Kategorier
Vardagstrams

JAG HATAR MEG RYAN

Jag ber om ursäkt i förväg ifall jag råkar trampa nån på tårna men apropå Meg Ryan och hennes USLA JÄVLA FILMER så drar jag automatiskt åt mig öronen när människor säger sig älska en av hennes filmer. Ibland tänker jag att jag inte klarar av att vara vän med en Meg Ryan-älskare, men å andra sidan så är jag en ganska förlåtande karaktär och accepterar givetvis mina vänners sämre sidor. Eller accepterar är väl fel ord, men jag gillar läget liksom. (YOU KNOW WHO YOU ARE!)
 
Amen iallafall. De här förbannade filmerna ni vet, samma jävla tema: lite smådumma ”ti-hi” blonda all american girl träffar MANNEN i sitt liv. Gärna lite smågnabb och sen lite dramatik men sen SEGRAR JU KÄRLEKEN FÖR DEN ÄR JU STARKAST AV ALLT och snyft vad romantiskt och fint och åh vad Meg Ryan är bra och så där vill jag ha det, varför träffar aldrig jag en prins? 
 
*VÅP-ALERT, VÅP-ALERT, VÅP-ALERT* osv.
 
Fan vad jag hatar henne. Fan vad jag hatar hennes filmer.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”JAG HATAR MEG RYAN”

Meg Ryan är väl ganska nittiotals-romcom? Nu är det Katherine Heigl och Jennifer Aniston som gör att man kräks galla. Fast efter vad jag minns kan jag inte på rak arm säga en enda film jag gillat som varit menad för dampublik. (Det säger jag naturligtvis inte för att det är coolare att inte gilla dom, utan för att jag tycker att dom sänker standarden ÄNNU lägre när dom skall tjäna pengar på uteslutande damer.)

Meg Ryan spelar en roll baserad på ett manus som någon annan har skrivit.

Precis som de flesta andra är hon väl beroende av en inkomst. Särskilt med tanke på den höga standard hon är van vid.

Vad tror du det skulle göra med hennes karriär om hon tackade nej till roller bara för att karaktären var mjäkig?

Spy istället galla över de som skriver dessa usla manus och de som lägger in pengar för att producera skitfilmerna.

"Sömnlös i Seatle" eller vad den nu hette. Älskar den filmen. Var det Meg i den kvinnliga huvudrollen? Hur som helst var hon förbannat bra där men bäst tyckte jag ändå Hanks var i den manliga huvudrollen. En snyftare med mycket humor.

Är inte heller överförtjust i den sortens filmer, där oavsett vad tjejen tkr från början kommer hon liksom sluta ihop med killen. Hon kan gå igenom en jävla massa skit och sedan få världens chans i sin karriär elr någon annan aspekt av sitt liv och ändå skiter hon fullständigt det och väljer en kille???? Varför? Skaffa dig ett liv liksom, kärlek är inte alls trots att amerikanska filmer vill få oss att tro det.

Min favoritfilm (som jag sett måånga gånger och aldrig tröttnar på och gråter av varje gång) "Änglarnas stad" spelar Meg Ryan i, Nicholas Cage också. Den sistnämnda har jag svårt för men i den filmen är båda okej och gör sina roller bra. Det är liksom filmens helhet som gör den bra, inte bara skådespelarna. Fin story och sådär. 🙂

You’ve got mail har jag lite svårt för dock.. Sömnlös i Seattle gillar jag. När Harry mötte Sally har jag svårt för. Så det varierar lite..

Så vitt jag vet är det bara French Kiss av de filmer hon har spelat i som hon även har varit med och producerat.

Resterande 4 är ju alla b- filmer förutom The Wedding Planner och ingen av de övriga tre är ju sådana filmer som LD beskriver.

Nää, jag tycker helt enkelt inte att hon förtjänar den kängan som LD delar ut.

Nu är jag jag ofta onödigt hård mot skådespelare efter vilka roller de accepterar (Al Pacino, j’accuse), så du har kanske rätt. Men LD menar kanske inte att hon hatar Ryan personligen, utan mer att hon hatar Ryans screen persona. Det var iallafall intrycket jag fick.

Har aldrig riktigt förstått det där när man säger att man hatar någon kändis/skådespelare. För mig innebär det att man måste känna personen ganska väl för hat är ganska starkt. Du menar att du ogillar hur hon ser ut och dom karaktärer hon spelar?

Kolla "Sömnlös i Seattle" LD. Du kommer älska den. Guuud vad snyftigt när hon bryter med sin tilltänkte och den förutbestämda vägen och följer sin plötsliga impuls att göra som i nån film med Gary Grant att ta hissen opp i Empire state building för att kanske där möta sin kärlek. Så jävla bra helt enkelt.

Svar:
*kräks våldsamt*
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jonna, den filmen har jag ju sett; When a man loves a woman! Jag gillar den också. Hemsk dock. Håller för övrigt med Saraaa, att det måste vara jobbigt att ha så mycket negativa känslor. Inte så att jag älskar allt och alla, men jag fokusera på de positiva känslorna (alltså det jag GILLAR och inte ogillar). Livet blir mycket enklare, och trevligare! Sen är det klart, ibland känner jag att de negativa känslorna måste fram för det är allvarligt. Men där inget inte några kändisar, kunde inte bry mig mindre om dem liksom.

Roligt att så många verkar vara emot Disney för deras vidriga, orealistiska, könsstereotypa handlingar och samtidigt älskar Sömnlös i Seattle eller Änglarnas Stad.

Vet inte om Meg Ryan är värsta tänkbara, men kräks också på den där typen av filmer. Det absolut värsta är när de i slutet säger nej till coolt jobb/utbildning/karriärsmöjlighet/flytt till drömställe för att vara med mannen de äääääälskar. Efter som kärlek övervinner aaaaalllllllt och att de ger upp allt som var viktigt för dem & alla förväntningar de hade på livet innan de träffade honom framställs som helt normalt & sunt. *gnisslar tänder*

Pallar inte heller med sådana filmer. Dels för att dom är så jävla förutsägbara och dels för att dom ger mig ångest över att jag aldrig konmmer hitta "den rätte".

Nä, jag kollar på thrillers/kriminalare.

Jo, jag fattar vad du menar. Sådana filmer är skitstöriga, töntiga och extremt förutsägbara. Det går knappt att skilja en film från en annan.

MEN jag älskar på något sätt ändå både "Sömnlös i Seattle" och "När Harry mötte Sally", hur dumma de än må vara. De är mysiga, gulliga och mycket roliga! Klassiska, på något sätt.

Sedan tycker jag att Jennifer Aniston och typ Katherine Heigl är mycket värre! Meg Ryan spelar mycket bättre, har liksom mycket mer karaktär i sina filmer och är inte sådär fotomodellsnygg. Håller inte med om att hon är "all american girl"

Sömnlös i Seattle är bara otäck. Tänk om det varit Tom Hanks karaktär som blivit helt besatt av Meg Ryans rollfigur efter att ha lyssnat på ett radioprogram och därefter börjat stalka den eterexponerade änkan och hennes barn?

Inte sådär supergulligt skulle jag påstå, om man inte tycker att besöksförbud är ett naturligt steg i ett förhållande. Men efter som hon är kvinna och jättesöt är det såklart romantiskt…

Fast det är å andra sidan ett extremfall. För även om jag inte är särskilt förtjust i romantiska filmen (finns lika hjändöda draman som komedier) som förminskar allt annat till förmån för kärleken mellan huvudpersonerna så stör jag mig inte alls lika mycket på You’ve got mail. Kanske för att den inte romantiserar ett sjukt beteende på samma sätt även om den ändå förespråkar ett orealistiskt ideal.

Hatar Meg Ryan gör jag dock inte, även om hennes rollprestationer ofta är lika slätstrukna som filmerna hon är med i.

Självklart är det bra att ta upp och kritisera hennes filmer som fenomen, men jag tycker att det är bra att hitta en positiv balans och även lyfta fram bra exempel också. Spontant tänker jag på Jodi Foster och hennes filmer.

Lite samma sak med Disney. Det vore verkligen kul att höra vad du tycker om Lilo och Stitch (har tjatat om denna fantastiska film förut) som är raka motsatsen mot det du kritiserar. Presentera bra alternativ liksom.

"Feel God" filmer kallas dom väl. Jag gillar dom i varje fall. Om jag vill se nåt svårare, mörkare och mer utmanande för intellektet väljer jag en annan favorit Mullholland Drive med Naomi Watts som jag tror hon heter.

Varför får man inte vara negativ och varför får man inte använda starka ord som hata även om man egentligen menar avskyr? Jag spydde själv galla över Allsång, och familjeunderhållning i stort har jag svårt för (hatar!). Lite synd faktiskt, varför kan man inte bara gilla sånt, vad livet vore enklare? Svar önskas till negativa superprettot!

Okej, men chilla. Ordet "hata" är väl inget ord som behöver uppmuntras till att använda. Det finns konstruktivare sätt att meddela sitt missnöje?

Svar:
Men varför det?!!! Varför får man inte använda starka ord? Äh trams!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Den där hon dricker gillar jag! When a man loves a woman.

För övrigt älskar jag romcoms för att jag orkar inte koncentrera mig speciellt länge oftast, så är det lättsamt och "tihi" duger det 🙂

Svar:
Nej asså. Jag fattar inte att alla ba "åh vad den är BRAAAA!!!!" Fortfarande samma trams. Prinsen som räddar och väntar och blä. Fast ja, den är ju en av de bättre hon gjort.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

gör inte vi ofta fel där? vi skuldbelägger den (kvinnan) som syns, trots att det inte är hon som har makten över rollen.

Svar:
hon har makten över vilka roller hon tar, men jo – hata rollförfattarna mer.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

visst, töntiga romantiska filmer osv – men nu ska jag tipsa om en Meg Ryan-film som du BORDE se! "In the Cut", regisserad av Jane Campion som är en superregissör (bl.a. The Piano, Bright Star & Portrait of a Lady). Det är INTE en klassisk Meg Ryan film på något sätt, snarare tvärtom. Mörk, obehaglig, erotisk (alltså really really snudd på porrig) om en intellektuell kvinna som dras in i ett mordfall. Mark Ruffalo spelar snuten hon börjar intressera sig för, men som sagt, inte alls en romantisk film.

Tvärtom hatade många, speciellt män, Meg R för att hon gjorde filmen och bröt deras illusion om the all american girl. Så. Testa! Du kanske gillar den!

Så filmer måste vara moraliskt och politiskt korrekta för att ha ett underhållningsvärde? Hmm… det lämnar ju inte många filmer värda att se. Vilken trist inställning.

Svar:
Nej verkligen inte. Skrev jag det? Jag älskar till exempel tortyrporr. Ju våldsammare desto bättre.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag gillar några av hennes tidigare filmer, men när det gäller de senare så kan jag inte låta bli att sitta och undra vad hon gjort med läpparna. Det är ytligt, I know, men det överskuggar filmerna.

Svar:
Tyvärr, jag med. Snacka om att ha vanställt sig själv. Sorgligt. Jävla kvinnohatssamhälle som lär oss att hata oss själva så jävla mycket. FAN.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jeg elsker at se amerikansk komedie/drama/kærlighedsfilm….det er så dejligt at slappe af til, og koble hjernen fra 😀 Man skal jo ikke tage det for andet end det det er…underholdning i den lette genre.

God spykväll 😉

För att inte tala om den där filmen när hon går handfast tillväga och binder fast sin make som just försöker fly med ett yngre våp. "OK! SKRIK HUR MYCKET DU VILL! När jag släpper dig har du börjat älska mig igen. Det ska jag se till!" Hysteriskt rolig film med Meg i kanonform.

Det är intressent hur gammal och unken handlingen i en romantisk komedi kan vara utan att särskilt många reagerar negativt. Nej, det är ju bara mysigt och avslappnande underhållning. Och då kan man liksom bortse från könsroller från helvetet & att filmerna alltid har det heterosexuella, manliga ögats perspektiv trots att de görs för kvinnor (tydligast i den obligatoriska scenen då mannen blir helt förtrollad av kvinnans skönhet efter att hon klätt upp sig & kameran förtjust glider över hennes kropp. Varför finns så få scener där den manliga kroppen exponeras trots att det är film gjord för kvinnor som tänder på män?).

Kom förresten att tänka på Katarina Mazettis fortsättning på "Grabben i graven bredvid". Tror den heter "Familjegraven" (?) Nyttig läsning för alla romcom-skadade som drömmer om den stora kärleken som övervinner ALLT.

alltså, jag brukar aldrig kommentera trots att jag är en flitig läsare (även av kommentarsfältet) men oj! chilla folk! är det verkligen ingen av alla "hata är ett så starkt ord" och "måste man ha så negativa känslor?" som har brutit ut i någon liknande harang över något/någon en verkligen inte gillar? eller bara lackar ur på? ni får vara svala supermänniskor hur mycket ni vill, men låt LD och vi andra vara vanliga, normala känslofolk. peace.

Svar:
ja hurra! Jag är en riktig känslomänniska, Ba: HATAR! ÄLSKAR! DÖDEN ÅT …. ! osv
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Är heller inge biggt fan utav henne, men såg den där filmen när hon cyklar i regnet och dör på slutet (vad heter den meg-ryans-fans där ute?) Den grät jag till som liten, dock inte sett den på tio år och var väl drygt 12 år när jag såg den. Men då minns jag att jag gillade den. Sen känns det inte som jag sett en film med kvinnan sen dess.

Angående When a man loves a woman. "Fortfarande samma trams. Prinsen som räddar och väntar och blä." – Ja blä för äkta makar som är kvar när deras fruar blir sjuka… Känns som om du bara klagar på denna typ av film bara för att. Vad är det som är tramsigt? Tvåsamheten? (som du praktiserar) Kärleken? (som du praktiserar?) Det faktum att de är en familj som vill hålla ihop i vått och tort? (som din familj)

Svar:
Hollywoods romantiserade, idealistiska och orealistiska bild av tvåsamhet och kärlek.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

mjo men tycker du verkligen att WaMLaW var på det sättet då? Knappast en romantiserande bild av ett äktenskap, med alla deras problem, hennes drickande, de separerade, etc. Bara för att de blev ihop på slutet igen när hon lyckades ta tag i sin sjukdom betyder det väl inte att det är en falsk, idealistisk bild av tvåsamhet? Skulle hon ba: "Fuck you husband, I’m an independent woman now!" ? Hade det varit en bättre film? 😛

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *