Kategorier
Vardagstrams

Sagan om snigelkrabban

Ninjan har en fäbless för äckliga kryp. Antingen så skrikgråter hon när hon ser dem eller så ska hon ta med dem hem. Häromdagen hittade hon, efter regnet, en liten tjock snigel utan skal och nåt konstigt och lite ovanligare. Hon kom inrusande i köket och var helt jävla lycklig: ”Jag har hittat en krabba!”

Jag anade oråd såklart men följde med ut för att kolla. Där, på den blöta stenplattan, låg det nåt som såg ut som en extra tjock men kort snigel med krabbliknande ben. Tänk Alien. Jag har aldrig sett nåt liknande och petade till den lite med ett grässtrå och det äckliga slemkrypet hoppade till och kröp ihop som en spindel och ja men ni hajjar väl att panik uppstod. Nej, inte hos det uppspelta överlyckliga barnet utan hos den traumatiserade mamman som vrålandes rusade upp. 

 
NU GÅR VI IN sa jag bestämt och släpade med mig det oförstående barnet som ville ta med snigelkrabban in. ”Vill visa pappa” påstod hon men jag ba: ”NEEEEJ!” Resten av kvällen hade jag ångest och kunde inte riktigt släppa tanken på den här snigelkrabban och om den kanske hade några kompisar gömd i buskarna. Var detta en ny art? Var det en invasion från rymden? SKULLE JAG DÖ NU?
 
Jag ventilerade lite av min ångest med min man (givetvis de mindre … eh…. paranoida tankarna) som lugnt tittade på mig (som om jag vore sinnessjuk) samtidigt som han suckade: ”Det var en maskros. Ninja visade mig.” Asså karln är ju dum-i-huvudet tänkte jag och insisterade; Nej, det var ett djur med ben. Det HOPPADE TILL när jag petade på det. Karln var lika envis och efter mycket om och men så gick jag med på att gå ut igen och kolla.
 
Med skräcken i halsgropen gick vi ut tillsammans….. och ja. Ni fattar.
 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Sagan om snigelkrabban”

Alltså jag sitter verkligen och gapskrattar på insidan (sitter på kontoret och det uppskattas nog inte att jag gapskrattar åt en blöt maskros när jag borde kolla upp referenser istället) men oj vad kul! Hade lika gärna kunnat vara jag!

Hahaha jag hann ju föreställa mig just en "ailien" under de få sekunderna… Sjukt skrämmande tänkte jag.. *peeww* Men iofs så e maskrosor jävligt otevliga när man tänker efter.. kladdiga, beska (om man skulle råka få maskrossaft i munnen) o lite skrämmande med sin ihåliga stamm o buskiga frilla.. :S

Hahahaha, alltså jag döör! XD Jag älskar när du berättar om såna här incidenter, ditt sätt att skriva är så underhållande och jag börjar asflabba varje gång. Du är för härlig!

hahahah!

Det påminner mig lite om första gången jag såg en silverfisk. Hade seriöst aldrig sett en enda i hela mitt liv, visste inte ens hur de såg ut eller nånting (bara det är ju en bedrift eftersom de ändå finns lite här och var bland våtutrymmen och det är inget konstigt med det), fram tills att de fullkomligt INVADERADE hemmet.

AAaaahhhh! De var så jävla äckliga. Små små djur som sprattlar, krälar, är stengrå eller slemmiga är i allmänhet bara så jävla äckliga på nåt sätt.

Tips: försök inte återberätta något som någon återberättat i en blogg. Min sambo undrade vad jag fnissade åt. Tystnaden när jag kom till slutklämmen ("och så var det en maskros!") gick att skära i med kniv. Sen skrattade han. Åt mig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *