller avfärdat någons erfarenhet, jag har inga problem med att förstå att vissa kan tycka att amning är en fälla gällande jämställdhet, men den behöver ju inte vara det. Jag förstår inte heller varför du anser att jag förminskar andras uppfattning? Jag har en annan åsikt och har uttryckt den, vilket jag inte själv tycker att jag har gjort varken på ett hårt eller elakt sätt. Jag har läst om min kommentar flera gånger nu, men ser fortfarande inte vart jag avfärdar människors erfarenheter eller vart jag på ett otrevligt sätt förminskar andra uppfattningar?

Nu är det ju på tok för sent, men jag skulle tycka det vore intressant att höra vad du nu för tiden anser om att aktivt välja bort amning, bara för att man inte vill? Tidigare har du ju uttryckt en åsikt om "bit ihop och gör", känner du fortfarande så?

Anna: Jag förstår vad du menar och tror inte att bara för att mamman väljer att inte amma så blir man mer jämställd i sin relation. Däremot tror jag det kan vara en väg till att bli det. Det jag mest ville ta upp är diskussionen att aktivt välja bort amning. Det är väldigt mycket prat om att man inte ska skuldbelägga kvinnor som inte kan amma sina barn men folk verkar tycka att det är hemskt när man väljer att inte amma sina barn. Jag vet att det finns massa fördelar med amning och jag tycker själv att det är det bästa alternativet, jag tycker bara det är en intressant fråga.

Något som jag blev smått chockad över när jag fick mitt första barn var hur alla plötsligt tyckte att det var helt ok och deras sak att kommentera och diskutera och bedömma min kropp ( mina bröst) och hur jag ammade och tro sig kunna veta om jag har tillräckligt eller för lite mjölk till min bebis.

Nu hade jag bra med mjölk och amningen funkade bra, och då fick jag beröm för det! Det kändes ju helskumt, för dels tyckte jag inte folk hade med det att göra men framförallt så var det ju inget jag aktivt hade gjort. Men jag kände mig ändå lite som en " duktig kvinna" av det här berömmandet, och då kan jag ju bara tänka mig vad jobbigt det kan vara om man nu INTE kan amma, dvs att bli skyldbelagt konstant.

Tack för ditt svar Ida.:) Jag håller med dig om att man bör ta sin an diskussionen kring att man aktivt kan välja bort amning. Det är varje moders fria val och bör så vara. Jag vet personligen flertalet i min vänskapskrets som utåt sett har hittat på en anledning till att de inte ammar, där det egentligen beror på att de helt enkelt inte vill. Och den rätten ska de ha utan att skuldbeläggas.

Men är inte det största problemet egentligen att vården generellt är helkass på att ge saklig amningsinformation och hjälp om det uppstår problem med amningen?

De som inte vill amma av jämnställdhetskäl därför att kvinnan då gör något mannen inte kan göra kan jag absolut respektera. Förutsatt att de då i konsekvensens namn valt bort graviditet för den ena föräldern också och löst barnfrågan på annat sätt. Hur millimeterjämnställt är det om bara den ena föräldern riskerar skada, sjukhusvistelser och att vara en mindre effektiv arbetstagare under minst nio månader?

Svar:
Det största problemet med amningens vara eller ickevara är precis som du säger här; brist på information och kunskap. Felaktiga råd som sabbar amning osv.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

När jag tänker White Trash relaterar jag inte till "underklass" eller arbetarklass utan snarare till människor som i sin lathet inte orkat ägna sig åt utbildning snarare än de inte haft chansen/möjligheten. I mina ögon är någon som är White Trash inte speciellt intellektuellt intresserad och därför går du inte alls in i den benämningen.

Svar:
fast det är ju knappast en slump att de som är ”lata” och inte ”orkar ägna sig åt utbildning” är just från arbetarklassen. Det hänger ihop; ovilja, brist på motivation, ork, möjligheter osv.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

att välja bort amning pga jämställdhet anser jag lite korttänkt, då barnet är ett gemensamt ansvar hela dess liv finns mycket tid att vara jämställda.

amningen är något (de flesta) kommer att göra helt naturligt, både mamman o bebin vet instinktivt hur de ska göra o detta främjar, anser jag trygghet och anknytning.

har man problem med amningen o känner att man hellre löser det på annat sätt kommer det bli lika bra. men att välja bort något så naturligt och bra för att vara jämställda första året blir kortsiktigt och lite onödigt tycker jag. då barnet bör komma i första rummet, och har mamman inga problem brukar bröstet och sugandet tillfredställa det lilla barnet mycket bra under den första tiden.

jämlikt mellan föräldrarna bör komma efter barnets naturliga behov.

igen; om amningen känns bra o fungerar bra för mamman.

då man

Det handlar inte om att på ett något konstgjort sätt upprätthålla jämställdheten. Jag tror inte att familjen sätter sig vid bordet och säger "barnet ska inte ammas för att vi prioriterar jämställdheten". Jag tror att det betydligt oftare handlar om att alla i familjen ska kunna fungera, att ingen ska känna sig bitter, pressad, mest utsatt osv. Om en kvinna inte vill ha hela ansvaret för amningen, om hon upplever att det är för svårt för henne (av vilken anledning som helst: går inte, vill inte) så är det naturligt att man delat på det ansvaret och fixar så att partner kan mata barnet också.

Bet betyder inte att de som helammar är ojämställda, att del apå matningsansvaret är ett sätt att fördela ansvaret hemma.

Jag håller inte alls med Lisa att att välja bort amningen är korttänkt, oftast är det helt tvärtom: man tänker långsiktigt. Många kvinnor vittnar att de mår dåligt under amningsperioden, att de är utmattade, stressade. Många hamnar i postpartum depression. Så om man är medveten om att man som mamma mår dåligt av att ensam bära matansvaret så är det faktiskt långsiktig lösning att se till att ansvaret fördelas och att ingen familjemedlem hamnar i en långdragen depression.

Jag tror att du kan ha rätt att vissa tar illa vid sig även om man inte skuldbelägger, men det anser jag att många som tycker att amning är bra (tycker jag med btw, är ju konstigt att vara anti-amning då det ju är naturligt) också kan göra i en diskussion… Just kanske för att ämnet är så infekterat.

Överlag tror jag nog att de som ammar råkar ut för mer "skit" i vanliga livet, på stan, och så medan vi som inte kan (eller de som inte vill) far mer illa inom sjukvården.

Jag tänkte – när jag var gravid – att jag nog skulle amma typ sex månader.

Nähä, så funkade det inte; jag pumpade mjölk och vi matade i tre veckor. Oj, vad trött jag var, och så bära att ge upp – och OJ, INGEN AMNING – VAD PROVOCERANDE! (för vissa)

Fram till två års ålder ammade jag oblygt, med argumentet att WHO rekommenderar det.

Nu – vid tre års ålder – ammar vi "i garderoben".

LÅNGTIDSAMNING – OJ, VAD PROVOCERANDE! för de flesta, verkar det som.

Ett annat stor problem med amningen är att amningens fördelar överdrivs, att man påstår att bröstmjölken är ett mirakelmedel mot allting. 2009 när jag födde mitt första barn så delade ut MVC fortfarande broschyrer där man hävdade att amningen minskar risken för allergier vilket saknar vetenskapligt stöd.

Eller den där myten att amningen är avgörande för anknytningen…

Varför ser alla det svart eller vitt, varför inte delamma?, jag kan förstå att många känner att man önskar dela upp det. Jag del ammande och tycker det fungerade utmärkt. Jag började direkt när jag kände att amningen hade kommit igång, ca 4 veckor. Det har aldrig varit något problem att gå mellan bröstet och flaska. En del dagar ammande jag hela tiden och ibland var det mest flaska. Jag har verkligen tyckt att det varit underbart att amma och gjorde det tills hon var 7 månader. Slutade pga hon ville amma konstant på natt och varken hon eller jag fick sova annars hade jag säkert ammat längre.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *