Kategorier
Titta jag ammar!

Vården saboterar amning för så många

Jag blev medlem i facebookgruppen ”Amningshjälpens slutna grupp” häromdagen, jag är ju intresserad av frågan och brinner för att hjälpa mammor att amma och för att sprida kunskap (samt göra upp med all okunskap som sabbar fungerande amning). Jag har ju skrivit om ämnet ett par år nu och varje gång jag gör det så har jag blivit frustrerad och ledsen av alla kommentarer som drällt in från mammor som ”ej haft tillräckligt med mjölk” eller bebisar som ”ej blir nöjd” eftersom att jag vet att det inte riktigt är sant utan en missuppfattning och ibland en konsekvens av bristande kunskap och usla råd från vården. Men jag hade ingen aning om HUR jävla illa det egentligen är.
Så jag blev medlem i gruppen häromdagen och vet ni? Varje dag dräller det in MINST tio nya trådar (minst) från ammande mammor som delar med sig av alla usla, rentav skadliga, råd de fått av vården, av BVC, av barnmorskor och till och med av olika amningscentrum. Råd som inte bara kan sabotera amningen men som är rent ut sagt okunniga. Jag blir fan mörkrädd.
Jaja, jag vill mest spy av mig nu för har varken tid eller ork för nåt annat nu. Men är sur och lovar massa amningsinlägg senare när jag fått tillbaka energi (och förhoppningsvis fött barn och inte absorberat tillbaka hen i kroppen).

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

51 svar på ”Vården saboterar amning för så många”

Måste bara påpeka att bland annat jag själv faktiskt ”ej haft tillräckligt med mat” men det beror på bröstreduceringar x 2 där mjölkgångarna är väldigt få och inte fungerar som de ska. Jag är glad att jag ändå kunde amma delvis så många veckor som jag gjorde även om det krävde en hel del jobb och tid och energi <3
Sen säger en del att "alla kan amma" men det är inte riktigt sant heller, tyvärr. Även om man önskar att det vore så, men pga mediciner, sjukdomar, operation m.m. så har inte alla samma förutsättningar när det gäller amning.
Däremot borde alla få bra mycket bättre hjälp med amning redan från början på BB, något som knappt förekommer alls idag?

Både besviken och faktiskt lite förvånad över att höra att folk inte får bättre hjälp och stöd när det gäller amning. Vill ha eget barn, vill amma det, men är också uppriktigt orolig över att något ska gå fel (att jag ska klanta till det så bröstjävlarna stockas och mer eller mindre ramlar typ). Hoppas att BVC kanske hinner bli lite piggare innan den dagen kommer.
Du, det är tur att du finns. Har lärt mig sjukt mycket vett av dig på flera olika områden.

Min lilla är 2,5 månad nu och än så länge funkar amningen bra *peppar peppar* men som någon skrev ovan så fick vi ingen hjälp av BB. De frågade mig om hon hade sugit något men kollade inte tag eller teknik eller gav några råd alls, och eftersom man praktiserar tidig hemgång så hann ju inte mjölken rinna till innan vi åkte hem. Hembesök av bvc var nästan en hel vecka efter så vi var helt ensamma i detta. Nu tänkte kanske BB att eftersom det var barn nummer två så kunde vi detta, men amningen funkade inte alls med första så inget kunde vara mer fel. Om något hade jag behövt mer stöttning i detta. Nu fick det bli amningsfilmer på Youtube istället….

Ursäkta men den här kommentaren handlar inte om ditt inlägg. Jag vill tipsa om en dokumentär på Netflix som handlar om hur en sund generation män bör uppfostras. Jag tyckte den var mycket bra och tänkte att det kanske var något för dig. Den heter ”The Mask You Live In”

Så roligt, ser fram emot att läsa om det! Jag är också med i den gruppen, sen ganska långt tillbaka. Amningshjälpen är ju fantastisk, som du säger cirkulerar det ju annars en hel del felaktig information inom vården. När jag låg på BB fick jag veta att jag var tvungen att amma med amningsnapp eftersom mina bröstvårtor var inåtvända. Största skämtet någonsin, ammar nu en snart-tvååring och det tog en vecka efter hemkomst att träna bort amningsnappen och sen dess har det gått skitbra. Ja lite mjölkstockningar och svamp och sånt förstås men det hör ju till hehe. I alla fall, den gruppen på Facebook är otroligt bra, fullt med mammor som utbildar varandra när vårdens kunskaper inte räcker till.

Ammade mina två första barn ”länge”, tog för givet och var trygg i att jag skulle amma barn nr tre. Det gjorde jag, men han gick inte upp i vikt och blev bara slöare och slöare. Svårt att få en sovande nyföding mat. Ammade, pumpade och flaskade för att få liv i honom. Jag försökte att få igång amningen på alla sätt, men det blev aldrig tillräckligt mycket för att mätta mitt barn. Så nä, alla kan inte (hel)amma eller amma sitt barn. Men som väl är lever vi nu och det finns andra sätt att få sitt barn att överleva på! Hoppas att amningen kommer att fungera för dig även den här gången!

Å jag har inte ammat pga att jag inte kände mig bekväm och det var helt enkelt inte för mig. Fick höra dock ideligen att ”amma är det bästa för barnet” och jag håller inte med alls. En mamma som mår bra och känner sig bekväm i sin nya roll och har hormonerna i schack,DET är det bästa för sitt barn. Man måste välkomna även de som önskar att bestämma angående amningen i vården. Tyvärr så möts man av ilska,o förståelse och ja en del ”avund”. En kvinna berättade att hon suttit och matat sitt barn och blir då påhoppad av en annan kvinna som påtalar att denne ”fuskar” stackarn var nog trött och kände sig utsatt,men att ens öppna munnen och ifrågasätta en annan kvinnas val gällande sitt barns föda är för mig hel sjukt.

Tror problemet också ligger i att nyblivna föräldrar skickas hem från BB, eller väljer att åka hem, väldigt tidigt. Dvs redan efter de obligatoriska 6 timmarna man måste stanna. Det är så mkt värt att få hjälp där i början med hur man lägger till, om det ser rätt ut etc. Att det sen tar flera veckor eller månader innan amningen är ordentligt etablerad och smärtfri är en annan femma… Sen också detta med ”nöjd och mätt” bebis, tror det är många som inte förstår att bebisar inte ska bli klubbade och bara vara nöjda och mätta. De ska pocka på uppmärksamhet, vilka ligga nära, inte sova 8 timmar i streck osv. Och självklart gå upp i vikt.
Att det är till tider helt dränerande att amma råder inget tvivel om och jag kan förstå om man av olika skäl inte kan eller mäktar med, det är viktigt att mamman inte ammar sig in i depression eller hemska tanke psykos. Men jag tror det hade hjälpt många om de visste att det tar tid och är jobbigt för majoriteten av alla kvinnor att få till det. Det hjälpte iallafall mig, att förstå att jag inte var ensam.

Jag fasar för att bli gravid. BB i min stad praktiserar hemgång efter 6h, om inte något illa hänt så en måste vara kvar. Jag vill inte åka hem så snart, vill ju få tips osv. Känns otryggt.

Gnäll på du! Detta är en superviktigt fråga som bortprioriteras ständigt i vården. Typiskt ”ja kvinnor har ju alltid fött och närt barn, vad kan går fel” -mentalitet.

Jag är en av dem som vården saboterat amningen för. Eller iallafall så känns det så. Födde min son 10 veckor förtidigt så till en början var det sond som gällde. När han väl blev så stor och stark att han kunde amma så började vi, jag ville till varje pris amma. Men allt jag gjorde var tydligen fel… Hade platta bröstvårtor så amningsnappen var jag ju tvungen till att ha, och så fort jag försökte utan den så blev det gnäll från personal. Sen skulle jag mata med tillägg och tillslut så orkade hag inte med längre och bytte till flaska. Önskar såå att jag läst dina inlägg tidigare, sett amnings filmerna från babybaby.se innan jag fick min son. Då kanske jag hade stått på mig lite men som ny så litar man ju på att vårdpersonalen kan sin sak. Har 8 veckor kvar till bf till nr 2 och den här gången kan ingen sur allvetande kärring tala om för mig att jag MÅSTE ha amningsnapp eller annat.

När min nu stora tjej låg under ”normalkurvan” på BVC blev jag gång på gång uppmanad att ge riktig mat istället för amning, från att hon var fyra månader! Amningen skulle konkurrera ut maten hette det och fick bara ges som efterrätt. Kämpade och kämpade med detta, utan att hon blev ”normalviktig”. Men frisk och pigg för övrigt, bara liten. Nu lyckades jag delamma henne rätt länge ändå, till 14 månader. Men så mycket stress det ledde till, detta eviga kämpande med gröt, yoghurt och avokado som hon ratade rakt av. Amma däremot, det älskade hon! Men enligt BVC var det mer skadligt än nyttigt att amma. Detta gick helt emot mitt sunda förnuft, men var orolig att något var fel och kunde helt enkelt inte lyssna på mig själv då. Det var först efteråt, med lite distans som jag förstod att jag borde ökat på amningen, självklart! Jag skulle inte ha lyssnat på BVC utan på mig själv och min tjej. Nu tre år senare ligger hon fortfarande under den där kurvan, men mår jätte bra. Och hennes lillebror ska jag helamma länge! Inga jäkla efterrättsamningar här ?

När du säger ”normalkurvan” menar du då den där genomsnittskurvan som ca 50% av barnen ligger under och 50% ligger över? I så fall är det ju helt sjukt om ditt bvc varit av uppfattningen att alla barn ska ligga på den kurvan! Det är ju inte rimligt någonstans att vänta sig att alla barn ska vara lika stora vid en viss ålder.

Bvc hetsar mkt kring vikten och istället för att stötta amning så är ofta ersättning det som man rekommenderar utan att fatta hur mkt man kan förstöra för den som vill amma. Jag har själv gjort resan att undra varför bebisen inte är nöjd, inte blir mätt, gett ersättning, kommit till insikt och kämpat tillbaka till helamning. Helt i onödan, tänk om jag haft kunskaperna från början? Blev då också medlem i amningshjälpens grupp och insåg precis som du hur otroligt många som tror att de har för lite mjölk och att bebisen ej är nöjd. Pga att man har helt andra förväntningar på hur amningen ska vara! Så ger man ersättning och bebisen blir trött och sover i tre timmar och man uppfattar det som ett kvitto på att det man trodde stämde. Bebisen var inte nöjd men nu är den det. Nu vet jag bättre och har blivit riktigt intresserad av amning vilket är bra då bvc antagligen är min framtida arbetsplats.

Vad är det för kunskaper du fått? Jag undrar för jag är nybliven mamma till tvillingar och jag kämpar med amningen just nu. Det gör fruktansvärt ont men ammar ändå. Bebisarna blir inte mätta och vi ger dem ofta tillägg efter att jag ammat dem. Annars sover de inte. Om de får tillägg kan de sova ca 3 timmar. Ibland får de småäta på tutten under flera timmar istället. Är det alternativet ni menar är ”rätt”? Det är svårt med tvillingar dock, som ofta blir hungriga samtidigt och det fungerar inte att dubbelamma dem ännu. De är födda en månad tidigt och jag har tänkt att det är därför de inte orkar äta sig mätta. Vill verkligen ha tips!

Men lille (och jag) har sedan dag ett älskat att amma och i början ammade han all vaken tid. Jag hade så mycket mjölk att det rann decilitervis ur det bröst som inte ammade för stunden. Ändå gick han bara ner i vikt. Jag testade allt och träffade alla möjliga specialister (på egen begäran, bvc förstod inte varför jag ”inte bara gav flaska istället”) eftersom jag gett mig f-n på att amma no matter what. Till slut efter 4 månader konstaterade vi att hans bristande teknik gjorde att han inte fick sig det han skulle och ju tröttare han blev desto sämre gick det ju. Som någon sa ovan så är det svårt att amma en sovande bebis. Nu får han tillägg ett par ggr per dag via flaska med största hålet i nappen så det kräver noll ansträngning från hans sida. Kurvan har vänt och jag ammar fortfarande 8+ timmar per dag för närhet etc. Håller med om att många felaktiga råd cirkulerar inom vården men ibland är det inte möjligt att helamma hur mycket man än vill och försöker.

Jag födde mitt andra barn i vintras och blev chockad över hur dålig koll de hade på amning på BB. Mitt första barn delammade jag pga att vi båda blev sjuka och låg inlagda med antibiotikadropp i fyra veckor kort efter förlossningen. Amningen kom helt av sig och det känns ändå ok. Inför nummer två förberedde jag mig noga, köpte amningsböcker från bl.a la leche League och tittade på filmerna med instruktioner till. Läste då om en stor brittisk studie som visade ett säkerställt samband mellan gulsot och amning det första dygnet, att ju oftare bebisen ammade desto lägre risk för gulsot. På BB var de fullkomligt ovetande och tyckte att det räckte utmärkt om bebisen sugit en enda gång nere på förlossningen trots att han var högrisk för gulsot… Jag ammade som besatt hela första dygnet och han hade perfekta bilirubinvärden sen. Personalen var jätteförvånade. Låg inne tre dagar pga total ruptur och fick inget vettigt stöd alls med amningen. Bröstvårtorna sprack dag tre och jag pumpade och använde sköldar till brösten för att lufta, personalen var helt ointresserade. Bara ”ja så kan det vara…” Om det nu är så viktigt med amning så borde ju verkligen vårdpersonalen vara uppdaterad, påläst och kunna erbjuda kunnigt råd och stöd istället för att som enda medel ta till skammande av kvinnor som inte får amningen att fungera.

Låter som ett stort problem detta. Inte förstått vidden av det förrän jag började läsa på forum likt detta. Verkligen inte ok att vården inte alltid stöttar på ett bra sätt.
Men, för att ge lite hopp till alla hopplösa: jag fick massa hjälp på BB med mitt barn! Det kan verkligen fungera bra på BB (även om det ofta inte gör det). Mitt barn föddes med gulsot och var slö och svårmatad. Hade även svårt med tekniken för att få hen att ta bröstet. Barnmorskorna gjorde verkligen ALLT för att det skulle komma igång! Kändes som om de inte skulle ha släppt hem mig om det inte fungerade. De sprang hos mig med jämna mellanrum och gav tips samt hjälpte till handgripligen. Hörde inte ETT ord om ersättning.
Lycka till med matningen alla blivande mammor, oavsett om ni amar eller flaskar! 🙂

Exakt så hade jag det också! Vi fick jättemycket hjälp och fick ligga i fyra dagar innan de bedömde att amningen funkade helt och vi fick åka hem. Tyvärr var bebis bilirubinvärde för högt på återkontrollen två dagar senare (trots att hen då hade gått upp mkt i vikt och kissade som hen skulle) och fick ligga inne i några dagar till för ljusbehandling.

Ja men gör det. Skriv om amning som att du är proffs framöver, för att du själv ammat. Jag slutar läsa här för jag blir bara ledsen och arg, av olika anledningar. Ha kul men glöm inte att detta är en kvinnofråga och kvinnor behöver absolut inte fler som talar om för oss hur våra kroppar ”borde” vara eller fungera. Det kanske du kommer märka på något annat sätt denna gången du fött.

Jag är helt för att den som väljer att amma ska göra det och få det stöd hon behöver. Men det får absolut inte vara det enda alternativet. Vi har alla olika skäl att inte amma. Därför är det vansinnigt och förmodligen tjänstefel att inte belysa hur man kan göra om man inte vill eller kan amma.
Mvh skadad från amningshysterin på 90-talet utan stöd att flaskmata från vården

Jag har verkligen känt mig ”normativ och rätt” som ammar mitt barn. Fått massa stöd från både vården och familj/vänner för att kunna upprätthålla amningen. Känt mig som en god mor osv. Hade snarare känt mig väldigt utanför om jag inte klarat av att amma. Jag är helt ärligt tveksam till om jag hade fått lika bra support och förståelse om jag valt att ge ersättning istället.
Tycker det rent ut sagt är för jävligt att många som vill amma inte får stöd från vården. Upplever dock att amning är en väldigt stark norm så denna debatt är för mig både ny och väldigt förvånande! Tycker precis som du, att vi behöver ha en nyanserad bild med olika alternativ för matning, som både barn och vuxen kan må bra av 🙂

Jag känner verkligen empati med alla mammor som vill amma men som inte får igång amningen, men jag håller verkligen inte med dig. Jag tror inte det gynnar NÅGON att prata om vården och vårdgivare som ”okunniga” när så verkligen inte är fallet. Jag tror detta bara skapar ännu mer osäkerhet och förvirring hos nyblivna mammor. Barnsjuksköterskor/ DSK som jobbar på BVC och barnmorskor på BB är alla specialistutbildade sjuksköterskor men med olika fokus. Jag har fått jättebra hjälp om utslag, näringslära, laxantia, smärtlindring av min BVC sköterska men när jag har haft frågor om amning har jag gått till amningsmottagningen på BB. När jag ringt dit har jag fått komma samma dag och när jag sagt att jag inte orkar komma så har de bokat in telefontider åt mig. Jag hade en svår amning i början med mitt barn men fått så oerhört mycket och bra vård. När jag berättade om mina amningsproblem för min BVC sköterska så har hon sagt ”ni kämpar så bra! Vad duktig du är!” Och tipsat om Amningshjälpen.
Det finns många myter i samhället om amning som förstör amningen men detta är inget vårdproblem utan ett samhällsproblem.
Om man inte är nöjd men sin BVC sköterska ska man byta, det är bäst för alla, speciellt barnet!

Vården och vårdgivarna ÄR okunniga så det behövs mer än väl pratas om. Det börjar redan som gravid… Inte berättar nån om hur krånglig amning kan vara, att man om man vill amma kan behöva flera veckor och månader av övning innan det sitter, att det kan göra ont och att man verkligen ska vara restriktiv med att ge ersättning och flaska om man anser amningen viktig. Att barnet kanske ammar flera ggr i timmen eller en ggr var fjärde timme – allt normalt. Att barnets tid vid bröstet inte uteslutande har med hunger att göra. Att det är fullkomligt normalt för ett barn att vakna maaaahaaaaassa ggr per natt för att amma. Att napp inte är att föredra om amningen är viktig.
Nej. Första rådet från BVC är ”ge ersättning” och nästa ”efter xx månader skapar du en ovana om du ammar nattetid” och napp det rekommenderas direkt på BB idag….. Så påbörjas spiralen att amningen förstörs.

Jag håller såå med! Jag hade tur och fick fantastisk hjälp med första barnet direkt på BB med ”amningsskola”. Sen hade jag nog en ganska enkel amning med stora bröstvårtor som var enkla för bebis att hitta och lagom mjölk som rann lagom fort. Inte alla som har det så. Inte hade jag särskilt ont heller. Så jag kanske inte ska uttala mig här. Men det som förvånar mig är att av mina vänner är det bara ett fåtal som lyckats helamma sina barn utan att ge ersättning. Väldigt många har slutat för att det inte funkar och inte heller fått någon större hjälp. Amningshjälpen är väl jättebra, men på många ställen innebär det att åka en bra bit för att komma dit eller att ringa till någon ”privat” som är kopplad till någon jourslinga. I alla fall jag kände inte att jag hade velat ringa dit. Hade mjölkstockning med barn nr 2, skithög feber och svinont, men visste inte vart jag skulle ringa eller vända mig. BVC håller ju endast reda på bebisen och MVC slutar man ju gå hos så snart efterkontrollen är gjord… Mammor har ingenstans att vända sig när det gäller dem själva. Och det gäller ju inte bara amning utan all efterproblematik upplever jag. Såsom smärtsamma hemorojder, ryggont, känselbortfall efter förlossningen eller depressioner… Man förväntas liksom vara helt klar och bara kunna fokusera på bebisen så snart den är född. Men så är det ju inte riktigt.
Sen tror jag också att en av anledningarna till att många mammor har så stora problem med att amma idag är för att vi inte utsätts för amning i vardagen. Vi ser inte andra amma. Vi bor inte så tätt inpå varandra som man gjorde förr och amning är på många platser tabu. Så har man aldrig sett en bebis som ammar eller sett hur olika bröst kan se ut och ändå innehålla rätt mängd mjölk eller sett nån med platta bröstvårtor som ammar alldeles utmärkt. Då är det såklart svårt… Det förutsätts att det ska komma naturligt. Min sista barnsköterska på BB sa det så bra ”Du får tänka på att bebisen också är ny på det här, det tar lite tid att lära sig”. Och precis så är det ju. Bebisen kan inte heller och det tar tid innan det blir bra.
Någon skrev ovan att man inte ska propsa på att folk ska amma om de inte vill och att det finns för lite info kring flaskmatning. Och det håller jag också med om. De kompisar jag har som valt att göra så har fått googla fram info själva. Men det kan ju inte vara så svårt för personalen att fråga ”Vill du amma eller flaskmata?” och sen anpassa sin info därefter? Det borde ju gå att göra utan att döma tycker jag.
Så slut på alldeles för lång kommentar…

Jag kör blw med min snart 9-månaders, som alltså äter en del mat men fortfarande har amning som sin huvudsakliga näringskälla. Jag må ha tillhört normen som ammade honom för typ ett halvår sedan, men från att han blev ett halvår gammal har bvc varit på mig om att ”byta ut mål” mot gröt och puré, och härom veckan fick jag höra av en LÄKARE att jag bör sluta snart eftersom mjölken ”blir tunn”. Mitt barn vägde 11,3 vid 8-månaderskollen, är pigg, frisk, trygg och nöjd. Det finns mycket att säga om amning.

Jag har fått höra att jag ska ge ersättning sen dottern va 3 mån. Helt galet. Storasyster nattammade jag tills hon va 10mån å när hon va 18mån vägde hon 9kg. Jag har små tjejer helt enkelt…inget fel på aptiten men väldigt aktiva.
Nu är lillasyster 9 mån å vi ger lite mat. Börjar bli lite jobbigt att amma pga tänderna annars tycker jag att hon ser väldigt knubbig ut. Dock väger hon bara 7kg men är väldigt rörlig. Kryper å klättrar för fullt. Ser inte att det går nån nöd på henne. Hungriga barn skriker har jag hört.

Det här är ett ämne som jag själv tänkt väldigt mycket på! När vi låg på BB med första barnet så skrek hon mycket första natten, och morgonen därpå frågade jag vad jag skulle göra annorlunda. Då fick jag svaret ”du måste amma meer förstår du väl!” trots att jag ammat massor. Andra natten skrek hon rakt igenom (vilket jag vet nu i efterhand att typ alla bebisar gör pga att tarmarna sätter igång mm). Personalen fortsatte säga till mig att problemet var att jag ammade för lite. Så jag ammade konstant HELA den natten. Och dottern hade inte lärt sig greppet så det gjorde fruktansvärt ont (mjölken hade inte runnit till heller). Dagen därpå var jag helt förstörd pga blodiga bröstvårtor och helt utmattad. Så när vi kom hem från BB var mina bröstvårtor helt paj, mina bröst gjorde så ont att jag bara grät och dottern hade inte lärt sig att greppa ordentligt. Detta gjorde att jag var så nära att sluta amma, det kändes inte värt att må så dåligt som jag gjorde. Vi frågade även om amningsnapp på BB men personalen sa blankt nej. Hemma från BB kom min moster (BVC-sköterska) och hjälpte oss, och det är bara Tack vare henne som jag fortsatte amma. Hon sa till mig att genast köpa amningsnapp och hjälpte mig också att få dottern att greppa rätt. Och sa att jag absolut inte behöver amma så ofta som BB sagt (dvs konstant). Så jag tycker att vården generellt verkar vara riktigt dåliga på det här med amning. När dottern var 8 månader blev jag beordrad av BVC att genast sluta amma (delammade) pga att dottern inte gick upp så bra i vikt. Det störde mig, vi delammade ju bara, och hur kan mjölken som är anpassad speciellt för mitt barn vara dålig för henne? Jag fortsatte amma till 10 månader eftersom dottern mådde jättebra och utvecklades bra på alla sätt och vis. Men BVC låser sig ju väldigt vid just vikten. Vid 10 månader orkade jag inte ta kriget med BVC mer och slutade. Nu är dottern 14 månader och ligger fortfarande åt det smala hållet. Men ingen på BVC har nämnt hennes vikt sen jag slutade amma, så det verkar som att det mest var en principsak.
Nu är jag gravid med andra barnet och den här gången ska jag lita på mitt eget omdöme och skita i vad BB och BVC säger om amningen. JAG vet bäst. Önskar att jag hade tänkt så redan första gången!

Jag är väldigt kluven till detta och inte alls så övertygad att alla kan det. Och allt prat om att alla kan och borde gör mig bara än mer stressad. Jag gjorde ett urakut kejsarsnitt och barnet var livlöst till en början och mycket svagt. Jag blev sjuk och fick antibiotika intravenöst. Det gick helt enkelt inte och jag är fortfarande arg på både mig själv och på amningshjälpen som bara fortsatte pressa på om att ”amma mig igenom det” samtidigt som barnet blev allt svagare. Så lite skeptisk är jag. Vad gäller bemötandet av att flaskmata så är det nog väldigt varierande. Alla mina vänner och alla i mammagruppen ammade så jag för egen del kände mig som ett freak som inte gjorde det. Och fick en gång frågan om jag var bsrnvakt när jag flaskmatade på en bänk:) Men det är nog olika.

Jag känner mig också jättedålig som flaskmatar…. jag skämdes över att ta fram flaskan väldigt länge och gör fortfarande det ibland. Att amma ÄR norm, jag skämdes aldrig över att amma mina första två barn, ammade överallt och mötte aldrig konstiga blickar för det. Men flaskan. Vet inte om det sitter i mitt huvud, den har jag förklarat och ursäktat många gånger tyvärr… Men, den här gången fixade inte kroppen att producera tillräckligt med mjölk (utmattningsdeprimerad) vilket har lett till många timmar av tokgråt från min sida över att min bebis ”inte får det bästa ”. Men samtidigt, nu får mina tjejer se att man både kan amma och ge flaska, föda vaginalt (första två gångerna) och föda genom kejsarsnitt (sista gången nu). Fler alternativ för dom om det blir deras tur att bli mammor i framtiden! Men på tal om tårar och att känna sig sämre som mamma. Även snittet är skuldbelagt för mig. Att jag inte ville/vågade fler gånger pga komplicerade förlossningar tidigare. Så, att gå emot normen är jobbigt och skambelagt i den mån att man ”behöver” förklara sig många gånger mot vad man behöver om man ”väljer ” att föda vaginalt eller att amma!

När jag har läst kommentarerna här blev jag glad över att jag födde och ammade mina 4 barn i Tyskland, där man har rätt till hembesök av barnmorska dagligen i 10 dagar efter förlossning. Hon hjälpte mig med amning, vägde bebis, kollade stygn, visade knipövningar och svarade på 1000 frågor. Jag fick även hembesök av barnmorska när jag hade mjölkstockning en gång, och när jag hade amningsrelaterad svamp. Det skulle behövas här i Sverige också.

När jag fött i höstas var starten på amningen riktigt jobbig, bebis tog inte ordentligt tag, la tungan för osv. Sköterskorna på BB var superbra och hjälpte mig och peppade jättemycket, de lät inte oss åka hem när vi ville eftersom de bedömde att amningen inte kommit igång ordentligt (jag hade väldigt mkt mjölk men bebis fick som sagt inte till en bra sugteknik), så trots att jag mådde skitdåligt över att det inte funkade och alla hormoner i kroppen och var beredd att välja flaska istället för att få komma hem ngn himla gång peppade de mig till att fortsätta eftersom jag sagt innan förlossningen att jag ville amma. Jag är så jävla tacksam över det såhär i efterhand! Både att de höll oss kvar tills det verkligen funkade och att de fanns som ett så bra stöd under tiden. De lät mig försöka själv, hjälpte mig placera bröst + bebis, vägde innan och efter mat för att se att bebis fått i sig ordentligt när jag var nojig, sa åt mig att pumpa de första dagarna när vi tyvärr var tvungna att tillmata med kopp så att mjölkproduktionen skulle bibehållas etc. Vi stannade på BB 4 dagar. OBS! Vi bor i Skåne!

Kommenterar igen, ehehe. Jag och min sambo upplever det som att vår BVCsköterska varit väldigt för amning, har flera gången sagt att rådet de ”ska” ge är att helamma till 6 månader och sen börja så smått med kryddmåttsstora smakisar men att man gärna aka fortsätta amma så länge man vill. Hon har även lyssnat tills just vår situation etc och gett råd utifrån det. Det jag tyckt varit så märkligt är att jag inte direkt pratat med henne om att jag verkligen vill amma, men hon har ändå varit väldigt positiv till amning i våra samtal, ändå är jag den enda i vår föräldragrupp på typ 9 föräldrar som ammar… Känns så galet? Alla de kan väl ändå inte ha haft så mkt problem eller mått så dåligt?! Vi fick hur mkt hjälp som helst på BB som jag skrev ovan så det borde ju de andra mammorna som födde i samma veva på samma sjukhus också ha fått? Jag tycker att man ska få flaskmata om man behöver det, men jag tycker det känns otroligt konstigt hur lättvindigt så många väljer bort amningen.. Men jag kan nog inte sätta mig in i deras situation så jag borde nog inte uttala mig kring det. OCH hade inte jag fått den hjälp jag fick på BB så hade jag nog inte heller orkat fortsätta trots att jag verkligen ville amma.

Finns Jävligt många råd som sabbar!
Men jag tror det där med att ”mjölken inte räcker” vissa gånger inte handlar om att dom inte kan producera mjölk och ge barnet utan att många i vårat samhälle äter fel för att göra det, vet jättemånga som typ direkt börjat banta, äta fettsnålt och undviker livsmedel för att dom vill gå ner och komma i form så fort som möjligt, tror inte dom tänker på att det i sig kan strula till amningen
Amningen kräver ju fortfarande kalorier och fett och att börja banta och hålla på då.. de kan väl inte vara bra?
När min mjölk efter en massa strul började sina (hade massor av mjölk så länge han ammade) så visste jag ingenting om hur man kunde öka den mer än att pumpa och ”äta allsidigt”
Sen dess har jag ju fått veta att en sån enkel sak som havregryn! Kan öka produktionen
Min syster gjorde chokladbollar en gång i veckan och hade massor, men ja äta chokladbollar eller havrekakor efter förlossningen tror jag inte så många gör när man ska ”komma i form” så fort man kan.. i andra länder har jag fått lära mig finns särskilda recept på havrekakor som kan öka, de låter väldigt mer nice ^^

På BB fick jag halvdan och oengagerad hjälp med barn nummer två. Av flera anledningar, bla prematurbebis och mycken oro, fick vi aldrig till en fungerande amning med första barnet, men det stod i min journal att jag gärna ville helamma barn nummer två, om möjligt. Jag lämnade BB efter ett dygn. Väl hemma kollade jag Amningshjälpens sida, samt Sagogrynets blogg och där fick jag god starthjälp. För att försäkra mig om att vi var på rätt väg bad jag bm kolla när vi var på tredagarskontroll på sjukhuset. Efter att hon kapat mig fullständigt, sagt att det inte kommer fungera pga för stor byst, bröstreduktion och för små bröstvårtor, grät jag mig igenom resten av kontrollen. Hon menade även att barnet absolut inte fick tappa mer i vikt och sa att vi skulle ge ersättning och att jag skulle införskaffa amningsnapp. (Jag gjorde aldrig det senare, och det är jag glad för. ) Nåväl. Gråtande for jag hem och då ringer vår UNDERBARA BVC-sköterska. Hon peppar, tröstar och ingjuter både hopp och mod. ”Bebisen får tappa 100 gram till innan ni är nere på de där 10%, så var lugn med det! Nu åker du hem, bäddar ner dig i soffan framför en rolig serie med en ask praliner, så fixar pappan all markservice. Amma på första signal hela helgen, så ska du se att det ger resultat. På måndag kommer jag hem till er och då väger vi barnet. Det här kommer gå bra!” Och det gjorde det! Efter helgen hade han både vänt och ökat i vikt. När bröstvårtorna började bli såriga var det dock tack vare de ovan nämnda internetsidorna som hjälpte mig att felsöka och komma på rätt köl. Jag helammade i 6 månader och ammar primärt även nu när ljuvligheten är 9 månader. Blw:ar mestadels resten, men maten är liksom mest kul, en trivsam sak upptill amningen. Summa summarum: tummen ner till sjukhuspersonalen, en solklar tummen upp till BVC och nätet (amningshjälpens slutna grupp var också till viss hjälp).

När min son föddes sög han tag i bröstet och sen vägrade han typ släppa. Han ammade 20 timmar/dygn dom första dagarna 🙂 men dagen efter förlossningen, sent på kvällen när han äntligen gav mig en liten paus och var hur nöjd och glad som helst kom en sköterska in och ville göra detdär provet där dom sätter klämmor på handen och foten. Han blev jätteledsen och jag märkte att klämmarna gjorde ont och ville bara att hon skulle bli klar så fort som möjligt. Men sköterskan började prata om att han nog var hungrig och att vi borde ge honom ersättning och blablabla. Jag försökte förklara att han inte var hungrig, att han var hur nöjd som helst 2 minuter tidigare. Hon fortsatte att pusha för ersättning och till slut skällde jag nästan ut henne. Jag är glad att jag läste på innan och visste att det bara var bra att han satt klistrad vid bröstet dom första dagarna och inte ett tecken på att han inte fick tillräckligt.

Ja herregud vad det surrar runt åsikter och så kallade fakta för och emot typ allt inom bebismat amning, ersättning, napp, mat osv. Galet irriterande att så många får så dåliga råd.
Jag skulle önska lite mer nyanserade råd, istället för ”napp sabbar amningen” eller ”alla barn ska ha napp” så något liknande ”för att inge napp ska påverka amningen kan du tänka på det här….” Det gäller från vården likväl som i andra forum. Det är så många kvinnor det handlar om så finns alltid många som inte passar i mallen, det finns för många undantag så att säga. De kvinnorna ska inte glömmas bort tycker jag eller behandlas som udda/avvikande. Vem vill bli bedömd som avvikande liksom? Det finns väl helt enkelt många sätt att vara normal på.

Med mitt första barn åkte vi hem från BB när han var 1 dygn gammal. Amningen kom inte igång bra alls, jag kämpade för att få honom att ta rätt grepp. Han fick knappt i sig något alls första dagarna, så jag bad om hjälp vid pku testet. Tanten va sur och stressad och liksom bara greppade tag i mitt bröst oväntat och tryckte mot hans mun och sa ”Här!”. Sen va det bara att åka hem. Men det funkade ju inte hemma. Fick klämma ut mjölk och matade honom med en sked..Hade förlossningsdeppresion också så jag mådde skit. Men sen äntligen fattade han rätt grepp och det kom igång. Helammade då tills 3 månaders dagen, för då tyckte BVC att han behövde ersättning som kompliment. Så vi körde på det. Delammade till 6 mån.
Men jag hade viljan att amma längre än med första barnet. Så när det blev dags för syskon så kände jag att nu jäklar! Men inte blev det som jag ville då heller.
Fick tvillingar, som på doktorns råd blev utplockade med kejsarsnitt v37. Jag läste på om dubbelamning och såg fram emot utmaningen. Dock så blev ena tvillingen sjuk och vi blev inlagda. Så medans jag sov lite på första natten så satte dom sond på båda barnen istället för att väcka mig. Sen när amningen skulle igång så va det skitjobbigt. Om jag va iväg en liten stund ifrån neo rummet och kom 1 minut efter den sagda tiden med amningen så hade dom redan börjat sondmata istället för att vänta lite på mig. Sen va det oerhört påfrestande att väga barnen innan varje måltid. Sen amma, sen väga dom igen. Och ge sond på dom saknade grammen som förväntades. Och mellan det så pumpade jag. Hur mycket jag än kämpade så blev allt i motvind. Vi fick åka hem (efter 3 veckor) när ena tvillingen helammade och den andra delammade.
Men grymt att få testa dubbelamning måste jag säga! Det va jättemysigt. Men mjölken tycktes försvinna allt eftersom, barnen sög och sög men det kom knappt något vid 3 månader. Så för min egen skull så valde jag med sorg att sluta amma när ena sög så hårt att jag fick en blodblåsa på ena vårtan. Stressen var för hög, även om jag i hjärtat ville mycket längre. All stress med vägning först på neo, sen på bvc.. hela tiden jakten på att dom skulle gå upp tillräckligt i vikt.
Om vi skulle få ett till barn i framtiden så vill jag helst helamma mycket längre än med dom andra.

Har också mycket dåliga erfarenheter av vården och amning. Inga instruktioner på BB och när vi kom hem var BVC inte nöjda med viktuppggången på bebis, vi snackar typ att hon var på ursprungsvikt på 14 dagar och inte 10 efter förlossning eller något sånt. Hon mådde ju hur bra som helst och kissade mängder. Förutom den oron blev jag också typ dumförklarad av min BVC sköterska eftersom jag lät henne ligga och snutta och inte bytte bröst vid varje amningstillfälle. Enligt henne skulle jag klocka 7 min på ena bröstet, sedan byta till andra, 7 min till och sen skulle bebis bort från bröstet. Istället föreslog hon napp (!!!) för att tillgodose bebis snuttbehov. Kände mig ledsen och ifrågasatt men sket fullständigt i hennes råd. Då viktuppggången fortsatte att vara icke tillfredställande fick jag snabbt rådet att börja pumpa ut och ge flaska efter varje amning. Svettades och grät med pumpen och trugade en arg bebis som ville ha bröst och inte flaska och slutade illa kvickt efter bara några dagar. Sen har jag kört såsom jag själv vill, fri amning, hur mycket som helst och närsomhelst och jag har en helt perfekt tjock bebis på 8 månader som fortfarande lever på mest bröstmjölk.

Första dygnet på BB var en mardröm för mig. Jag ville så gärna amma men fick inte riktigt till det (jag hade aldrig blivit informerad om att bebisar typ behöver fyra droppar i början för att bli nöjd så jag nojjade som fan över att hon inte fick i sig tillräckligt). Så jag bad om hjälp med amningen och för varje ny kvinna som kom in och skulle hjälpa mig så fick jag lära mig en ”ny metod”. Jag blev tillslut helt kaiko i huvudet av all denna information ”håll så” ”gör så här” ”tänk dig en hamburgare” ”slappna av med axlarna” ”tryck huvudet mot bröstet, dom tål mer än man tror”. Jag bröt ihop totalt, men sen kom en fantastisk sjuksköterska och hjälpte mig. Hon visade mig ett mer avslappnat sätt och sedan skrev hon i min journal att det bara var detta sättet som man fick hjälpa mig på- inte tusen andra! Det hjälpte mig med mitt självförtroende och jag kunde amma hur bra som helst i ett år sedan 🙂

Min pojke vart tillmatad med ersättning på BB, utan medicinsk indikation..som omtöcknad förstföderska fattade jag inte då hur illa det var utan lyssnade på barnmorskorna. När vi kom hem ammade vi på som tusan, han sög riktigt bra och var nöjd (sov bra också) Men när vi kom på bvc en vecka efter förlossmingen hade han inte nått födelsevikten (dock hade han inte ens gått ner 10%) så då fick vi rådet att bara amma honom 10 min per bröst, aldrig mer! Och sedan tillmata honom med ersättning! Jag gjorde som hon sa, Och sedan började mitt helvete!
Utan bra stöd från vänner och ammningshjälpen hade jag nog gett upp, för flaskam ställde verkligen till det. Vi kämpade på,dels för att han ville ha bröstet, för att jag älskar att ha honom vid bröstet och för att jag verkligen tror att ammning är det bästa för barnet! Idag nästan 5 månader senare använder vi aldrig flaska/ersättning och han får suga och amma när han vill och hur mycket han vill. Men man får komentarer hit och dit, att det är bättre med ersättning, att dom sover bättre och är mer nöjda av sig, större frihet och blablabla! Kvinnor behöver mer ammnings-pepp och mindra krav från samhället på ”kommaiformeftergraviditet”, och mindre knäppa råd från vården!

Dom här gångerna när amningen inte funkar, när man tror att det inte finns någon mjölk, och du menar att det i majoriteten av fallen faktiskt finns, vad är det då som gör att det inte funkar?
Jäkligt flummigt formulerad fråga, men förstår du vad jag menar?
Jag la själv ner amningen efter drygt tre veckor, jag upplevde som du ofta nämner att han inte blev mätt, och efter 2 veckor med pumpning (såriga bröstvårtor) med dryga 5 ml åt gången som resultat ansåg jag mig själv besegrad.
Detta var över 5 år sedan idag och i efterhand så tror jag själv att det var min groteska förlossningsdepression med tillhörande anknytningsproblematik som liksom låste hela kroppen, och avstannade mjölkproduktionen.
Jag hade för avsikt att amma, och önskar amma ett eventuellt nästa barn, så därför är jag nyfiken på din åsikt. När man faktiskt ser att det inte kommer någon mjölk, vad kan de bero på, och hur kan man gå tillväga för att lösa det?
Tack för grym blogg, synd att jag hittade hit ett år för sent!

Jag kommer in rätt långt i efterhand så det kanske inte är aktuellt längre… Men kanske kan det hjälpa nån annan i så fall. Jag har märkt att så fort vi får besök hemma, eller när vi åker bort, då försvinner min mjölk. Jag fick panik första gången det hände, grät floder. Babyn låg vid bröstet hela tiden och sög, sög, sög. Jag trodde att det var kört, att det var slut med amningen, men efter ett par dagar var vi tillbaka på normalnivå. Så här två-tre månader in i amningen har jag räknat ut att stress=ingen mjölk. Förlossningsdepression, traumatisk förlossning, smärtsam amning, prematur bebis, strulig första tid, kan ju också innehålla mycket stress och därmed göra att mjölken sinar tänker jag. Som jag har hört från min BVC-sköterska så är bebin doktorn. Jag låter honom sutta precis hur mycket han vill och efter ett par dar (upp till en vecka) går brösten från att vara typ tomma till att bli sprängfyllda.
För mig tog det ungefär 6 veckor innan amningen blev smidig. En väns ord ekade i huvudet under tiden. Hon önskade att någon hade talat om för henne att det inte alltid är så jobbigt som det är i början, att det blir bättre. Hon gav upp och gav ersättning och var ledsen över det. Jag tänkte på henne och grät mig igenom amning med trasiga vårtor etc, och till slut blev det bättre.

Jag skulle vilja sprida en sak som jag inte har hört talas om någonstans. Jag tycker att det är viktig information. Jag föddes 6 veckor för tidigt och min mamma pumpade ur mjölk och åkte fram och tillbaka till sjukhuset. Jag tror att hon fick amma mig efter två-tre veckor men jag sondmatades främst. När jag kom hem från sjukhuset ville mamma helamma mig, men hon var helt slutkörd och mjölken sinade. Hon var förkrossad. Två månader senare flaskmatades jag helt sedan hemkomsten, men vid ett tillfälle var familjen ute och åkte utan mat till mig och jag blev plötsligt hungrig. Mamma gav mig bröstet för att jag skulle ha nåt att suga på, och då kom mjölken tillbaka. Sedan helammade hon mig tills jag var nio månader. Det går alltså att få till helamming även om en inte får till det där i början. Om en mamma verkligen vill kan hon ju prova igen efter några veckor (eller månader!) när hon kan prova i lugn och ro, utan att det är så panikartat som det kan vara precis efter förlossningen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *