Kategorier
Vardagstrams

Jag växte upp med visionen om att kärlek kan förändra människor bara man är villig att ge upp all

När jag var tolv så blev jag kär så där riktigt ordentligt som man blir ibland. Han hette Christoffer och var flera år äldre och vi blev bästa kompisar men jag ville ju lite mer än så. Att han redan var min bästa vän, begravdes under alla romantiska känslor och till slut så tog vänskapen slut. Hjärtat värkte och jag trodde aldrig att jag nånsin skulle älska nån annan än honom.

 

Fast det gjorde jag ju. Efter Christoffer så kom Mattis. Och sen kom Larsa, Gunnar, Tobbe, Oscar, Keta, Raoul, Pär, Patrik, Fredrik, Fotis, Sven och massvis med killar jag glömt bort namnen på men som då var hela världen. Och så ett gäng kändisar såklart .

 

Jag var tretton, fjorton, femton och hormonerna rusade i kroppen och jag upplevde alla känslor och tankar så starkt. Det var intensivt och känslostormande och alldeles alldeles underbart.  Jag var alltid kär i någon men mest av allt tror jag att jag var kär i att vara kär. Kär i kärleken, i idén om tvåsamheten och själsfränder och den där lyckan som skulle komma om man bara hittade någon att kramas med. Alla andra verkade ju ha någon och så stod jag där pojkvänslös och undrade vad som var fel på mig och om det någonsin skulle bli min tur.  

 

Vi tjejer tvångsmatas ju med prinsessdrömmar, med Disneyfilmer, sagor och lyckliga slut, med Twilight och andra kärleksdrypande romaner och filmer som mest bara förmedlar tveksamma mansideal och utplånande unga kvinnor som ger upp livet för mannen. Vi lär oss att vänta på prinsen som ska rädda oss från våra medelmåttiga liv och i processen glömmer vi bort att leva.

 

Jag liksom många andra unga växte också upp med den här visionen om att kärlek kan förändra människor bara man är villig att ge upp allt och en bild av hur det ska se ut och hur det ska vara och jag blev besviken när prinsen jag väntat på egentligen bara var ett fult troll och att livet inte alls blev sådär rosaskimrande och fullt av fyrverkerier som jag trott att det skulle bli bara jag hittade nån. 

 

Så vad är det jag vill säga egentligen? Jo, att vi ska sluta hänga upp våra liv på det ouppnåeliga. På det där romantiserade kärleksidealet som Hollywood spyr ur sig och som inte är på riktigt. Börja se och uppskatta kärleken när den kommer i andra former istället. I bästa vännen, i brorsan, i husdjuret och framförallt till dig själv. Tids nog hinner du med det där andra, men se först till att hinna med att ha kul. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag växte upp med visionen om att kärlek kan förändra människor bara man är villig att ge upp all”

Jag känner verkligen igen mig. Läste en gammal dagbok från när jag var ungefär 12-15 och utifrån vad jag skrev i den så framstår jag ju som helt galen! Alltid superkär i någon på skolan, men bara på avstånd och aldrig några försök att lära känna personen i fråga. Sen efter nån vecka eller månad så var jag kär i någon annan på samma sätt. Jag framstår verkligen som besatt av de här olika killarna. Och när jag tänker på det nu så känner jag att jäklar vilken tur att jag aldrig hade någon pojkvän förrän jag var 16 för jag måste ha varit så omogen så det hade ju aldrig fungerat.

Ska förresten tillägga att jag tror inte heller att jag på allvar egentligen ville vara tillsammans med någon av dem på riktigt. Det var nog mer som en romantisk dröm. Men i efterhand så kan jag tycka att det är synd att jag inte la energin på något roligare, nån hobby eller nåt som i alla fall inte var så ytligt!

Bra skrivet!

Jag minns hur jag läste noveller i Starlet om hur den där "rätta" killen plötsligt vände upp och ner på tillvaron och satte världen i gungning. Snacka om falsk marknadsföring, han den där killen fanns ju inte på riktigt. Inte förrens jag var 23 år träffade jag den riktiga kärleken och insåg att kärlek var något annat än det jag hela tiden trott att det skulle vara.

Jag är så himla nöjd över att jag var barn länge och ställde mig utanför allt det där. Det var de coola som höll på och fråga chans på varandra hela tiden och dit räknade jag mig aldrig så jag lade heller inte märke till om någon var snygg eller inte. Har inte varit singel sedan jag var sjutton men innan dess hade jag kanske haft en eller två förälskelser. Helt enkelt, jag är nöjd med att jag väntade och att det blev ordentligt när det väl blev så att säga.

Så fantastiskt rätt, känner igen mig till tusen.

Läste mina gamla dagböcker från högstadiet oj oj oj vad kär jag var i minst tre olika killar vid tre olika tillfällen. Men det blev aldrig något av det och utöver kärleksdravel blev dagboken fylld med självhat. Tycker så himla synd om lilla 14-17 åriga mig.

Har du kommit över det här tänket och isåfall hur? Du har ju familj nu så det kanske kommit över sig självt?

Jag känner inte igen mig i att jag alltid var kär i någon under tonåren. Jag fantiserade visserligen om de pojkar jag fann attraktiva i omgivningen eller också kändisar. Kär var jag dock aldrig, bara kåt (haha!).

Däremot har Disneyfilmer haft ett större inslag i min uppväxt (ja du vet, det hörde liksom till att vara barn!) och jag har väl aldrig sett de som en av orsakerna till att jag hela tiden tänker vänta på Den Rätta (om det nu finns någon sådan, vilket jag förstås vill tro).

Jag letar inte efter honom, så det är inget som hindrar mig ifrån att ha "kul" (för vi vet båda att mycket mer kan vara kul här i livet än att ha en partner). Fast tänket sitter djupt inom mig, jag kan inte alls tänka "Han är snygg, han går jag bara i säng med!" utan att känna "NEJ, han måste ha DET annars förtjänar han inte min oskuld."

Det är löjligt vad mycket känslor som finns kring ens oskuld (känner inte att andra tar det på lika blodigt allvar). Nu är jag osäker som person så det är mycket annat som håller mig tillbaka också, men den där känslan om att min oskuld är något "heligt" är som hugget i sten.

Jag är ingen tonåring längre, och det här med vara redo kommer nog aldrig att infinna sig. Gah! Det är något seriöst fel på mig!

Jag har alltid fått höra det där med att man inte kan förvänta sig perfektion, allt blir inte bra bara för att man blir kär, man måste kompromissa osv och i alla mina ganska så dåliga (och onödigt långa) förhållanden tänkt att nej, det är inte så att vi inte passar ihop, man får ju faktiskt vänja sig med några nackdelar. Det är inte så att han behandlar mig som skit, man får ju faktiskt kämpa lite för att vara ihop. Det kan minsann inte vara rosa moln hela tiden, tänkte jag samtidigt som jag låg och grät när jag blivit sårad av min pojkvän ännu en gång.

Nu har jag lärt mig rätt så mycket sen dess, och är i ett bra förhållande med någon som faktiskt passar mig och gör mig lycklig. Eller rättare sagt, VI gör OSS lyckliga. Så nej, det ska inte vara som i hollywood. Det ska faktiskt vara mycket bättre. Man behöver inte vara två motsatser som aldrig förstår varandra men ibland lyckas komma överens om att vara hångelsugna samtidigt. Man kan hitta den som är ens bästa vän, som man tänder på, som får en att må bättre och inspirerar till att utvecklas. Och jag tycker inte alls att det ska vara något ouppnåeligt mål. Men jag håller med om att ifall man inte hittat det så ska man ta vara på den kärlek man har i livet.

fint skrivet, och JA jag känner igen mig. Kär i kärleken har väll de flesta varit? men sen upptäcker man något mer, något annat än det där pirret i magen. tyvärr har jag vänner som trots att de är över 20 närmare 30 fortfarande tror att det där pirret är kärlek och då de försvinner (jo efter ett par år så ersätts det med något annat något djupare och mer underbart enligt mig) ja då är man inte kär längre..

fint skrivet, och JA jag känner igen mig. Kär i kärleken har väll de flesta varit? men sen upptäcker man något mer, något annat än det där pirret i magen. tyvärr har jag vänner som trots att de är över 20 närmare 30 fortfarande tror att det där pirret är kärlek och då de försvinner (jo efter ett par år så ersätts det med något annat något djupare och mer underbart enligt mig) ja då är man inte kär längre..

Nej, jag känner inte igen mig. Var kär i samma kille hela högstadiet, och jo, besvarad romantisk kärlek är fucking magiskt för mig. Däremot är jag nu singel sen tre år och uppskattar mina vänner OERHÖRT mycket!

Bra skrivet. Men varför tog du bort inlägget om skolan? Tyckte det var bra, även om jag inte höll med om allt till 100%. Kan tänka mig att det var väldigt provocerande men det är väl ingen nyhet. Att du provocerar menar jag. Det behövs! Kram

Jag å andra sidan har bara varit kär en gång i hela mitt liv.

I min sambo, min enda pojkvän jag haft.

Jag fattade aldrig vad folk menade när de sa att de var kära.

Nej, aldrig ens känt mig dragen till någon.

Brukade ljuga om att jag var kär i typ mellanstadiet. Alla andra var ju liksom det hela tiden.

Jag har träffat några killar när jag var yngre, men ingen jag fastnat för, och haft sex med en del.

Trodde inte att jag nånsin skulle bli förälskad i någon.

Men jag vet inte varför det var såhär. Eller är vissa bara så?

Eller har det att göra med att jag inte trodde att någon skulle kunna tycka om mig?

Jag var ju inte söt eller snygg eller smal..

Hej LD!

För ett bra tag sen skrev du ett inlägg om hur du skulle förklara hur barn blev till. Jag lyckas inte hitta det, kan du hjälpa mig?

Kommer ihåg att det var så himla enkelt förklarat utan att varken ljuga för ungarna eller göra en big deal av det hela…

För att inte tala om hur Disneyidealet lär oss att vi kan älska en man till sans. Om vi bara offrar allt för ett odjur, en som hånglar upp oss i sömnen, en som kolonialiserar ens land mm, så blir han en fiiiiiin kille.

Ohhh Fotis re. Greek lover me trixa gia pullover. ?

Svar:
Fotis är mitt asshole ex. Sju år av helvete, psykisk och fysisk misshandel.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hej jag känner igen mig i det du skriver. Jag hade en mycket sorgsen barndom, med både fysisk och psykisk misshandel från min mor. Jag var även mobbad i skolan

Jag trodde därför länge att om jag bara hittade den rätte för mig som skulle älska mig så skulle allt bli bra. Nu har jag en fantastisk sambo. Men det detta har jag insett att min lycka måste komma inifrån mig och inte från honom. Det är jag som är viktigast för mig och ingen annan. Sen att jag älskar honom och att vi är lyckliga det kommer sen.

Det var verkligen skönt för mig att läsa både i ditt inlägg och andras kommentarer att det var så för andra också.

Hej och tack for bra blogg och ett mycket bra inlagg. Det som intresserar mig ar vad du tanker gora for att utveckla dig sjalv och bli nagot stort (i.e. undvika det "mediokra kvinnolivet")? Alltsa missforsta mig ej, det ar sakert fantastiskt att vara foralder, men en manniska som du har potential utover det vanliga.

Svar:
Jag skriver och satsar på att skriva för andra. Jag målar osv.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *