Kategorier
Vardagstrams

Ärver man kreativitet eller är det en social konstruktion?

Ni får njuta lite extra fin-konst så här på morgonkvisten. Nåja, morgonkvist och morgonkvist, jag har ju varit vaken sen 6 men huvudet är inte alltid med så tidigt så vi säger att det är God Morgon precis nu. 
 
Ninjan skapar såklart. Jag fattar att det är pga uppmuntran, ledning, stöd och lite indoktrinering som gjort henne så intresserad men omgivningen vill väldans gärna tolka in biologi och arv. Ja mamma är ju konstnär så det är ju klart att småninjor tar efter. Och pappa och farmorsmor och farmorsfar och moster och allihopa. (Jo, Oskar kommer från en konstnärsfamilj. Själv har jag också en och annan släkting i bagaget som skapar.) 
 
Det trista är att jag ALDRIG målar. Eller ritar. Eller gör nåt annat förutom skriver och jag saknar det så mycket. När jag kommer hem efter semestern så har jag lovat mig att gräva fram färg och penslar och dukar och DAMMA AV SKITEN och bara köra igång. Sluta vara perfektionist och sluta ha för höga krav. Hellre halvdant skapande än perfektion som aldrig blir av. 
 
Jaja. Njut nu av Ninjas verk. Njut för fan.
 
 
Här har vi pappa Oskar med kompisen Stefan. De håller hand för det gör man ju när man är kompisar.
 
 
Här är mamma Natashja med Cissi Wallin. ”Jag ska rita dig å Cissi!”. Jaha. Ja jag ser ju det!

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Ärver man kreativitet eller är det en social konstruktion?”

Jag tror absolut att lite kan bero på arv osv. Men jag tror mycket beror på den egna viljan. Min pappa försökte få mig att spela fotboll. Det gick ju inte kan jag säga. Har aldrig varit intresserad. Jag satt och ritade varje dag istället och när jag var 7 år gammal bestämde jag mig för att jag ville jobba med att rita när jag blir stor.

Idag är jag illustratör. Jag tror på att jag kom dit jag ville för att jag valde det själv. Mycket så i alla fall. Vi har en i släkten som målade och det var min gammelfarfar. Vet inte om jag ska tackahonom.

Vafan! Vaken sen 6. Är det inte dags dra på sig löpardojerna nu då och ge sig ut på en runda? Jag har redan kört min 2,5:a så nu får du köra din 5:a! Och sen skriva nåt om den.

Det där är intressant! Själv har jag en mor som knappt kan rita en streckgubbe och en far som är allt annat än konstnärlig, däremot praktisk. Gammelmormor skapade däremot en hel del fina saker. Hon gjorde vackra blommor av ståltråd och tunna tyger och söta stentroll som exempel. Farmor ska visst vara konstnärlig hon med, men jaghar inte sett henne skapa någonting med egna ögon.. Däremot var det hon som gav mig ett stafli och oljefärger när jag växte upp. Det skutade dock med att jag slutade måla helt eftersom påtryckningar inte är min grej.

Under åren har jag tecknat mycket och skrivit dikter och noveller i mängder. Idag bloggar jag ju, men förutom det så syr jag och gör smycken och stickar och virkar och testar på lite av varje. Jag äger till ochmed ett stafli och en mängd färger igen även om jag bara nyttjat det en gång. Sen håller jag ju på med teater närhelst jag får chans (har funnits både på och bakom scenen)och för ett antal år sedan var jag till och med tatuerarlärling hos min styvfar en sväng.

Kanske är det en blandning av arv och miljö?

Bra jobbat Ninjan! Kör så det ryker bara. Tant Sandra kommer till din utställning i framtiden, var så säker!

Jag tror inte att det är antingen det ena eller det andra, utan båda delarna. Man måste ju ha någon form av medfödd känsla för skapande som sedan utvecklas med uppmuntran. Fast det kvittar ju egentligen. Det är alltid bra att uppmuntra positiva och nyttiga saker. Att måla, skriva, dansa, sjunga osv är ju former av uttrycksmedel och uttrycksmedel kan man inte få för mycket utav.

Jag är övertygad om att det till viss del beror på arv, precis som talang för matte osv gör det. Men precis som med matte tror jag att man kan påverka och förminska eller hjälpa talangen att växa! Tyvärr är det ju inte en tradition i vår skola att uppmuntra fritt skapande utan bara efter mallar och noter.

Hm, jag tror att man har det i sig lite genom arv. Min mamma är en jäkel på blomsterarrangemang, och min pappa är grym på snickeri (och min farfars far tillverkade fioler).

Själv kan jag inte rita annat än streckgubbar o.dy. Däremot har jag blivit himla duktig på att pyssla kort, vilket jag gör med stor lust och framgång. Jag tror att det kan ha att göra med att det inte går att göra fel, dvs ingen design är fel, det handlar bara om att våga :).

Mina båda föräldrar är så okreativa så det går inte. Min pappa kan bygga en altan men jag har aldrig sett honom rita och han är tondöv. Mamma sjunger däremot (varit med i band när hon var yngre) men hon är inte kreativ på annat sätt. Jag däremot har hållit på med teater, jag ritar/målar, gör smycken, fotograferar och skriver.

Målandet uppmuntrade mina föräldrar dock, fick alltid pennor och block. Sedermera fick jag skrivblock som jag önskade mig varje jul för att kunna skriva. Teater var de mer skeptiska till men jag pluggade det på gymnasiet, foto kom också sent då vi knappt hade en kamera värd namnet utan det fick jag via tidningen jag skapade/styrde. Smycken är alldeles nytt.

Mina föräldrar har mer än en gång undrat var min kreativa ådra kommer ifrån. Den enda som varit väldigt påhittig var min mormor som jag aldrig träffat. Men som sagt, mina föräldrar uppmuntrade alla penselstreck jag gjorde från att jag började göra cirklar på papper så det har nog med det att göra.

Min syster är kreativ o.

Pysslig,gör jättefina saker vad hon än gör, målar julkort osv. Själv kan jag knappt rita streckgubbe o har inget tålamod att pyssla. Morfar hade fantastisk sångröst, varken jag eller syrran kan ta en ton men systerdotter är duktig! Osv

Jag tror det är arv, fast ett arv både med gener och beteende. Även om man tycker att ens föräldrar är kreativa utan "bara" byggde altaner, anla blomsterrabatter och dylikt så är det att vara kreativ enligt mitt sätt att se det.

Hur sen kreativiteten får uttryck är olika. För en del blir det matlagning, trädgårdsodling, skapar datorspel eller syr kläder och sen finns det en del som sysslar med det som de flesta menar är kreativa sysselsättningar: målning,skrivande, keramik.

För min del är det handarbete, trädgårdsodling, och lite byggnation.

Det är ju skillnad på att vara kreativ och konstnärlig. Kreativ innebär ju att man har idéer, är påhittig och har fantasi. Det tror jag mer eller mindre alla människor är, inom minst ett område. Man kan ju vara kreativ inom vilket område som helst. Och kreativitet tror jag är till största delen medfödd, däremot kan man lära sig att tänka kreativt – outside the box liksom.

Att vara konstnärlig däremot, det tror jag man kan lära sig på ett helt annat sätt. Visst kan man vara född med en talang, men lär man sig rätt tekniker kan nog de flesta bli konstnärliga på att t.ex. binda blommor, rita, skriva, laga mat osv.

Själv är jag framför allt konstnärlig, men inom de områden där jag är som allra mest konstnärlig (duktig på att rita och skriva) så är jag som minst kreativ. Om jag får ett ämne att skriva om så kan jag göra det med bravur, eller när man satt på bildlektioner i skolan och fick en uppgift – plättlätt. Men att själv sätta mig ner med papper och penna och tänka ut nåt att rita, där går jag ofta bet tyvärr.

Tror att det dels är ärftligt och dels socialt. T ex, min farfar var biolog, han jobbade med att rita anatomi. Så han hade både en konstnärlig talang och var vetenskapligt intresserad. Pappa är ornitolog, farfar uppmuntrade honom att läsa biologi och att rita fåglar. Min morfar var geolog och mormor var sångare. Min morbror och min moster är ingenjörer och min mamma är sångare, därför att min mamma hade fantastisk sångröst redan som barn, precis som mormor, medan moster och morbror inte alls var intresserade av sång, istället var de intresserade av vetenskap. Så mormor och morfar uppmuntrade dem att göra det de var intresserade av. Och jag, jag var intresserad av dans, sång, teater, att sy, att måla och rita mm redan som liten, så mina föräldrar uppmuntrade mig till att göra något kreativt. Men i tonåren upptäckte jag att det faktiskt var vetenskap jag verkligen brinner för. Det hade ingen någonsin förväntat sig av mig, men jag gick naturvetenskapliga och utbildar mig nu till geolog. Om det är en slump, att jag kanske inspireras av min morfar, farfar och pappa, att jag kanske tröttnat på konst och vill använda "vetenskapshjärnan".. Jag vet inte. Jag håller fortfarande på med dans, målande, keramik, designar smycken och kläder, mode, inredning, gör blomsterarrangemang, fotograferar och allt möjligt. Men det krävs även en hel del kreativitet inom vetenskapen också.

Hoppas ni förstår något av mitt svammel 🙂 Blev förresten helt lycklig av Ninjans teckningar, två skäggiga män som håller varandra i handen och LD och Cissi med brösten framme, man kan ju inte annat än bli glad 😀

Jag tror att kreativitet delvis är ärftlig. Jag var alltid lite bättre på att rita än de andra barnen även fast jag inte ritade jättemycket på fritiden. Jag är helt övertygad om att det är något jag ärvt från min konstnärliga mor. Sedan är ju arvet bara en del i det hela. Jag har alltid varit bättre på att rita än de flesta människor men aldrig den bästa bland andra konstnärer, helt enkelt för att jag inte ägnar mig åt det så mycket som jag skulle kunna. Det krävs ju övning för att bli riktigt, riktigt bra.

Jag håller med den som skrev att kreativ och konstnärlig är olika saker. Kreativ kan man ju vara inom så många olika områden och det är säkert medfött till viss del som vad jag tror mycket av ens personlighet. Men blir man uppmuntrad att vara kreativ tror jag att det kan utvecklas självklart, så säkert en stor blandning av arv och miljö.

Att vara konstnärlig tror jag till väldigt stor del är genetiskt. Två människor som tycker lika mycket om att måla kommer att skapa helt olika saker beroende på sin konstnärlighet. Vissa har det och andra inte. Vissa skapar saker som är unika och lever, medan andra skapar väldigt fina saker men som aldrig sticker ut ur massan. Jag tror att det är oberoende av hur mycket man tränar och vilken handledning man får, vissa är inte konstnärer ändå och blir aldrig heller.

Det är synd egentligen att kvinnor oftast är kompisar med andra kvinnor och män med andra män. Vet inte riktigt om jag ville säga något speciellt med det här. Kom bara att tänka på det i och med Ninjas teckningar.

Så jämra bra! Sätt upp och spara! Mamma och pappa satte alltid upp våra teckningar på väggen när vi var små. Häromdagen när jag var hemma i Dalarna och tittade lite i det hus vi bodde i när vi var små, så satt teckningarna kvar. Så häftigt och så bra de är, fortfarande.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *