Kategorier
Titta jag kör!

Lektion # 1000 // Körandet går sämre och jag mår sämre och allt är sämre

Jag har inte kört med Iza (min vanliga körlärare) än, hon är sjuk. Däremot har jag kört med samma person som jag körde ”lilla uppkörningen”. Tack och lov i ”min” egna lilla gulle-golf som svarar på mina signaler och som är tydlig med vad hen vill. Jag känner mig trygg med den bilen och körningen har ju såklart gått bättre då, även med den andra läraren. Men jag märker att jag kör sämre på nåt sätt, osäkrare och klumpigare och det har totalt sänkt mitt självförtroende när det kommer till körandet. Motorstoppen är tillbaka och jag är inte lika mjuk på kopplingen som jag brukar. Det känns som att jag går bakåt i utvecklingen och visst det kanske är en slump.
Men jag kör ju bättre och tryggare med Iza. Och det ger mig lite panik inför framtiden, jag har ju liksom tidspress om man säger så.
Jag tror det handlar mycket om dels personkemi och dels olika krav. Inte det att Iza ställer lägre krav, men hon ställer annorlunda krav och på annat sätt. Hon är fantastisk med människor som jag: som är rädda, osäkra, lätt får panik. Hon är lugn och trygg och kraven förmedlas aldrig krävande utan bara uppmuntrande. Jag får aldrig några suckar, kommentarer eller tillsägelser när jag gör fel utan hon påpekar misstagen på ett sätt som man inte känner sig dum av. Sådär i förbifarten och så provar vi igen med lugna instruktioner.
Däremot så får jag lära mig andra knep eller sätt att hantera vissa situationer på av den andra läraren, som jag behöver. Det är bra. Jag uppskattar dem. Men de får mig också att känna att shit jag kan ju fan ingenting?! Jag trodde jag var bra på att göra det här och det där men nu vet jag inte alls. Typ så.
Nästa vecka kör jag med den andra läraren igen. Men veckan efter det så har jag bokat in massa med Iza igen och jag hoppas jag hinner blir redo för en uppkörning. Jag har riskettan på tisdag och sen hoppas jag att jag får boka in halkbana så snart som möjligt och så ska jag försöka plugga in all teori nu på en gång men jag känner mig så trög och förvirrad och dum.
Fan fan fan fan fan fan.
 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Lektion # 1000 // Körandet går sämre och jag mår sämre och allt är sämre”

Jag tror du kommer fixa det här 🙂 Du har kommit så otroligt långt redan. Själv har jag ännu inte vågat ta tag med körkortet alls än 🙁
En annan helt OT-grej som jag funderar och skulle behöva lite kloka människors råd.
Jag är engagerad i feministiska cirklar och på senaste tiden så har diskussionen om transfobi kommit upp. Oerhört viktigt såklart på alla sätt. En ofta upprepad fras är att felköning dödar. Jag förstår det och tänker att det måste vara fruktansvärt att hela tiden få sin identitet underkänd. Dock har jag själv märkt att jag ibland (till min stora skam) har väldigt svårt att ”ställa om” språket. Speciellt när jag pratar fritt(det skrivna kan man alltid korrekturläsa). Jag råkade felköna en person och säga hon istället för hen en gång när vi pratade och personen blev såklart ledsen och jag skämdes. Jag bad om ursäkt. Nu har den personen börjat skicka massa meddelande och länkar till mig som hänvisar just till att felköning dödar och hur viktigt det är. Jag förstår ju att jag har gjort fel men undrar lite om tips hur jag kan bemöta den här personen nu som fortfarande är väldigt sårad. Jag har bett om ursäkt och förklarat att det var ett genuint misstag för att jag är ovan att säga hen.
Aja feel free att ignorera då det här var väldigt OT

Har tyvärr inga tips till dig, utan jag skulle också vilja veta svaret på detta.
Som du skriver så är det mycket lättare när man skriver till någon. Man är ju uppvuxen med två pronomen då hen är ganska nytt ändå. Så en liten omställning har det ju blivit. Shit, skrev lite mer än jag tänkt. Ville mest förmedla att jag förstår hur du känner och jag hoppas verkligen att hen förstår 🙁

Låter som att du följer inlärningskurvan med ett dipp nedåt innan du uppnår ”mastery”. Upplevde också ett hemskt tapp i förmågan att köra efter ett tag och då hade jag ändå samma lärare hela tiden. Pepp, pepp: det här klarar du!

Det var exakt samma för mig innan jag körde upp. Testade med en annan lärare som även sa rakt ut till mig att jag skulle misslyckas om jag skulle köra upp imorgon. Sen körde jag med vanliga läraren några gånger och klarade uppkörningen. Tror det är väldigt vanligt och ett gott tecken. För nu börjar du tänka på allt igen. Jag misslyckades totalt med grundpositionen.

Personkemi är viktigt när det gäller lärare-elever, chef-anställda, läkare-patient etc. Annars blir det bara obekvämt och fel, så att säga. Jag märker det på jobbet, jag har två chefer. Den ena funkar allt perfekt med, alltid trevlig stämning, det går bra att jobba ihop, om något fuckar upp så löser vi alltid det tillsammans. Med den andra är allt bara fel. Vi har alltid pinsam tystnad eller krystade samtal, allt blir bara fel när vi samarbetar, jag vågar knappt berätta om något gått fel för det känns som att jag aldrig kan göra rätt för den här chefen.
Jag tror att du har en tillfällig svacka, det kan hända alla. Lycka till 🙂
Jag är imponerad att du tar så många lektioner på så kort tid, jag övade typ en gång varannan vecka och tog låååånga pauser däremellan 😀 Det var för mycket med skola OCH körkort tyckte jag, och ändå gick det bra i skolan just då.

Heja heja! För en fellow livrädd att övningköra pga rädd att göra fel/vara dålig/köra på nån så är dina övningskörningsinlägg både hoppingivande och assköna att läsa! Skitsamma om det inte går nu (I know ej skitsamma pga pengar, ork och tusen andra saker) men du har KÖRT BIL, peppat mig att börja och förmodligen många andra. Nu existerar du ju inte enbart för att vara en förebild och allmänt grym men alltså… Du kör på (höhö) trots att det jobbigt. Du är så cool! Körkort eller ej!

Alltså såhär har jag lärt mig:
Först känner du dig skitsämst, för att du är nybörjare och antagligen skitsämst.
Sen känner du dig superduktig, för att du har lärt dig en del och har fått självförtroende.
Sen känner du dig skitsämst igen och det är DÅ du börjar bli riktigt bra för du inser hur mycket det finns att lära och du är ödmjuk inför det, och du kan se dina brister och analysera dem för att förbättra dig.
Såå.. min slutsats är att du antagligen är helbäst inom en vecka!

Håller med alla som säger att det är klassiskt med en tillfällig dipp när det börjar närma sig. Jag tog körkort i vintras och upplevde det likadant – det var som att ju närmre målet jag kom, desto mer avlägset kändes det. Tog kortet på andra försöket… med en uppkörningskvinna jag visade mig ha bra personkemi med. Visst spelar det roll!
Ändå tror jag att det är himla bra att köra för olika lärare, just för att de har olika trix och faktiskt (trots att de följer samma plan) fokuserar på olika saker. Kanske boka in en lektion till med en tredje lärare innan du går tillbaka till tryggheten med ordinarie? Att köra med nya människor blir mer och mer avdramatiserat varje gång, även om det går sakta (jag är fortfarande nervös när jag skall skjutsa någon första gången, men inte som förr).
Sedan, när du väl har kortet (ja, det kommer du att få tillslut!) kommer du säkert fortfarande att ha bra och dåliga ”kördagar”. Jag har iaf det, men de jag brukar köra saknar körkort och säger åtminstone att de inget märker 😉

Det du går igenom nu är liksom…. Något alla med körkort gått igenom och egentligen något vi alla går igenom när vi ställs inför nya saker att lära oss. Och körning ÄR svårt. Det är en sån där grej som tar tid att lära sig men när det väl sitter så sitter det. Så försök lita på processen, du är snart i mål! Tänk också vad långt du kommit redan från att ha haft panikattacker och mått dåligt av blotta tanken på att köra en bil! 🙂 <3

Inte hunnit läsa om nån skrivit det innan men PENGAR. Körskolan tjänar pengar på att du kär dåligt så tänk på att i deras pepp o kritik finns alltid ett vinstintresse (buhu det är inte alls alla körskolor som är så o blablabls men JO är cynisk pga insyn!). Därför ingen ärlighet med gur du känner dig från gång till gång. Ett starkt tips är att köra med en privatperson du litar på. Hen kan bevisa att folk med körkort inte kan nåt av nära allt i de där böckerna och det BEHÖVS INTE. Folk kör som idioter men tar körkort iaf. Var bara ödmjuk nu och sen i körningen, en blir aldrig fullärd och sbälvfärtroendet går upp o ner även efter lappen, o räkna med att köra upp 2,3 gånger samt att lära dig mest sen när du kör själv ist för 300 lektioner. Puss o lycka till!

Heja dig! Du fixar det! Vet precis hr jävla jobbigt det kan vara, och det är påfrestande att sitta och bli granskd hela tidne för alt man gör. Men försök att inte ta det personligt! Det handlar inte om ditt värde som person, eller om intelligens. Det ÄR svårt att köra när man inte har så mkt körvana eller någon att köra med utanför körskolan också. Men du kommer fixa det.

Jag tänker på flera saker när jag läser din text.
1. Du är så STARK i att våga delge oss andra din osäkerhet!
2. Du följer den ”klassiska” inlärningskurvan, precis som flera andra påpekar. Det är helt normalt och jättevanligt att man helt plötsligt känner sig (tom blir) sämre, för att sedan vända uppåt igen. Vi ser gärna inlärning och utveckling som en rak kurva, men det påminner mer om bergsbestigning. Uppåt, framåt, tillbaka, ner i en dal, runt en klippa och så lite upp igen…
3. Personkemi är jätteviktigt. Att matcha tränare och elev är tex en hel vetenskap inom elitidrott.
4. Det är alltid svårare med människor man inte alls känner. Sämre omedelbar personkemi kan ofta överbyggas med tid – som du ju inte har haft.
5. Körskolan VILL ju gärna att du kör jättemånga lektioner… Ekonomiska intressen, du vet.
6. Tänk på alla nötter som har klarat ta körkort. Klart att du kommer att fixa det!
7. Målet med din uppkörning är inte att du ska vara fullärd och fullfjädrad bilförare. Målet är att du ska klara att fortsätta lära dig på egen hand i trafiken.

Ååååh, jag vet precis hur det känns!!! Tog också körkort ganska sent (runt 30) och kände att när man är såpass vuxen har man insett att man inte är odödlig och då är det sjukt läskigt att köra bil. Jag tog massor av lektioner, alltid dubbla för att hinna ”komma in i det” varje gång. Försökte till en början övningsköra med min sambo men det funkade inte alls (han drog ljudligt in luft mellan tänderna hela tiden, fruktansvärt stressande).
Jag körde upp på en liten ort där det finns 2 personer som man kan köra upp med, den ena känd som ”kugg-Åke”. Gissa vem jag fick? Jajjamen, kugg-Åke i egen hög person. Det gick naturligtvis åt skogen (jag körde katastrofdåligt av nervositet och stress). Jag slickade mina sår, tog ett par lektioner till och några veckor senare klarade jag nästa uppkörning galant!
Jag hatar fortfarande att köra bil men nu är jag kalla fall inte rädd när jag gör det! Du kommer klara det fint, lycka till!

Någonting man lätt glömmer när man är i en sådan situation som du är är att ALLA kör olika och ALLA har sin egen körstil. Det tar tid att hitta den, och att köra med olika körskollärare är ett helvete eftersom de — precis som alla andra förare — har sin egen stil och har sin egna uppfattning om vad som funkar och vad som inte gör det. Jag hade förmånen (och har) att våga lita på mig själv. Jag insåg tidigt att för mig är det ABSOLUT viktigast att först kolla i sidospeglarna om jag ska göra någonting, eftersom mitt fokus dippar lite på andra och tredje ögonrörelsen. Min körlärare var dock bestämd på punkten att jag skulle kolla backspegeln först. Jag har snart haft mitt körkort i sex år och är, tack vare mkt övning och många turer med bil/månad, trygg i min körning. Den tryggheten kommer inte infinna sig under tiden på bilskolan för det ÄR en stressande situation hur man än gör. Min körlärare tyckte t.ex. inte att jag var redo att köra upp pga backade inte perfekt och teorin var det sisådär med pga lat. Men jag kände att nu skiter jag i alla förståsigpåare för jag VET att jag kan. Bokade uppskrivning och -körning privat via Trafikverket och klarade både uppkörning och -skrivning på första försöket. Den enda kommentaren var att jag kunde indikerat var jag skulle lite tidigare, men att det också är helt beroende av just körstil och att de önskar att man har extra förberedelser på uppkörningen. Idag är det ingen som klagar på hur jag kör, och ibland känner jag mig osäker i vissa situationer (t.ex. flerfilsrondeller och filbyte på typ Essingeleden), och jag är GLAD för det. För man blir aldrig fullärd. Lyssna på dina lärare, men lita ffa på dig själv. Och glöm inte att det faktiskt är ett vinstdrivande företag som ska lära dig köra. Du känner dig själv bäst och om du inte är bekväm med något — SÄG det. Alla kommer ändå ha åsikter om hur du kör — make, svärmor, vänner, barn etcetera etc. Du måste hitta tilliten till dig själv för du KAN ju. Jag insåg att jag var färdig för uppkörning själv när de enda kommentarerna handlade om petitesser (typ du måste bli bättre på fickparkering BITCH PLEASE min mamma har haft körkort i 40 år och vägrar fickparkera, jag kan ju även om det tar lite tid). DU KAN DU KAN!!!

Och! Min pappa som var gudaduktig på att köra bil (alltså helt sjukt duktig, han behövde inte ens ”finjustera” när han backade med släp pga kom perfekt på första försöket) fick, efter femtio år med körkort, också motorstopp ibland. Mamma får det också ibland. Det är lurre.

Jag körde intensivkurs på körskola när jag tog körkort, hade en AMAZING lärare som var precis som din Iza för mig. Jag hade självförtroende och klarade massor med saker med henne. Samma vecka som min uppkörning var inbokad gjorde jag en ”lilla uppkörning” med en annan lärare som var helt jävla idiotisk och jag klarade INGENTING och hen sa att jag skulle minsann aldrig klara uppkörningen samma fredag och bokade in mig på en extralektion tillsammans med hen och jag har aldrig mått så dåligt som då. Körde två gånger till med ”min” lärare, som undrade vad som hade hänt och jag nästan grät ut hos henne. Klarade sedan uppkörningen galant på första försöket. Inga problem. Ville bara åka förbi idiotläraren och vifta körkortet i ansiktet på hen efteråt. Jag tror du kan! Jag tror du klarar det! Klarar jag det (världens mest neurotiska när det handlar om att köra bil….) så klarar du det! 😀

Det kommer att gå! Så där är det med allt känns det som! Kommer inte ihåg hela processen med körkort (förutom nervositeten vid uppkörning och teoriprov) men jag upplever samma med mina studier. Först kan man ingenting, sen tycker man att ”fan jag har ju koll på det här, och sen när det börjar närma sig tenta är det som att man inte kan ett skit! Men det har alltid gått vägen och det kommer göra det för din del också! Ge inte upp!

Hej, ville bara säga att jag precis som du höll på med körkortet innan jag födde barn. Hade stora problem med dåligt självförtroende och kunde få nästan som blackouts av osäkerhet. Kuggade innan barnet kom. Körde upp igen efter att barnet kommit, då grejade jag det (på femte försöket). Ville mest bara säga att stånga dig inte blodig. Men ge inte upp, håll ut för du kommer klara det!

Instämmer i alla föregående kommentarer om att du följer inlärningskurvan. Man får en rejäl dipp en bit in i inlärningsprocessen, det betyder att du har lärt dig en massa redan jämfört med när du började och att du nu försöker få kläm på allt. Precis så var det för mig med. Och personkemi är superviktigt i såna här situationer, så det är inte konstigt att du blir lite thrown off. Försök att hålla ut, det viktiga är att du fortsätter kötta på!

Hej Lady D!
Jag är 23 år gammal.
När jag var 17 år körde jag på körskola för att ya körkort. Övade, övade och övade. Allt satt som en smäck. Sen gjorde jag exakt lika som dig, lilla uppkörningen med ny lärare. Självförtroendet dök i backen med en smäll. En vecka senare körde jag upp och klarade det prickfritt.
För ett år sedan började jag övningsköra lastbil. Ett dubbelt så stort obäke. Körningen gick bra, bättre och skitbra. Någon vecka innan. Uppkörningen=allt gick SKIT och självförtroendet dök i backen igen.
För ett halvår sedan tog jag CE-kort. Alltså lastbil med släp. Körningen gick bra, bättre och skitbra! Någon vecka innan uppkörningen gick allt skit och självförtroendet dök i backen igen.
Det bra i den här historien?
Under båda de sistnämnda uppkörningarna körde jag absolut inte prickfritt. Jag fick motorstopp, jag glömde bort små saker.
Men grejen är att jag kunde köra. Jag satt hela tiden och berättade för mig själv (högt) att ”där skulle jag ha gjort si och där skulle jag ha gjort så. Jävlaskitsfan jag fick motorstopp, vänta, nu sådärja!”
Förarprövaren sa när vi stannat att man får göra lite fel och att det var jättebra att jag var medveten om att jag gjorde dem.
PS. Jag körde upp med ”långtradare” i Hudiksvall. Fick motorstopp i rondellen vid Statoil kl. 16 en torsdag. Du vet, den där tiden det är lång kö in till den rondellen. Puuuh!!! DS.

Jag kände samma på min körskola. Jag var nervös och blev tillslut så rädd för min lärare, som mer skällde än något annat att jag hoppade när han började prata. Sen blev han sjuk och jag fick byta och helt plötsligt gick det.
Även om det är sjuhelvete svårt så kan du grejjerna, du måste nog bara hitta lugnet och flowet igen. Det är som att byta bil. Jag har ändå kört i 9 år nu, men jag blir ändå nervös när jag byter bil. Första biten är alltid skakig. Sen lossnar det. Därför föredrar jag att köra första vändan eller göra svåra grejjer själv. Som sagt, jag har kört i 9 år. Men det lossnade först påriktigt för mig när jag köpte egen bil för 1,5 år sedan. När det tog slut md exet och jag var tvungen att fixa grejjjer. Helt själv. Och jag fixade allt. Nu klarar jag tom Stockholm. För det går. Vi äger världen och du med.

Nog kommer du att fixa körkortet. Men du borde åka ut med någon privat och träna massor så du känner dig säker. Satsa några timmar bakom ratten så kommer du att ha en betydligt lugnare känsla i kroppen, den där stressen är ju inte bra.

Hur funkar det med halkan som höggravid? Vet ju att du aldrig skulle göra något som riskerar att skada lilla bebben och jag minns att det ändå var en hel del sladdande när jag gjorde halkan (för snart tio år sedan….). Finns det typ bra bilbälten speciellt för det eller så?

När man övningskör är man ju där för att lära sig, att sucka eller bli irriterad över att man gör fel är bara opedagogiskt. Samt att det inte bara är övningskörare som gör ”fel” ibland, det händer fortfarande att jag ibland får motorstopp trots körkort i snart 10 år.
När jag övningsskörde på trafikskola hade jag en lärare som var väldigt pedagogisk och uppmuntrande när jag körde och jag kände att jag behärskade bilkörningen väldigt bra. En dag fick jag köra med en annan lärare som suckade när jag gjorde småfel och dumförklarade mig vid ett flertal tillfällen. Detta gjorde att jag kände mig väldigt nervös och osäker på min körning och det ledde till fler misstag. Den andra läraren insisterade på att jag skulle ta 20 lektioner till innan uppkörning, men jag hade inte råd med det så jag bokade en privatuppkörning istället (hade turen att kunna köra med min mamma privat). Jag fick körkortet på första försöket, trots att jag var så nervös att jag inte förstod varför bilen inte rullade bakåt när jag skulle backa ut från parkeringen (att lägga i backen från frikoppling är ju en fördel ?). Jag trodde det var kört, jag skulle omöjligt få mitt körkort efter ett sådant misstag. Men uppköraren sa vid slutet att sådanna misstag kan hända när man är nervös, huvudsaken är att man kör på ett säkert sätt. Ett tips när det är dags för uppkörning, försök att få en tid på en fredag efter lunch! Folk tenderar att vara på bra humör när de är mätta och när det närmar sig helg 😉

Ok here it goes!
Jag kommer med det totalt oväntade tippset att du ska köra Go Cart! 😀
Se till att du kollar först så att det är lite kraft i motorerna som sitter i bilarna innan du bokar stället. De ska orka accelerera med en storväxt karl i sig. Sedan så ska du öva på att acca dig UT ur kurvorna. De kommer att pga ditt kön säga till dig att rulla, glida dig igenom dem, men få dem istället att förklara hur du bäst accar dig igenom dem. Du kommer att känna den awsome känslan när du arbetar MED gravitationen istället för att bara försöka glida genom den.
För den riktigt bästa grejen så sätter du Cemical Brothers eller någon annan stenhård musik i öronen. Och sedan så skiter du i ifall du kraschar och kör fats i grejer. Det händer inget allvarligt för det mesta och folket som jobbar på banan kommer och räddar dig så att du kan köra vidare. Men du ska helt enkelt leka med att ta tajta kurvor, gasa så mycket som du vågar och känna hur motorn drar dig ur kurvorna.
Stick nu dit med ett par andra lekglad mänskor som inte följer med dig fö att tävla utanför att leka med bilar i säker miljö. Det kommer kännas som att du kör i 220 km h när du kör i ca 30 så du blir av med farträdslan i samma veva. Kör minst 20 min. 10 är för lite.
Hoppas mitt tipps kommer vara något för dig. 🙂

Hej! Måste bara skriva en kommentar då jag tog körkort för en och en halv vecka sen. Jag gjorde en uppkörning förra året, blev ej godkänd. Lät det rinna ut i sanden och så fick jag börja om denna vår. Körde på en körskola, ganska många lektioner. Min sambo började snart tjata på mig: Du kan det där nu, de vill tjäna pengar.” Då hade jag 5-6 lektioner kvar, inklsive omkörningslektion och ”lilla uppkörningen” innan jag över huvud taget skulle få boka körlektion via körskolan. Men vet du? En dag på jobbet kände jag bara att ”Fan, det går upp och ner med körningen hela tiden och kommer att göra det resten av lektionerna också. Jag KAN ju köra nu. Vanan kommer jag ändå inte få på körskolan.” Gick in på trafikverkets hemsida och lyckades få tid för både körprov och teoriprov de följande två dagarna. Jag fick körkort! Avbokade alla lektioner som jag innan var övertygad om att jag behövde. Min poäng är att jag fortfarande inte är bäst, gör fortfarande fel ibland, men jag kan tillräckligt för att ”övningsköra” på egen hand. Du ÄR inte sämst för att du har en dipp. Som du säger själv, du KAN ju köra!! Så, lita på att du inte är beroende av läraren eller körskolan. Jag har redan lärt mig massor själv av den enkla anledningen att ingen säger åt mig hur jag ska agera hela tiden. Lycka till med allt! Du är inte ensam! Kram

Jag hoppas att min körkortsresa kan peppa dig! Jag skrev in mig på körskolan när jag var 18 och började ta lektioner. Allt gick strålande. Teorin fastnade lätt, jag lärde mig snabbt när jag körde och jag blev bättre och bättre för varje lektion. Efter cirka 20 lektioner sa min körlärare ”Om du fortsätter så här så har du körkortet inom en månad!”. Jag blev överlycklig. Tyvärr fick jag ett nytt jobb i samma veva och var tvungen att lägga körkortet lite på is. Och när jag skulle plocka upp det igen så var allt KATASTROF! Jag har panikångest och generaliserat ångestsyndrom som aldrig tidigare hade kickat in av bilkörning men helt plötsligt kunde jag inte sätta mig bakom ratten utan att storböla. Jag låg sömnlös på nätterna och oroade mig, jag fick panikångestattacker bara av att gå förbi körskolan och jag skämdes för att jag inte kunde det som alla andra verkade klara av.
Det gick ett år. Det gick två år. Jag försökte lite här och där. Lyckades få undan halkbanan. Fick gå om någon kurs för att något intyg hade gått ut. Gjorde den där andra riskutbildningen. Tog några lektioner. Gick i terapi. Åt mediciner. Grät. Jag överdriver inte när jag säger att min samlade ångest för körkortet är i samma klass som ångesten när min pappa fick cancer. Varenda gång jag öppnade teoriböckerna grät jag så mycket att sidorna blev alldeles blöta och fläckiga.
Det gick tre år. Det gick fyra år. Det gick fem år. Jag fick fixa nya intyg. Jag tog omvägar förbi körskolan. En sommar bestämde jag mig för att lägga hela sommaren till att fixa körkortet. Jag slet som ett djur hela sommaren. Klarade teoriprovet. På uppkörningen var jag så nervös så att jag nästan kräktes. Jag blev kuggad på över hälften av momenten och åkte hem och föll ihop som en blöt fläck. Jag repade mig inte på flera veckor.
Det gick sex år. I julas bestämde jag mig igen. Jag vill ha barn och jag bor i glesa Norrland vilket innebär att en bil skulle underlätta för mig. Jag spenderade hela jullovet med att läsa teori och ta lektioner. Det gick sådär tills min körlärare blev sjuk och jag fick en ny. En kille som bara lutade sig tillbaka och lugnt sa ”Det här kan ju du. Det är lugnt. Du kan själv.” Och jag kunde. Jag började våga lita på mig själv. Och jag började inse att det inte gjorde något när jag gjorde fel. Alla gör fel. Veckan efter nyår tog jag mitt körkort. När jag ringde min pappa och berättade det så grät han i telefonen av lycka eftersom han vet hur jag har kämpat.
Det jag vill säga är att det går. Det tog mig 7 år, terapi, mediciner och en jävla massa ångest – men det gick! Det är en uppförsbacke för en del av oss, men det går. Lita på dig själv och ta det lugnt. Jag tror på dig!

Men alltså du, fattar du hur fett det är att du övningskör som preggo?! Jag hade haft mitt körkort i tio år när jag blev på tjocken och jag upplevde absolut att bilkörningen blev svårare! Rörligheten minskar, känslorna ökar. Samlade så mycket vätska att mina ben var svinstora och tunga, magen blev ju svinstor den med så det kändes som att armarna blev jättekorta. Svinstora ben + jättekorta armar + sjukt nära till diverse känsloproblem, tänk T-Rex med svår pms liksom. Vore ju typ lättare att försöka ratta med magen än med händerna! Min poäng är: heja dig som övningskör just nu över huvud taget, går det inte bäst just nu så är det fan inte hela världen! det kommer att gå bäst sen! 🙂

Alltså, stor credd att du kämpar på med detta!
Började övningsköra när jag var 18 men det var inte förrän tio år och många turer senare som jag verkligen fick blåslampa i röven och körde upp, gravid i vecka 36.
Var sjukt jäkla stressad, men det gick galant och det kommer det göra för dig med. Känns grymt nu att kunna skjutsa runt bebben 🙂
Is i magen och andas är inga klyschor, du kan detta!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *