Kategorier
Titta jag kör!

Ångest inför körkortet

Tänker lite (med ångest) på det där körkortet som jag aldrig verkar kunna ta. Att om/när jag tar det så ska jag liksom ut och köra på egen hand. Och jag känner mig inte riktigt redo för det. Jag känner inte att jag kör så bra även om jag kör bra med läraren. Jag är fan livrädd. Förstår ni hur jag menar?
Hur ska det gå liksom? Kommer jag köra åt helsike? Förmodligen inte, men tänk om? Jag känner mig så otroligt osäker nu när jag tänker på det. Och förra lektionen var jag som en nybörjare första kvarten och jag vet inte om jag har hundra procent koll eller om jag bara har ett jävla flyt. Det har ju hänt x antal gånger att jag missat saker som min lärare sett och till och med fått bromsa för.
Kan inte ni berätta hur det gick för er när ni väl fått kortet? Hur era första körningar kändes och såg ut? Om ni kan förstå hur jag känner och menar? Jag är rädd att jag ska ta kortet och sen inte våga köra alls och så ska tiden gå och det blir svårare.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Ångest inför körkortet”

Jag stack iväg med bilen samma dag jag tog körkortet. För mig tog det från mars 2012-november 2012, jag fyllde 18 mars 2012. Hade övningskört lite hemma innan jag började i bilskola men i alla fall. Jag körde hemifrån och till Coop för att köpa tårta. Det gick bra. Jag kände mig glad och stolt. Jag trodde aldrig jag skulle få körkort, kunde ingenting, grät under uppkörningen. Det gick bra. Jag fixade det.

Dagen efter jag fick mitt körkort skulle jag köra några kollegor efter jobbet. Råkade både köra på fel sida och mot rött ljus i fullskalig rusningstrafik inne i Göteborg. Lyckades på något sätt hålla mig lugn och krockade ej. Sen gick det bättre och bättre. Håll dig lugn och kör långsamt och tänk att det är bättre att köra säkert än att köra fel så kommer det gå urbra! Mitt problem var alltid att jag körde liite för fort för att hinna läsa skyltarna och planera min körning sådär i början innan all växling etc satt till 110%. Nu älskar jag att köra själv och tycker inte så mycket om att köra när nån sitter bredvid.

Jag kände PRECIS likadant innan jag tog kortet. Det går över! 🙂 Jag fick låna en bil av en kompis någon vecka efter att jag tagit körkort. Det kändes helt galet att sätta sig bakom ratten och köra iväg utan körläraren med, och jag var nog ganska sammanbiten. Men det gick ju! Man gör kanske lite småklantiga grejer första veckorna (och jag blev tutad på i en rondell och började pinsamt nog gråta en skvätt) men det ger sig snabbt. Jag har haft körkort och kört dagligen i sex år nu och aldrig orsakat en olycka eller betett mig trafikfarligt på något sätt. 🙂
Det här fixar du galant!

Fick körkort på första försöket (satte både teorin o uppkörning första gången) och kände mig sådär övermodig som man kan göra i tonåren… två veckor senare hade jag kört och lämnat föräldrarna på fest och hamnade på vägen hem bakom slö traktor. Skulle köra om och frontalkrockade nästan pga hade inte vett att avbryta omkörningen och kom bilar mot mig. På 90-väg. Hann precis in framför och tänkte att nu dog jag nästan och sen var jag livrädd för att köra rätt länge. Ta inga onödiga risker i körningen så kommer det att gå bra! Är sunt att vara osäker och rädd inför att köra själv. Det är ju ändå en himla dödsmaskin man sätter sig i. Fler borde ha respekt för vad det faktiskt är o innebär. Lycka till med uppkörning!

Jag tog körkort i mars 2014 och i juni började jag arbeta inom hemtjänsten. Det var några jobbiga månader, mycket gråt bakom ratten. Det känns konstigt första gången själv i bilen men du kommer bli van! Jag klarade det och det kommer du också att göra <3

Jag körde inte så mycket medan jag var gift, eftersom min ex-make (skitstövel) ständigt påpekade hur dåligt jag körde. Sen skilde jag mig och har märkt att jag är bra på att köra. Tips i början: Kör några korta turer, till affären eller så, ENSAM. Mycket lättare att vara själv i bilen än att ha sällskap och barn.

När jag hade klarat uppkörningen sa kontrollanten till mig att nu kan jag tillräckligt mycket för att öva själv, dvs en är inte fullärd i början. Det är ”bara” att ge sig ut och köra själv så mycket som möjligt och våga lita på sin egen förmåga. Läskigt, ja! Men det blir bättre!

Försök köra lite varje dag. I början kanske själv. Mindre stress utan barn i bilen. Sen när ni väl ska åka längre så kolla innan på vägen i Google maps el liknande. Be sedan den andra vara kartläsare med god framförhållning så att du kan fokusera på trafik o körning. Jag tycker själv att trafiken i Stockholm är extremt stressande och är glad att jag slipper köra där så ofta. Jag tog mitt körkort på 3:e försöket. 5 års uppehåll mellan försök 2 och 3. Lycka till!

Jag kan säga att jag var jätterädd! Men det var för att jag tog körkortet på intensivkurs, så efter 5 dagars körning körde jag upp, lyckades som av ett guds mirakel klara uppkörningen, och så var allt klart. Jag var helt nybörjare när jag tog kursen. Tog dessutom i England så det var ju hela grejen med vänstertrafik att vänja sig vid när jag två veckor senare flyttade hem till Sverige igen. Så ja, första gången var jag helt livrädd och tänkte ”hur fan i helvete fick jag körkort” och trodde att jag aldrig skulle kunna köra själv. Men bara en vecka senare körde jag från södra Dalarna till norra Dalarna för att hälsa på min kompis och det gick hur bra som helst och jag var inte rädd. Alltså – första gångerna var asläskiga men sen inser man snart att ”men fan jag kan ju faktiskt det här” och då blir man mer och mer säker. Jag är övertygad om att det kommer gå hur bra som helst, en kort tid efteråt kommer du undra vad sjutton du oroade dig över!

Jag tyckte det kändes som ett dåligt skämt att jag skulle få framföra en bil helt på egen hand. Hade mycket tankar i början att allt är så skört, en olycka händer så lätt. Typ ”om jag bara svänger över i fel körfält här, då krockar vi och kanske dör”. Kändes så märkligt att ha sån makt över medtrafikanter, och helt sjukt att nån gett mig den makten frivilligt. Det växte som tur var successivt bort!
När det gäller att planera och hinna se saker så hade jag samma problem tills jag kuggade uppkörningen pga fortkörning (missade en 70-skylt). Då sa snubben jag körde upp med att jag måste lyfta blicken och fästa den så långt bort på vägen som möjligt, för då uppfattar ögat allt som händer runt omkring också. Ovärdeligt råd för mig som satt och kollade alldeles framför motorhuven på vartenda gupp i vägen och missade alla skyltar och folk.

Tog mitt körkort på tredje försöket. Var skitängslig vid kör ung sen. Men bestämde mig för attnöta. Tyckte att det ”riktiga” lärandet, att liksom hitta sina vägar och sitt sätt att tänka och köra började då. Tyckte det var en lättnad att få köra helt själv. Inte ta hänsyn till vad de omkring mig tyckte och tänkte om min körning. Tyckte också det var bra att hitta lite tomma vägar och lugna tider att börja köra på, och då också testa lite, typ testa att köra liiiite för fort i en kurva eller växla knasigt eller så, för att känna på begränsningarna. Men det gäller att tvinga sig att våga köra!

Hej!
Tog körkort 2005, som 18-åring, och rullade då sturskt omkring på vägarna. Året därpå flyttade jag hemifrån och hade sällan tillgång till bil. Utvecklade grav ångest inför bilkörning, fick för mig att jag skulle orsaka död och kaos om jag satt framför ratten etc etc. Slutade med att jag 2015 fick gå i KBT-terapi för att våga köra igen. Då i princip som nybörjare. Började med att köra (korta) sträckor där jag precis kunde vägen. Upprepade dessa sträckor tills det kändes tryggt, först i sällskap med partnern och sen ensam. Allt eftersom har jag kört längre sträckor, ensam med gps till nya ställen, stadskörning etc etc. Idag är bilkörning inte min favoritsyssla, men jag kan sätta mig bakom ratten och jag känner mig trygg med att jag ror iland körningen.
Försöker tänka att personer som jag (och du) är sådana jag själv vill möta i trafiken. Riskmedvetna och inte övermodiga.
Heja dig! Det kommer att gå fint med körkortet!

Jag körde asbra privat med min bror och på körskola med lärare, nailade första uppkörningen och fick mitt kort direkt. SEN kom ångesten, paniken och skräcken. Jag äger ingen bil och känner inte många som gör det så jag körde inte själv efter att jag fick mitt körkort – jag körde knappt alls! Utvecklat en skräck och fobi mot bilkörning enbart för att det är för lång tid mellan gångerna. Kört ensam EN gång sedan 2012 då jag tog mitt kort 🙁 Är så jävla rädd och svettas och får ångest bara av tanken på att köra. Känns som jag glömt alla regler, kommer få motorstopp HELA tiden, köra fel, köra på någon osv osv. Jag förstår dina känslor till 100%!
Vill ge någras tips:
1. Om nästa uppkörning inte funkar – byt trafikskola – det gjorde min kompis som kuggade massa och då klarade hon det.
2. När du väl har ditt kort (vilket du kommer ha snart, lovar!) kör omedelbart efteråt, dagen efter osv. Kör, kör, kör. Börja med korta sträckor som känns ok och öka sedan. I DIN TAKT men kör! Låt det inte gå så lång tid som det gjorde för mig!
3. Prata högt med dig själv i bilen när du kör, det lugnar mig väldigt. Typ: ”Jaha, nu ska jag ju till centrum och det är ju till höger här, då lägger jag mig i filen längst till höger…bla bla bla…” 🙂
Lycka till! Det kommer gå kanon! Ska bli spännande att fortsätta följa din resa!

Det var skitläskigt i början. Att köra runt själv och ingen som kunde hjälpa till att ha koll och säga till om jag gjorde fel. Man är ju inte fullärd bara för att man får körkortet, man har bara bedömts inte vara en trafikfara typ. Det är lite som ett tillstånd att fortsätta övningsköra fast på egen hand.
Men ganska fort kom självförtroendet. Jag körde ofta och korta välbekanta sträckor till att börja med. Körde sambon till och från jobbet varje dag (han hade kunnat ta bussen eller köra själv, men det var just för att få in regelbunden körning) och handlade ofta.
Efter 2 månader hade självförtroendet ökat så mycket att jag tittade på telefonen istället för vägen och körde ner i diket. Då blev jag jätterädd och kände mig sämst i världen, men sambo tvingade mig att köra igen dagen därpå för att åka och tvätta bort leran ut hjulhusen. Och så överlevde jag det med, men blev mycket mer ödmjuk.
Du fixar det. Det ska nog vara läskigt. En får nog försöka ignorera ångesten. Numera älskar jag att köra. Det är lugnande. Förutom trånga parkeringar, det måste jag öva mer på för där får jag lätt panik och är så elak mot mig själv när det inte går.
Haft mitt körkort 9 månader nu.
Stor kram! Du grejar det!

Tog körkortet december 2015, gravid i sjunde månaden, 33 år gammal. Har nu hunnit köra en hel del själv och även själv med lillen. I början kändes det ju helt sjukt att vara utan nån ”vuxen” i bilen men det var bara att strunta i det och köra på. Fortfarande lite ångest innan varje gång jag ska köra men det blir bättre. I efterhand kan jag konstatera att det var inte förrän jag började köra själv som självförtroendet växte. Så länge nån annan var med så behövde jag inte lita på mig utan litade på dem.

Jag minns att jag var så leds på körskolan då jag inte kände att jag utvecklades mer på lektionerna så jag ringde till körskolan och bad dem boka teori och uppkörning så fort som möjligt. Så på 8 dagar tog jag kortet. De första 6 dagarna var teori och de resterande 2 var uppkörning. Jag var så nervös för uppkörningen så jag fick åka in till akuten kvällen innan uppkörning pga magkatarr. Dagen efter då uppkörningen var så stod jag på Trafikverket och var ännu en gång jättenervös så jag tänkte ”fan så kul att få köra bil igen” det hjälpte mig men kanske inte alla. Uppkörningen minns jag inte så mycket av utan jag minns mest att vi var på Ica maxi och uppkörningsläraren(?) sa att jag skulle parkera. Då kom jag ihåg att mina föräldrar sa ”gör det enkelt för dig” så jag körde in på 2 rutor (så man kunde köra igenom) så parkerade jag, så de bara var att köra rakt fram (är svinstolt över det än idag).
När vi sen kom tillbaka till Trafikverket så sa han ”jag får börja att gratulera till körkortet” och mitt geniala och självsäkra svar blev då ”va?!? Du skämtar??” Det sammanfattar hur bra jag tyckte att jag körde just då.
Min första egna tur blev till mataffären med min lilla trafikpolis till mor (hon är trafikpolis) och det kändes skönt första turen. 2:a turen blev samma tur men med lillebror som var då 15. 1:turen jag gjorde ensam var till pojkvännen som bor enkelväg 4 mil bort. För mig kändes de tryggt att de första turerna så hade jag med mig någon lugn person som inte sa så mycket för de gav mig mer kött på benen inför min första egna tur

Var också lite orolig för det, men det ligger ju mest i osäkerhet, och är det något som kan döda den osäkerheten så är det att klara uppkörningen. Värsta egoboosten. Så dagen du har tagit det kommer du vara så lättad/glad/full av självförtroende att du bara kör och poff inser att det här går ju ganska bra. Kör därför typ DIREKT. Om du sitter på kortet några dagar kanske du börjar tvivla lite.
Jag körde till Danmark samma eftermiddag som jag tog mitt, haha.

Missade första uppkörningen – jag körde ’för långsamt’, vilket får min familj att bryta ihop av fnissattacker, men andra gången gick det. Då föddes min Tvåa på kvällen efteråt, så det tog några dagar innan jag körde ensam. Men det går, det gör det! Och det där med kartläsare kan vara knepigt, min man har tex stora svårigheter att skilja höger och vänster i såna lägen, så googlerösten är betydligt mer tillförlitlig.

Jag körde många korta turer, typ till affären eller till macken. Bara för att liksom vänja kroppen vid att sitta i bilen.
Det kommer ge sig, ju oftare du sitter i bilen, ju oftare du kör (oavsett hur kort) så kommer du känna dig tryggare och det kommer inte ta lång tid innan du knappt ens tänker på att du en gång var nybörjare 😉
Klart du kommer hamna i situationer, längre fram, som du aldrig varit med om, men det kommer du att fixa också.
Jag tror på dig! 😀

Jag tog mitt körkort förra året efter en intensivkurs på två veckor (ska tilläggas att jag hade kört till och från på körskolor i över två år innan dess). Gjorde teori och uppkörning samma dag och var så toknervös när vi körde in på parkeringen efter uppkörningen att jag fick fullständig blackout. Kunde inte för mitt liv se min uppkörning framför mig och var helt övertygad om att det gått åt helvetet. Men jag klarade det! Satte mig bakom ratten igen dagen där på för att köra några kilometer ner till mataffären bara. Väldigt nervöst, men konstigt nog befriande att sitta själv bakom ratten. Till och med nu, ett år senare upplever jag att jag är säkrare bakom ratten när jag sitter själv i bilen. Då finns ingen där som kan släppa kommentarer, vilket är min största svaghet. Mina råd är: Ut och kör, hela tiden, överallt och prova på att köra själv, ta det i din egna takt och till dina valda destinationer.

Jag hade turen att kunna övningsköra med min morbror, så körde mest med honom och tog bara några få lektioner. I början blev det (som vanligt) mest parkeringsplatser, men han var väldigt bra på att pusha mig så utvecklingen gick snabbt och jag kunde rätt snabbt köra landsväg, motorväg osv (tyckte dock länge – och tycker fortfarande till viss del – att det är lite halvläskigt med motorväg). Första uppkörningen gick helt åt helvete, jag var supernervös och körde så jävla dåligt. Kuggades såklart. Andra uppkörningen kuggades jag också, och då var jag också tvungen att skriva om teorin. Men tredje uppkörningen klarade jag mig, vilket egentligen är konstigt eftersom det kändes som att jag körde bättre andra gången.
Nu är det 3-4 år sen jag tog körkort och kör inte speciellt ofta, tror helt ärligt att jag var bättre på att köra under själva övningskörningstiden än nu. De gånger jag väl hyr/lånar bil och kör brukar jag dock försöka ha 20-30 minuter när jag kan ”övningsköra” med mig själv i lugn och ro innan jag ska börja den ”riktiga” körningen och det tycker jag funkar bra. Sist blev jag tom förvånad över att jag var så mycket bättre på att köra än vad jag hade trott, så tror att det faktiskt fastnar en del i ryggmärgen trots att man inte är något bilkörningsgeni 🙂

Jag ser att det är flera som tipsat om att man ska köra ensam, jag föredrog i alla fall i början att köra tillsammans med någon första gångerna. Med min sambo körde jag, han hade själv haft körkort i flera år då och han var och är väldigt duktig på att köra bil. Han dömde inte mig men gav mig gärna råd när JAG BAD om råd. Så jag tyckte det funkade jättebra att i början köra med honom då jag verkligen litar på att han inte sitter och pikar mig. Jag frågade även ofta om jag gjorde rätt efter någon klurig situation och fick då feedback direkt.
Givetvis måste man ju någon gång ut och testa att köra själv, då är det bara att ta det lugnt. Det är det allra viktigaste!
Lycka till 🙂

Mitt körkort firar 1 år i november. Jag förstår verkligen vad du menar. Jag kuggade första uppkörningen men klarade andra. De första körningarna med kortet var INTE KUL. Jag hörde seriöst polissirener i huvudet hela tiden och nojade över att ”bli tagen”. Fast jag körde naturligtvis helt lagligt, men tänkte hela tiden att det säkert var nån regel eller lag som jag inte hade förstått/glömt bort och att jag skulle åka fast för det och att alla pengar jag lagt ut skulle vara kastade i sjön (hade brutalt mkt ångest över pengar när jag höll på att ta körkort. De flesta jag känner har fått sina kort betalda av mamma och pappa… Blir fortfarande skitförbannad när jag tänker på hur folk inte kunde förstå hur dyrt och jävligt det är att ta körkort helt själv utan privat övningskörning eller hjälp i huvud taget). Tack vare körkortet fick jag i alla fall jobb och det gjorde att jag körde till jobbet varje dag. Livrädd. Orolig över allt. Typ trodde att jag skulle glömma hur man växlar eller inte komma åt bromspedalen och att folk skulle dö pga mig. Men det släppte långsamt. Jag tror att det är sjukt viktigt att köra mycket i början. Bli tvungen att ta egna beslut i trafiken och upptäcka att det är helt ok att åka i den här hastigheten eller tom köra om lastbilar (!!!). Nu är jag faktiskt mer nojig över andra bilister. Men det är bättre. När man kör mycket märker man hur dumma i huvet folk är, och det gör att man får perspektiv på sin egen oro och att den är bra. För det finns folk som kör som dårar och då ska man fan vara stolt över sig själv som nojar över andras säkerhet, istället för att försöka spara 30 sek och skita i om andra bilister får bromsa/väja med hjärtat i halsgropen. Nu känner jag mig ganska trygg bakom ratten och vet att om jag kör säkert så har jag rätt att befinna mig på vägen. Obs att jag fortfarande kan höra sirener i mitt huvud och för en sekund glömma bort hur man växlar. Men det skapar inte samma panik längre.. Då får jag körde lugnare ett tag helt enkelt och ev dårar får blåsa om mig, tills oron lagt sig. Kämpa på, jag vet hur fruktansvärt obehaglig hela grejen är.

Jag tog körkort i januari-15 och gjorde sååå många uppkörningar. Teorin var inga som helst problem för mig så det var nåt positivt iaf men i övrigt var det hemskt. Jag tror att en låter osäkerheten lysa igenom för mycket och det påverkar både en själv och ens körlärare/kontrollant. Fake it til you make it. Du kör inte sämre än nån annan. Tänk att förr i tiden var det mycket lättare att ta körkort och du har gått en himla massa kurser och tagit lektioner. Du kan mer än många andra ute på vägarna. Lär dig att manövrera (à och o) körskolebilen så bra du bara kan och se till att du får köra upp i den. Sen att du missar saker är säkert den klassikern att du kollar för nära bilen och på orörliga saker (och för länge på varje punkt.) Det går att scanna av läget långt innan och ta för vana att scanna av så mycket som möjligt när du är i såna situationer där farten är låg (ex innan du svänger ut på en större väg eller lämnar företräde.) och ta liksom varje ”sektion” av korsning för sig. Kram!

Gud vad jag känner igen mig! Har också kuggat flera gånger trots att två körskolor sagt att jag är redo. Blir så jävla nervös på uppkörningen och utstrålar verkligen osäkerhet. Och jag ÄR osäker, inte ska väl jag betros med att köra den här mördarmaskinen helt själv?! Så känner jag innerst inne. Måste verkligen ta till mig det där fake it til you make it!

Just det. Jag körde mycket själv på vägar som jag kan utan och innan när jag väl hade fått kortet, det är mitt tips. Prova först vid tidpunkter då du vet att det är lite trafik. Och när en kör själv kan en passa på att finslipa och testa lite grejer, det är faktiskt kul!

Jag tog körkort 2002. Tredje försöket. Men körde inget alls på lite över tio år. SEN fick jag körvana. Tack vare att jag också fick bil i hushållet. Sen gifte jag mig med en trafiklärare ❤️❤️❤️ och vi har haft många intressanta diskussioner. Och testat saker osv. Dessutom haft familjebilen utrustad med dubbelkommando ? Haha.
Idag tänker jag att det viktigaste jag kan göra är att köra runt på mina barn. Jag försöker alltid tänka säkerhet först. Och har jag inte mina barn i bilen har mina medtrafikanter det.
Men du är aldrig fullärd när du ”tar körkort”. Du får bara ”grönt ljus” för att få ut och vinna körvana på vägarna.
Många tror att ”ta körkort” idag är samma som för några år sen. Men det är det verkligen inte. Det är ett annat tänk nu. Och jag har hört om så många som haft sitt kort i x antal år, blir av med det och kuggar uppkörningar igen och igen.
Jag hejar på dig.

ojojoj… Jag vet inte riktigt vart jag ska börja i min historia kring mitt körkortet. Det är det värsta jag gjort i mitt liv men samtidigt var det så viktigt för mig och min identitet.
Historien kring körkortet för mig började väl egentligen när jag föddes. Jag föddes nämligen utan hand på höger sida. Armen i sig slutar strax nedanför armbågen. Jag som person är väldigt envis och har alltid hatat att bli särbehandlad. Så kändes det även med körkortet. Jag skulle ta körkort, som 18-åring med manuell låda om det så var det sista jag gjorde här i livet. Mina föräldrar har stöttat mig i alla lägen och så även med körkortet. Först så skulle det ju ansökas om körkortstillstånd. Efter att jag mer eller mindre skällt ut (som 16 åring)min manliga handläggare fick jag ”endast” det villkoret jag ville ha i mitt körkort: Protesarm.
Sen efter det började jag övningsköra med min far som för tillfället hade en svårmanövrerad amerikansk muskelbil(trög oförlåtande kopping och tröga växlar). Det var blod svett och tårar att få växlingsbiten att sitta, samt att det här med dragläge tog månader att behärska då jag aldrig fick förklarat för mig mekaniken i dragläget. Alltså hur bilen funkar och när kopplingen tar och varför etc. Jag övningskörde regelbundet i 2 år med min far innan jag började på bilskola. På bilskolan blev jag ganska direkt ifrågasatt kring mitt val av manuell låda vilket var väldigt knäckande. Men jag kämpade på med en lärare som aldrig gav mig chans att planera, förklara varför bilen låter roligt när man lägger i en låg växel i högre fart(motorbromsning) osv osv. Efter mycket om och men med diskriminerande lärare och dålig attityd så valde jag att påbörja uppkörningsprocessen. Teoriprovet gick gallant och första uppkörningen var fullkomlig katastrof. Jag var så äckligt nervös att ingen av mina lemmar fungerade eller samarbetade för den delen… Andra uppkörningen fick jag träffa en fördomsfri inspektör som själv var ny på sitt jobb. Han lyckades prata mig lugn och den uppkörningen var exemplarisk. Direkt efter det satte jag mig själv i en bil och körde från Göteborgs stad till Landvetter där min kille bor. Jag var skitskraj och ifrågasatte mig själv hela vägen. Men när jag kom fram insåg jag att allt hade gått bra. Jag hade vart försiktig och sansad vilket gjorde att saker och ting flöt på. Senare flyttade jag till min kille och köpte min första bil.. Med den bilen har jag fått öva.. och öva.. Jag hade fruktansvärd ÅNGEST inför varje gång jag skulle köra fram tills typ nu. Till saken hör är att jag är fruktansvärt livrädd för motlut. När jag behöver stanna i minsta lutning skapar det nästan en attack på mig(antagligen ett resultat av att min far utsatte mig i för svåra situationer i den jobbiga bilen för tidigt där det infattades rusningstrafik, lite plats, motlut som in i bomben, 100 tutningar och 100 st motorstopp). Jag är fortfarande livrädd men kan kontrollera det mer och mer för varje dag som går. Vad jag försöker säga är att det är helt okej att vara livrädd och att man inte är färdiglärd bara för att man har körkort. Du kommer att fixa detta tillslut, det är jag så säker på! Men gör det för dig och bara dig, samt ha vetskapen att det här med körkort är inte så satans lätt. och du är en queen som fortsätter trots motgånger! Kärlek till dig!

På uppkörningen svängde jag höger när han sa att jag skulle svänga vänster, körde skitdåligt och nojigt och trodde jag kuggat sen sa han efteråt ”du får godkänt men du måste öva lite mer hemma” jag fattar fortfarande inte hur jag kan ha körkort, kör som en kratta och ogillar det skarpt men har haft körkort 10år o kör sällan med hela familjen i bilen pga inte vågar.. Tips…ja du öva öva öva och tänk inte att du MÅSTE köra bil sen bara för att du klarat skälva provet.

Hade övningskört i något år när jag fick körkortet, och uppkörningspersonen gav mig en guldstjärna pga inga anmärkningar på uppkörningen. Sen gick jag hem och tog ut pappas bil ur garaget och gav mig iväg på min första körtur själv. Lyckades på den timmen köra upp på en trottoarkant vilket gjorde mig så rädd att jag girade över vägen och nästan krockade med en skåpbil. Jag glömde också att om man ska svänga vänster i en fyrvägskorsning måste man vänta tills de mötande bilarna kört förbi, så jag var millimeter från en krock där. I en tajt sväng i ett villaområde körde jag för nära en stolpe som skrapade upp hela sidan av pappas fina blanka bil. Och slutligen backade jag in med dragkroken i en annan bils hjulhus och drog närapå sönder hens kaross. Allt detta på en timme alltså. Jag svor till mig själv att nej, aldrig mer att jag kör bil. Men redan samma kväll tvingade jag ut mig själv och då gick allt så fint, för då hade jag hunnit tänka över mina misstag och kände mig lugnare. Dagen efter körde jag till Ullared och hem igen aka 60 mil, då fick jag vattenplaning och fick lära mig det också ? Den 20e september är det fyra år sedan jag fick körkortet och idag är jag en väldigt duktig förare som känner mig trygg på mig själv och min bil, och efter den där fruktansvärda timmen har jag inte gjort några sådana misstag igen (förutom i somras när jag råkade rulla sakta med bilen in i ett staket men jag överlevde det också och bilen med). Min poäng med denna skitlånga kommentaren är i alla fall att det är okej att göra misstag, börja smått i början bara och till slut kommer du inte ens tänka på ångesten, bilkörningen blir fullt naturlig. Jag hejar på dig för fullt!!

Okej måste tillägga hur det var att ta körkort. Jag och min pappa har aldrig kommit överens, och jag vet inte hur många timmar vi satt och gapskrek i bilen åt varandra. Med mamma vad det lugnare, men hon ville nästan aldrig köra med mig ”för pappa kan bättre” (eh nej). Så började jag på körskolan och fick en så sjukt sur och sträng lärare, en sådan som bara är trevlig när man gör bra ifrån sig och annars bara snäser. Hon fick mig att gråta varje lektion, och jag kände massor av gånger att jag vägrar fanimej det här. Men så kom uppkörningen, och på den körskolan kunde man välja att köra en lektion precis innan uppkörningen, så det gjorde jag och i slutet av lektionen stannade vi och plockade upp uppkörningspersonen då. Och då hade min lärare peppat mig som fasen fast jag hade fått motorstopp och varit allmänt kass på lektionen, sedan satte hon sig i baksätet och sa att jag skulle se det som en vanlig lektion. Så eftersom jag redan kört en stund och hon var med så blev jag aldrig särskilt nervös. Fick testa bromsarna och backa runt gathörn och parkera i en extremt tight parkeringsplats, men jag klarade det och fick körkortet. Resten av historien vet ni redan ?

När jag klarade uppkörningen var jag världens gladaste, satte mig i bilen och körde maken som hade följt med som stöd till jobbet, körde honom från Farsta till Södertälje och sedan därifrån hem till Österåker och sedan till Södertälje igen, jag körde hela dagen. Total lycka. Som du förstår så hade jag ingen ångest eller rädsla. Men jag vart stressad på tanken över att köra inne i stan, bilar som tutade etc. Och jag har haft ångest i andra situationer och det enda som fungerar är att ge sig ut där och köra ändå. Jag gav mig fan på det, åkte till stan och körde, svetten rann och jag hade en puls från helvetet men jag slutade inte. Nu kör jag överallt, att köra i stan är rörigt men inte särskilt jobbigt.
Du måste jobba med fina rädslor, köra verkar du kunna. Försök att hitta det roliga i bilkörningen, för mig är bilkörning avkopplande och ger en frihetskänsla. Ett tips är att köra mycket, väldigt mycket i början även om du inte behöver köra så ge dig ut. Lämna barnen med maken och kör, bilen kan bli en skön avkoppling från ”livet”.

Tog körkort i juni vid 18 års ålder. Lånade mammas bil så fort jag kunde och gled ut på landsväg sent på kvällen, fortfarande ljust ute men ingen bländande sol och knappt någon trafik (detta var norrut, inte alls nära någon stad).
Första gången kändes det läskigt. Men jag tänkte så här: ok, de gav mig körkortet, alltså är jag tillräckligt bra förare för att kunna vara själv ute i trafiken. Nu är det upp till mig att vänja mig vid att köra och inte glömma hur man gör.
Känslan efter ett tag, på väg hem igen, var en känsla av fullständig frihet.

Första gången jag körde själv höll jag på att krocka eftersom jag missade att jag hade väjningsplikt! Detta var samma kväll som jag fått körkortet. Då började jag fundera på om jag ens ska ha körkort överhuvudtaget… Men tack vare det så har jag i fortsättningen varit väldigt uppmärksam på väjningsplikt och stopplikt. 🙂 Dock har jag aldrig varit rädd för att köra bil, så jag har inte fått några men från detta, utan jag fortsatte köra och har kört regelbundet sen dagen jag tog körkortet.
Nu har jag haft körkort i ett år och tre månader. Det tog ungefär en månad innan jag började känna mig säker på körningen. Strax efter jag tog körkort fick jag ett jobb där man måste ha körkort eftersom det ingår körningar, så tack vare det har jag också fått upp körvanan ordentligt – och även lokalsinnet!

Jag hade uppkörning i snöstorm andra gången. Jäklarimig va nervös jag var! Hade till 100% ställt in mig på att kugga men det gick trots att man knappt såg mer än några meter framför bilen. Men jag som älskar halkkörning hade så fullt upp att kana runt och försöka se var vägen började och slutade att jag inte hann krångla till det för mig och göra fel.
Första körningen själv dagen efter gjorde jag i killens bil (en gammal 80-tals skorv med choke som vägrade starta 9ggr/10). Efter första 5 min blev jag stoppad av polisen för att blåsa ? (campus på en lördag =nykterhetskoller överallt). Nervöst så jag fnittersvettades.
Jag tror på det här med mängdträning som många innan mig sagt. Kör så ofta du bara får chansen. Är så lätt att fortsätta sitta bredvid av ren vana. Och efter ett tag sitter det där i ryggmärgen.
Var ute och körde manuell idag för första gången sedan 2004 (har bara haft automat sedan dess. Körde manuellt bara första året med körkort). Läskigt med dragläget men känner att det kommer tillbaka rätt snabbt ändå, en tur till så ska det nog gå strålande och utan motorstopp ?

När jag tog mitt körkort var jag LIVRÄDD och absolut inte redo att ge mig ut i trafiken utan nån som kunde bromsa när jag var ouppmärksam. Framför allt var jag KASS på att planera körningen, och om det inte blev som jag hade tänkt – typ missade en skylt, eller vägen jag skulle ta var avstängd, körde fel osv – stressade jag ihop helt och tappade förmågan att köra och blev livsfarlig. Men jag tog mig igenom det på något vis. Min erfarenhet, som jag diskuterat med typ alla jag känner som har körkort och fått medhåll från verkligen varenda en – är att man lär sig köra bil när man väl tagit körkortet och ger sig ut i trafiken själv. Det är helt normalt att vara rädd och osäker, det är helt normalt att inte köra perfekt. Det kommer!! Försök ha sällskap av annan person med körkort när du kör första gångerna, så du kan ha hjälp att kolla skyltar och trafik, tills du börjar bli varm i kläderna.

Jag tror att många känner som du. Jag gjorde definitivt det och jag pratade med kompisar som kände likadant. Första gången jag fick köra ensam kändes det helt sjukt! ”Hur kan de släppa ut mig hursomhelst” men det gick bra. Inga krockar eller skador. Men en av de första turerna parkerade jag i ett trångt parkeringshus med pappas Volvo med enorm svängradie. Inga problem att parkera men kämpade i säkert 10-15 min för att ta mig ut ur min p-ficka. Blev helt svettig! Men jag tror att det är som många säger, att bli godkänd på uppkörningen innebär ju inte att man är fullärd bara att man kan tillräckligt för att få öva själv. Så det är nog viktigt att köra så mycket man bara kan när man väl är godkänd.

Jag var SÅ (kommer från en småstad där bil i princip är nödvändigt så förfasas ej) seg på att ta körkort. Var inte alls sugen och tänkte aldrig i hela mitt liv bo någonstans där jag skulle vara tvungen att ha bil (nu är det det enda jag drömmer om). I alla fall. Första gången jag körde bil efter uppkörningen var direkt efter uppkörningen. Jag hade övningskört mamma till jobbet och skulle ”promenera hem”. Hade ju dock bokat uppkörning bara en liten bit bort så att eh … men det visste inte hon. Efter uppkörningen (som jag klarade gudskelov, teorin hade jag skrivit tidigare den veckan) gick jag tillbaka till mammas jobb och sa ”mamma är det OK om jag tar bilen jag ooooorkar inte gå hela vägen hem” samtidigt som jag viftade med papperslappen med ett stort OK på. Hon sa ”jävla unge!!!” och jag garvade innan jag satte mig i bilen och ringde pappa. ”Pappa jag har tagit körkort!” ”Jaha. Vadådå?” ”Jamen JAG HAR TAGIT KÖRKORT!!!!” ”Jaja kommer du snart eller?”. Sen körde jag min lilla Golf från -86 utan servostyrning och allt till min kompis som jobbade på en gräddbullsfabrik. Fick god grattispresent 🙂 :). Sen körde jag hem och det första pappa säger är: ”MEN DU FÅR VÄL INTE KÖRA BIL???” ”Meeen jag har ju tagit körkort sa jag” ”Jahaaaa. Ja grattis då!!”.
Första gången var ashärlig. Bara jag och bilen och full koncentration. Jag som så lätt får ångest av tanken på att göra bort mig inför andra kunde bara rå om mig själv den stunden. Hade jag varit du hade jag tagit bilen överallt de första månaderna. Det gör underverk!

Jag var livrädd första gången jag skulle åka hemifrån stan själv men det gick bra! Det var bara att köra på som man lärt sig och hoppas på att man inte störde för mycket, råkade nästan krocka i en rondell med nytaget körkort för att jag inte såg en av bilarna och så repade jag morsans bil när jag skulle ut ifrån parkeringshuset sen efter det gick det bra fram tills för två år sen när jag backade på en kollegas bil på parkeringen utanför jobbet. Det jag har lärt mig är väl att shit happens, ibland kör man som ett arlse helt enkelt men så länge man kör lugnt och försiktigt och inte beter sig dumt så klarar man sig ur det mesta. Jag tror på dig hejja hejja!! 😀

Jag HATADE att ta mitt korkort, gjorde allt for att slippa det men tillslut var jag tvungen, var sur, arg och grinig mot alla larare jag traffade. Hade varldens samsta attityd. Sen fick jag mot alla odds kortet och var ANNU surare for jag hatade fortfarande att kora. Kandes som jag antingen skulle do eller doda nagon annan nar jag korde och var sa himla arg pa alla. Det som gjorde det latt. och att jag nu alskar att kora bil, ar att vi skaffade en automat bil. Behover inte tankte pa att vaxla mitt i alla trafikregler etc. Det gav mig liksom lugn och att kuynna fokusera pa en sak mindre. Nu alskar jag att kora bil med bade vaxel och automat, men det tog tid. Behovde liksom skala av for att kunna SE allt. Lycka till!

Jag gav mig ut och körde 2-3 timmar efter min klarade uppkörning och jag var l i v r ä d d. Såg framför mig hur jag skulle krocka, köra av vägen eller få motorstopp någonstans, inte ta mig iväg och därför bilda en kö bakom som skulle tuta ihjäl sig. Katastroftankarna gick vilt i huvudet. Det var så ovant att köra själv och det tog ungefär en halvtimme innan jag kände mig mer avslappnad. Först undvek jag att köra på ställen där jag kunde råka ut för saker som kändes jobbiga (start i backe, tät stadstrafik) men sen tänkte jag att jag ska klara det här och började ”utmana” mig själv vilket gick bra så jag fick bättre självförtroende.
Dock råkade jag även ut för några missöden de första två gångerna jag körde. Lyckades ”glömma” att jag hade väjningsplikt in i rondellen och körde rakt in. Hände inget farligt men bilen som befann sig närmast mig i rondellen blev märkbart irriterad och undrade antagligen vad jag sysslade med. En annan gång fick jag grönt ljus vid en korsning, skulle köra rakt fram och ”stampade” på gasen utan att tänka på att fotgängarna vid övergångsstället framför precis också fått grönt ljus och var påväg över vägen. Det gick bra då jag upptäckte det i tid och stannade men skämdes lite över att jag inte hade bättre koll.
Det gäller att tro på sig själv, i början kan man värma upp på ställen där det inte är lika mycket trafik ifall det känns lättare. Alla gör fel ibland och alla har varit nybörjare men man lär sig med tiden så det gäller bara att hålla igång körningen.

Min paroll när jag övningskörde var ”om alla andra kan så kan jag”. När jag sen tagit körkortet körde jag helst med sällskap, även kompisar utan körkort (?) dög fint. Dock tog jag aldrig bilen på vardagskvällar pga vågade inte fickparkera (bodde i Sthlms innerstad då). Haha så töntigt. Minns inte när detta gick över men började rätt snart köra själv. Och blev så jävla bra på att fickparkera. Är fortf grym trots bor ute på landet (men haft körkort snart 15 år). Är t ex mkt bättre på det än min man, ngt jag älskar i smyg. Eftersom alla av ngn outgrundlig anledning förutsätter att det ska vara tvärt om. Du kommer också greja körkortet! Använd min paroll ovan:) Och det är unga män som står för flest olyckor så du kan vara lugn!

Jag tog körkortet i september 2003 (två månader innan jag fyllde 19 år) redan på första försöket. Även teorin klarade jag på första försöket.
Jag körde bara på körskola eftersom mina föräldrar är skilda och min pappa bor i en annan stad. Mamma har inte ens körkort.
Det blev många lektioner och jag köpte en bil av min pappas nya fru i juni 2004 som jag körde runt i… Jag kunde från början inte växla i 4:an utan la i 2:an istället (???) så jag fick eco-växla från 3:an till 5:an. Jag lärde mig till sist att bara peta ner växelspaken. Jag ville inte gärna köra på de större vägarna från början så undvek dom och E4:an tills jag kände mig mer säker på mig själv.
Min första körtur ned körkort var med min morfar i mina morföräldrars gamla Audi som saknade servostyrning och var därmed tung att ratta. Inget speciellt hände, jag var nervös, körde försiktigt och var ovan vid bilen. Efteråt påstod morfar att han varit livrädd under bilfärden (haha, morfar var en sån retsticka!).

Var helt livrädd när jag tog körkortet. Lektionerna var så jävla läskiga och jag litade inte alls på mig själv. Men jag fick körkortet och fattade inte hur det hade gått till. Var sån eufori att jag totalt glömde bort hur rädd jag var. Har nog aldrig haft en sån adrenalinkick som när jag körde själv i bilen första gången. Så jävla häftigt! Och det gick bra och har gått hyfsat sen dess.

Glöm inte att du kör bättre än MÄN! Män är överrepresenterade (som vanligt) i trafikolyckor. Särskilt tills de fyllt 25. Det har alla försäkringsbolag statistik på.
Bara det faktum att du är kvinna, gör att du kör BRA per default.

Jag känner så väl igen ångesten inför körkortet och känslorna av att det är HELT omöjligt för just mig. Jag kommer ihåg att jag tänkte att folk som berättar att de tycker om att köra bil säkert inte menade det, och jag kommer iallafall aldrig tycka om det. Jag grät när jag övningskörde med min sambo och jag hade ångest när jag körde med körskolan och grät ibland där också. Helt vidrigt. Jag höll på i säkert 2,5 år och kuggade min första uppkörning pga missad stoppskylt. Till slut berättade en kompis till mig att hon varit likadan, att om hon kunde ta körkort så kunde jag. Och då fick jag lite hopp. Andra uppkörningen klarade jag och sen dess ÄLSKAR jag att köra bil, helt bisarrt. Visualisera att du är superstark och säker när du kör, bara låtsas, är mitt tips. Lycka till!

GPS i mobilen! Jag tycker den som hör till iPhones är bäst. Knappa in rutten innan. Titta på den på kartan och läs den skrivna färdbeskruvningen innan körningen så du får ett hum om vägen. Låt sedan rösten guida dig när du kör. Kör alltid med gps även om du hittar. Då behöver du inte hinna läsa alla skyltar. Åk alltid i god tid så löser det sig om du råkar köra fel. Bara att åka in nånstans och vända bilen och sedan ge sig ut åt rätt håll igen. Jag pratar ofta med den där gps-rösten. Jag har också mycket lättare att hålla fokus om jag lyssnar på musik. Gärna Spotify så jag kan välja vilken musik. Annars tar jag radio. Har turen att ha bluetooth på bilstereon på vår bil så både gps och musik kör jag från telefonen till bilens högtalare. Skitsmidigt. Ge största barnet ansvaret för bebisen när du kör. Utrusta barnet med leksaker mm som hon kan roa bebisen med. Om ohållbart pga skrikande bebis eller bråkande storbarn så sväng av vägen när möjlighet finns. Försök inte lösa medan du kör. Öva öva öva!
Jag åt mild antidepressiv medicin när jagnyss tagit körkort vilket gjorde mig lite lugnare. Knäppt tips men det kanske skulle hjälpa dig också? Inte meningen att kliva över någon gräns här men du skriver ju en del om ångest. Och ssri-preparat går bra att amma på. Men du kanske har testat och förkastat?
Lycka till med körningen!

Jag var lite övermodig i början. Körde lite för fort, hade lite för dålig koll ibland. Fattade en del inte så smarta beslut under körning. Det är sånt man gör när man är nybörjare. Man lär sig sjukt mycket på det. Med många körtimmar kommer vanan. Jag har flera gånger blivit ”räddad” av mina medtrafikanter som stannat när jag kört fast jag inte borde o.s.v. Jag ser det lite som att nästan alla andra du möter i trafiken har mer erfarenhet än du och de kommer att hjälpa dig när du gör bort dig. Visst, de kommer kanske att tuta och du kommer kanske ha hjärtat i halsgropen, men ni krockar inte och man måste ju få lära sig.
För övrigt går världen inte under om man krockar. Ofta sker det i låga hastigheter i kösituationer eller dylikt. Visst, man skäms ögonen ur sig och det blir lite pappersarbete och kostar kanske lite pengar men ingen dör och livet går alltså vidare.
Vad gäller planering av körning så var det så länge sen jag tog körkort att det knappt fanns gps:er så jag kollade upp hela vägen jag skulle köra på internet eller i telefonkatalogens kartdel (som man hade i bilen på den tiden), innan jag skulle iväg. Kändes skönt att vara förberedd. Blev ju lite knepigt när man körde fel nånstans men med lite lokalsinne löser det sig också. Det värsta som händer är att man får åka vidare tills man på ett säkert sätt kan stanna och utvärdera sin situation och kanske vända och köra tillbaka.
Jag tror på dig! Det kommer att gå bra även om det är läskigt!

Året jag skulle fylla 28 så bestämde jag mig för att ta körkort. Det var endast på trafikskolan som jag övade eftersom jag inte hade någon att köra med på hemmaplan.
Jag var väldigt osäker och fick ta extra lektioner enbart för att öva på att våga köra på högre växel, på större vägar. Varje gång jag mötte en lastbil fick jag hjärtklappning och jag var seriöst rädd för att jag skulle nysa bakom ratten och råka köra i diket.
Men till slut fick jag mitt körkort, köpte mig en skruttig bil (som jag inte ens vågade provköra innan köp). Tog bilen enbart kortare sträckor i början och alltid samma väg. Typ till affären t ex. Och allt eftersom kände jag mig mer trygg i mitt körande och utökade mina bilfärder lite åt gången.
Jag är nu lite över 2 år senare fortfarande nervös över att köra i nya större städer men då försöker jag att köra saktare och inte låta medtrafikanterna stressa på mig och då funkar det bra!
Så du kommer att klara det! Det är okej att vara nervös och det är egentligen positivt för då kör du med eftertanke till skillnad från mååånga andra bilister på vägarna. Att få körkortet i handen innebär inte automatiskt att du känner dig redo, erfaren osv.. Det där tar sig med tiden. 🙂

Har haft körkort i ungefär 10 månader och är fortfarande livrädd. Kör sällan och får bara mer ångest ju längre tiden går mellan körningarna.
När jag väl kör så går det bra, jag kör lugnt och fint men är ändå livrädd.
Hoppas på att det blir bättre snart,

Jag var också rädd för att köra själv när jag fått kortet. Mitt tips är nog att se till att köra bil ganska frekvent i början, även om det känns läskigt. Lätta turer i början och sen stegra vart efter du blir bekväm.

Jag var skitskraj och euforisk på en o samma gång, körde alldeles för fort (odödlig) och gjorde diverse andra dåliga val vad gäller trafikvett under de första åren jag hade körkort, sånt jag aldrig skulle göra idag (som 51-åring). Har aldrig fått andra böter än parkerings-såna, så jag har inte varit vårdslös, eller i alla fall inte blivit uppmärksammad som sådan. Dock har mina största rädslor efter körkort, varit de två gånger jag skaffat ny bil. Ja, alltså inte ny-ny utan ny-för-mig = begagnad. Då har jag varit skraj, kört sakta, parkerat längst ut på köpcentrumets parkering med hopp om att ingen annan kommer parkera nära osv. Men jag minns det mest som roligt när jag hade mitt nya körkort, jag ville (och hade möjlighet p g a pojkvän som ägde bil) köra ofta, och tyckte inte alls det var otäckt att köra ensam, utan passagerare. Men det är såklart individuellt. Hoppas du får ditt körkort innan vintern, allting är lite struligare på vintern, och att du har möjlighet att köra en sväng, minst några mil, och gärna med en kompis som antingen inte har körkort själv, eller är smart nog att inte påpeka att du borde köra fortare, saktare, ligger i fel fil osv. Vi känner inte varandra, men jag bor bara tjugofem minuter bort, älskar att köra bil, är bra på att hålla tyst och har ofta gott om tid…

Jag har haft mitt körkort i tre år, och förutom mina barn ör det ta mig fan det bästa jag har gjort. Jag övningskörde bara med min sambo och pluggade med boken och en hel del appar. Jag övningskörde i ca 7 månader.
Jag klarade teorin på första försöket och uppkörning på andra. Det var en helt fantastisk känsla att få köra själv, utan min sambo bredvid mig. Jag satte upp mål, längre och längre bort. Under första 6 månaderna hade jag till slut kört från Sthlm – Malmö tur och retur.
Jag tycker fortfarande att det är en helt fantastisk frihetskänsla att sätta mig i bilen och köra iväg. Aldrig behöva fråga ”Kan du köra mid dit?” @Kan du hämta barnen?” Och så vidare.
Och det här med att hitta, jsg har typ inget alls lokalsinne, men vad tusan det finns gps som jag btw har döpt till Anitha ? Lycka till!

Jag har haft körkort i 10 år nu och blir fortfarande osäker ibland. Tror det har att göra med att man faktiskt är ganska sårbar i en bil!
Men ju mer jag kör desto bättre mår jag alltid bakom ratten (har kört bil mycket i perioder och ibland har det gått ett par veckor/månader utan att jag kört). Så tips är att köra så mycket du kan 🙂

Fick låna min mosters sprillans nya bil direkt efter uppkörningen för att åka och hämta bilnycklar till familjens bil. Fick igång vindrutetorkarna av misstag och förstod inte hur jag skulle få av dom. Åkte igenom halva Norrköping innan jag kunde stanna för att läsa instruktionsboken.
Men sjukt skön känsla att sitta själv i bilen och köra iväg.
Kan fortfarande kännas lite knäppt att åka iväg i bilen 7år senare…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *