Kategorier
Vardagstrams

Låt oss inte överdriva den här grejen nu, alla mår dåligt ibland och det är helt ok

Klart jag fattar att många mår bra av terapi och av att snacka av sig, men kom igen, jag är ingen duvunge. I’ve been around the block liksom. Jag har varit en depping tonåring med ärr fulla armarna, med självhat, självmordstankar och hela kittet liksom. Jag har åkt in och ut på bup och har gått i den där sablans terapin som hyllas så mycket och jag kan känna att nej, inget för mig.
 
Det är ju inte så att jag hatar mitt liv eller ägnar mig åt självskadebeteenden eller på annat sätt skadar eller straffar mig själv. Tvärtom, jag känner väldigt sällan självförakt och gör jag det så är det alltid i anslutan med dumheter jag gör, inte med mig som person. 
 
En del människor behöver nån att prata med men det behöver inte jag. Jag har gott om människor att prata med om jag vill, men jag VILL INTE. Jag mår inte bra av att lägga fokus på det som får mig att må dåligt.  Av att älta känslor. Jag mår inte bra av att prata om sådant som gör mig ledsen. 
 
Jag mår bra av att prata om roliga saker. Av att lyssna (och kanske dansa lite) på bra musik. Av att äta nåt gott. Av att umgås med kravlösa vänner som låter mig vara introvert. Av att måla och läsa och träna. Av att blogga om det och på så sätt bli hörd av andra människor. Jag mår bra av att göra sånt som får mig att må bra. 
 
 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Låt oss inte överdriva den här grejen nu, alla mår dåligt ibland och det är helt ok”

Åh. <3

Förstår mig inte på folk som verkligen TJATAR om ens mående (i "välmenande" syfte, såklart) och trots att jag mår bra just nu så vill de prata om det för det är VIKTIGT. Låt mig vara glad liksom och få mig att fokusera på någonting bra istället för mina dåliga sidor/egenskaper. De förstår bara inte att ångest är mer komplext än att "okej, nu berättar du, sen är det över". Det är ju inte så. Hur hanterar du sådana personer på ett rationellt sätt? För när jag säger ifrån att jag inte vill prata om det säger samma person att jag är avfärdande och får skylla mig själv att jag mår dåligt när jag inte gör någonting åt det. Förstår bara inte.

(Sedan finns det ju andra former av terapi än just samtal; KBT/DBT osv. Dock verkar det vara lika intetsägande det som samtal enligt mig och min erfarenhet. Mycket "håll i den här stenen och berätta vad du känner", "kolla på det här vykortet och berätta vad du ser". Jag är inte dum i huvudet liksom.)

Svar:
jag kan tänka mig att KBT funkar för de som har skadebeteende men det har ju inte jag!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

du lägger locket på skulle man kunna säga, det enda negativa med det är att du som person färgas av det som är obearbetat, dina handlingar, ditt tänkt etc. Min morsa la locket på – vägrade bearbeta sin barndom – allt hon gör färgas av det, ofta till det negativa.

man behöver ingen terapi för att bearbeta, man kan göra det själv. Huvudsaken är att man gör det. Ändrar tankesätt om dessa händelser är väl ungefär vad det går ut på. Du styr dina egna tankar.

Jag mår bra av tvserier (verklighetsflykt) under en filt, äta goda grejer, göra roliga saker med mitt barn, sovmorgon, läsa inspirerande bloggar och spännande böcker, oväder och regn och att städa 😀

Jag förstår att du svarar på det du vill ha respons på eller på det du reagerar på. Ändå måste mitt egohjärta få erkänna att det ibland känns lite surt att inte få minsta respons själv, som bloggläsare, på sådant man själv frågat dig, eller delgivit i en viss fråga.

Jag gillar dig ändå mycket men kommer nog i fortsättningen avstå ifrån att kommentera.

Svar:
Jag tycker inte att du ska avstå från att kommentera! Jag LÄSER alla kommentarer så den går inte obemärkt förbi. Men du måste förstå att jag får massvis med kommentarer, tweets och mail varje dag och kan omöjligt hinna med. Det är inget personligt.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag mår bra av att skriva och analysera mina tankar, jag är nog en sån som behöver bearbeta saker. Eller, bara att stanna upp och tänka vad det är jag skulle må bra av just nu. Det finns nog ingenting som alltid hjälper om jag mår dåligt, ibland blir det bättre av att sätta mig och rita, ibland av att bara snacka skit ett tag, ibland av att kolla på film och äta godis. Vissa saker känner jag att jag behöver prata om, andra inte. Man ska ju göra precis som du – göra det man känner att man mår bra av.

Fast jag känner mig ändå ledsen när du inte ger mig respons p g a att jag i en viss fråga ger dig respons och samtidigt utlämnar mig själv. Det sistnämnda ska jag i alla fall sluta med. För min egen skull.

Kram

Svar:
Jag ber om ursäkt och ska försöka bättra mig på denna punkt. grejen är att jag ofta kollar kommentarer när jag är ute via mobilen och får jag då en kommentar som förtjänar ett riktigt svar så blir det ofta att jag inte kan ta det just då.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hej, du skrev att du skulle villja provapå magdans. Bara gört 🙂 Å det nu. Så himla kul och det finns för alla smaker, uttryck. Om du inte kan pallra dig till närmsta dansskola (i sthlm finns många att välja mellan) kolla på youtube och lär dig själv så länge! Alltså lugnet, kicken, makten och absoluta glädjen hoppas du oxå finner den som jag. Kram

KBT är ju så bra just för att lära sig acceptera det man inte kan förändra, tex det faktum att du inte fick den mamma du önskade. Man lär sig att ändra de automatiska tankarna och ersätter de med andra. Men du verkar ju göra lite KBT själv redan genom att bita ihop som du skriver och dansa tex. Det kanske man kan säga är en liten egenform av KBT.

Kanske hjälper det lite att veta att du inte är ensam om dina känslor iaf. Du får också möjligheten att själv vara den där mamman som du saknade, det är dina barns största gåva.

Precis så. Jag mår bra av att göra saker jag mår bra av, svårare än så är det inte. I vissa fall mår jag bättre av att prata om det som känns jobbigt men det behöver inte vara med en psykolog, att prata med mina vänner eller min pojkvän känner jag är tusen gånger mer givande. Jag bearbetar jobbiga saker genom att träna, rita, dansa, skriva, se film… Saker som är gratis och jag kan göra när som helst. Hos en psykolog känner jag mig bara utlämnad och tom. Det ger inget för mig, tyvärr.

Alla mår dåligt ibland och det är ok, men vissa mår alltid dålig och har svårt att känna glädje inför något. Du har skrivit om återkommande ångest och panikångest. Bara för ett par dagar skrev du att du var deprimerad på riktigt. Klart att vi läsare tar dig på allvar och önskar dig må bra. Handlar detta om en tillfällig svacka är det en annan sak.

Jag tror du har en väldigt bra poäng där! Det är alldeles för ofta vi får höra om att "vi måste prata mer" och att det är så jäkla viktigt, och jag kan ju själv ha menat det där någon gång – att en måste prata om hur en mår. Men kanske är det också viktigt att fokusera på sånt som gör en lycklig bara, för jag tror att en gör ibland små skitsaker till mycket större och jobbigare än vad de är. Men det där är en enskild sak också, det är olika från person till person såklart. Det som är lite farligt med att inte "ta tag" i jobbiga saker genom att prata med psykolog till exempel är väl att det kan byggas upp till en stor hög av skit och så kommer den över en gång på gång eller någon gång helt plötsligt.

Fast samtidigt handlar inte all terapi om att bara prata och älta. Jag har gått i en terapi som heter ACT (typ en utveckling på KBT om jag förstått det rätt) för kronisk smärta. Inte satt vi och ältade att oj vad det är synd om oss för att vi har ont m.m utan det handlade mer om att man ska försöka göra det man vill trots att man mår dåligt.

Sen så verkar du ju veta vad du behöver göra för att må bra så det är väl en bra start. Fortsätt med dem sakerna? Men som sagt, bara för att du har gjort en terapiform när du var yngre så är det dumt att döma ut all form av psykologisk hjälp. Det kanske finns nåt annat som passar dig?

Det här kändes av någon anledning jävligt befriande och upplyftande att läsa. Känner mig lättad, det känns som ett slags godkännande på något vis.. Jag förstår inte själv. Men fan vad gött. Tack ska du ha 😀

Hej. Nu vill jag säga dig något. Ja jag är ynka 25 år men jag känner ändå att jag har något att säga till dig angående terapigrejen. Jag har gått hos folk och pratat sedan jag va 8-9år. I början förstod jag inte varför eller vad det var jag ville säga sjuksköterskan i skolan, men jag hade ett behov av att någon lyssnade på mig (då ingen annan vuxen gjorde det). Jag har sedan resten av livet alltid gått hos kuratorer och terapeuter (i skolan och på psyk och på vårdcentralen). Pratat pratat pratat. Andra skulle säga älta. Det jag förstått nu med min nya terapeut (psykodynamisk inriktning) är att jag inte alls har ältat. Jag har genom att prata om samma saker fått nya insikter om det för varje gång. Jag ser på det med nya ögon varje gång. Det ska vara jobbigt att gå och prata för då VET man att det händer grejer i en. Man kommer aldrig få saker att bli som man önskar att dem var, men man lär sig hantera den sorgen, besvikelsen och ilskan man känner vissa saker. Att lägga locket på som du säger betyder att man inte lärt sig hantera sina känslor (googla känslomässig omognad) och detta kan påverka dina barns förmåga att kunna lära sig att hantera sina egna känslor. Det kan bli väldigt handikappande ska jag säga dig! Jag pluggar just nu till beteendevetare och förstår nu hur mycket jag blivit "berövad" av mina föräldrar som inte förstått att dem skulle behövt hjälp med att reda ut sig själva. Nu måste JAG ta tag i mig själv så jag inte gör om samma misstag. Visst, man kan inte bli perfekt men man kan försöka göra det bästa utav det.

Jag vet inte om jag fick det jag ville få sagt men terapi ska göra ont och att "lägga locket på" är något som man brukar nämna när man pratar om psykisk ohälsa. Psykisk hälsa är däremot att känna de känslor man försöker förtränga och dölja genom att man kan lära sig hantera dem på ett konstruktivt sätt! Det är ju något som gör så fruktansvärt ont i dig som du inte vill ska komma fram, men det gör det (kanske genom din hjärtklappning) på olika sätt ändå. Om du inte vill göra de för din egen skull så kanske vill du göra de för dina barns skull?

Sjukt irriterande när folk frågar hur man mår, när man mår skit. Oavsett om man svarar ”bra” eller ”dåligt”, så känns det jobbigt. Ljuger man till ett ”bra” så känner man sig jävligt falsk. Säger man som det är; ”allt känns åt helvete just nu”, ja, då bryter man ihop. No-win situation.

Som frisör får man höra om alla möjliga typer av hemska och traumatiska upplevelser som kunder, helt öppenhjärtat, berättar. Jag blir förvånad, varje gång, när de talar ut till mig, samtidigt som de knappt vet vad jag heter i förnamn. Jag har inget emot det, men jag förstår hur de orkar berätta/hur de har kraft till det, speciellt inte just till någon de knappt känner (det kanske är lättare?).

Nä, jag håller det mesta för mig själv. Har funkat bra hittills.

Att må dåligt när du pratar m en terapeut….jo men det är ju den vägen en måste vandra, eller? Genom smärtan föds ngt annat. Har gått i gestallt-terapi i grupp funkade för mig. Grupp har funkat för mig, sitta själv med terapeut, inte samma alls.

Jag har också gått på BUP. Var ätstörd och blev tvingad. Kan ju förstå det, för det vara mina föräldrars ända sett, så som de såg det, att göra något konkret åt mig.

Men jag har aldrig mått så dåligt som när jag gick där. Psykologerna tycks ha arbetat enligt någon freudmetod för det var BARA barndomen som skulle ältas om och om igen. Allt var fel, allt var tydligen en potentiell källa till min ångest och framför allt bara skulle det bero på mina föräldrars inkompetens (hallå påverkan från media, grupptryck?) och känslig som man ju är i tonåren fick den terapin mig att istället för att se ljusglimtarna i det lilla, hata allt ännu mer och uppfatta det som att allt gick emot mig.

Det viktiga är väl ändå att göra det som man mår bra av. Det är väl det hela psykologi-grejen går ut på..!? Ingen kan säga till någon annan vad som är bäst för dem, utan det är helt upp till var och en att avgöra. Du är ju garanterat ingen person som någon ens ska fundera på att tillrättavisa/råda till terapi, för det du säger/skriver, är ju bara sånt som andra tänker, men aldrig vågar säga.

Det som fungerar på mig, kanske inte fungerar på dig liksom, och vi känner oss själva bäst. Man kan inte rädda alla, men man kan rädda sig själv! Det är ju så vi alla fungerar egentligen, men det är få som vågar erkänna det 😉 Fortsätt med att göra det som du mår bra av och gör dig glad. Skulle bara blir besviken om du gjorde nåt annat! <3

när jag läser det här så känner jag att du trivialiserar depression och självskadebeteende. det låter som att du ser det som en fas som alla går igenom, och därför inte bör tas på allvar. dessutom har vi ett klimat idag som fokuserar på yta och att då hävda att det pratas för mycket om problem och att det som sägs inte bör tas på allvar, tror jag verkligen inte är rätt sätt att få folk att må bättre.

Svar:
Jag pratar BARA, endast, utifrån mig själv. Jag försöker inte applicera min upplevelse på andra men märker däremot att många gärna vill göra detsamma på mig.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Tycker det beror på vad för problem man har… vet man exakt vad det är och hur det försvinner kanske behovet att prata av sig inte är lika stort. Men känner man bara att någonting är väldigt fel, att det är mycket som händer, att man är förvirrad men inte kan peka ut felet exakt, man vet liksom inte vad som händer… då behöver man nån att spotta ut alla tankar lite på, som kan hjälpa en att sammanfatta.

Alla har vi olika behov. Att lägga locket på brukar fungera en stund. Och funkar det bra nu så kör så. Och funkar det hela livet så är väl det åxå en metod.

Gör övrigt längtar jag till min psykolog imrg. Nu ska hon få höra om alla mina nojor på riktigt. För övrigt är DBT det bästa som hänt universum (ja, förutom mitt barn förstås).

Jag förstår din inställning. Verkligen. Ibland vill man bara skita i att prata och liksom bara få vara. Att inte behöva prata om allt och som du säger olika metoder funkar för olika personer. Och det bör respekteras och det är framförallt OKEJ!

Stå på dig!

Liksom en käftsmäll va, till alla som gav sig tid och svarade på ditt inlägg. Inte överdriva. Häpp!

Svar:
nej inte en käftsmäll, ett perspektiv. Om jag säger att jag känt mig låg på senaste tiden och folk drar på växlar: terapi! Medicinering! så antyder det att folk överreagerar.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Och här håller jag också med dig. Jag har träffat människor som nästan har blivit PÅTVINGADE terapi eller "debrefing" (stavning?) för att de t.ex. sett något otäckt i sitt jobb som polis eller ambulanssjukvårdare. Det är ju jättebra att den möjligheten finns, men alla människor behöver inte det och mår inte bättre av det. Det har gått för långt!

"Känt dig låg senaste tiden". Ehm. Du har ju skrivit att du misstänker att du är på väg in i en depression, och du skrev i förra inlägget att barnen är vad som hindrar dig från att skära dig. Lite vanlig höstdepp vi alla lider av nu och då? Nej.

Svar:
jag sitter liksom inte och skär mig i handlederna, jag ligger inte hemma i sängen och stirrar osv.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag tycker att du belyser en sak som många verkar ha svårt att ta till sig: det finns ingen universallösning som fungerar för alla.

En del behöver terapi i olika former, andra behöver mediciner och ytterligare andra behöver medicin kombinerat med terapi.

Min erfarenhet är inte att terapeuter ältar känslor, men så har jag mest erfarenhet av lösningsfokuserade KBT-terapeuter.

Vilket kan göra mig frustrerad. Jag vet ju vad jag måste göra – det behöver jag liksom ingen hjälp att förstå – men att komma dit är värre.

Är inte så säker på att terapi kan hjälpa en att hitta livsgnistan, motivationen, drivet eller vad det nu är man söker. Meningen med livet är nog något man får söka efter själv. Tror jag.

Är väl ingen som överdriver med utgångspunkt från vad du skrev i ditt förra inlägg. Men vuxenterapi är frivilligt och skulle såklart vara värdelöst för dig med den inställning som du har. Jag kan bara önska du läste och tog till dig vad många kloka människor som uppenbarligen bryr sig skrivit och speciellt då Robins inlägg som gjorde intryck på mig i vart fall.

Svar:
"tog till dig"? vad betyder det egentligen? Ändra min åsikt och tycka som er? Jag är tacksam för all input, det är jag! Men jag är ju inte dum liksom. Jag har inget behov av vare sig terapi eller medicin och jag är som sagt trött på att det är nån jävla default universallösning för många och att man inte kan må dåligt utan att det ska blåsas upp. Det är ju inte så att jag är självmordsbenägen eller sitter och gråter hela dagarna. Inte heller mår jag dåligt hela tiden, tvärtom.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Fast om du först skriver att du är kliniskt deprimerad och att du skulle skada dig ifall du inte hade barnen är det klart många antar att det är allvarligt. Det är självklart okej att må dåligt ibland! Däremot är det inte konstigt eller fel att det tas seriöst när du skriver att du är deprimerad på riktigt. Stor skillnad på att känna sig deppig och att vara kliniskt deprimerad.

Svar:
Jag har väl aldrig sagt att jag vill SKADA mig själv? Menar du skära mig i armen? Det är helt ofarligt och inte speciellt skadligt alls. Jag använde det som en förlösare typ. (det frigör måbra-hormoner) Jag tycker snarare att det är tio resor värre att banta eller ta botox.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag tycker det känns stöttande att läsa att det finns någon mer än jag som INTE vill prata ut eller gå i terapi. Jag AVSKYR att gå till psykologer. Har pluggat psykologi själv så jag ser rätt genom deras "snack" och det hjälper inte det minsta. En f.d. vän gick dock i terapi och blev hjälpt av det och det tyckte jag var jättebra. Fast hen såg bara det faktum att jag ogillade terapi (för egen del) och såg det som kritik av hens val. Trots att jag förklarade tydligt vad jag tyckte. Så det är ett väldigt känsligt område det där.

Jag är min egen terapeut. Skrev en bok istället 😛

Går i ofrivillig terapi nu dock för ett av mina barn mår väldigt dåligt. Då är det upplagt så atyt mamman eller pappan också skall ha samtal varje vecka. Sitter inte i samma rum som sonen så det har varit ok att spy galla på hur illa jag tycker iom just terapi för egen del. Mitt barn tycks tycka att det är en bra grej dock.

Vad härligt att någon äntligen tar upp detta! Jag har nämligen gått i samma tankar en längre tid.

Jag har aldrig blivit hjälpt av samtalsterapi. Alla frågor som "hur mår du", "varför mår du så" och "vad tror du att det beror på" har bara lett till onödigt grubblande och problemletande.

Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Jag har också mått väldigt dåligt stora delar av livet och testat både medicin och samtalsterapi, utan att må särskilt bättre av det. Bara det att man sitter där och pratar med en vägg som bara hummar och sitter och kisar och ska liksom se igenom en gör mig galen. Jag har aldrig hittat en psykolog som jag har känt förtroende för och velat öppna upp mig för. Och ofta har de varit rent dryga och moraliserande. Jag mår bra sen många år tillbaka, det krävdes att jag flyttade lite på mig och bytte umgängeskrets och slutade älta en massa gammalt skit. Jag gillar inte när folk ska tala om för andra vad som krävs för att msn ska må bra, terapi är verkligen inte lösningen för alla. Och sen kan man ju tänka i ett värdsligt perspektiv – det är bara i västvärlden som man tror att det att snacka sönder allt löser problemen, i andra delar av världen är det andra grejer som gäller, ritualer osv. Min man har testat en annan slags terapi som heter gestaltterapi och det var en helt annan grej – där var det inte så mycket snack och psykologen är en aktiv del av terapin, hen pratar om sig själv och tillsammans gör man kroppsövningar, spelar upp scenarion osv. Det tyckte han var det bästa han någonsin testat. Så det finns hundratals andra sätt att må bättre på än att prata.

Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Jag har också mått väldigt dåligt stora delar av livet och testat både medicin och samtalsterapi, utan att må särskilt bättre av det. Bara det att man sitter där och pratar med en vägg som bara hummar och sitter och kisar och ska liksom se igenom en gör mig galen. Jag har aldrig hittat en psykolog som jag har känt förtroende för och velat öppna upp mig för. Och ofta har de varit rent dryga och moraliserande. Jag mår bra sen många år tillbaka, det krävdes att jag flyttade lite på mig och bytte umgängeskrets och slutade älta en massa gammalt skit. Jag gillar inte när folk ska tala om för andra vad som krävs för att msn ska må bra, terapi är verkligen inte lösningen för alla. Och sen kan man ju tänka i ett värdsligt perspektiv – det är bara i västvärlden som man tror att det att snacka sönder allt löser problemen, i andra delar av världen är det andra grejer som gäller, ritualer osv. Min man har testat en annan slags terapi som heter gestaltterapi och det var en helt annan grej – där var det inte så mycket snack och psykologen är en aktiv del av terapin, hen pratar om sig själv och tillsammans gör man kroppsövningar, spelar upp scenarion osv. Det tyckte han var det bästa han någonsin testat. Så det finns hundratals andra sätt att må bättre på än att prata.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *