Kategorier
Titta jag kör!

Att vara livrädd

Idag har jag mitt livs andra körlektion och jag har så ont i magen inför den. Snälla säg till mig att man kan lära sig köra trots att man är livrädd? Alltså inte lite rädd utan så rädd att det nästan svartnar för ögonen. Jag får liksom typ svindel, det snurrar och svartnar och jag bli helt blank i huvudet och skakig i händerna.

”Nästa gång ska vi prova att växla upp till tvåan” sa hon när vi avslutade första lektionen. Tvåan? Då måste jag ju gasa? Gasa mer än det där blyga lilla trampet jag ”gasade” sist? Jag är farträdd. Jag blir svimfärdig av skräck bara jag cyklar för fort. (Dvs jag cyklar aldrig)

Jag fattar verkligen inte hur det här ska gå.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Att vara livrädd”

Jag var livrädd. Dessutom hade jag endast några månader på mig att ta körkort pga ett nytt jobb jag fått. Jag var så rädd och stressad att jag mådde illa varje morgon, fick känselbortfall i händerna och hjärtrusningar som oroade min läkare mycket. Två gånger kollapsade jag och har minnesluckor på flera timmar. Blev tvungen att äta antidepressiv medicin. Men jag tog körkort!!!! Skulle hellre föda barn varje dag resten av livet än behöva göra om övningskörningen. Nu är jag inte rädd när jag kör. Bara om det är dåligt väglag eller dålig sikt. Klarar jag att ta körkort så gör du det! Lycka till!

Skönt att höra. Det känns liksom som att jag är den enda i världshistorien med sån här irrationell panikrädsla. Iallafall den enda som hoppas på körkort. Jag tänker att alla andra som är lika rädda har tvingats ge upp.

Mitt råd är att låt sig själv känna så så länge du gör det. Skitsamma om det tar tid att fixa lappen, att ta många lektioner eller missa uppkörning är inget nederlag.
Jag hatade att köra bil och tillslut tvingade min körskollärare mig att köra i 90 och släppa ratten! Jag var helt knäckt! Men det var bra för mej, det förstår jag ju nu tio år senare… Jag bad om uppkörningstid så snart jag kunde och ansträngde mig till Max på uppkörningen, så jag klarade den. Min lärare vart chockad… Men jag gjorde det för att bevisa för honom och framför allt bli av med honom! Men det enda som hände var att jag sen var livrädd att köra ensam och fick panik massor av gånger bakom ratten det första året, riktig panikångest.
Så ge dig utrymme att hitta tryggheten bakom ratten, du kommer komma dit! Nu ääälskar jag att köra och att känna att man känner bilen och har kontroll.

Hade samma symptom på min första körlektion; tyckte att det var ett under att vi inte hamnade i diket! Nervositeten var fortsatt hög under de första körlektionerna men avtog framåt slutet för att ta fart igen inför uppkörningen. Men det gick bra till slut och det kommer att gå bra för dig med! Kämpa!

Du klarar det! Du har kapacitet att hålla koll på pedaler, ratt, väg och spakar samtidigt! Du är en fantastisk vuxen kvinna som har gjort svårare saker än att köra ett jävla fordon!

Nu vill inte jag komma här med negativa vibbar men jag tog körkort i den lilla stad jag bor för över 15 år sedan trots att jag var skiträdd. Jag har sedan dess i princip kört runt här i lilla staden och till grannstaden där jag jobbar och det går fint. Men jag har knappt kört någon annanstans. Enstaka ggr på 15 år. Nu MÅSTE jag köra bil inför praktiken som börjar v 3 för att få ihop det. 10 mil enkel väg på både motorväg och sedan kass olycksdrabbad väg. I vinterväglag. Jag är så nervös. Nej, värre, jag får superångest bara jag tänker på det. Faktiskt utan att tänka på det med. Skräck.
Och jag tänker att när jag gjort dessa veckorna så kommer jag antingen vara lite botad eller död.
Jag skäms över att vara så här ”fånig.” Du har ju inte körkort, då är det legitimt, men att ha haft det i femton år å vara fånig. Huva.

Jag var inte rädd för bilkörning innan, under eller strax efter körkortet togs. Men så skulle jag hämta föräldrarna en kväll. Mörkt och genom skog. Ingenting hände. I den fysiska världen. Men jag blev så stressad under den körningen att paniken blev till bortdomnade händer och fötter. Nästa gång jag körde i mörker upplevde jag hur jag inte längre var i min kropp och att jag plötsligt inte visste hur en kör bil. Min sambo, som satt bredvid, fick berätta hur jag skulle komma av vägen. Satt och skakade på en parkering i en timme, innan vi fick vända hem.
Mörkt och/eller motorväg klarar jag inte längre. Jag planerar dock att utsätta mig för detta. Tror stort på kbt.

Det kommer gå bra! Lita på körläraren och ta det lugnt! Jag hade turen att bo i en väldigt liten stad när jag skulle ta körkortet och det fanns gott om lugna områden att övningsköra på, men det var ändå läskigt i början! Bara att köra på tomgång var läskigt! Men det gick bra! Och det kommer det att göra för dig med!

Åh vad jag känner igen mig. Kunde inte fatta att körläraren släppte ut mig i trafiken, var helt säker på att jag skulle få för mig att bara köra rakt in i lastbil eller liknande. Fy fan! Skrattade hysteriskt av nervositet första gången jag gasade på lite och var alltid blöt av svett efter en lektion.
Men! Jag klarade det! Var ganska rädd ett tag efter att jag tagit körkortet också men jag körde mycket och nu njuter jag av att köra långa sträckor och att få gasa iväg på motorvägen 🙂 nu är jag mest rädd över att köra på någon, cyklister dyker upp i vrålfart från ingenstans känns det som. Har också insett hur dåligt en syns utan reflexer och lampor sen jag tog körkort.
Hoppas du också kommer att tycka det är trevligt att köra en dag!

Jag kände samma när jag utan körkort skulle lära mig köra truck för några år sen. Ville bara lämna in avskedsansökan och grät varje morgon innan jobbet i 2 veckor. Skräcken att styra över ett fordon som en förlängning av ens kropp och vilja blev till ett fantasimonster, som intalade mig att någon snart skulle behöva dö för att jag fått det där jobbet. Det var så hemskt! Men det gick bra tillslut och ingen behövde dö. Nu efteråt tänker jag att skräcken var helt okej, eftersom den gjorde att jag tog körningen och säkerheten på stort allvar, men jag borde ha aborterat monstret istället för att låta det frodas på mina skräckscenarier. Numera jobbar jag på kontor. Det suger.

Å, jag var så rädd. Jag minns första gången bilen rullade när JAG satt bakom ratten. Paniken! Hur i helvete gör man! Det som hjälpte mig var att jag visste att om jag kör hemma med min privata handledare så finns det alltid en handbroms att dra i, om denne tycker att jag kör åt helvete. Om jag kör på skola har de ju egna pedaler (vet inte hur många gånger min körlärare fick rädda mig från motorstopp mitt i korsningar när min hjärna hade glömt hur man använde kopplingen). Och sen, vetdu, när man har sitt kort och kör alldeles ensam för första gången – den känslan. Nu är jag inte rädd längre, bara om det är halt eller mkt regn, då får man vara försiktig. Så det går över, tror mest det är jäkligt naturligt att vara rädd. Att framföra ett skittungt plåtåbäke som dessutom kan köra jävligt fort, det är ju rätt knäppt. Så ta det i ditt tempo, ta det lugnt, men vet om att det släpper. Man blir bättre, tryggare och säkrare. Att lära sig köra bil är ungefär som att våga vara i en ny relation – skitläskigt och otryggt och osäkert, men när det släpper och man lär sig förstå bilar/partnern. Aaaah. Då kan man sitta där i soffan/förarsätet och mysa ihop. Man kanske tom vågar fisa en eller annan gång. 😉

Jag får panikångest när jag kör (svartnar för ögonen, kroppsdelar domnar av, det känns som jag ska svimma, spy, bli galen, köra av vägen eller köra på någon). Med andra ord: Jag har körtkort men kör aldrig. Och jag hatar att jag inte gör det! Misstaget jag gjorde var att köra en hel del i början när jag precis fått körkort men sedan flytta till ett land där jag inte hade bil och hade därmed ett uppehåll på ett helt jäkla år. Jag fick aldrig in körvana och min ångest inför körningen tog liksom över allt. Nu känns det otänkbart att köra vilket är ångest eftersom jag vill köra!! Så mitt tips är att köra så mycket du bara kan utan uppehåll (kör lite varje dag om du kan eller åtminstone en gång i veckan och om du inte har bil försök att skaffa en fort som tusan). Och kanske kontakta en KBT terapeut (det kommer jag göra tids nog). Du klarar det här 🙂

Mitt tips är att inte endast ta för automat! Att lära sig växla är enkelt i det stora hela. Men fyy så jobbigt att inte kunna köra vilken bil som helst. När du ändå håller på är det enklare att lära sig, att göra om allt (teori och svinnervös uppkörning) om några år för att få växla låter mycket jobbigare och svårare.
Lycka till!!

Jag var också skiträdd och hade ångest och hatade att ta körkort. Det är bland det värsta jag gjort. Jag har aldrig tyckt om att åka bil, det går fort och det är så många människor i trafiken som kan vara galningar, fulla, obetänksamma osv. Det känns som ett under att det inte sker fler trafikolyckor. Kan åka med min sambo som kör väldigt bra men annars mår jag dåligt av att åka med typ alla andra.
Jag hade grav ångest innan varje körlektion, i början var det skitjobbigt, sen lossnade det lite när man fått till det med koppling, broms och gas, men sen blev det skitjobbigt igen med påfarter, högerregler, samspelet i trafiken när det är mycket bilar osv. Min första uppkörning var jag likblek, tappade känsel i fingrar, det flimrade framför ögonen och jag kuggade. Andra uppkörningen så åkte min körskollärare med som var väldigt lugn och då gick det jättebra fastän jag var nervös som ett as.
Jag tycker fortfarande inte om att köra bil, men jag kan göra det. Det är en enorm befrielse att kunna köra dit man vill när man vill.

Du är verkligen, verkligen INTE ensam.
Hela ta-körtkort-karusellen var ett rent helvete för mig pga hetsig man till körskollärare som skrek på en och nedvärderade en totalt. Lade av med övningskörningen enbart pga honom.
Två år senare tog jag tag i det igen (med en ny lärare dock) och var så nervös i början. Nu har jag haft körkort i lite mer än ett år. Det tog lång tid för mig att känna mig säker vid ratten (främst p.g.a min första, horribla körskollärare), men nu går det bra! Stadstrafik och trånga parkeringar ger mig dock ångest än idag. Jobbar på det… Haha.

Kan relatera så jävla hårt. Började nyss ta körkort pga jobb, hatar varje sekund. Känner mig dummaste i världen och självförtroendet sjunker för varje körlektion. 18-åringarna på körskolan verkar hur säkra som helst, själv är jag 40 och seriöst osäker om jag fixar det här. Försöker intala mig att det är nyttigt för mig (är så van att vara den som har stenkoll) att hamna i nybörjarrollen. Men innerst inne vet jag ju att jag är sopkass på det här, och oavsett om jag klarar uppkörningen bara en olycka som väntar på att hända.
Tycker du gör det förbannat bra som går utanför trygghetszonen och provar något du faktiskt känner obehag och ren panik över. Det är en seger i sig, och nåt du kan finna styrka i. Körläraren ser till att inget händer och bromsar åt dig vid behov. Klen tröst när irrationell panik sätter in, men ändå. Lycka till, håller tummarna!

Det ingår inte i min självbild att vara rädd! Jag är ju en sån som vågar. Men köra bil. Herregud! Jag var SÅ rädd, för farten, tekniken, mottrafikanterna, ALLT. Sen blev jag rädd för att jag var rädd. Många lektioner blev det, men idag kör jag riktigt bra. Och jag är inte rädd. Bästa tipset. Ge inte upp.

Jag med var livrädd. Grät i smyg på halkan för det var fan svinläbbigt.
Nu kör jag bra som satan, man får ju öva liksom. Ta det lugnt bara, jag tror de flesta är rätt rädda innan de vant sig. Bara att de flesta inte säger det, att de är livrädda.

Det här kanske är fel väg att gå men… Tänk på vad som är det värsta som kan hända. Ofta tänker man inte hemska tankar hela vägen, man tänker bara Det går åt helvete! Det går åt helvete! – Ja, men vad exakt skulle hända? Om du håller på med dragläge och ska växla till tvåan snart så är din hastighet mycket låg. Skulle du frontalkrocka med en bergvägg i det läget så skulle du knappt märka det… Skulle du köra ner i ett dike skulle de bli tvungna att dra upp bilen. Skulle en annan bil köra på dig skulle det vara med så låg hastighet att bilen skulle få en buckla. Inget av dessa alternativ leder till döden eller ens personskador. Tänk dig att det rycker till i bilen, du ba: ånej! läraren ba: ojdå. That’s it, liksom. Vill inte förringa din rädsla, bara säga att värsta tänkbara möjlighet är något du skulle klara av 🙂
Pratade med någon som körde i diket på första övningskörningen. De fick bogsera upp bilen på vägen igen. Hon tyckte inte ens det var pinsamt, det är ju körläraren som har ansvaret! Han sög uppenbarligen…

Som många andra här redan har skrivit så är du verkligen inte ensam!!! Jag fick så fruktansvärt ont i magen inför varje lektion (och diarré…haha) och satt och svettades så jag vart alldeles blöt medan jag körde… Dessutom skakade benen så våldsamt att jag fick motorstopp flera gånger när jag skulle släppa kopplingen.. Ibland avbokade jag för att jag mådde så dåligt! Men trots denna fruktansvärda rädsla för att köra på någon, andra bilister, krocka osv. så lyckades jag trots allt ta körkort efter ca 3 månader och mindre än 20 lektioner! 🙂 Jag var dock fortfarande nästan lika nervös över att köra efter jag fått körkort, och tyckte att de borde återkalla körkortet.. Hahaha.. Nu har jag haft körkort i lite över ett år och kan säga att nervositeten har minskat markant! Det är bra att vara liiite nervös intalar jag mig själv för då betyder det att man inte är en sån där bilist som är överdrivet självsäker och tror att man är bäst i trafiken när man i själva verket är en trafikfara. Men kämpa på! Detta fixar du! 🙂
ps. jag fattar inte hur man väljer att bli trafiklärare, jag skulle haft dödsångest om jag åkt med mig när jag körde! 😉

Jag tog körkort för ca 7 år sedan (p.g.a mina föräldrar som propsade på det, skrev in mig på körskola när jag var 16, gav mig körlektioner i födelsedagspresent och så) men har alltid hatat att köra bil och tyckt att det är väldigt ångestladdat. Jag körde en del efter att jag tagit det men har aldrig skaffat egen bil, och för ett par år sen slutade jag köra helt för jag känner mig så osäker på det och tyckte det var så hemskt. Kan ha panikångest flera dagar i förväg om jag vet att jag måste köra bil, och har undvikit att söka jobb för att det varit körkortskrav. Har GAD, antar att det spelar in i det hela.

Jag är övertygad om att du kommer fixa det, och många har ju redan varit peppande och stöttande här!
Jag tänker litet att om du har en så intensiv rädsla att det hindrar dig från att göra saker du vill göra så är ju det något som terapi kanske kan hjälpa dig med. KBT har ju väldigt god effekt på fobier t.ex. Öppenpsykiatrin bör kunna hjälpa dig att hantera din rädsla.
Du har säkert redan tänkt på detta, men utifall att så tänkte jag det kunde vara värt att tipsa!

Vill absolut inte förminska din rädsla men tänk på vilka PUCKON som lyckats ta körkort o faktiskt klarar av att köra bil. Förhoppningsvis känns det bättre o bättre o tillslut så går det som en dans! För mig var det rutinen som gjorde det. Efter att kört massor av mil på nästan tomma (raka) motorvägar massor av gånger så var jag tillslut inte rädd längre. Det o GPS, så en slipper hålla koll på att hitta alternativt vara beroende av att den som sitter bredvid hittar.

JA! Jag var livrädd varje körlektion. Hatade att köra. Tog körkortet iaf. Körde typ 3 gånger på 7 år. Fick en bil av mamma och pappa. Körde lite med min man. Men hade ångest och ville kräkas varje gång han bad mig köra. I våras jobbade jag med det aktivt och nu kör jag dagligen, i Grekland, utan minsta problem. Jag tycker till och med att det är ROLIGT. Hade någon sagt det för ett år sedan hade jag trott att hen var helt dum i huvudet

Du är verkligen inte ensam. Året jag tog körkort var det värsta i hela mitt liv, jag gick och grät efter exakt varje körlektion för att det var så jäkla fruktansvärt. Hade jag vetat att det skulle bli så jobbigt hade jag förmodligen inte gjort det alls, haha.

Tog mitt körkort för ett år sedan. Var inte rädd när jag övningskörde och körde upp, men sen när jag fick kortet och skulle köra själv var det brutal ångest och skräck. Tyckte det var så himla hemskt att vara ensam i bilen och inte ha någon som kunde påtala om något var på väg att gå åt helvete. Fy fan. Löste sig dock när jag fick jobb i hemtjänsten och var tvungen att köra själv och under stress. Funkade som KBT och till slut blev min bästa stund på dagen (typ) när jag svävade fram på motorvägen i morgonsolen med musik i högtalarna. Sjukt go känsla när man övervinner rädslan (som ändå är jäkligt befogad).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *