Kategorier
Vardagstrams

Hur fungerar genusmedvetenhet i samband med trans- och intersexualitet?

Ni som inte såg intervjun med Del LaGrace Volcano bör göra det. ”En riktig hen” som Malou uttryckte det, men De LaGrace är intersexuell vilket innebär att hen föddes som flicka, men utvecklades annorlunda i puberteten
 
Del%20La%20Grace%20Volcano%20%C3%A4r%20b%C3%A5de%20man%20och%20kvinna 
 
Häromdagen så pratade jag lite om trans- och intersexualism med en av vän och vill höra lite hur ni tänker ang. könsroller och genus i samband med trans- och intersexualitet! Jag ber om ursäkt för eventuell okunskap, detta är inte mitt starka ämne. 
 
(Vill nån svara Trish, så gör det på engelska. Hon läser här med google translate men ni vet ju hur sämst den är!) 
 

 
Är jag helt ute och cyklar? Hur tänker ni? 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hur fungerar genusmedvetenhet i samband med trans- och intersexualitet?”

Jo men precis, jag är ju mer eller mindre en cis-kvinna (född med XX-kromosoner och snippa och trivs med det osv). Jag sminkar mig dock nästan aldrig till vardags och har för tillfället ca en cm långt hår, går ofta i pösiga byxor osv. Men det är ju ingen som ifrågasätter om jag verkligen känner mig som en kvinna på riktigt eller om jag egentligen inte är en man. Men om jag hade varit en transkvinna däremot, då hade folk frågat saker som "om du nu verkligen känner dig som en kvinna, varför har du inte långt hår, varför klär du dig inte kvinnligt?" vilket nog gör att transsexuella känner en större press på att klä sig extra mycket som det könet de känner sig som, för att slippa bli ifrågasatta.

Jag kan tänka mig att reaktionen från de barn som känner att de är födda i fel kön reagerar så starkt eftersom att De präglas så starkt av könsrollerna från tidig ålder. Bara mot bakgrund av en dokumentär jag såg på tv i ämnet så kunde jag se att de övriga familjemedlemmarna hade åtminstone tydliga skillnader på färger, leksaker och kläder. Precis det som de "könsförvirrade" barnen så starkt på är pojkigt eller flickigt.

I en familj där en pojke kände att han var flicka var hans systrar klädda i rosa lullul icg hade massa låtsatssmycken och dockor. Allt var så typiskt flickigt med dem. Hans reaktion på att han kände sig som flicka tog sig också i uttyck att han mer eller mindre krävde dessa typiska flickiga attribut själv. Och mer därtill. Ungefär som om att han behövde ta i så han sprack för att "bevisa" för sin omgivning att an verkligen var flicka.

Jag kanske flummar till det nu, men jag hoppas du förstår hur jag tänker.

Att uppfostra barnen till barn och inte till kön skulle jag tro vara lättare för barnen i det läget (för alla barn i alla lägen :)). Då får de vara hur och vad de vill istället för att de måste placera sig själva i ett fack…

Jag kan inte låta bli att tycka att det är väldigt sorgligt att så många pratar om att de kände sig fel som barn eftersom de gillade leksaker/kläder för det andra könet. Tänk om alla bara kunde låta barn vara i fred och sluta bestämma vad som är rätt och fel baserat på könsorgan. Tror alla skulle må bättre av det och alldeles särskilt barn som inte känner sig hemma i sin biologiska könsidentitet.

Jag har själv väldigt lite kunskap om ämnet men jag tycker det du säger låter logiskt. Jag tror inte att en genusmedveten uppfostran förvirrar någon ytterligare, utan tror istället det skulle vara en befrielse.

Och Del LaGrace Volcano var väldigt intressant att lyssna på! Jag gillar hur hen uttrycker sig, allt är väldigt pedagogiskt tycker jag. Bra!

Just när det gäller någon som känner att de fötts med fel kön kan det säkert vara viktigt att låta personen/barnet (för som jag förstått det är det något som många känner väldigt tidigt) få vara tydligt traditionellt flickig/pojkig (fläckig och pojkstreck vill min i-pad skriva), eftersom könet finns där och visar "fel".

Det är ju ändå en ganska liten del som är transsexuella och det handlar ju om så mycket mer än om, exempelvis, en pojke som klär sig i klänning. Jag tänker att om man skulle ha ett barn som faktiskt visar att hen känner sig ha fel kön, då kanske man får tänka lite tvärtom mot för vad man annars gör, det vill säga att för att det ska kännas lättare för barnet så får man vara mer traditionell.

FANTASTISKA MÄNNISKA!

Jag skulle sååå gärna lyssna på en föreläsning av Del LaGrace Volcano. Hen är så spännande och så unik, jag hoppas så innerligt att detta får mer utrymme och mer acceptans i vår värld. Alla människor är unika och borde verkligen inte placeras i fack..

Anonym: Ja? Vad vill du säga med det? Det är väl inte en bra sak eller? Personligen hoppas jag att mina framtida barn ska slippa att bli bemötta allt för stereotypt så länge som möjligt och att de hunnit bli säkra i sig själva och vad de vill och tycker om innan de lär sig hur andra tycker att flickor/pojkar/män/kvinnor "ska" vara. Bara för att omvärlden gör skillnad behöver ju inte jag göra det, eller?

När jag var liten gillade jag många olika saker, vissa räknades som "flicksaker" och vissa som "pojksaker" andra var neutrala. Jag hatade när folk skulle förutsätta att jag gillade en viss sak pga mitt kön, speciellt när det var något jag inte gillade. Mina föräldrar vad dock bra på det planet att de (oftast) inte förutsatte sådant, men det hade kunnat vara ännu bättre och förutsatt ännu mindre. Jag hade helt enkelt uppskattat och mått bra av en uppväxt av (ännu mer) genusmedvetna föräldrar.

En "neutral" uppväxt lär knappast skada någon! Har svårt att se hur det kan bli fel att fokusera på individen istället för att utgå från de förväntningar som följer med könsroller. Det handlar i min värld inte om att begränsa barnen och hindra dem från allt som stämplas som pojkigt/flickigt utan om att tillåta dem att hitta det som känns rätt för dem genom att lämna alla dörrar öppna. Är övertygad om att trans- och intergender personer hittar sig själva och hittar sätt att uttrycka sig oavsett om normer styr eller inte. Jag inbillar mig att det är lättare att vara sig själv när man vet att det är fritt fram att prova på det mesta och man inte måste bevisa eller protestera mot könstillhörighet med hjälp av yttre attribut. Jag är född tjej, känner mig som tjej och är glad att jag slapp fundera över könstillhörighet och på att bevisa något när jag var yngre. Hemskt hade det varit om jag varit tvungen att bära rosa, sminka mig och inte få leka med lego och bilar bara för att någon bestämt vad är typiskt flickigt och jag var tvungen att bevisa för omvärlden vem jag är.

Det här är ju en otroligt komplex sak. Många som föds med otydlig könstillhörighet rättas ju till väldigt fort… för några år sedan vet jag att föräldrar fick ett visst antal veckor på sig att bestämma om det inte var övervängade det ena eller andra. Det gör ju att många växer upp utan att ha en aning om detta (!!) vilket ju också Del nämner (han outatde en kusin som råkat ut för detta). Fruktansvärt. Samtidigt finns det människor som har ett fullständigt biologiskt kön utan någon tillstymelse till "avvikelser" som trots det inte känner sig hemma i sina kroppar…. Jättekomplext, som sagt. Och ovanligt. Men det är skönt att det tas ut i ljuset.

Folk älskar ju symboler och att uttrycka sig genom sin konsumering. Jag är fritänkande och fördomslös, därför handlar jag på affär X och klär mig i ditten och datten. Jag är framgångsrik och intelligent, därför handlar jag på butik Y och klär mig si eller så. Detsamma gäller barn. Symboler är viktiga för oss, de är genvägar till vem vi är som person.

Jag tycker det verkar logiskt som du säger. Jag har ingen riktig kunskap i ämnet, men om man får tillgång till att vara som man vill och ingen dömer en så tror jag att det är lättare för en människa som känner sig i "fel" kön. Då behöver hem ju inte ha ångest för att den gillar "fel" saker eftersom det inte finns rätt och fel. Sedan blir det väl mycket jobbigt ändå om man inte känner sig bekväm i sin kropp osv. Men om det tar bort ett problem så är det väl bra?

Har också tänkt på det i alla program jag sett om killar som känt sig som flickor handlar mest om att de velat ha rosa och leka med dockor och undrat om inte föräldrarna kunnat "förhindra" mkt lidande av att ha varit mer accepterande o låta barnet leka med ALLA sorters leksaker och bära sin favoritfärg oavsett vilken färg det är. Jag blir tveksam till om pojkarna ens vill vara flickor egentligen och tänker att de kanske blir extra förvirrade när det ska vara så extremt uppdelat.

Jag tänker så- att transsexualitet är inte på riktigt. Jag tror att det är skapat av just samhällets normer kring kön. Jag har sett många dokumentärer där transexuella berättar om sin uppväxt och det handlar ofta om att deras lekar var typiskt för det andra könet osv.

Men om man tror på att uppfostra könsneutralt och vara genusmedveten, så spelar det ju ingen roll om pojken gillar rosa och dockor, eller om flickan gillar att leka med bilar och brottas. För vilka lekar och attribut som är typiskt för vilket kön är ju samhället som bestämt, inte biologin.

Eftersom detta med könsroller är så starkt rotat i oss alla så förstår jag hur man kan växa upp och känna att man inte är en riktig pojke för att man gillar tjejgrejer- men samtidigt så är ju det inte verkligheten. Man är lika mycket pojke om man gillar barbies eller om man gillar att leka krig. Det är ju det som är hela grejen med denna genusmedvetenhet som du Natashja förespråkar och lär ut.

Så om världen vore som den borde, om inga könsroller fanns, om allt var neutralt och alla hade samma föresättningar. Kan man då känna som som pojke i en flickas kropp eller flicka i en pojkes kropp? Och vad isåfall är det som gör att man inte känner sig som sitt "eget" kön, om det inte är intressen och andra attribut?

Jenny – fast riktigt så enkelt är det ju inte. För de transsexuella som väljer att korrigera sin kropp är ofta äcklade av den tidigare kroppen för att de inte hör hemma i den. Inte kläderna eller jobbet. Utan kroppen. En man-till-kvinna jag läste om eller lyssnade på (minns inte vilket) hatade att gå på toa efs det kändes så fel att ha en snopp mellan benen. Jag är övertygad om att transsexualitet kommer att finnas även om vi kommer så långt med genusmedvetenheten som vi drömmer om och kämpar för.

Jenny och Sigrid: Jag har också funderat mycket kring det här. Precis som en kan fundera på homosexualitet, heterosexualitet och bisexualitet. Är det hittepå? Jag tror det. Jag tänker mig att en föredrar vissa saker i vissa perioder i livet och ibland kanske någon bara tände på tjejer ett helt liv eller kunde tänka sig män och kvinnor och allt däremellan från födsel till död MEN jag tror inte att det är så fast som vi har gjort det. Att en måste känna efter, bestämma sig – och sedan leva så. Det tror jag inte på.

Och så trans. Har en nära vän som är kvinna men föddes i manskropp och hon är ju mer inne i det biologiska tänket att kön FINNS och ÄR skilda från varandra. Och diskussionen blir ju svår för ska jag som cis komma och säga hur det är, är det ju lätt att det hamnar i att jag inte vet för jag har bara varit "rätt" hela livet. Men jag tänker att det kanske inte skulle behöva finnas cis och trans, eller rättare sagt: att alla egentligen är mer eller mindre trans. Cis betyder ju på rätt sida om könsnormen och trans är egentligen allt annat. Så var hamnar en på en skala? Hur många hamnar egentligen 100% i en av två ynka kategorier?

Jag tänker att det, trots att det handlar om ett äckel för kroppen som du skriver Sigrid, så kan det ändå ha med normer att göra. En kvinna som är född med snopp mår såklart vädligt dåligt över den snoppen eftersom att hela vårt jävla samhälle är uppbyggt runt den snoppen. Hon kommer vara tvungen att gå på toa efter snoppen, beté sig efter snoppet (eller straffas), klumpas ihop med andra på grund av snoppen. Men det är ju något som vi skapat tänker jag. Och för, låt oss säga, en kvinna som är född med snippa men till exempel med mycket behåring i ansiktet, är det nog tyvärr ganska vanligt att känna samma typ av äckel och dåligt mående. Det vill säga känslan: jag är inte en riktig kvinna. Sedan är ju inte riktigt hela samhället uppbyggt runt olika typer av ansiktsbehåring, i alla fall inte på samma sätt som runt olika typer av könsorgan. Så fallet kanske blir något mildare. Eller så blir det inte det, det är säkert olika från person till person.

Sedan tänker jag på det här med korrigering och att mycket av det betalas utav staten, och många transpersoner vill ju också såklart att det ska finansieras av staten för en har kanske mått dåligt ett helt liv och vill bara ha hjälp. Men jag tycker det är ganska skrämmande när en börjar rota i det för vad vi egentligen gör är ju att staten betalar för att korrigera oss alla och trycka in oss i de två boxarna.

Om vi hade haft rätt att definiera oss själva, ägna oss åt det vi önskar utan bestraffningar och fått bära våra olika kroppar ifred – hade inte då varit annorlunda?

Förstår ni hur jag tänker?

Viktigt att ha i åtanke att transpersoner är en stor heterogen grupp. Har ni tänkt på att dokumentärer om trans alltid är skapade av cispersoner, om transpersoner, för cispersoner? Alla de dokumentärerna tar upp tydliga exempel som personer som inte kan tänka utanför binära könskategorier kan ta till sig- manligt, kvinnligt, att ha en kropp men att egentligen vara det rakt motsatta. Men könsidentitet och könsuttryck finns i så många fler varianter. Om en som cisperson vill ta del av transpersoners erfarenheter och tankar är youtube bättre än de där dokumentärerna. På youtube finns massor med transpersoner som lägger upp videos där de pratar om sig själva. Många som genomgår transitioner dokumenterar det under flera år. Där kan en lära om komplexiteten när det gäller könsidentitet och könsuttryck. Att de kan skifta över tid eller ibland inte ens gå att definiera. Du kanske har en typ av kropp, en helt annan identitet och ett tredje uttryck. Cispersoner tenderar att baka ihop allt det där, kroppen, identiteten och uttrycket och också sexualiteten. Det blir ett tjat om man vs kvinna och vad som är naturligt egentligeeen. Ingenting är naturligt. Däremot formas vi av samhället vilket skapar cis- och heteronormer.

Min poäng med ovanstående text är att en inte kan ha ett könsbinärt tänkande när en ska analysera trans och genus. Transpersoner är inte en sten i genusskon. Det är helt logiskt att olika personer identifierar sig olika. Problemet kanske är att de flesta genusintresserade har en binär könsförståelse utgår från cisnormen när de analyserar.

Sonica Lo – Vad jag menade var bara att det kan vara en anledning till att folk känner behov av att genomgå en könskorrigering. JAg säger inte att det är rätt, för det tycker jag inte. Allt jag säger är att det kan vara en anledning till att folk känner behov av en korrigering. För att de vill bli bemötta på "rätt" sätt. Förstår du hur jag menar?

http://www.aftonbladet.se/wendela/article15829087.ab

Kommentarerna på den här artikeln….. SUCK AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH blir så irriterad. Varför kan inte män(niskor) förstå att poängen med genus inte är att radera ut könen, det är att alla ska få vara precis som de vill. Så vill de fortsätta vara små mansgrisar så får de väl det då.

Trodde helt ärligt att vi hade kommit liiiiite längre, men nej. Hur orkar du LD? Du är grym i alla fall!!!

En sak som är viktig att tänka på att en del av det där väldigt könsstereotypa utseendet och beteendet kan vara något de känner sig tvungna till också, eftersom det i lagen står just att man skall bete sig på det sätt som en man/kvinna enligt normen beter sig och ser ut för att få lov att genomgå könsbyte

Alltså hela den här transsexualitets-idén är ju anti-queer. Som queerfeminist måste man alltså förkasta idén, eller håller ni med? Om man föds till kvinna men "känner sig" som en man betyder ju det att män känner annorlunda än kvinnor, vilket jag skulle vilja säga har med bestämda könsroller att göra. Om man krossar könsrollerna måste ju idéerna om hur man ska vara som man eller kvinna försvinna. Människan blir fri. Då kan den som föds med snippa inte "känna" att hen "egentligen" borde föds med snopp, eftersom inga känslor eller personlighetsdrag är kopplade till könet.

Är ni med mig? Det här är mina hemmasnickrade teorier.

Hade den här diskussionen med min pappa en gång och han sa att hade det inte varit för könsroller så hade man inte känt av att något är "fel" förrän man hamnade i puberteten, eftersom det är hormonerna som gör den "riktiga" skillnaden, så att säga. Allt annat är föreställningar kring vad samhället har sagt är kvinnligt vs. manligt.

Nu vet jag inte om detta gäller i 100% av fallen, men ja.

Jag vet inte om jag missuppfattar hela grejen men om man uppfostrar barn könsneutralt så borde de väl inte kunna känna att de hade "fel" kön?

Då skulle de väl aldrig känna sig begränsade i vad de kan göra? Att byta kön handlar väl inte bara om att vilja ha en murra när man har snopp eller tvärt om? Det måste ju vara så mycket mer som spelar in. Typ om de känner att de kan bete sig som de vill.

Som jag ser det handlar trans om att vara född i fel kropp, och även i en genusutopi kan ingen förneka att det biologiska könet existerar, så jag tror inte att det skulle vara problematiskt. Kläder fungerar säkert som ett sätt att identifiera sig med andra personer av det kön man upplever sig tillhöra, så om vi lever i ett samhälle där det exempelvis är helt ok för en kille att ha klänning borde det bli enklare att utforska könstillhörighet. I ett samhälle med starkt befästa könsroller skulle en ung transperson behöva "bestämma sig" innan hen klär sig enligt det andra könets normer, vilket är ett väldigt stort steg att ta. Att omgivningen inte tycker att kön har stor betydelse behöver inte innebär att den enskilda individen inte tillåts tycka att ens könstillhörighet är viktig. Istället borde det vara lättare att "komma ut" när man vet att ingen kommer att tycka att det är hela världen.

Efter att ha läst både din bloggpost om detta och alla kommentarer, samt funderat lite själv tror jag inte på något sätt att ett genustänkande i uppfostrandet på något sätt skulle ställa till problem. Jag har haft något sjukligt intresse för just forskning kring sexualitet, homo-hetro, trans, etc. Och med de studier jag läst (kanske borde blogga om det, blir nog för långt att skriva i en kommentar) tror jag bara att med ett rakare tänk i hur vi uppfostrar våra barn med mindre könsroller skulle snarare deras ångest över att vara på "fel sida" minska och dessutom tror jag också det skulle vattna ut stigmatiseringen i samhället över att vissa sexualiteter, läggningar och önskemål om ändrandet av könstillhörigheten snarare skulle bli mindre chockerande.

Jag blir så arg på Malou i det här klippet… Allt hon säger är så respektlöst, oförstående och totalt idiotiskt.

Jag tycker det är en jättesvår fråga… Om vi till slut blir av med alla genuskopplingar till biologiskt kön så kan en ju tycka att då borde folk inte känna något behov av att genomgå könsbytesoperationer (problematiskt ord, men jag vet inte vad jag annars ska använda) för att de inte känner sig som det kön de ser ut att tillhöra (för då skulle en ju inte längre se ut att "tillhöra något kön"). Men då kan det fortfarande finnas folk som vill genomgå dessa operationer för att de känner att deras yttre inte speglar deras inre. Då kanske det är som med ALLA som vill förändra sitt utseende genom plastikkirurgi, hår, kläder, smink, osv, att en helt enkelt vill uttrycka sig genom sitt yttre.

Jag har ingen aning, nu spekulerar jag bara. Tyvärr får jag med all säkerhet aldrig veta hur ett sådant samhälle skulle se ut.

Jag blir så arg på Malou i det här klippet… Allt hon säger är så respektlöst, oförstående och totalt idiotiskt.

Jag tycker det är en jättesvår fråga… Om vi till slut blir av med alla genuskopplingar till biologiskt kön så kan en ju tycka att då borde folk inte känna något behov av att genomgå könsbytesoperationer (problematiskt ord, men jag vet inte vad jag annars ska använda) för att de inte känner sig som det kön de ser ut att tillhöra (för då skulle en ju inte längre se ut att "tillhöra något kön"). Men då kan det fortfarande finnas folk som vill genomgå dessa operationer för att de känner att deras yttre inte speglar deras inre. Då kanske det är som med ALLA som vill förändra sitt utseende genom plastikkirurgi, hår, kläder, smink, osv, att en helt enkelt vill uttrycka sig genom sitt yttre.

Jag har ingen aning, nu spekulerar jag bara. Tyvärr får jag med all säkerhet aldrig veta hur ett sådant samhälle skulle se ut.

Som jag förstår det tar det ofta längre tid för FtM- transsexuella att förstå att de är trans än för MtF-trans. Detta eftersom det är mycket mer ok att vara en pojkflicka än att vara en flickpojke. Frågan är bara om det verkligen är så farligt att upptäcka sin transexualitet lite senare, visst kan det vara bra med tanke på att hinna börja med stopphormoner osv, men i övrigt tror jag att det är viktigare att upptäcka det tidigt i en värld där könsrollerna är tydligt utmejslade än i en mer "fri" värld eftersom i den utmejslade världen blir transitentiteten nödvändig för att få vara och identifiera sig som man vill. Att passera som det andra könet blir ett nödvändigt frikort för att få uppleva den "andra" sidan utan att bli ifrågasatt.

Jag säger inte att transsexualitet inte skulle funnits utan könsroller, men som jag förstår det är alla transsexuella olika, för vissa är det viktigaste att kroppen stämmer, för andra att de blir bemötta som ett visst kön och för ytterligare andra är det viktigaste att få vara i en viss könsroll. Jag tror att i alla fall en del av de transsexuella hade fått det lättare och kanske inte behövt operera sig osv om könsrollerna inte var så tydliga.

Jag blir så trött på allt dett sexualitetsprat. Varför måste man skapa fack att stoppa personer i? Jag önskar att en dag definieras vi inte som annat än "Människor". Inte efter vilka sexuella preferenser eller könstillhörighet vi har.

Nej, människa kommer inte av man. Människa är ett feminint ord som betyder mänsklig person, oavsett kön. I vissa dialekter säger man fortfarande människan, när man menar kvinnan.

Det där med att människa betyder man är troligen en missförstånd som kommer som direktimport från engelskan där människa ju heter just man. Men så är det alltså inte i svenskan.

Anonym: Tack. Könskorrigering är fortfarande ett lika problematiskt ord, dock.

Jag håller med Volcano om att det är helt överflödigt att HA juridiska kön. Jag kan inte komma på ett enda tillfälle där det finns någon anledning till det.

Dan-Syndrom:

Det här är en historia ur verkligheten. En vän till mig, en man och enligt sig själv hade han alltid varit straight, blev jättetänd på en man när han var ute på klubb. De började dejta och då visade det sig att mannen i fråga, var i processen att operera sig till kvinna. De fortsatte att vara tillsammans.

Jag kanske inte hade någon poäng mer än att, deras historia visar att kärlek kan vara ganska gränslös. Varför inte bara bli kär i en person istället för att vara tvungen att stöpa in sig själv i en mall. Personligen är jag väl enligt konstens alla regler straight eftesom jag aldrig haft vare sig sex med en kvinna eller varit kär i en, men jag ser det inte som en omöjlighet att kunna bli förälskad i en. Gör det mig till bi då?

Som jag ser det så är genus och tanken kring ett social kön och könsroller inte samma samma sak som att trans skulle vara påhitt som vissa antyder. Grejen är att könsidentitet och könsroll inte är samma sak. Jag till exempel är tjej som är född så och alltid identifierat mig som tjej, däremot så har jag könsrollsmässigt inte på alla plan känt mig som en typisk tjej (helt enkelt vissa saker med mig typiskt tjejiga andra otypiskt tjejiga). De saker i våra könsroller som förändras över tid till exempel synen på färger, vad tjejer respektive killar förväntas leka med etc. är det som man refererar till som social konstruerat kön, eller könsroll. Så det som jag som genusmedveten feminist menar med att våra könroller är konstruerade är inte att det finns noll faktiska skillnader mellan män och kvinnor av det slag att de skulle kunna betraktas som ursprungliga, det jag däremot säger är att hur man uppfostrar, tilltalar och behandlar tjejer och killar kommer slutligen påverka oss och att detta i sin tur kan påverka vår hjärna som är väldigt plastisk och kommer utvecklas olika beroende på vad den utsätts för. Det gör att forskning på hjärnan angående typiska egenskaper på en population av män och kvinnor försvåras av det faktum att vi kan ha utvecklat olika egenskaper olika mycket beroende på vår uppväxt och våran uppväxt könskodas väldigt mycket om vi tittar på hela populationen.

Min kommentar föll bort (har hänt innan, vet inte om det är min dator som töntar sig eller om det är nåt annat) försökte återskapa den så gott som möjligt:

Hittade följande kommentar under en Youtubevideo uppladdad av en schweizisk girl som klagade på feminister i Sverige:

"Most of the societal changes over the last 50 yrs had little to do with feminism, the World became a more egalitarian place of its own accord. Greater prosperity and technology meant less of a need for a division of labor and societal roles; particularly along gender lines. Essentially all the new technology and laws came from men btw as well, in general men were perfectly willing to make this change."

Har själv inget konto men har behov att få spy ur mig lite onyanserat kladd om saken, & what better place to do that but in LD’s blog, kanske utvecklar tankar hos nån annan som hänger här, min impulsiva: Varför fattar inte "folk" att män kan vara precis lika mycket feminister som kvinnor? & "came from men as well" man ba hallaoe eller, klart som fan! & att all förändring bara "händer" all of a sudden – all thanks to teknologi dessutom, klart det spelar in men alla bäckar små är det som köttar fram förändring – någon tuttstuntar på badhus & vinner ground, andra går byxklädda i Iran & får piskrapp som straff. CHANGE!

Hehe, japp, det var det jag behövde hasta ur mig denna lördagskväll innan jag kunde slappna av, haha. Hoppas det bidrar med något.

Min kusin föddes som flicka men har bytt kön. Han säger att han så länge han levat har vetat att han egentligen är en kille, men han lekte med dockor och hade ibland klänning och kjol när han var liten. Han har kallat sig transsexuell sen första gången han hörde talas om transsexualitet, men han har fått många påhopp som "om du nu är transsexuell på riktigt så skulle du inte ha lekt med dockor", "om du är transsexuell på riktigt skulle du inte klä dig i klänning".. Det var också svårt för honom att verkligen bevisa att han var transsexuell, för det fanns psykologer och liknande som ansåg att någon som "betedde sig kvinnligt" inte var i behov av könskorrigering. Jag tycker det var så sjukt!

Okej, jag var lite otydlig: Det var hans föräldrar som klädde honom i klänning och kjol. Han totalvägrade klä sig i klänning och kjol när han insett att det var "för tjejer", och han ville ju inte vara en tjej. Han slutade också leka med dockor när han lärt sig att det är en "flickleksak". Men vissa ansåg ändå att om han nu var transsexuell "på riktigt" borde han ha vägrat klänning redan som ettåring och aldrig rört en docka.

Alltså jag har tänkt lite på detdär med hen och funderar – ska det användas när man refererar till intersexuella personer, eller använda endast när könet inte är relevant? Typ vid exempel,.okänd person osv. För mig känns det konstigt om man använder det i båda situationerna. Då blir det ju inte direkt ett könsneutralt ord – om man även refererar till intersexuella – för det är ju också ett form av kön. När någon då säger ’hen’, ska jag tro att denne då pratar om en intersexuell person eller bara inte nämner könet?

Tycker snarare att det skulle behövas ytterligare ett pronomen då för att göra det tydligare. Eller bara ett enda – dock skulle det bli svårt med tanke på hur många som är motståndare till hen

Svar:
både ock. då man inte vet, då det inte är relevant och på de som inte hon och han funkar på. spelar det någon roll för dig egentligen om personen du talar om säger hen av endera anledning? Varför?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Du är absolut inte ute och cyklar! Och vad glad jag blir för att du belyser det här ämnet!

Jag vet om exempel på att transpersoner känner sig pressade att använda alla de könsuttryck som normen begär. Det finns också de som vågar låta bli.

Själv betraktar jag mig som transvestit. Mitt biologiska kön är kvinnligt, min könsidentitet både kvinnlig och manlig, till vardags är jag ganska androgyn och när jag känner behovet använder jag övervägande manliga könsuttryck. Många har inte ens med kvinnliga transvestiter i sin världsbild, men vi finns.

Visst vore det fantastiskt om det i stället kort och gott kallades för olika uttryck, fria att användas för den som vill. Inte bara enkla saker som att byta kläder eller frisyr utan ens namn och kropp inklusive sin fertilitet, näst sista siffran i personnumret osv. Vi har en bra bit kvar att traska.

Emma John:

Bra sagt. Jag uppskattar att få höra om din version av det hela. Jag har varit i kontakt med en hel del transvestiter av manligt kön, som då klär sig kvinnligt, men jag har aldrig träffat/pratat med en kvinna. Jag blir jättenyfiken.

Sen tänker jag på vissa fenomen som faktiskt är helt sjukt att de fortfarande finns kvar i samhället; herr- damtoalett. Herr- dam-provrum i butiker. Etc. Jag kan förstå att gängse individ kanske inte vill byta kläder på badhus och liknande inför vem som helst och håller sig till sitt eget kön (även om detta för mig känns lite främmande, men okej…) men varför separerar vi toaletter och provrum? Helt galet, och så fruktansvärt lätt-ändrat

Svar:
problemet kring provrummen handlar antagligen omatt många kvinnor blir, fortfarande, trakasserade där. män som fluktar osv.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Åsans värld, väldigt intressant inlägg, jag undrar om du läst någon publikation om de lekstudier som gjorts på flickor med olika svår form av CAH, där de jämförts med barn i samma ålder som inte har CAH. De studierna har ju visat att flickor med en svår form av CAH väljer mer "pojkleksaker" än flickor i samma ålder. Vilket man anser vara ett bevis för att de androgener som pojkfoster utsätts för under fosterstadiet faktiskt påverkar lekbeteendet (väldigt förenklat). Flickor med CAH har ju också uppfostrats som flickor, vilket talar för att något annat än uppfostran och samhällets påverkan gör att de har ett "pojkigt" lekbeteende.

Det har hänt några gånger att folk jag känner kommenterar andra dom ser "är det där en han eller hon?" eller på tv "är det en man eller en kvinna?" osv, då svarar jag alltid att det är en Hen, men då upprepar personerna bara samma fråga igen. Varför ska det vara så svårt för vissa att acceptera att det inte bara finns två kön? Det är inte svart eller vitt, utan det finns en hel gråskala där emellan.

Jag tror inte att du är ute och cyklar, även om det är ett svårt område. Barn i allmänhet mår nog bra av att känna att det är okej att få vara som man vill och inte behöva vara på ett visst sätt för att passa in. Vilket då även gäller barn som föds med oklart kön.

Jag tycker att Del LaGrace Volcanos historia är både gripande och intressant. Samtidigt var ju hen, om jag har förstått rätt en "helt vanlig" flicka under sin uppväxt (lite pojkig? men det är ju okej enligt normen). Att hen fick vara en "normal" flicka under hela sin uppväxt kanske har gjort det lättare för hen att vara den hen vill idag. Volcano menade ju att barn med oklart kön inte behövde tilldelas ett kön (flicka eller pojke) utan kunde tillhöra ett tredje kön, men frågan är ju hur ett barn som växer upp så känner sig?

Problemet kanske är när man tänker efter att hur man än gör så blir det fel för någon. Det finns säkerligen människor som av rent klinskt placeras i gruppen intersexuella som själva mycket tydligt känner sig som man eller kvinna. Om man då placerar intersexuella i ett tredje kön blir ju det fel för de intersexuella som faktiskt upplever sig som man eller kvinna. Intresexuell betyder ju att man har könsorgan som bär spår av man och kvinna. Att ens könsutveckling varit atypisk betyder ju inte per automatik att man inte känner sig som en riktig kvinna eller en riktig man. Skulle t.ex en kvinna med CAIS tillhöra ett tredje kön trots att "allla" lever som kvinnor?

Susan Speer har skrivit en hel del (akademiska tidskriftsartiklar) om hur personer som vill få till stånd ett könsbyte använder olika resurser för att i interaktionen med andra passera som ’äkta’ transsexuella. Rekommenderas varmt! Man kan säga att Speer bygger vidare på och förfinar den sorts analys som Garfinkel gjorde av ’Agnes’ – en annan klassiker inom forskningen i detta ämne.

Frida – juridiska kön används främst (vad jag vet) vid brottsfall, försvinnande och sånt. Just för att då är det enkelt att ha 50% av befolkningen att gå på istället för 100%, kan jag tänka mig.

Sedan kan jag inte låta bli att störa mig på folk som säger "hen" istället för "person" eller något annat neutralt ord.

Exempelvis (som någon över skrev);

– är det en kvinna eller man?

– det är en HEN.

jag skulle ju inte säga "det är en han/hon". Därför blir det mer logiskt att använda "person" istället för pronomenet hen. Eller tänker jag helt fel här?

Svar:
du tänker helt rätt. att vara en hen låter ju skitkonstigt. jag är kvinna. Inte en hon. Person och hen. ja.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

alltså det min hjärnas/feministpolitiska utvecklings, största ’issue’ just nu, är föjande:

det här med att kön till stor del är en sociologisk konstruktion, att skillnaderna mellan män/kvinnor är fysiska och sociala, och inte differerar i intelligens/biologisk psykologi/genuina intressen osv. Hur fungerar då transexualitet?

Jag tror på queerfeminism, känner igen mig i den och tror att det är en ideologi som samhället på alla tänktbara vis skulle dra nytta av.

Transexualitetens existens bevisar ju att allt inte är sociala konstruktioner. Att även om man växer upp och blir behandlad utifrån sin till synes (av omgivningen uppfattad) fysiskt medfödda könsorgansdefinierade könstillhörighet, så kan man ha en mental/psykologisk/själslig/x könstillhörighet som är en helt annan. Att det alltså FINNS mentala/biologiskt psykologiska/själsliga kön, och alltså att det existerar en sådan skillnad mellan män/kvinnor/intergenders.

Vad är dina tankar om detta? Ursäkta min eventuella okunskap också, precis som du säger så är inte detta heller min starka sida. Men funderar sjukt mycket över detta och kan inte komma fram till hur det hela hänger ihop. Förstår du vart jag vill komma?

sofia: jag förstår hur du menar, men samtidigt känns det så konstigt att ba: "jamen enligt min ideologi finns inte transsexualitet/det bör inte finnas/det är fel" eller hur du nu vill uttrycka det. för alltså. det finns ju. det finns ju människor som faktiskt känner sig "fel" och då blir det så knäppt att avfärda det för att det inte passar in i queerfeminismen.

obs, vill påpeka att jag inte är superinsatt i vare sig queerfeministisk teori eller transfrågor, men hela resonemanget känns väl främmande, antar jag.

petra: slår man upp människa i en etymologisk ordbok får man upp att ordet faktiskt är besläktat med substantivet man. även fast människa inte är en direkt avledning av man, så är de ju ändå besläktade. även pronomenet "man" blir problematiskt ur ett könsneutralt perspektiv då det är en homonym till man (vuxen person av manligt kön).

Anonym: Det enda det betyder i sådana fall (misstanka om brott, osv osv) är ju ändå i så fall att det är en person som SER UT som en "kvinna" om det finns vittnesmål. Om det finns dna räcker det ju med att säga "det är en person med XX-kromosomer", det behövs inget juridiskt kön på den personen för det.

Slutsatsen är att det är totalt överflödigt. (Obs Anonym: Jag förstår att det var en förklaring du gav, inte en åsikt.)

Måste det verkligen vara så att det är skillnad mellan könen för att man skall kunna känna att man är en man eller kvinna?

Jag antar att många menar att det är skillnad mellan könens beteende eller tankar när de säger "det är skillnad mellan könen". Det är ju inte så man känner när man känner att man befinner sig i fel kropp, "Åh, jag känner mig som en kvinna därför att jag lyssnar mer på vad människor säger och tänker mycket på mitt förhållande" eller "Åh, jag känner mig som en man därför att jag har problem att kommunicera mina känslor och tar stor plats i samtal". Man känner att man befinner sig i fel kropp därför att man känner att man befinner sig i fel kropp, i fel kön, inte i fel köns stereotypa beteende.

Juridiskt kön används väl dessutom i sjukvården, t.ex genom att alla som är folkbokförda med ett kvinnligt personnummer vid en viss ålder blir kallade till gynekologisk cellprovtagning och mammografi. Kan tänka mig att det kan bli så att vissa intersexuella får en sån kallelse trots att det inte är medicinskt befogat. Men för den stora massan av XX-kvinnor är det en stor fördel att man har det systemet.

Det biologoska problemet med oklar könsidentitet är ett medicinskt/psykologiskt individproblem som ligger utanför feminismens problemorientering kan jag tycka. Däremot ska ju feminismen verka för att öppna upp den stereotypa könsstrukturen när det gäller den sociala interaktionen mellan könen och om den utvecklingen även kan hjäipa personer med oklar könsidentitet att finna sig själva i en mindre socialt könsstereotypt samhällskontext är det ju en bonuseffekt.

Sofia, du skriver att transexualitetens existens bevisar ju att allt inte är sociala konstruktioner. Precis så här har jag också tänkt länge. Många skriver i inläggen ovan att i en värld utan två tydligt utpekade könskategorier så borde alla känna sig okej, och ingen borde önska att byta kön. På samma sätt tänker jag att i en värld där alla har genusglasögon borde inte frågan om hetero/homo/bi/osv vara en issue. Precis som någon skrev så är väl uppdelningen i olika sexualiteten lika mycket påhitt som könsrollerna. Åtminstone enligt den tankemodell som jag har fått mig till livs. Men det är här jag inte får ihop det. I ett samhälle där homosexuella och transexuella blir utstötta, varför skulle en flicka som gillar flickleksaker välja att bli pojke? Varför skulle någon välja att definiera sig som homosexuell? Dvs, varför skulle de göra det, om det bara var konstruktioner och inte biologi (för de har ju socialiserats åt andra hållet)? Jag får inte ihop det. Som jag ser det skulle väl transsexuella, likaväl som homosexuella och alla andra som bryter dagens norm, finnas även i ett samhälle där normen inte såg likadan ut. Men om vi försöker bryta normen, säga till barnen att allt är ok, så kanske inte lika många behöver känna sig olyckliga för att de upplever sin identitet "annorlunda" än majoritetsbefolkningen? Då kanske det inte blir konstigare än att gilla ngn ovanlig maträtt?

Anonym, när man får en fråga som lyder "är det en han eller en hon?" jo, då kan man svara att det är en hen. Det är väl klart att jag inte går runt och kallar folk för pronomen jämt.

"Intersexualism, (ibland intersexualitet), är en term som täcker en stor grupp medicinska tillstånd, för vilka det gemensamma är att personen är född med könsindikatorer karakteristiska för båda könen."

"Ni som inte såg intervjun med Del LaGrace Volcano bör göra det. "En riktig hen" som Malou uttryckte det, men De LaGrace är intersexuell vilket innebär att hen föddes som flicka, men utvecklades annorlunda i puberteten."

Vet inte om det blev lite fel där men De LaGrace föddes väl som både pojke och flicka om hen nu är en intersexuell person? Gissar att LD och eventuellt De LaGrace själv menar att hen blev "klassad" som flicka vid födseln vilket ju inte riktigt är samma sak.

Definitionen överst är från Wikipedia.

Svar:
ja det var så jag menade. jag var otydlig.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Förr hade jag väldiga funderingar kring hur trans kunde gå ihopmed queerfemnism men numera finns det grupper inom queerrörelsen som verkligen anammar trans och för den kampen. Just för att det inte alls går emot queerfeminimen utan tvärtom. Alla ska få vara som de känner för att vara.

Jag tänkte förr att kön är helt socialt. Numera tycker jag att dethär med om kön är biologiskt eller sociat är rätt oviktigt. Det spelar ingen roll. Det viktiga är att alla får möjlighet att vara som de vill. Just genom att få möjligheten att testa olika saker, att vad som anses manligt eller kvinnligt är betydelselöst.Man ska få fastna för det man gillar helt enkelt.

Föresten har jag varit på föreläsning med Del LaGrace Volcano och Ulrika Dahl när de berättade om sin bok om queer femiinities. Det stärkte mig mkt personligen som identifierade mig som queer femme (icke-heterokvinna som klär sig kvinnligt).

Jag tänker ganska lika som många av er, att kön är socialt skapat och att trans inte skulle behövas i den perfekta världen, för där skulle vi inte behöva definiera kön. Men nu är vi ju inte där ännu, så hur för vi kampen så länge utan att exkludera transpersonerna? Jag gillar exempelvis ord som "Mäns våld mot kvinnor", "systerskap" Och "kvinnokamp", som sätter fokus på de patriarkala strukturerna. Det är viktigt att vi har dem. Jag tycker att det här är så jävla svårt. Jag är själv en cis-person och radikalfeminist och vet rent intellektuellt att jag inte har tolkningsföreträdet i den här frågan men såhär lite anonymt på internet erkänner jag ändå att jag inte riktigt förstår feminister som är transpersoner (även om jag gör mitt bästa för att respektera dem annars). "Har alltid känt att jag inte passar in i kvinnorollen" – det är väl det som är feminism, att en kvinna ska få vara precis som hon vill utan att behöva passa in i nån jävla roll. Så sjukt svårt det här… Jag gillar även seperatism i kvinnokamp, men känner att den är påväg att upplösas. Kan alla som identifierar sig som icke-man exempelvis traska in på en kvinnojour, damfotbollslag etc? Och om inte så är det ju faktiskt diskriminering. Så vad ska vi göra liksom?

Nu har jag äntligen haft tid att titta, och det var otroligt inspirerande! Känner ofta att det här är ett ämne jag har alldeles för lite koll på, men mycket av det du skrev stämde överens med hur jag själv tänker. Vore jätteintressant att dyka djupare i det här.

Wigwag, egentligen är den korrekta benämningen inte ens intersexualism utan DSD (Disorder of Sex Development). Definitionen på DSD är: Medfött tillstånd i vilket könets kromosomala, gonadala (= könskörtlar, dvs. testiklar eller äggstockar) eller anatomiska utveckling är atypisk (kopierat från INIS hemsida). Så det är inte riktigt så lätt som att man är både man och kvinna samtidigt om man är en DSD person, utan mer komplicerat.

Svar Monika: Är väl samma sak bara det att det svenska diagnosklustret benämns DSD. Men självklart är det en förenkling. Man föds med könsindikatorer typiska för båda könen och inte som både pojke och flicka som jag skrev för att förenkla. I vart fall föds ingen intersexuell person som vare sig pojke eller flicka.

wigwag, DSD är en internationellt erkänd benämning och inte "det svenska diagnosklustret", skulle jag säga. Jag är inte expert på området, men t.ex. en flicka med en medelsvår form av CAH skulle jag nog vilja säga är enbart flicka. Eller en person med Klinefelter syndrom skulle jag också säga är en man/pojke. Det är väl därför som termen Inersexualism känns lite missvisande. En person med CAIS är ju inte heller man trots sin uppsättning av manliga könskromosomer. Många barn föds som enbart pojke eller flicka och känner sig dessutom som enbart pojke/man eller flicka/kvinna under hela livet.

Fråga till Monika: Eftersom ämnet är så intressant.

Kan en svensk läkare med yrkesetik och heder i behåll säga till föräldrarna "Er nyfödda son har den här DSD diagnosen men jag kan försäkra er att pojken är en pojke och kommer känna sig som en pojke hela sitt liv."? Om så är fallet så är det väl detta som är själva grundproblemet kan jag tycka. Intersezuella personer vill inte födas in i ett bestämt och fördefinierat kön som jag förstått saken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *