Kategorier
Vardagstrams

Kenza fattar att riktiga kvinnor kommer i olika förpackningar

Ja, men ni fattar väl hur stort mitt huvud blev när jag blev en av de 33 personer Kenza valt att följa på twitter? 
 
 
Att mitt huvud sen blir lite lite större varje gång hon favoritar mina tweets säger sig självt. Men när jag iförrgår halkade in på hennes blogg och läste detta så ville jag gärna inbilla mig att mina rants kanske haft nåt med saken att göra. Antagligen inte dock, för Kenza verkar vara en skarp och sympatisk tjej med huvudet på skaft. 
 
Men ändå. 
 
…sluta slänga ut sig kommentarer om hur en ”riktig” kvinna ska se ut, eller det värsta ”killar vill ha…..” – Kenza 
 
Hon har fattat liksom. Men jag vill ta det ett steg längre. Jag vill att vi slutar prata om varandras kroppar och utseenden helt och hållet! Även positivt. Komplimanger är förtryck brukar jag tänka och jag vet att det låter förbaskat kontroversiellt. För det är väl snällt att säga snälla saker? Och jag håller med om att det verkar ganska hamrlöst men genom att ge komplimanger gör man människor medvetna om sina yttren vilket i sig gör oss mer benägna att vilja behaga.
 
Man lägger fokus på det man egentligen vill komma ifrån, uppmuntrar varandra att tänka på hur vi ser ut och så fortsätter hetsen.
 
”Vad snygg du är idag!”, ”Vilka fina byxor, wow!”, ”Har du gått ner i vikt? Du ser fantastisk ut!”, ”Vad fin du är i håret!”. Även om budskapet är ”du duger som du är” så håller vi kvar tankarna på utseendet vilket i sin tur håller kvar kvinnan på mattan och så fortsätter spriralen. 

 

(Och det finns ju så mycket andra fina och snälla saker vi kan säga tillvarandra som verkligen bygger upp och bekräftar på riktigt!)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Kenza fattar att riktiga kvinnor kommer i olika förpackningar”

Det är ditt fel att jag blir mer sur än glad ytliga komplimanger nu för tiden 😉 Varför tror människor att de ska recensera mitt utseende och sen tala om för mig att jag dög idag? Viftar man bort det och börjar prata om något annat så får man ju dock alltid höra "du måååste lära dig uppskattaaaa koomplimanger!!!!". Mm… jag uppskattar komplimanger som faktiskt får mig att må bra, inte bara sådana som uppmärksammar mig på hur jag ser ut.

Svar:
min förtjänst menar du såklart!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Enda gången jag gillar kommentarer om mina kläder eller utseende är de jag brukar få om en tunika jag har. De handlar om att den ser skön och mysig ut, vilket den också är. Jag brukar säga att det är min mysdress på kontoret.

Men vad händer om man tar det ännu ett steg längre och påstår alla komplimanger gör oss mera benägna vilja behaga? Om jag (nåja, snarare någon du gillar) säger du är snäll, klok, fiffig eller intressant. Gör inte det samma som för de flesta om de får beröm för sitt vackra hår?

Jag tycker man borde eftersträva en värld där alla komplimanger är tillåtna OCH de uppfattas på rätt sätt. Vill någon satsa på sitt utseende så må den få göra det.

Jag skulle också önska man fick vara av olika åsikt om saker utan att folk tror man kritiserar dem. Men den dagen lär nog aldrig komma.

Svar:
absolut, men då tänker jag att vissa saker är bra att vi strävar efter. Dock så tror jag inte det är riktigt samma risk eftersom att få egenskaper får sånt stort utrymme i samhället.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Ytliga komplimanger är det värsta jag vet:) Jag uppskattar enbart komplimanger från min sambo faktiskt när det gäller utseendet.

Jag är kass på att ge komplimanger själv, men då är det enbart om jag tycker att personen har något fint plagg på sig eller nåt smycke tex. Men jag är inte en sån person som överöser folk med komplimanger då jag själv kan tycka sånt är obekvämt.

Jag blir faktiskt glad över komplimanger. Speciellt om det handlar om mitt smink eller mina naglar. Jag tycker att både smink och naglar är superkul att hålla på med, därför blir jag glad om någon uppmärksammar det och säger "men vad fint smink du har idag" istället för att bara hålla tyst.

Men det är såklart bara min åsikt, man får tycka olika! 🙂

Svar:
Det blir jag också, såklart! Men då är frågan: VARFÖR blir vi glada av det? Är det för att vi blir sedda? (jag tror att du, precis som jag, har ett stort behov av att bli sedd) För att vi lärt oss att det är bra? Eller för att vi på andra sätt blir bekräftade. När det gäller just smink och naglar så kan man ju uppskatta TEKNIKEN och då blir komplimangen genast mindre ytlig. Jag älskar också smink och naglar.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag har börjat försöka att inte kommentera såna ytliga saker mer.

Men då blir det ist inget alls :/

Önskar jag vågade säga att jag är så glad att se någon, att denne ser glad ut eller.. Ja jag vet inte.

Har visserligen aldrig kommenterat såna saker ofta, bara nångång då och då när jag känt mig stark nog.

Minns själv när någon ibland sa att man hade snygg frisyr eller tröja eller att nåt plagg satt bra på mig, det var uppskattat just då.men nästa dag när jag hade något annat på mig och inte fick någon kommentar så kände jag mig ful 🙁

Nu tänker jag inte så mer som tur är 🙂

Dock så kan jag bli väldigt sårad om min sambo inte visar eller säger att jag ser bra ut när jag har på mig nåt jag vet att han tycker om. Tex. .

Önskar att jag inte blev ledsen över det, men jag kan inte hjälpa det.. Jag vet ju eg att han älskar mig. För den jag är. Precis som jag är.

Ändå är det så svårt.

Har en son och om jag tänker på detta så hoppas jag att jag aldrig får en dotter som kanske kommer känna och bli som jag :S

Minns dock ett skönt inlägg som Kenza skrev där hon svarade på frågan om hon rakade sig och svarade typ "ja, könshår är det äckligaste jag vet", vilket hon såklart får tycka och yadayada, MEN hon skriver det helt utan att problematisera? Utan att säga "men alla får såklart se ut som de vill", eller vad fan som helst egentligen som visar hennes yngre fans att man får se ut hur fan man vill. För inflytande, det har hon helt klart.

Svar:
Kenza är ung! Det händer mycket då. Att hon inte reflekterat över det (då iallafall) betyder inte att hon inte reflekterar över annat eller att hennes åsikter är skrivna i sten. I hennes ålder så var jag själv helt blåst. Tyvärr.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Ja, jag kan bli sur för alla ytliga komplimanger som kastas runt i bekantskapskretsen, samtidigt blir jag glad. En balans mellan det ytliga och det inre vore bra, att folk lärde sig att även ge komplimanger i större utsträckning för ens egenskaper och det man gör. Jag tror inte komplimanger är dåligt i grund och botten. Men jag håller med om att vi inte ska recensera våra kroppar, varken kvinnors eller mäns även om de råkar vara vampyrer i True Blood 😉

Jag grälade faktiskt lite med min mamma om detta nyligen. Min mammas tanke är att det är jättesnällt att berätta för barnen hur söta och gulliga och fina de är, speciellt om de har smink, hårspännen och annat för att göra sig finare, och att hon är snäll mot mig om hon säger att jag börjar gå ner lite i vikt och sådär. Nu vet jag inte alls vad som kommer hända med alltsamman, men det blir väl till att hålla tand för tunga bara, för husfridens skull.

Håller helt med dig.

Men funderar också mer och mer på "egenskaps-komplimanger" och tänker att de är rätt värdelösa de också. Särskilt såna där svepande ord som "duktig", "snäll", "rolig" osv. Finns väl få saker som är så pressande och hämmande som att alltid höra folk gå på om hur duktig man är. Kan vi inte bara helt enkelt skita i att recensera varandras egenskaper – både inre och yttre.

En annan anledning till att undvika att slänga runt ytliga komplimanger kan vara att det finns dom som aldrig får komplimanger och kanske blir ledsna när de är runt sådana som får komplimanger för jämnan. Också blir dom ledsna och känner sig utanför och fula.

Jag vill ju hellre höra typ att jag har fin personlighet, att jag är rolig eller få beröm för någon annan trevlig egenskap jag har. Om någon säger att jag ser bra ut, att jag är snygg, då är det liksom bah "jaha, jo tack jag vet. Är det det enda du tänker på när du ser mig eller?". Det är sällan jag klär upp mig och fixar mig, i stort sett bara när jag ska ut med kompisar typ. För jag vill inte dra till mig sådana som går efter utseende. Jag vill inte ha vänner eller en partner för att jag ser bra ut utan för att jag är den jag är. Sen vill jag inte vara en sån person som folk inte känner igen om man går osminkad. Det är inte bra för nyllet heller att gå med smink var eviga dag.

Jag har gått ner en del i vikt senaste tiden, en bieffekt av kostomläggning som skett av helt andra skäl än viktnedgång. Eftersom jag inte äger någon våg tog det ganska lång tid innan jag själv såg att jag gått ner i vikt (vilket jag gjorde först då jag vägde mig hos en släkting). Släktingar kommenterar det HELA JÄVLA TIDEN. Frågar hur jag gjort osv. Jag säger inte tack utan på sin höjd "det kanske är möjligt" eller "jag vet inte, jag har ingen våg" när folk frågar om jag gått ner i vikt eller kommenterar att jag har gjort det. Alla har visst en liten Zytomierska i sig, som inte fattar att man kan göra saker av hälsoskäl som inte har med utseende eller vikt att göra … Suck.

Svar:
för att inte tala om hur ödesdigert det kan vara att berömma någons viktnedgång! Tänk om du har eller har haft ätstörningar, då blir du ju triggad. osv.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Håller med Lexie!

Sedan argumentet "näää! vi kan inte kommentera folks kläder/maskeraddräkt/mössa för då kan folk som inte får höra samma sak bli LEDSNA" köper jag inte. Folk blir kränkta och ledsna för allt, även sådant som inte är befogat att bli det för. Däremot borde folk vara mer medvetna om att vad som framförs är just en subjektiv åsikt, och om nu dina skor inte faller Göran, 62, i smaken – vad spelar det för roll, så länge du tycker om dem och trivs med dem?!

Svårt för alla modeintresserade om de inte får kommentera varandras looks?

Fattar din poäng men har svårt att relatera till den. Det yttre är också en del av oss, även om även jag tycker att mindre fokus borde läggas på det.

Att HELT sluta kommentera det, det tycker jag dock bara känns konstigt.

Cissi Wallin skrev nyligen på sin Instagram att hennes smink osv är ett sätt att uttrycka sig, när någon påstod att hon var en dålig förebild som fixade sig för mycket på en söndag.

Lite så tänker väl jag också. Stilen kan man använda sig av för att berätta något om sig själv och vem man är.

Tyvärr är det ju nästan det enda som läggs vikt på nuförtiden.

Jag skulle förespråka balans istället för att helt ta bort fokuset på det yttre. Vi är ändå människor och inte svävande själar.

Vad är det som får dig att känna dig extra sedd och bekräftad som person för att just Kenza följer dig?

Jag är övertygad om att det kan vara minst lika farligt att bekräfta folk för vad de gör, sina prestationer! Vad bra om man kunde känna att man inte behöver _göra_ någonting för att känna att man duger.

Hej! När jag sommarjobbade i sommras på ett kontor det var ett jätte bra jobb. Men jag reagerad på att dem som jobbade där gav många komplimanger till varandra tex fin tröja. Jag gillade inte riktigt det här men började göra samma sak själv, för att passa in antar jag. Jag var yngst på jobbet också jag är 22 år inte för att jag försöker skylla ifrån mig.Det jag reagerade mest på vad när mellan chefen ( en man) sa att jag såg söt och sommrig ut. Dagen i ära hade jag en blommig sommar klänning alla andra dagar hade jag haft byxor. Hade mycket hellre tagit mot en komplimang rörande min kompetens på arbetet.

Tack för en bra blogg 🙂 som får en att tänka till!

johanna

jag har ingenting emot komplimanger. men jag tycker det blir komplicerat när människor börjar bygga hela sin person kring att fiska efter dem, och att människor inte ser det utan bara fortsätter mata dem.

sen så tycker jag att generella anmärkningar på det som man inte rår för är irriterande, vare sig det gäller prestationer eller utseende.

jag har ingenting emot att höra att jag har t.ex. fina skor (för de komplimenterar ju min smak, som är någonting som utvecklats under tiden och som jag är högst ansvarig för) eller att jag skrivit någonting bra (för språket är en begåvning jag värnar om och vill gärna ha KONSTRUKTIV kritik), eller liknande. men komplimanger som "vacker", "duktig" eller typ "fina ögon" stör jag mig på. när folk tar sig frihet att värdera min person eller mitt utseende som jag inte rår för.

sen så lever jag nog inte efter det här själv i alla lägen. jag är hemskt fascinerad av näsor, och kan inte lägga band på mig om jag tycker att någon har en väldigt fin näsa. ;P

men att formulera principer är väl det första steget till att lyckas leva efter dem.

När man lägger mer tid än vanligt på sitt utseende och piffar till sig lite inför en fest eller ett bröllop och får kommentaren "Wow! Gud vad snygg du är. Man känner knappt igen dig!" så är det inte jättelångsökt att tolka det som att man är rätt tradig i vanliga fall. Även om kommentaren säkert sades i all välmening och bara handlade om förvåning över en stil man inte fått se tidigare.

Men alla kan ju inte vara lika finkänsliga som f.d. chefen på julfesten. "Wow, för en gångs skull ser du inte ut som en flata!".

"Ti-hi, tack"?

Jag tror jag också har blivit hjärntvättad av dig när det gäller det här med ytliga komplimanger… Ibland kan jag få en kommentar om att jag har fina kläder. Min hjärna omtolkar direkt till att jag har en bra känsla för mode, färger och former. Säger någon att jag ser ut att ha gått ner i vikt tolkar jag det som att de är imponerade av min träningsglöd och att jag tar hand om min kropp. Om någon däremot bara säger att jag exempelvis ser söt ut, blir jag alldeles ställd, och svara bara: "jaha ja, vad kul att du tycker det". Känns småsvårt att ta emot en komplimang för något man faktiskt inte gjort själv.

//Emma Hå

Men vem kan ta Kenza på allvar? För flera år sedan läste jag typ två inlägg, på det ena putade hon som fan med läpparna och skrev att hon hade världens mest perfekta läppar och i nästa inlägg skriver hon att hon har en killer body. Självklart får man ha en pepp-blogg men palla läsa liksom. Sen för något år sedan la hon upp två feta bilder på henne och Kanye West och hon skrev att hon ville inte skryta men de var väldigt nära vänner. HAHA OK!

Svar:
jag förstår inte problemet här?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag har alltid haft svårt att ta komplimanger och när jag tänker efter så inser jag just att jag tycker det känns jobbigt när uppmärksamheten dras mot min kropp. Lite sådär "jaha, du tycker jag är smal nu, då tyckte du alltså att jag var fläskig innan?"…

Däremot fick jag höra något jag tog som en fin komplimang häromveckan. Jag pratade med en kompis om en gemensam bekant och vi sa att hon nog (av olika anledningar) har det rätt jobbigt. Då säger min kompis "fast det tror jag aldrig skulle vara något problem för dig, för du har sånt ’go’ i dig". Jag blev helt paff, men efteråt har jag känt mig riktigt glad över att det är så jag uppfattas (även om man kanske inte själv känner så alla gånger).

Jag gick ner i vikt tidigare i mitt liv (allt är tillbaka) Då fick man alltid höra hur smaaal man var och hur fiiin man var…varför säger ingen nu hur fuuul och feeet jag är? Försöker verkligen duga som jag är! Svårt men det måste gå.

hej LD! nu kommer jag inte riktigt ihåg när det var du bloggade det här, men det var nåt i stil med att din man kom hem och sa att han nog tycker att tjocka kvinnor är snyggast. eller nåt sånt. vad jag vill minnas hade du en ganska positiv inställning till detta. skulle du reagerat annorlunda idag? och säger du till oskar att du tycker att han är snyg? Kram!

Min sambos familj är alltid fruktansvärt snabba på att kommentera min kropp när vi träffas. Tre syrror och en morsa. Jag hinner knappt hänga av mig jackan innan alla är på mig med "vad smaaaaaal du äääär"/"tänk att du har fött tvååå barn! Äter du mat?".

Jag svarar alltid "jasså, det tycker du/ni?" eller svarar inte alls. Hela familjen har ett otroligt osunt förhållande till vikt/mat/kropp. Vi brukar träffas under middagar och det stora ämnet vid bordet är alltid dieter eller hur dom ska banta samtidigt som man trycker i sig mat och efterrätter.

Man får äta hur mycket/lite man vill men kontrasten till att alltid ALLTID prata om sin vikt och samtidigt bokstavligen frossa i sig får mig att känna att hela den här familjen är helt dysfunktionella. Jag är fullt beredd på att sätta ner foten nästa gång, jag har som sagt två barn som börjar förstå mer och mer och jag vill inte att de ska ta efter och ärva samma handikapp gällande mat och kropp.

Jag vet fan bara inte hur jag ska ta upp det så det går in och hur jag ska låta bli att bli förbannad..

Nån som har tips?

Jag hade glömt att ta fram kläder till imorse från sovrummet där maken sov (han började senare än mig), så jag var tvungen gå till klädkammaren där de kläder jag helst inte vill använda hänger (i min garderob är de mjuka, goa, lätt skrynkliga kläderna jag gillar), de kläder som man kan använda i mer klädkodade sammanhang. Jag trivs inte i dessa kläder, jag känner mig fel, men jäklar vad folk kommenterar min klädsel. Aldrig ett ord annars, trots att jag borde utstråla nåt helt annat när jag har på mig något jag trivs i?

Just kläder/inredning osv kan jag ibland känna att jag räknar mer som skapande, och någonstans vill jag väl ha bekräftelse för det – precis som när jag skriver en bra text eller så. Fast ja, jo, det blir också problematiskt eftersom det kanske slutar med att en klär sig för att behaga. Särskilt när en kategoriserar saker efter fint/fult/duger/duger inte. Gah, så komplext och svårt allting blir jämt.

Men vad det gäller kroppen kunde jag inte hålla med mer. Det beteendet måste bort. När jag skrev om min vikt på bloggen så fick jag många komplimanger, och även fast jag blir glad och förstår att det också är syftet, så är det någonting som liksom.. skaver.

Vickan:

jag har varit i samma sits, inte med släktingar (än), men i andra situationer när folk pratar om vikt, eller att man ska se ut på ett visst sätt eller ha vissa kläder eller leksaker beroende på kön och jag gillar INTE att min treåring ska få en sån uppfattning (mer än vad han redan kommer att få, han lär ju matas med sånt på ute i livet, så jag gör allt för att vara en motvikt hemma). I såna situationer, både på förskolan (när barn säger saker och jag hör, personalen är som tur är noll problem) eller annorstädes säger jag med hög röst: "Man får se ut som man vill, det behöver ingen annan bry sig om". eller "man behöver inte kommentera andras kroppar, alla ser olika ut" mm.

Just i din sits hade jag gjort samma, utan att göra än större grej av det just där och så. Bara säga högt att "men jag tycker så här", och sen prata enskilt med dina barn om att de inte ska bry sig om det som de säger.

Hjälper det inte så tycker jag att du ska prata med dom, sen får de ta illa upp eller inte, det viktigaste är att ens ungar slipper höra sån skit. De menar ju säkert inget illa, men det kvittar ju i förlängningen om ens unge tror att man SKA banta om man ser ut på ett visst sätt.

Jag hoppas att om min unge hör oss säga sånt här tillräckligt ofta så tar han med sig vår familjs värderingar ut bland andra och blir så stark att han kan säga i från själv sen.

Sen kan jag tycka att det inte är riktigt samma sak att kommentera ett klädesplagg eller sminkning som själva utseendet och kroppen.

Får jag komplimanger för en jacka jag har på mig tex så brukar jag alltid svara "ja visst fan är den snygg?", det är ju inte mig man recenserar och jag tycker snarare det är roligt att en till person har samma smak.

Däremot har jag alltid känt mig illa till mods när någon häver ur sig att denne tycker jag är snygg/fin/söt/vacker/whatever och vill tacka för att du (lady dahmer) sätter ord på mina känslor.

Gäller förövrigt inte bara detta ämne.

Jag känner på riktigt att jag blir en bättre människa av att läsa din blogg (och alla kloka kommentarer, du måste ha världens bästa läsare tror jag).

Och ja, en sista grej. Nån skrev något om duktig, att man inte ska kommentera sånt heller. Håller med. Duktig är ju inte en personlig egenskap utan snarare en prestation.

Men visst fasiken är det härligare att höra "vad glad jag är att se dig!" Än ett "åh vad smaaaal du är".

Tack Elin för svaret.

Jag försöker hela tiden göra motvikter till samhället och vad folk omkring säger. Som ordet "fin" tex.

Jag kan inte hindra alla från att säga ordet fint så istället försöker jag ge ordet en annan innebörd/dess betydelse.

Överanvänder det eller sätter in det på ställen som kanske inte i överlag är just fint.

Jag är också van med taskiga förhållanden till mat, men min sambos familj tar det till helt andra nivåer.

Jag får väl kort och gott be dom snällt, men bestämt att prata om sina dieter usla mat-/och kroppsyn när mina barn inte är med.

Min äldsta är inte mer än 2,5 men tiden går fort och det gör hennes språkutveckling och förståelse också.

Jag måste ta börja ta itu med sådant innan det börjar påverka.

Jag är lite inne på samma spår som många andra här. Om någon tycker jag har en fin tröja på mig blir jag bara glad av att höra det, eller snygga skor. Det känns som en komplimang för min smak. Men jag HATAR när folk kommenterar min kropp. Alltså jag verkligen hatar hatar hatar när folk säger "åh du har gått ned i vikt! Åh vad smal du har blivit" etc. Öh, var jag tjock innan eller? Eftersom de uppenbarligen har lagt märke till min vikt tidigare kan man ju inte tolka det på annat sätt. Eller när folk säger "Åh vad snygg du är idag!" Vadå, brukar jag vara ful annars eller?

Svar:
Det beror på tycker jag. Såklart att kläderna inte är jag, men samtidigt kan jag uppleva att orimligt mycket fokus även läggs på just kläder.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Vill bara att du ska veta kära lady d att du öppnat upp mina ögon till ett nytt synsätt! Första gången jag läste detta om komplimanger tyckte jag att du var lite dum, milt sagt, för klart att man vill berätta för sina barn att dom är superfina (fortsätter jag med- men tänker till lite oftare att kommentera hennes fina person istället för hur söt hon är). Du får mig att tänka helt enkelt!

Svar:
Åh vad glad jag blir att höra! Att jag får människor att tänka alltså. Och gläd dig åt att du uppenbarligen är en människa som tar till sig nya tankar och kan omvärdera sina egna. Kram!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Har själv svårt att hantera komplimanger om mitt utseende, mycket rotat i barndom fylld med upprepade negativa kommentarer, vilket i dag speglar sig i att jag tror att folk driver med mig om de säger att jag ser bra ut. Heh. Slutade bry mig för rätt länge sedan och får ett helt annat bemötande än folk som uppenbarligen bryr sig mer om utseendet. (Kan räkna alla gånger någon har gett mig komplimanger för utseendet på mina fingrar.)

DÄREMOT blev jag oerhört glad under programsittningen i lördags när bordsherren (som jag för övrigt aldrig hade sett förut) sa att han tyckte att jag var vettig och hade skarpt sinne. Sådant har jag fått höra ett ensiffrigt antal gånger i mitt liv (desto mer "fan va’ bitter/oskön du är! SLAPPNA AV LITEEE!"), men det var ändå en del av personligheten… Inte utseendet ^^ Stor jädra skillnad. Personligheten spelar en mycket större roll i längden.

. Jag förstår vad du menar och tycker att du har en viktig poäng. Dock är jag ännu inte riktigt såld på ditt argument att alla komplimanger är dåliga. (har dock inte tänkt klart ännu om detta)

Däremot försöker jag att ändra sättet som i alla fall de jag har närmast använder komplimanger. Jag är väldigt noga med att inte uppmuntra "åh jag är så tjock-snälla säg att jag är snygg-kommentarer". Där är jag väldigt hård och ställer snarare motfrågor än ger en komplimang.Alla typer av konversationer som handlar om tränings-ångest, mat-ångest, eller snygg-ångest vill jag INTE vara en del av. Det är där jag ser problemen, snarare än komplimangerna själva.

Jag är däremot medveten om att jag själv ger mycket komplimanger. Däremot är jag noga med att INTE ge komplimanger som

1.uppmärksammar någons vikt

2. uppmärksammar att någon har klätt upp sig (kommenterar snarare HUR denne sminkat sig, ifråga om färg. kombination. Kläder och smink är ju roligt).

När jag funderar på hur jag ger komplimanger är det nog lika ofta om hens person som hens utseende. Hm. Men ska fundera vidare på detta.

Vad tycker du om komplimanger om personen utöver utseende? För som jag förstår dig är det just det du har problem med?

/Sara

Så rätt tänkt. Dels att Kenza faktiskt visar att hon nu står för ett bra tänk. Dels dina tankar om komplimanger. jag har till och med tagit det så långt att jag försöker ge konstruktiva komplimanger till folk som exempelvis butiksbiträden, personal i kassan, busschaufförer etc. Därför att jag vill att DE ska känna sig sedda. Jag har ofta jobbat i riktiga "skit"-situationer där jag känt mig helt osedd och att få ett leende och en kommentar om att det är trevligt med vänligt bemötande är bra.

Jag gillar också ditt tänk om att det är bättre att peppa sina barn med personlighets/beteende-komplimanger än att de är söta. Word!

Asså jag håller helt med dej ladyn! Men jag har ett dilemma va:

Jag gillar "en personlig stil" och visa den genom kläder och dylikt, på samma sätt som jag gillar en viss typ av inredning o gärna framhäver det. Men jag vill ju inte bidra till utseendehetsen.

Har ännu inte lyckats fatta hur jag ska kombinera dom båda (stil-intresse och anti-utseendehets) men du kanske har nån vettig input? 🙂

Eller nån annan som tänkt påre?

Lite längre upp här skrev Jennie om att hon gick ner i vikt och alla kommenterade det hela tiden. Jag har ungefär samma upplevelse.

Dock gick jag ner i vikt för att jag mådde dåligt. Slutade äta och rasade i vikt. Träffade två bekanta på krogen en gång och det lät typ såhär:

-Heeeeej, OMG va SMAAAAL du är!

– Hej, ja jag har gått ner en del i vikt, jag vet..

– Hur gjooooorde du?

– Jag slutade äta.

– Vaaa, hahaha, OMG fett bra ju du är SKITSNYGG!!

Jag har aldrig mått så dåligt över min viktnedgång som i den stunden.

Håller helt klart med ! Flera gånger då jag pratat med mina kompisar och t.ex. sagt :

-jag har inte sminkat mig på en vecka,I POSITIV BEMÄRKELSE, har jag fått till svar:

– stackars din kille!

Och jag bara : ???? What .

Har dock sagt ifrån varje gång : nej det är tamigfan inte synd om honom för att jag inte känner att jag måste sminka mig varje dag för att duga !

@Anonym: Du säger att Kenza verkade ha en annan åsikt för några år sen. För det första så är Kenza… 21? 22? Kanske inte ens det? För några år sen var hon inte ens myndig, och vi vet alla att vi oftast inte har format vår slutgiltiga ideologi vid den åldern. Hjärnan utvecklas fortfarande och man är extremt centrerad kring det egna jaget. Och även om hon hade vart äldre, så är det ju fortfarande flera år sen. Folk ändrar sig. Var glad att det är till det bättre.

//Emma Hå

Ellinor, nej du är absolut inte mindre människa!

Det jag menar är att som människor så är kroppen något vi alla har, mer eller mindre.

Det är väldigt svårt att bortse helt ifrån. Ett visst fokus kommer alltid att finnas, eftersom t.ex. första intryck oftast till störst del är ytliga.

Jag kan själv tycka det är väldigt jobbigt att ha en kropp med de åkommmor och den smärta den kan ge. Och de fördomar människor kan ha om en.

Men det är ju tyvärr en del av att vara människa, att liksom vara lite fast i sin kropp även när man inte vill. Sen är det ju inte alltid "tyvärr" heller. Kroppen kan man ju göra mycket fint med också, som att springa (om man nu har ben), känna njutning, skratta, se (om man ej är blind), höra (om man ej är döv), osv.

Eller uttrycka den man är på insidan, om man har ett intresse för det. Med kläder, smink, tatueringar eller andra utsmyckningar.

Väljer man att låta bli är man inte mindre människa, men jag har svårt för att se en mänsklig värld där det yttre inte värderas alls. Då är vi nog snarare i något slags himmelrike, skulle jag säga.

Kroppar har alla människor, även om de ser olika ut.

Vi är till viss del "objekt", vare sig vi vill det eller inte.

Det är inte bara insidan som räknas.

Man kan uppskatta någon för att den är trevlig att vila ögonen på, eller för att den luktar gott. Precis som man kan uppskatta någon för att den har goda värderingar eller allmänt fungerar som trevligt sällskap. Jag tycker inte det är speciellt konstigt, och tycker därför att det vore mer främmande om man helt började låtsats som att det yttre betydde 0.

Håller med Sanna.

Vad är det som får dig att känna dig extra sedd och bekräftad som person för att just Kenza följer dig?

Är det för att hon anses snygg och för att du känner dig ful?

Svar:
jag hade känt mig lika bekräftad om det var anna book. Kenza har hundratusentals läsare och ett liv där massvis med kändisar florerar. Ändå väljer hon att läsa mig. Det tycker jag är kul.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Apropå det här undrar jag hur du tänker kring "att göra sig fin", ex genom smink och hårfärg? För om utseende inte spelar roll så borde man väl inte heller påverkas själv av sitt utseende och därför känna ett behov av att förändra det?

Tack för en bra blogg!

Svar:
Problemet är ju att ingen lever i ett vacuum. Det är svårt att värja sig mot normer och yttre påverkan. Det är ju heller inget egentligt fel på att vilja pyssla med sitt yttre, men när det blir en förutsättning för att må bra eller duga så har det gått för långt.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag håller helt med dig när det kommer till komplimanger, dock finner jag det otroligt svårt! På något sätt så känner man sig så himla elak när man inte kommenterar någons prestation, det har nog med uppfostran att göra. Men till exempel, när min kusin hade gått ner i vikt så skrev jättemånga hur DUKTIG (vill radera det ordet, det är så ångestladdat för mig!) hon är. Men på något sätt sänder ju det signalen: Om du inte hade gått ner i vikt hade du inte varit lika värdefull.

Och by the way, jag älskar att läsa din blogg!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *