Kategorier
Vardagstrams

Där. I det hörnet, med mobilladdaren ikopplad, gjorde jag slut med mannen som kränkt mig i nästan sju år.

 
Ena stunden så grämer jag mig till förbannelse över att jag inte gjorde det tidigare. Att jag inte dumpade honom vid första tecknet av kvinnoförakt. Att jag inte bara sparkade honom åt helvete, bad honom fara, bad honom att dö. Att jag tillät honom styra mitt liv så länge utan att sätta ner foten.
 
Men sen tänker jag på att jag aldrig skulle vara precis här där jag är idag utan de erfarenheter som lett mig hit. 
 
Och jag tänker på den där dagen i bilen när allt förändrades. Vi körde hem från Oslo i ösregn och min mun värkte. 

Kvällen innan hade han varit sitt vanliga våldsamma jag och strängen under överläppen hade gått av. Jag hade stått länge framför en spegel efter att han slängt ut mig ur hotellrummet vi bodde i. Tittat på min blodiga mun, mina gråtsprängda ögon och mitt eget patetiska jag och verkligen sett mig själv från en betraktares ögon och fattat att det här funkar inte längre. 

Så vi satt i bilen och skulle hem… eller hem? Tillbaka till helvetet lägenheten vi delade och livet vi låtit oss fängslas i. Ledsen hundvalp i baksätet och sköna Manson i hörlurarna. Jag var trotsig. Jag fick egentligen inte lyssna på Manson, (jo jag VET!) men det sket jag i just då. Jag var nämligen lycklig och jag iakttog mitt ex när han körde.

Där i bilen fick jag nämligen insikt. Blixt från himmeln sådär superklyshigt ni vet; jag älskar honom inte! HURRA! Och med den tanken visste jag att jag äntligen var fri. Jag blev alldeles fnittrig av tanken och log mot honom. Han log tillbaka. 

Det skulle ta nästan ett halvår innan jag verkligen gick. Ett halvår innan jag svarade i telefonen där på tågstationen i Hudiksvall och sa att ”Det är försent, du tog sönder allt”. Men den där dagen i bilen förändrades nåt. Det blev ett maktskifte. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Där. I det hörnet, med mobilladdaren ikopplad, gjorde jag slut med mannen som kränkt mig i nästan sju år.”

Oavsett hur lång tid det tar innan man gör en förändring, så har man ju ändå gjort den, och det är det som är det viktiga, styrkan. Och erfarenheterna fick man på köpet. Det är viktiga erfarenheter precis som du säger, och utan dom hade du inte varit den du är idag. Och du är bra.

jag vet precis hur det är. dock lät jag det bara vara i två år och var mycket yngre men den känslan av att fatta att man är fri, att man faktiskt klarar av att vara utan honom. den känslan.

Men såhär i efterhand så är man ändå bara arg för att man inte stack tidigare. varför är det så? då borde jag vara tacksam över att jag inte stannade längre och att jag är en massa erfarenheter rikare tack vare honom.

hej!

starkt av dig. jag har en vän som är i samma situation och jag undrar vad jag kan göra för att hjälpa henne att inse hur illa han behandlar henne och att det är hög tid att lämna. hon måste ju vilja det själv. du som varit där, har du några förslag? alla råd om hur man som vän bör hantera denna vidriga situation uppskattas enormt.

Svar:
tjata inte. säg inte åt henne vad hon ska göra. Bara bekräfta hennes känslor. Bekräfta om och om och om igen att det han gör är fel, att hon inte förtjänar det, att hon är värd allt bra, att det aldrig är ok att kränka osv.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Vackert, starkt å hoppingivande skrivet.

Är såglad över att du, och alla andra som lyckas ta sej ur utan att bli dödade på kuppen, faktiskt gör det.

Kram till dej/ Asta

Svar:
Tack! Jag vågar inte ens tänka på alla de kvinnor som riskerar liv och lem för att lämna. Mitt ex var ett våldsamt as men jag var aldrig riktigt rädd för honom. Inte på det sättet.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Kan du inte kommentera med ett jättetrevligt inlägg i Hanna Ws blogg om att du visserligen önskar att du själv vinner men att du inte blir ledsen på ögat om hon (eller någon av de andra) tar hem priset samt önska henna lycka till? Det skulle ju vara helt fab och göra henne helt jävla paff.

Ps. Har röstat på dig.

Svar:
tanken har slagit mig. bra ide!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Var han den ende killen som misshandlat dig eller har du haft fler förhållanden som varit på samma sätt. Jag har alltid dragits till killar som är rent ut sagt elaka mot mig och det är nu det senaste året som jag har valt rätt.

Svar:
bara han.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag tror att man blir som starkast när man inser hur svag man har varit. Jag kom ifrån ett förhållande där våldtäkt och psykisk terror var breakfast, lunch and dinner. Där jag skrek av ångest när han spelade på mitt samvete och gick ut för att ta livet av sig då han inte hade något att leva för om jag inte ville leva med honom. Idag önskar jag mig ibland tillbaka, för idag skulle jag inte ha lyft ögonen från boken eller tvn, utan bara sagt "ok, vi ses sen". Men å andra sidan, idag hade jag aldrig släppt in honom i mitt liv idag. Och det är väl kanske som så att man måste möta motgångar för att nå framgångar, det är väl bara att lita på att vi alla drabbas inom ramarna för vad vi kan hantera.

Polisanmälde du äcklet? Om inte isf varför? Sprucken överläpp och bestående men i form av ryckigt öga tillsammans med din berättelse om 7 års sadistvåld är mer än tillräckligt för att gå till polisen kan tyckas. Din berättelse, röda länken, påminner mig om en tjej som var så lycklig och glad en dag för att killen inte slagit henne trots att det var torsdag och bestraffningsdags. Det betydde att han älska henne trots allt… enligt henne.

Svar:
jag vet faktiskt inte. Rädd? Inte för honom så mycket men för vad folk skulle säga om mig. (jag minns att jag berättade för några och de sa bara "han är inte sån!") Vad hans familj skulle säga. (de är psyko och hotade min mamma en gång när hon berättat för en väninna att hon tyckte våra bråk var jobbiga) Jag intalade mig att det inte var så hemskt eftersom att han inte slog med nävarna. Jag var osäker på min upplevelse. osv.

känner igen det nu säger, om att man är glad för att killen är snäll. Jag levde ju för de stunderna. Men de var få och korta. hur jävla dum får man bli liksom.

LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag har aldrig blivit slagen men däremot psykiskt terroriserad av ett ex. Det höll som tur var bara ett halvår men han satte spår! Jag är alltid nojjig över att min partner ska bli svartsjuk och blir nervös och förklarar mig onödigt mkt i vissa situationer. Ibland inbillar jag mig att jag varit otrogen fast jag egentligen inte har det.. Eeh, skumt jag vet.

Men det har aldrig varit så enkelt att lämna någon!

Han satt där, och tvingade mig att läsa ett förlåt-brev. Där han skrev att allt var hans fel och han skulle bättra sig. (Yeah right, han uppvisade ju sitt gamla vanliga beteende senast för fem minuter sen?)

Det var precis den där insikten: men jag älskar ju inte honom!! Då är jag fri!

Jag tycker det är intressant det här varför det allt som oftast är kvinnan som blir ifrågasatt och skuldbelagd (dock ej av kommentarerna här!) varför hon "inte lämnade honom"? Aldrig har jag hört någon vända på steken och fråga mannen varför han inte lämnade sin kvinna om hon nu var så "jobbig" och "hemsk" att han måste banka skiten ur henne.

Jag har varit med om samma sak, men var mer agressiv man och under kortare period, jobbade för hans pappa dessutom. Jag tog mig ur det och gjorde slut men fortsatta jobba för hans pappa tills han kom till mitt arbete en dag och misshandlade mig.

Då hade jag verkligen fått nog efter sjukhuset blev det direkt en polisanmälning, han fick samhällstjänst och besöksförbud.

Jag vill säga till alla kvinnor där ute som blir misshandlade av sina män; ett stort steg i processen att hela sin sår är att polisanmäla, att visa att det aldrig är okej och att samhället också står enat och visar att det inte är okej och att mannen får sitt straff, även om mitt ex nu inte fick fängelse så om han någonsin skulle närma mig eller ta kontakt med mig igen skulle han åka in i många år. Dessutom att berätta historien om och om igen (även om det gör ont) hjälper en själv att förstå vad som faktiskt har hänt och gå vidare.

Jag vet att jag kanske har haft tur med övervaknings kameror osv som kunde bevisa allting, och han blev ju bara anmäld för just den händelsen på mitt jobb, och inte vad han hade gjort mot mig innan dess.

Dessa små män med sina stora egon och svaga självkänslor 🙁 Hade själv en tendens att fastna för den typen, men hade turen att inte fastna på det viset, utan efter ett par jobbiga incidenter gjorde jag slut. Tog många år dock innan jag förlät mig själv för det misstaget. Ovationer till alla er som tagit er ur ett destruktivt förhållande och som dessutom orkar vända det till något konstruktivt. <3

Låg nyss i soffan och sov lite. Då drömde jag att jag såg dig sitta där i hörnet med mobilen i handen, så jag gick fram till dig, kramade om dig och pussade dig på huvudet och sa att allt skulle bli okej… Fin men ledsam dröm..

Svar:
<3
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Fotis är väl ett grekiskt namn. Han var kanske svensk men med grekiskt ursprung? Inte för att det spelar någon roll, någon sjuhelvetes kamaki var det ju inte tala om.

Svar:
Ja hans föräldrar är från grekland. Han brukade smickra sig själv med att vara grek men han är lika mycket svenne som jag.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Har läst om detta på din blogg nån gång förut, men måste kommentera igen. Det är så fint! Var i precis samma situtation och upplevde samma "uppenbarelse" och frihetskänslor "han kommer aldrig få mig, han kan fan döda mig, men han kommer aldrig få mig att vara den han vill". Nu är jag lycklig (snart) två-barnsmamma med en alldeles underbar man. Jag har samma känslor om wasting time (5 år), men jag tror inte jag hade haft det perfekta liv jag har idag om det inte hänt mig – det ger så mycket insikt och uppskattning av livet.

Allt gott!

var i en icke våldsam ,men oerhört detruktiv relation i ungefär samma ålder som du var gissar jag. Han var alla rakblad jag behövde och jag förnedrade mig själv och hatade mig själv ,men tyckte inte att jag var värd mer än så. Så en dag ,precis som du beskriver , fick jag en appiffany!! (uppenbarelse) att ,va faaan ! är detta för BULLSHIT jag håller på med?!? Brände upp all självutplånande EMO shit jag skrivit i min dagbok. Raderade hans nummer . Sa upp mig från mitt skitjobb och flyttade. Han fattade INGENTING. Ha ha:) Otroligt lyckligt gift idag tack vare att jag valde att SE mig själv utifrån OCH BESTÄMMA MIG FÖR ATT JAG är VÄRD ALLT JAG VILL HA. Kram Lady D . Du är bäst!!xoxoxo

Jag är själv påväg att lämna min man. Vi bor utomlands och har en son på två år. Jag var bara 20 när vi blev ihop, i ett främmande land och han var äldre. Fyra år av förnedring senare och jag insåg precis som du när han ännu en gång bad på bara knän och lovade mig allt att jag kunde inte. Det fanns inga mer chanser att ge. Jag älskar honom inte och för vår sons skull lämnar jag nu honom. Jag har köpt en biljett. Nästa lördag packar jag en väska på morgonen och åker hem. Nu är jag panikrädd att han ska komma på mig…

Tack för ett persoligt och stärkande inlägg. Sverige, snart kommer jag!

Svar:
HEJA DIG! <3
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hoppas att de som har det likadant läser detta och finner styrka i att de också kan få ett bättre liv. Jag beklagar verkligen det du varit utsatt för.

Och till dem som frågar ovan varför du ej anmält osv. Det är inte så lätt att svara på varför man inte gjorde det. Ibland kan man inte för det är kanske det enda sättet att rädda sig själv, just då.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *