Kategorier
Titta jag ammar!

Råd som kan sabotera amningen

Apropå nyfödda så tänker jag på amningen och de råd man får som nybliven mamma. Ofta av okunniga lekmän men lika ofta av okunniga professionella som vi litar på till hundra procent (och då förväntar oss att få råd som ska hjälpa oss) men som med sina felaktiga råd och utebliven fakta sabbar amningen för hundratals kvinnor varje år.
Är det inte amningsnapp som rekommenderas; ”använd amningsnapp så bröstvårtorna får vila” jaha och risken med det är att amningen blir störd och att bebisen ej lär sig ta ordentligt tag. Men ok.
…. så är det flaska: ”låt pappa ge flaska ibland, det funkade för oss” jaha men grattis till er då men ni hade TUR. Meanwhile så ratar andra bebisar patten till förmån för flaska. Till exempel jag. Jag ammade i en vecka tror jag. Sen ville jag hellre suga på flaskan där maten kom direkt istället för att bråka med ett bröst som krävde lite sugkraft för att leverera.
Och vanlig napp ses som en självklarhet och få är medvetna om de risker som alla dessa hjälpmedel faktiskt innebär för en fungerande amning. Nej såklart vill alla inte amma. Och iallafall inte alltid ”till varje pris” men för många är amningen viktig, så pass att man är beredd på att det blir obekvämt emellanåt. ”Använd napp så inte DU blir en napp”. Jo fast det är precis det man ofta måste vara om amningen ska funka bra. Men visst riskera andras amning med dina råd, gör det.
Eller sluta. Eller iallafall fråga vid osäkerhet: ”är det viktigt för dig att amningen funkar?” och ge sen råd efter det. Förutsatt att du vet vad fan du talar om. Nåt annat är fan elakt. Och inte ens när amningen kommit igång och funkar som den ska så är man safe. Amningen är nämligen alltid beroende av att bröstet stimuleras och varje gång du använder napp eller flaska är ett missat stimuleringstillfälle. Det påverkar produktionen. Många ”sinar” och fattar ej varför. ”Min mjölk tog slut!” eller ”jag hade för lite mjölk”. Därför att de ofta får råd som stör helt enkelt. Surt men sant.
Hur, när och om man ammar är ju såklart ett högst personligt beslut som ingen ska lägga sig i. Men det bör väl vara ett informerat sådant? Jag hade fan blivit skitledsen om min amning blivit sabbad av felaktiga råd som jag tillitsfullt anammat utan vetskap om de risker som kan tillkomma.
Har nån av er erfarenhet av amning som gick åt skogen?

IMG_3636.JPG
PS. Jag skiter såklart i om folk använder nappar eller ammar överhuvudtaget. Men jag skiter ej i när de som faktiskt vill amma får fel råd. Ibland känns det som att alla utgår från att ingen kvinna egentligen VILL amma och att vi bara gör det pga rådande norm (som är problematisk såklart och bör bekämpas) men många av oss vill det. Många av oss tycker det är värt smärta och obehag och många av oss vet att det är övergående och vill stå ut tills det funkar för att vi upplever att fördelarna väger upp allt det jobbiga.
Jag hade själv inga smärtfria amningsperioden. Ninja kunde inte ens ta tag. Jag fick knöla in bröstet i munnen på henne och hade stora sår och blåsor, det blödde och varade och ena bröstvårtan sprack. Jag fick flera mjölkstockningar och Ninja var konstant missnöjd, skrek och sög, skrek och släppte, vägrade ta tag och så vidare. Tamlin var enklare men jag fick svamp. Alltså har ni haft svamp i bröstvårtorna? Det kändes som glödande knivar. Hela tiden. Under amningen, efter amningen. Men det var värt det. Det lönade sig till slut. För mig. Jag tyckte det. Detta gör såklart INTE mig till en bättre förälder, that goes without saying, men det blir så jävla olyckligt när man utgår från att kvinnor alltid vill ha råd som underlättar amningen oavsett vilket pris det har.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Råd som kan sabotera amningen”

Amningen gick åt helvete med båda mina barn. Barnen har haft svårt att ta ordentligt grepp och har således bara sugit sönder mina bröstvårtor. Sjukvården tyckte det såg ”så fint ut så.” De rekommenderade att jag skulle pumpa och ge på flaska ibland och amma däremellan. Men när ungen fick i sig mer blod än bröstmjölk och jag satt och skrek av smärta när jag skulle amma så gav jag upp. Tyvärr förknippar jag bara amning med smärta och ångest, inget mys alls!

För mig var det flera saker som spelade in att amningen gick åt skogen med första barnet. För det första så sa personalen på BB att det var svårt att amma med såna indragna bröstvårtor som jag har så självförtroendet var inte på topp från början. För det andra var min son så trött att vi hade svårt att få honom att äta, och redan på dag 2 eller 3 sa personalen på BB att ”nu får han inte gå ner mer i vikt” (trots att han då ännu inte riktigt gått ner de 10% som jag i efterhand har förstått är hela normala). Som nyförlöst förstagångsförälder kändes det som om han skulle dö omgående om vi inte gjorde något så vi började med ersättning på flaska och efter det var det kört med amningen. Sonen var för lat för att ens orka försöka med något annat än flaska.
Sen kom barn nummer två och sög sig fast som en igel redan från början… Jag är så glad över att det funkade med barn två men jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag inte var envisare med barn ett. Även om jag vet att jag gjorde så gott jag kunde efter förutsättningarna då så kommer det alltid vara en tagg i hjärtat på mig.

Men gu vad koko! Vi har flaskat sen dag 1 och vårt barn gick också ner knappt 10% innan vi åkte från BB. De små har så små magar och så mycket energi går åt till att andas och hålla värmen, fick vi lära oss.

Inte personligen men har två mycket nära vars amning räddades av amningsnapp och stöttning med ersättning (i flaska) i början av amningen.
Ena tjejen ammade i ett helt år men utan amningsnappen i början hade hon fått sluta efter nån vecka.
Samma med ersättningen. Det behövdes tillägg under en kort tid annars hade hon aldrig orkat. Sen när det rullade igång helammade hon utan problem.
………

OM jag har erfarenhet av strulande amning. Jag visste att flaska kunde störa, jag undvek napp och ungen satt vid bröstet jämt.
I efterhand undrar jag var det gick fel. Troligen redan på BB. Jag hade nämligen läst NOLL om hur amning etablerades och lämnades mycket själv. Hon ammade inte på en gång efter förlossningen och jag tror först att framåt eftermiddan (hon är född vid 8 på morgonen) började man kolla vår amning. Får nästan ont i hjärtat när jag läser mitt första inlägg om vår amning (http://www.kejsarinna.se/2013/01/09/strulande-amning/)
Det slutade med så såriga bröstvårtor och infektioner att jag fick medicin. Hon fick liksom aldrig till greppet, jag var på amningsmottagningen 3 gånger tror jag och pumpade med dubbelpump. Till slut la jag ner för att jag mådde så dåligt och vi skulle flytta mitt uppe i allt.
Jag tror jag hade behövt mer hjälp redan på BB. Folk sa åt mig att kräva stöd på BB, men inte vilket stöd. Och när man på BB möts av ”det gör ont att börja amma” och man blöder redan då, ja då vet man ju inte riktigt vad man ska tro.
Tror också att jag trodde att reagerade på tidiga signaler men att jag faktiskt inte gjorde det. Typ letandet med huvudet och sånt. Jag reagerade nog först när hon började låta lite.
Amningen är mitt stora orosmoment inför tvåan. Förlossningen känns som en piece of cake i jämförelse, den går ju över. Men eftersom att jag pratar om amningen varje gång jag är hos BM nu så hoppas jag verkligen på bättre stöd. Och den här gången ska hon ha ätit, med svälj-ljud(!) innan vi åker hem. Jag kan ha en unge vid bröstet hela dagarna, men då ska hon fasen äta också!

Kan verkligen rekommendera boken Amning i vardagen! Oj, vad jag önskar att jag hade läst den under graviditeten. Tar upp allt verkligen, hur man matar med ersättning på ett amningsvänligt sätt så mjölkproduktionen stimuleras om man skulle bli tvungen, att amma adoptivbarn, tandemamning, historia kring amning, vanliga problem och lösningar och tips, verkligen ALLT man behöver veta för att vara så förberedd man kan.

Om man tvunget maste anvanda flaska ibland sa ar ett tips att luta den sa att den nastan ligger horisontellt – da far bebisen fortsatta att suga ordentligt sa att nagot kommer ut. Tror det finns speciella nappar for det har ocksa?

Min erfarenhet av rådgivning i mitt landsting är tvärtom; undvik att ge barnet napp, använd bara amningsnapp i undantagsfall och bara i ett par dagar i rad etc… Så rådgivningen beror kanske på var man bor? Samt på olika BM såklart.
Mina egna amningserfarenheter har varit olika; barn 1- smidigt! Barn 2- mjölkstockning och ont vid amning samt barn som bara ville liggamma = svårt att gå utanför dörren… Barn 3- än så länge (1månad idag) diverse problem tex mjölkstockning, SÅR/Jack i bröstvårtan.., ammade barn 1 och två fullt i 4 mån sen fick det bli gröt/välling.

Min amning höll på att gå åt skogen. Jag var så trött den första veckan efter förlossningen och höll på att ge upp pga stora sår på bröstet då min dotter hela tiden tog fel tag om bröstvårtan. Min räddning blev amningsnappen som jag fick av en barnmorska och när jag börja använda den så blev allt lättare. Fick massa andra tips innan dess om hur viktigt det var att hjälpa bebisen att hitta rätt grepp, men jag orkade inte ta till mig. Visst jag fick använda amningsnappen i nästan 2 månader innan jag kunde plocka bort den. Men det var så värt det. Helammade henne till 5 månader sen delammmade till 10 månader.

Åh jag har haft sån tur med min amning! Har funkat i stort sett felfritt med båda barnen. Fick mjölkstockning nu med andra och hög feber men det berodde nog på att hon är född i augusti och jag gick för tunt klädd.. Men jag är väldigt ensam bland mina vänner om en fungerande amning. Många har fått amningsnapp för att bröstvårtorna varit för små ingen verkar tala om hamburgergreppet eller hur man skall hålla bebis för att det ska bli så bra som möjligt. Väldigt få verkar också få tillgång till de hjälpmedel som finns för att få till en bättre utdrivningsreflex. Tråkigt tycker jag…
Däremot har min fungerande amning fått konsekvensen att inget av mina barn tagit flaska och vare sig ersättning eller välling har gått ned. Man blir rätt låst då.

Jag hade så gärna velat kunna amma mina två barn.
När jag var 18 gjorde jag en bröstförminskning, det var antingen den eller steloperation av ryggen. Kirurgen informerade mig om risken att inte kunna amma i framtiden, men jag tänkte inte på det då.
Jag försökte amma båda mina barn, men efter maratonamning i två veckor med första barnet och panikattacker efter en veckas amningsförsök med barn 2 fick jag tyvärr ge upp. Jag har viss mjölkproduktion, men tyvärr inte tillräckligt för att nära ett barn. Så jag fick gå över till flaska. Det funkade toppen, men än idag kan jag sörja att det inte fungerade att amma.

Jag håller helt med LD här, kvinnans önskemål måste stå i centrum när det gäller amning och om kvinnan vill helamma/delamma med mycket amning så måste vården vara tydlig om ett råd som kan hota amningen. Det kan fortfarande vara värt att ta detta råd för vissa kvinnor eftersom det inte alltid blir ett slut för amningen men kvinnan måste få veta detta. Jag vet inte hur många jag känner som fått höra att barn inte kan bli förvirrade av att få flaska, att napp inte stör amningen osv men det kan göra det samtidigt som det kan vara den perfekta lösningen för vissa kvinnor och barn.
På samma sätt måste kvinnor som tycker amningen är mindre viktig/egal eller inte vill amma alls måste kunna få råd som hjälper dem att hitta den amning de vill ha eller sluta/inte börja.

Jag födde tvillingar för fem år sedan och amningen gick åt skogen redan från början. Vi fick stanna kvar på sjukhuset nästan en hel vecka eftersom amningen inte fungerade. Varje gång ett arbetspass tog slut kom det nya sköterskor med nya råd, jag har nog aldrig varit så förvirrad i hela mitt liv.
Jag testade dubbelamning, amma ett barn i taget, amningsnapp, pumpa, ja allt som gick att testa kändes det som, men barnen fick inget grepp och gav upp efter några minuter eftersom de inte fick i sig nåt.
En del sköterskor tog bara tag i mina bröstvårtor utan att fråga och stoppade in i barnens munnar och sa ”såhär ska man göra”. En sköterska sa till och med att jag inte kunde amma eftersom jag hade konstiga bröst, vårtor som tittade nedåt (???).
När vi väl fick åka hem kände jag att jag äntligen kunde lyssna till mig själv och göra på mitt sätt. Tyvärr var barnen redan vana vid flaskan som vi var tvungna att ge eftersom de inte gick upp i vikt som de skulle.
När barnen var åtta veckor gamla slutade jag helt med amningsförsök och gav flaska på heltid. Det var med stor sorg, men samtidigt en oerhörd lättnad. Äntligen kunde vi gå utanför dörren och röra oss fritt. Innan hade jag suttit nästan dygnet runt med antingen ett eller båda barnen vid mina bröst.
Skulle jag få barn igen skulle jag göra ALLT annorlunda.

Åh vad jag känner igen mig! Jag fick dålig hjälp när mina tvillingar föddes, hittade cirka noll info om att dubbelamma. När jag till slut gav upp var det en lättnad med samtidigt en otrolig sorg. Men! Det var så underbart att kunna lämna huset. Jag tittar alltid på avundsjuka på de mammor som ammar sitt barn. Det ser så lätt ut (även om det inte behöver vara det) jämfört med att ha två små.

Jag har inga barn och några blir det nog inte inom den närmaste framtiden. Men jag vill ändå veta allt. Så jag kollade på 1177 vad gäller amning. Och de sa ”det är viktigt att barnet ligger i rätt position. Detta kan man få hjälp med på BB”. Varför talar inte de om hur man faktiskt ska göra, vad som generellt funkar och inte funkar?

Min amning gick mer eller mindre åt skogen för min bebis var så stor så redan på BB fick vi tilläggsmata med ersättning och till sist ersatte det amningen. Jag gillade att amma men bebisen började rata ena bröstet till förmån för det andra vilket gjorde det ena bröstet gigantiskt vilket kändes så där, ha! ha! Det var mysigt att amma men det gjorde inte mig så mycket att det tog slut heller egentligen. Det enda som upprörde mig var den skuldbeläggning som jag fick från andra mammor, främlingar som tittade med avsmak när jag gav flaska till en 3 månaders och det är inget jag inbildar mig. I och för sig så var det väldigt tydligt vid ett tillfälle och det räckte liksom. Bästa rådet fick jag av barnmorskan på BB som sa att jag inte behöver vara ledsen över att tilläggsmata om det egentligen var så att jag var ok med det för det viktigaste var att bebisen blev mätt. Det var skönt att höra, skuldkänslorna och känslan av otillräcklighet släppte direkt 🙂

För mig gick det skitbra att amma första tiden. Första suget på BB gjorde inte ont på mig. Kände att jag haft sån tuuuuur!
När tjejen var 2 mån vägrade hon ta bröstet. Jag pumpade varje dag i en månad och var nära att ge upp.
När hon var 3 mån ville hon liggamma ibland. Det gick bättre och bättre, men bara liggamma funkade (och funkar fortfarande). Fick rådet av min barnmorska att jag skulle ställa högre krav på min dotter och tvinga henne äta sittandes – NEJ TACK – ingen gallskrikande unge i famnen när jag kan hålla om henne och hon trivs.
Fick eksem och svamp på bröstvårtorna när hon var 6 mån. Har fortfarande eksem, men de hittar ingen lösning på det.
Nu vägrar dottern somna och somna om utan tutten i munnen, vaknar varje/varannan timme på natten. Till nästa ev barn kommer det viktigaste för mig vara att försöka få ungen att ta napp, ta flaska, ordna så att jag och pappan kan avlösa varandra mer, funkar amningen blir jag glad, men jag vill inte helamma igen, bara delarna. Alltså jag går snart in i väggen av sömnbrist 🙁

första barnet gick inte upp i vikt som hon skulle, så efter 2v fick vi börja ge tillägg, vilket hjälpte. Kunde delamma henne ändå till ca 5mån men sen ville hon plötsligt inte från en dag till en annan.
Andra barnet gick heller inte upp i vikt, (gick ner i vikt) trots att jag trodde att det funkade, så fick börja ge tillägg efter 5dagar. Därefter gick det successivt utför o ammade honom sista dagen på hans 2-månaders dag. Hade ställt in mig på att det skulle funka att delamma även denna gång men tydligen inte 🙁
Hade amningsnapp på båda. Fick höra senaste gången på förlossningen att jag nog måste ha amningsnapö för att underlätta då mina bröstvårtor inte va optimala (för små/platta?)

Jag tipsar folk om böckerna Flaskmatning av Petra Jankov Picha (hur den inte är obligatorisk för folk på MVC och BVC och föräldrautbildningar är beyond me) och Amning i vardagen av Marit Olanders, så får du bra och relevant info. Det hetsades mkt över att vår unge inte gick upp så mkt första två veckorna (utan att ens mäta längden på henne) och de sa bara åt oss i förbifarten att ge ersättning som stöd, utan att informera om tuttförvirring osv. Vi hade ”tur” ändå och hon var en tuttgalning av rang som accepterade flaskan men fortfarande föredrog bröst. Och tack och lov för amningen var viktigt för mig och ja det var lite obekvämt och ont ibland, men i slutet värt det pga hur smidigt det var för oss och hur det underlättade vår vardag. Jag hade faktiskt blivit ledsen om det sket sig där när hon var två-tre veckor.
Vårt BVC lyckades liksom både vara okunniga kringa amning och kring flaskmatning, har vän som gick där som visade sig lida av D-mer vilket de i början avfärdade med att hon var gnällig…

Jag vill bara tacka dig för att du fick MIN amning att funka. Jag hade läst mycket om amning på din blogg och på ställen du länkat och utan alla dessa råd hade jag nog aldrig vågat stå på mig när vänner med spädbarn och svärmor hela tiden tjatade om felaktiga råd, undrade om jag verkligen hade tillräckligt med mjölk (trots ett barn som gixk upp väldigt bra i vikt och som var nöjt) och om jag i alla fall inte skulle ha lite ersättning som komplemet till amningen, om varför jag inte gav napp på BB osv osv.
Så, tusen tack LD för helamning av mitt första barn (och för att jag vågade säga emot),något som var jätteviktigt för mig.

tack för detta inlägg! jag har varit så jäkla irriterad senaste timman för att min sambo berättade att en i vår klass hade sagt att hon var orolig för oss och att den där amningen är en jäkla kvinnofälla och att han borde ge flaskan lite också. och han försökte förklara hur det funkar med mjölken om vi skulle börja ge flaska, men det ville hon inte ta in. alltså, för det första, säg det inte till honom, säg det hellre till mig. och för det andra, vad har du med det att göra????? herregud.

Amningen hade inte fungerat för mig utan amningsnapp, pumpning och introduktion av napp. Sanningen är kanske att det är jäkligt komplicererat det här med amning och att det därför är svårt att ge bra enhetliga råd, för vad dom funkar för en mamma+barn kanske inte fungerar för en annan.

Hm? Jag har inte samma erfarenhet. Jag fick närmast sår i öronen av alla gånger jag fick höra att napp och flaska kunde störa amningen. Vågade inte prova alls i början, och när jag väl vågade, så var det ”för sent”, min bebis vägrade allt annat än tutten. Ingen jätteförlust kanske, men visst hade det varit praktiskt ibland att kunna hala fram en napp.
Håller med om att det finns två viktiga regler med amningsråd:
möt den ammande kvinnan DÄR HON ÄR – dvs ta reda på hur pass viktig amningen är, om det är läge att peppa mot flaska eller att hjälpa till att fortsätta kämpa.
kom inte med några jävla råd om du inte HAR KUNSKAP! Amning är inte bara att stoppa tutten i munnen på en bebis, det kan vara nästsn hur svårt som helst (och nästan hur lätt som helst också, förstås, men de flesta har nog nån form av problem).

Samma här – jag upplevde att råden var onyanserade åt andra hållet, dvs ”använd absolut inte napp/flaska/amningsnapp för då kommer det att sabba amningen!”. Jag hade behövt höra att det faktiskt KAN fungera bra också, och framförallt – att risken för störd amning måste vägas mot allt strul det innebar att inte använda amningsnapp. Det rådet fick jag till slut också när jag kontaktade lokala amningsmottagningen i stan, och tack vare det orkade jag hålla ut en liten stund till vilket var precis vad som behövdes för att det skulle fungera i princip problemfritt sen.
Med barn nr 2 körde jag mest utifrån egen erfarenhet och inte så mycket råd och hade exakt noll problem (förutom orimligt stor mängd nerkladdade tröjor och bh:ar pga lite väl generöst läckage från brösten, men det kunde man ju ta).
Tvillingannas två råd till amningsrådgivare är nog de bästa jag läst. Klok människa, det där! 😉

Fast allt som oftast får en ju även goda råd 🙂 Det fick jag i alla fall även om det ibland är svårt att ta emot. En mycket brysk rysk (rim!) babuschka till barnmorska (shit, rim igen!!) grep tag i tutten på BB och tryckte in den i bäbisens mun så att han sög tag i vårtan och hela vårtgården. ”Så bäbis ska suga”, och så gick hon. Jag blev först irri på hennes sätt men shit vilken skillnad det blev på amningen! När sedan problemen kom med supersåriga och jävulusiskt onda bröstvårtor efter någon vecka hemma så tipsade vår hemmabarnmorska som kommer varje dag första veckan (i Tyskland) om såna där tunna silikontuttar att stjälpa över vårtan, och schwoopps! så kunde jag fortsätta amma min unge utan att gå sönder inombords. Jag helammade med glädje och njutning i 10 månader och slutade amma från ena dagen till nästa när barnet var 15 månader. Solskenshistoria, ja kanske, men jag tror och vet att det faktiskt också finns många kloka rådgivare därute!

åh herregud, jag önskar att någon på BVC frågat hur viktigt amning var för mig. Mina första barn är tvillingar och jag önskade högt att jag skulle få hjälp med amningen. Jag var så ledsen över att jag aldrig togs på allvar. Jag slutade amma mina barn efter fyra månader av ett rent helvete vilket ändå var en stor sorg för mig. På BVC sa man att ”inget barn har dött av att äta flaskmat” som en pepp men det gjorde mig bara mer ledsen och jag kände att mina känslor helt negligerades :((

Vad jag önskar att det hade funnits någon enda människa i min närhet när jag födde mitt första barn som hade sagt ”inget barn har dött av att äta flaskmat”, istället för massa människor ständigt beredda att tjata, skuldbelägga och skamma min ovilja att amma. Nu är det ju länge sedan jag födde barn och jag hoppas verkligen ingen idag tvingas till varken det ena eller andra, men när jag födde mina barn upplevde jag en enorm press från all vårdpersonal (och alla andra) att amma. Napp och ersättning var absolut förbjudet och inga problem, ingen smärta eller upplevelse var stark nog för att motivera att avstå från den fantastiska amningen. Finns nästan inget i mitt liv som jag ångrar så mycket som att jag lät mig pressas till att amma mitt första barn, eftersom alla problem med det helt förstörde min första tid med henne.

När jag läser allas upplevelser här får jag en stor gråtklump i halsen. Vet inte om min (delvis) misslyckade amning fortfarande skaver så mycket eller om jag har har börjat få PMS igen.
Min mjölk rann aldrig till från en dag till en annan, och bebis var trött (höna eller ägg, vem vet) så han gick ner elva procent de första dagarna och vi tvingades ge ersättning och amma mot klockan och föra bok och plåga liv i ungen när han ville sova. När BVC tog över ansvaret efter en vecka sa de att jag skulle bara intensivamma en vecka istället för att försiktigt trappa ner ersättningen. Min mjölk hade fortfarande inte runnit till ordentligt, och inte f-n lyckades den trötta ungen som nätt och jämt vänt från minus elva suga igång den utan att få någon extra näring. Efter en vecka var han nere på lägstavikten igen.
Och då kändes det som att BVC-kärringen bara vände på en femöring och ville att vi bara skulle trycka i honom ersätttning hela tiden istället. Sen fick vi väga varje vecka, och varje gång han inte helt nått viktmålet ville hon bara öka ersättningen och struntade i amningen. Trots att huvudmått och längd följde kurvan. Jag sket i vad hon sa och höll ner ersättningen, och delammar min sexmånaders idag,även om han tidvis ratat tuttarna för flaskan. Om jag lyssnat på BVC hade jag inte ammat alls idag. Och ungen har vuxit bra de senaste månaderna.
Om vi hade följt den plan som BB hade skulle vi nog ha kunnat helamma efter ett par-tre veckor. I efterhand kan jag önska att jag hade fått veta mer om hr viktigt det var att amma konstant de första två-tre dygnen, oavsett om det kom något eller ej. Jag väntade flera timmar med att börja amma, för jag tänkte att de skulle få sy färdigt först, och att vi skulle få komma till ro. Inte trodde jag att det var så avgörande att få till på en gång.

En miljon igenkänning! Fast min amning tog slut efter 7 veckor 🙁 Jag hade faktiskt inte heller någon aning om hur viktigt det var med de första timmarna och dagarnas amning. Min dotter bara sov ju! Och inte var personalen på BB så värst snabba med att hjälpa till med amningen. Väl hemma fick man tusen råd och själv bara grät jag.
Var glad ändå att ni ammat så länge! Jag hoppas ni har lite mindre problem idag än i början. Själv sörjer jag att jag aldrig fick vara med om en mysig amning med min dotter (idag 2 år) utan att det alltid var ångest och tårar vid amningstillfällena. Och min dotter gick bara ner och ner och ner när vi försökte amma.
<3

Håller helt med dig! Själv är jag rädd och äcklad av tanken på att amma, funderar ofta på varför..? Kan de bero på att vi är fostrade att brösten har med sex att göra kanske? Min kompis fick rådet av sin barnmorska att agera ”napp” för sitt barn och att amma ständigt. Hon ville gärna helamma först men inte att det inte skulle gå o använda flaska alls. Hon fick vara en ledsen levande napp i ett år och kunde inte ha ett liv – inte värt! Som tur är lärde hon sig själv hur hon skulle göra med barn nummer två. Oavsett hur man vill ha det ska man få information och råd efter det!!!
En fråga av ren nyfikenhet: om det kom blod och var och var blåsor – hur ammade du då? Fick inte barnet massa i munnen?

…att kalla ammande för att ”agera napp” ”levande napp” osv är nedlåtande och kränkande. Vad är ditt syfte med det? 🙁
Sen utgår jag ifrån att du vet att nappar och nappflaskor är substitut för amning. Inte tvärtom.

Andra vanliga galna råd är:
*…att de behöver kompletterande ersättning när det ”inte verkar finnas tillräckligt med mjölk pga a)bebis ammar heeela tiden ett par dagar (dvs har en tillväxtökning och ”beställer” mer mat, så att mammans kropp vet den ska öka produktionen nu) b)det inte går att pumpa ut nästan någon mjölk alls (pga många inte får ut något när de pumpar: der säger INGENTING om hur stor den verkliga mjölkproduktionen är)
*att bebisen inte ska ligga och ”snutta” utan bara äta EFFEKTIVT (Gud höll på bli helt jävla bananas av detta ”råd” – skulle killa bebis under hakan så hon vaknade till och ÅT eller ta ut tutten. Eeeeh nej, hon småäter för att hon mår bra av det! TYST!)
Kan bli tokig av alla ”hobby”ammare – antingen med förlegad ”fakta” från 80-90talet (vilket även många på bvc verkar hämta info från?!?!?!??!) eller folk som inte ens själva har barn/ammat!?!?!?!??! – som ger ”peppande” ”råd” som i själva verket sabbar amningen. Och stress – amningsfiende!!!!
Och LD: började läsa din blogg för tusen år sen när min första närmade sej halvåret och ”alla” började tjata om mat (som hon var totalt ointresserad av) och att jag verkligen borde sluta amma nu… och hittade det mäktiga stödet och modet jag behövde för att säga Fuck You – vi ammar så länge vi vill1 (och der gjorde vi, tack vare dej. Hade aldrig ens funderat över vad som hände när bebis blev runt halvåret utan mest förutsatt att de helt plötsligt bara åt mat.. uppvuxen i en extremt amningafientlig familj som typ uttryckligen tyckt det är perverst med mammor som ammar längre än några månader. Nu blev deras egna dottee inte bara en långtidaammars utan tandemammade även kidsen! HE HE HE)

Det där med snuttandet fick jag också höra, på BVC. Att det bara var när han ljudligt klunkade som han fick i sig något och att det var bättre att ta bort honom om han bara snuttade, för det blev han bara trött av. Och detta innan mjölkproduktionen helt dragit igång. När jag frågade amningsmottagningen sa de tvärtom, att jag ska se till att han fortsatte även efter det ljudligaste klunkandet, för att han då fick i sig den fetare mjölken som inte rann lika lätt, plus att han då ”beställde” mer.

Amningen var väldigt dubbel för mig och jag tror jag fick fel förutsättningar. Ville på sätt och vis (för att jag ”borde”?), men hade bestämt redan innan barnen föddes (tvillingar) att nån helamning skulle det inte bli. Kanske satte det grunden? För tidigt födda barn = måste pumpa igång produktionen. Personal på BB, sen neo, som ställer frågan ”hur går det med pumpandet?” hela tiden. I alla fall kändes det så, så skör jag var. Jag HATADE pumpen och får fortfarande (barnen är 1,5 år) ångest vid tanke på den. Och sen fick jag svamp. Sökte hjälp försent pga var rädd för råd som ”det gör ont att amma, bara att kämpa på”. 2 diflucankurer senare, som inte hjälpte, orkade jag inte mer. Och den lättnaden jag kände! Blandat med skuld givetvis.
Men jag kan inte annat än undra om jag upplevt det annorlunda om mina barn inte fötts förtidigt eller om jag bara (=”bara”) fått ett barn. Eller om jag vågat söka hjälp tidigare? Vågat säga högt vad jag kände, att jag inte tyckte om amningen? Och det är med sorg i hjärtat som jag inser att jag aldrig kommer få veta.

Jag var förberedd på att inte amma, men sen gick det så bra på en gång och jag hade inga problem och inte bebis heller så jag fortsatte i 4 mån.. och då slutade jag mest för jag var så olycklig pga ofri.
Men är det någon här som har ammat halvtid? Inför ev barn nr två vill vi dela veckorna alltså vara hemma 2.5 dagar var, hur gör man då med amning? Pumpa verkar ju fasligt obehagligt och jobbigt? Men det kanske ej går att kombinera?

Min bror och svägerska har blandat amning och flaska för sin lille och det har fungerat jättebra. Jag tror att det är svårt att säga något om huruvida det kommer att fungera eller inte för varje barn är sin egen individ, men det _kan_ absolut fungera.
Om ni skulle välja att ge flaska när din partner är hemma så kommer du behöva amma ett par gånger när du väl är hemma (morgon, kväll, natt) för att hålla igång produktionen och du kommer förmodligen behöva ge ersättning i samma utsträckning som din partner när du är hemma för din mjölkproduktion kommer förmodligen vara inställd på en mindre mängd än att det räcker till hela dagen.
Men varför inte testa? Det har fungerat utmärkt för flera föräldrar jag känner och de är helnöjda med att de kan dela på ansvaret (inte bara med varandra utan även med far- och morföräldrar som får chansen att kunna vara delaktiga och behjälpliga på ett helt annat sätt när de kan mata barnet redan från början) och får chansen att bli första anknytningsperson båda två.

Jag vet inte om jag någonsin fått amningsråd. Eller jag kanske fick det, men inte lyssnade? Det finns många saker jag varit osäker på och haft ångest för, men amningen hör inte dit. Är äldst av flera syskon, och såg mamma amma både som liten och när jag var tonåring. Det verkade inte vara någon big deal, liksom. Bebismat i väldigt bärbar förpackning. Kanske var det därifrån någon slags grundtrygghet kom. Tror inte att jag pratade amning med kompisar heller, innan barnen föddes. Känns som jag haft en himla tur, har ammat fyra barn i ca 15-18 mån vardera, och vanlig mat började de smaka vid 6 mån. Det stämde inte riktigt med rekommendationerna vet jag, men det var samma sak där: kände mig så säker på att det var så vi skulle göra. Vi behövde inga flaskor, de gick från bröst till mugg (ja, det blev lite kladdigt ibland!). Mjölkstockningar, jo, ett par gånger med varje barn, och såriga bröstvårtor framför allt med fyran. Jag är så glad att vår amning funkade så bra, och jag blir så förbannad när jag hör vad andra råkar ut för i form av dåliga råd eller taskiga kommentarer, vare sig man vill amma eller flaskmata. En stor kram till alla er som kämpar!

9 veckor 🙁
Min son sög in underläppen när han föddes, och sen hela tiden, var jättesvårt att få ut den och få honom att suga rätt
min ena bröstvårta förblev liten och drog in sig istället som den andra, växa/bli hård och stå ut
tyckte det var svårt att få till det med sittposition och amningsställning
sen fick han massvis med gaser för att han svalde massa luft, liggamma hjälpte men istället så tog min rygg och axlar stryk av det så orkade bara några dagar
fick världens ångest av att amma offentligt för att folk kollade konstigt så fick det aldrig att funka
ENDA rådet jag fick från BVC var att åka till en amningsklinik på ett sjukhus, 40min bort med kollektivtrafik, med jättemycket jobbigt avslag, ensam med bebis som ville amma hela tiden men som det inte riktigt funkade med och stress och ångest över att behöva amma offentligt..!? åkte (tyvärr) aldrig dit
annars fick jag ingen som helst hjälp 🙁
misstänker också att något var ”fel” i munnen på sonen, han använde liksom knappt tungan, lipade aldrig, slickade aldrig på saker, stack aldrig någonsin ut tungan och jollrandet/talet blev rätt försenat
det ”löste sig” plötsligt när han blev runt 10 månader (han ramlade och slog i hakan någon dag innan, vet inte om det var relaterat)
hände lite grejer också under dom där veckorna
tex. så kunde han suga i nästan en timme, yay trodde jag
men så upptäckte jag att han låtit allt rinna ut i mungipan och inte fått i sig något utan jag satt i en pöl av bröstmjölk (tecken på för kort tungband bland annat)
när vi försökte med nappflaska funkade det först inte alls, med en flaska som ska likna bröstet mest
men mam med platt napp fungerade
och sen vägrade han amma, bara skrek, sparkade och blev helt hysterisk tills han fick flaskan..
fick en bra sista gång, där han fick ett bra tag, det var jättemysigt och han åt sig mätt
sen aldrig mer 🙁
önskar jag hade fått mer råd och stöd från BVC, rådet/stödet att avstå flaska in i det sista (för jag ville verkligen amma!!!)
alltså varför kollar dom förresten inte tungbandet som rutin på BB?
så enkelt och kan rädda mångas amning!
och varför kan inte BVC informera om amningsrum i närheten som kan underlätta?

Jag är väldigt blyg när det gäller min kropp och andra människor kring den, men när jag åkte in för kontroll efter vattenavgång och hon behövde ”kolla läget” och jag skulle ta av mig trosorna (hade aldrig ens varit på en gynkontroll i mitt liv före det) så sa hon ”vi är inte pryda här” (med glimten i ögat) och där försvann all blyghet ut genom fönstret och höll sig borta de första två månaderna, hade så ont i bröstvårtorna de första två månaderna, men framförallt den allra första så att ha på mig kläder var liksom otänkbart, alla som kom över fick liksom stå ut med att jag var halvnäck och jag brydde mig inte alls då, nu är jag blyg igen. Konstigt det där.
Men minns alla på förlossningen/BB som väldigt respektfulla, ingen som kom och slet i mig eller så, tog väldigt försiktigt om jag behövde hjälp med något.

I Västmanland har landstinget satsat på en gratis amningsutbildning, en kurs på sammanlagt 6h. SÅ OTROLIGT BRA. Grundlig information om fysiologi, psykologi och fysionomi när det kommer till hela amningsprocessen. Tips, trix och lugnande råd och liksom kunskap om varför det kan göra ont, bli sår och mjölkstockning-och hur man förebygger det. Samt fokus på att kunskap ger bättre självförtroende=större chans att amningen blir positiv. Absolut ingen halleluja-stämning eller bashing av de som väljer att inte amma, bara information och kunskap. De tipsade också om en flaska från Medela vars funktion liknar amningen, innehållet kommer långsamt och barnet behöver jobba för att få i sig, tydligen bra att kombinera med amning om man vill flaskmata parallellt. Barnmorskorna som höll i kursen jobbar på BB, så det känns tryggt. Med detta sagt- amningskurs- om det finns att tillgå, så sjukt värt!

Problemet med SAMTLIGA råd (nästan), även LD:s, är att de mest är baserade på enskilda barnmorskors/mödrars erfarenheter och inte på vetenskap. Därför säger alla olika, och det är svårt att ge generella råd.
Men det kom faktiskt en meta-studie i höstas som visade att napp inte var ett hinder för amning, dvs vid 6 månaders ålder var det ungefär lika många napp-barn som helammades som barn som inte använde napp. Det hindrar ju tyvärr inte att nappen saboterar för vissa, men i andra fall hade amningen kanske inte funkat ändå.
Däremot tycker jag det är huvudet på spiken att man måste ta hänsyn till hur viktigt det är för just de här mamma-barnparet att amma när man ger råd, men råden måste vara baserade på vetenskap inte på tyckande.

”Fingerfeeding” (finger + pipett) var det bästa rådet jag fick, och det bästa som hände mig i amningsvägen. Tekniken hjälpte min son lära sig att ta tag och suga ”på rätta sättet”. Mormor och pappa kunde ”fingeramma” sonen medan jag vilade (annars sov jag aldrig längre än 1 1/2 timmar i rad). Vi ersatte en amning (ut av 8-10) per dag med fingret så att mina bröst inte fick så mycket stryk. Rekommenderas!
http://pediatrics.about.com/library/breastfeeding/blbreastfeedingi.htm

Jag tycker också det är viktigt att tänka på att stresshormoner stör mjölkproduktionen och ”myshormoner” främjar den. Därför är det ju verkligen viktigt att ta hand om mammorna i början. I Tyskland fick jag besök av barnmorskan varannan dag i början och sen sammanlagt tio gånger under de första sex veckorna (tror jag det var). Även barnläkaren kom hem till oss när vi bad om det och en specialutbildad barnmorska för amningen. Med tanke på hur vidrigt jobbigt det är att lämna hemmet särskilt i början förstår jag verkligen inte hur svensk sjukvård tänker. Plus att det var otroligt skönt att hämningslöst kunna komma med alla dessa tusen frågor vi hade. Att den egenföretagande pappan jobbade hemma och skötte allt annat hjälpte såklart. Tror nog jag hade fått depressioner av ren och skär ångest annars.

Oh ja, min amning gick åt ”skogen” kan man nog säga. Jag är väldigt glad att jag kämpade och klarade att amma i nästan 5 veckor, men får erkänna att det var sååååå skönt att sluta. Jag hade sådana extrema smärtor i kroppen (har kronisk smärta) så jag var en riktigt usel mamma. När jag efter amningen fick börja med min medicin igen så blev jag mycket bättre och lugnare. Min kropp låste hela amningen och det hjälpte verkligen inte att de enda råd jag fick var: ”Du måste kämpa” (vilket jag gjorde), ”Det är naturligt att det gör ont” (till en början i bröstvårtorna ja, men inte i hela kroppen), ”Du måste amma till varje pris, tänk på ditt barns bästa” (ja, det gjorde ju mycket för skuldkänslorna). INGEN tog hänsyn till min smärtproblematik som jag haft i många år, trots att de läst min journal innan (för de pratade om andra saker som stod i journalen). Nu har jag dock mer kunskap och mer skinn på näsan så OM det skulle bli ett barn till så känner jag mig säkrare.

Tack för detta! Håller helt med dig! <3 Man är så snabb att börja prata om ersättning så fort det krånglar lite, på vårt BVC är det så iaf. Min första son föddes för fem år sedan, ammade honom i 13 månader. Han hade kolik och mjölkallergi. Så där var inte amningen problemfri. Min andra son föddes för 2,5 år sedan honom ammade jag lite över 2 år. Det sista halvåret var det bara en gång innan sänggående. Amningen med honom flöt helt problemfritt, lite av en amningsdröm. Min yngste son föddes för 1,5 månad sedan. När han föddes så var jag så självsäker och tyckte det var självklart att allt skulle gå som på räls. Själva amningen har gått bra. Men han har lite dålig viktuppgång. Direkt var BVC där och pratade om ersättning. På sjukhuset fick jag hjälp av amningsmottagningen, toppen! Det kändes dock lite pinsamt att jag som trebarnsmamma behövde Amningshjälp. Men är det något jag lärt mig så är det att alls bebisar är olika. Helt olika. Nu för jag en kamp för min amning. Enligt Amningshjälpens hemsida så ska en bebis gå upp 100-200 gram per vecka. Min son har gått upp ca 150 gram per vecka de senaste två veckorna men ändå är de inte nöjda 🙁 Denna press gör mig ledsen och orolig, inga bra faktorer vi amning. Man har gjort flera undersökningar och han är frisk som en nötkärna. Ändå stirrar de sig fullkomligt blinda på sina förbannade kurvor. Fullkomligt förödande för amningen! Som tur är så har jag stöttande vänninor som varit med om samma sak annars hade jag nog trott att ersättning var enda utvägen. En utväg som bara leder till sämre mjölkproduktion.

Du ska absolut inte behöva känna skam för att du behöver amningshjälp! Hjälpen finns ju där för alla mammor vare sig man har 1, 3 och eller 10 barn! Tycker det är strongt gjort av dig att stå på dig, jag läser till ssk (sen barnmorska) och vi har dessvärre tendensen att stirra oss blinda på kurvor. Lita på dig själv! Kram och lycka till med lillen! 🙂

Jag helammade i 3 månader, sen tog mjölken slut mellan att skruttan var tre och fyra månader. Största orsaken var att jag på frågan ”har du mycket mjölk?” svarade ”joodå, jättemcket”. Det var mitt första barn, jag visste inte vad ”mycket mjölk” var. Jag hade precis så skruttan klarade sig, hon låg vid bröstet konstant i tre månader och drack allt hon fick.
För mig gjorde det dock inget att amningen avslutades tidigare än jag tänkt. Fast jag inte hade ont grät jag nästan varje gång och det var psykiskt jobbigt (något som nonchalerades på bvc). Det var skönt att mjölken tog slut så jag kunde sluta amma utan att behöva ta det beslutet själv, och jag kunde säga åt mig själv att på tre månader har hon fått i sig massa bra från mjölken, nu kan vi gott ta ersättning.

Jag väntar nu tredje barnet, och har bestämt mig för att inte alls lyssna på någon amningsenhet den här gången.
Barn 1. Förstod inte att/hur hen skulle amma. Gick inte upp i vikt. Amningsenheten rekommenderade oss att lägga ner amningen. Jag pumpade mjölk. Flaskmatade fullt i tre veckor. Sedan lärde hen sig amma och jag helammade (med undantag för ett par flaskor när lillen var med sin pappa) i sex månader, delammade ytterligare nio månader.
Barn 2. Föddes litet och ynkligt. Sondmatades och koppmatades. Amningsenheten tyckte att vi skulle introducera flaska, och sluta knöla med försök att amma. Jag ammade med amningsnapp i fyra månader; sen lärde hen sig plötsligt att amma utan. Amningen fortsatte vi med till hen var två år.
Två gånger har amningsenheten avrått mig att amma – jag har kombinerat flaskor och amningsnappar. Båda gångerna har barnen lärt sig när sjukvården har gett upp. Den här gången kommer jag att jobba halvtid i början. Barnens pappa kommer då att flaskmata. Jag räknar nästan ändå med att kunna amma bebisen den tid som han jobbar och jag är hemma. De andra gångerna har jag ju sett att det har fungerat! Och jag ser på våra vänner som från början delar föräldraledigheten att det faktiskt har funkat (för samtliga av dessa barn). Jag tror att man skrämmer bort många från att amma om man säger att det inte går att kombinera; för många barn går det faktiskt!

Superbra inlägg!! Är lite nervös inför amningen. Väntar mitt första barn(BF om 10 dagar) och jag har gått upp 26kg! Förra veckan hos barnmorskan så sa hon att jag måste banta i samband med amningen för att kunna gå ner till utsprungsvikten så fort som möjligt! Och jag ba: -eeeh, okej? Men kan inte det sabba amningen om man bantar?
Men hon mena på att det är min enda chans att gå ner i vikt.. För det är ju MYCKET VIKTIGARE!!!

Oj, vad jag känner igen mig. Numera består tydligen BVC’s omvårdnad av nyblivna mammor av att en beskäftlig sköterska granskar din häck och strängt frågar om du gått ner dina gravidkilon. Jag hade det och kunde noteras som lyckad i deras journal. Jag hade inga problem med att gå ner efter första graviditeten. Allt jag gjorde de första månaderna som nybliven mamma var att gråta och planera hur jag skulle ta livet av mig i en hejdundrande förlossningsdepression. Vilket BVC gärna kunde ha fått hjälpa till med istället för att fokusera på vikt och ”mamma-bootcamp” för nyblivna mammor..:(
Till alla nyblivna mammor som känner som jag gjorde vill jag säga att det går att må bra igen. För många lättar det efter 6månader. Men vänta inte om du mår riktigt dåligt. Be en anhörig hjälpa dig att kräva hjälp av vården om du har det riktigt jobbigt. Till alla andra nyblivna mammor som kämpar med amningen vill jag säga det en klok gammal kvinna lärde mig inför andra barnet där det funkade bättre. Vila, vätska, omtanke och extra olja i maten är vad nyblivna ammande mammor behöver för att producera mjölk. Verkar barnet missnöjt så gå och lägg dig med barnet intill närheten till barnet hjälper din mjölkproduktion. Det och alkoholfri öl räddade min amning. Jag önskar bara att jag hade haft vett att strunta i BVC första svängen med. Råd som ”nu är det dags att lära barnet sova i egen säng” och annat amningsstörande trams.

För mig var problemet att jag hade för mycket mjölk. När bebisen sugit några tag och mjölken rann till så storsprutade det så att bebisen satte i halsen och totalt storknade, så till den grad att bebisen släppte taget för att kunna andas och vips så hade den mesta kvantiteten mjölk sprutat ut på golv, möbler, bebisen, kläder osv. Helt jävla hopplöst faktiskt. Hade gärna ammat längre men eftersom det här var förfarandet nästan varenda gång så blev mina barn ganska snart inte mätta på bara bröstmjölk och när vi började med flaska var det snart helkört att fortsätta amma… :-/

Jag vill härmed bara dela med mig av det jättebästaste tipset jag fått för att öka mängden mjölk: te gjort på hallonblad. De innehåller tydligen oxytocin och jäklar vad det kom igång. Inga andra s.k. amningstéer hade någon effekt.

När jag fick mitt första barn efter en lång och jobbig förlossning. Så tyckte jag taget var super bra, Men barnmorskor kom och ändrade hur hon låg och jag fick ont och började blöda. Hände varenda gång en jävla barnmorska kom in på rummet… vilket var flera gånger i 2 dygn..
Sen när vi kom hem och bvc skulle komma på besök sa min dåvarande sambo att back the fuck off. Titta på avstånd men den som rör hennes bröst medans hon ammar åker ut härifrån!. Och sen dess gick amningen super smidigt. Ammade i 7 månader sen ville barnet själv sluta.
Andra barnet så blev taget kanon på en gång, barnet ökade i vikt redan innan hemgången… Jätte konstigt dom hade inte varit med om det tidigare men amningen funkade kanon från start.
Jag ammade ett helt år tills bvc så åt mig att sluta då barnet åt mestadels amning och ville inte äta mat. Och kurvan hade sakta gått ner.. När jag skulle sluta fick jag mjölkstockning och hade så mycket mjölk att jag fick massera brösten dygnet runt för att orka med smärtan tills produktionen minskat..
(Har aldrig kunnat pumpat ur brösten eller ge flaska)
Usch det var jätte jobbigt att sluta amma fast man inte ville.. Idag ångrar jag att jag lyssnade på bvc, jag borde fortsatt amma och försökt ännu mera med mat istället.

Ojoj. Jag fick olika råd från olika sköterskor precis hela tiden. Blev bla avrådd från att pumpa, fick bröstinflammation, pumpade ändå och beskrev flödet för bvc som droppvis men sköterskan hade inte vett att meddela att det ska spruta i strålar om allt står rätt till. Blev hänvisad att äta ångade specialhavregryn för massor av pengar.
Snorken hade ett sugbehov som inte var av denna världen så jag kunde amma sju timmar i sträck utan att han blev nöjd. Efter tre, fyra veckor beordrade BVC om ersättning. Jag krånglade med tillmatningsset som aldrig funkade. Maken köpte nappar. Jag bara grät.
När han var ett halvår rann min mjölk till ordentligt. Sedan ammade jag tills han var 16 månader och tio dagar då jag var tvungen att sluta pga mediciner. Varken jag eller han var redo att sluta och ibland funderar jag på om det skulle gå att återuppta när/om jag slutar medicinera medan han är liten nog. Eller om det bara blir konstigt… Jag vet inte. Blev hemskt ledsen av att tänka på det här.

Fick typ ingen hjälp på BB och blev tvingad på ett återbesök på amningsmottagningen därefter. Önskar att jag hade lyssnat på barnmorskan jag träffade där. Hon sa att jag skulle ge det tid och lita på min egen förmåga. Men sen träffade jag sköterskan på BVC och då var det bara viktkurvor, för lite viktökning, tillmatning, tillmatning, tillmatning som gällde. Och amningsnapp. Har äntligen fått distans till det nu, men vad dåligt jag mådde. Skämdes över att inte kunna mata mitt barn och höll på att gå under när jag desperat försökte få igång mjölkproduktionen genom att pumpa varannan timme dygnet runt i 3-4 dygn – enligt tips på BVC. Barnet tog ju inte bröstet längre efter att ha fått flaskan.

Så många kommentarer! Önskar att jag kunde läsa alla men två småbarn osv… Jag skriver det här utifall nån i behov av andras erfarenheter googlar någon gång och får träff här. Mina två barn har kunnat amma från första början, och för mig har det också gått bra. Så jag har ammat. Och ammat. Och ammat. Varannan timme, dygnet runt, i många, många månader. Oj vad jag har ammat. Och barnen har sugit. Sugit och sugit. Ätit och ätit. Snuttat och snuttat. Oj, vad de har legat vid bröstet. Men trinda och runda har de då rakt inte blivit. I fyramånadersåldern började vi ge båda lite extra till kvällsmål för att dämpa den sviktande kurvan. Detta efter luzernte och allt möjligt. Vissa behöver kanske lite extra, vad vet jag. I vårt fall konkurrerade inte flaskan och amningen, men man kan väl lite skämtsamt säga att amningen var etablerad vid det laget då falska infördes….

Att på BB fråga en förstagångsmamma (jag) ”går det bra med amningen?” ”Har hon ett bra tag?” är ju bara åt helvete. Hur fan ska JAG veta det? Jaaae svarade jag nog. Det visade sig att dottern gick ner 12% på 2 dygn. Skrek konstant (skulle väl jag också gjort om jag inte fick nån mat). Blev ordinerad amningsnapp på amningsmottagningen. Började stödmata med ersättning på inrådan av BVC efter 3 veckor då hon fortfarande inte gick upp tillräckligt. I 4 månader stod vi ut med delammandet, Både jag och dottern hatade det. Tveksam till att öht amma ev syskon. Men känner ändå att om nån bara genuint engagerat sig och hjälpt mig i hur fan man gör hade det kanske blivit en bättre upplevelse det där med att fö sitt barn.

Jag hade en barnmorska som ”glömde” informera om en så enkel sak som att det på i stort sett alla apotek finns speciell bröstvårtskräm och speciella bröstvårtsskydd ( i form av kåpor av plast med små hål i) att sätta på såriga bröstvårtor. Krämen påskyddar läkningen och bröstvårtsskydden gör dels så att bröstvårtorna hela tiden ,även då du är påklädd, luftas , vilket både förebygger svamp och påskyndar läkningen och dels så att man slipper skavsår och smärta då såriga bröstvårtor skaver mot kläder och sängkläder. Barnmorskan verkade ha någon slags gammaldags föreställning om att kvinnor ska lida och känna smärta bara för sakens skull i början av amningen. Tack och lov fick jag istället information på BB om att såriga och ömma bröstvårtor ofta läker betydligt snabbare med så enkla hjälpmedel som Apotekets bröstvårtskräm och bröstvårtsskydd. Har man så pass såriga bröstvårtor att det ser ut och känns som om de ska ramla av antar jag att de här hjälpmedlen inte räcker långt, men är problemen måttliga är de guld värda!

Du är helt fantastisk! Jag önskar att jag hade läst på så mycket mer innan jag fick mitt första barn 2010. Då blev jag påprackad ersättning redan på BB..
Och då jag födde mitt tredje barn i juni detta år trodde jag att jag var så rutinerad! Oj, vad fel jag hade! Varför läste jag inte på då jag var gravid med trean, som tur var jag lika inställd på amning som tidigare och min man stöttade totalt! Men vad BVC är okunniga, och jag fick verkligen sätta ner foten- hur lätt är det med alla hormoner efter förlossningen…. En fruktansvärd månad med stora sår, men nu har han helammat i fem månader..
Jag hittade dig under den månaden, och läste även så mycket på amningsbloggen och sagogrynet.. Trodde liksom till en början att BVC har rätt, efter en vecka förstod jag att det finns fler….

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *